Out of the Darkness and Into the Light

Även om det nu har gått några dagar och man, som det heter, har fått tid att smälta måndagens debacle mot Swansea så måste jag erkänna att jag fortfarande bär en gnagande känsla av irritation, av annalkande fara och av ilska över att vi har satt oss i just denna fara. Av att det som hände var så oerhört onödigt och att vi hade makten i egna händer och, ännu en gång, valde att slänga bort den. Vid avspark stod vi med samma startelva för femte matchen i rad, något sin inte hänt klubben på nästan tjugo år och i det många tolkade som positivt såg jag en ond anings glimt borta vid horisonten. Och så rätt jag hade, så rätt jag fick. För så avmätt oinspirerade, så slarvigt nonchalanta vissa spelare hanterade såväl spelet med boll som det utan och så överjäst försoffade vissa alibivandrade nere på Emirates dansgolv till gräsmatta, det var länge sedan vi tvingades se.

Trupprotation är inte ett egenvärde i sig, en tränare har inga obligationer gentemot matchsugna spelare utanför startelvan och är laget inte inne i en period av tätt matchspelande kräver vältränade atleters kroppar föga vila. Men rotationen är ett sinnrikt redskap som du använder, inte för att de då luftade bänkspelarna nödvändigtvis skulle vara bättre än de du petar utan, för att alla spelare mår bra av att dels känna sig delaktiga eller nära startelvan, men framför allt inte vaggas in i den sövande visheten av att vara självklart uttagen till den. Trupprotation ger eld i baken, ger hunger och ger vilja att bevisa startplatsens berättigande. Konkurrens ger utveckling och hindrar stagnation. Trupprotation är alltså inte primärt till för de som får hoppa in i ett första led av potentiell förbättring, utan för de som petas eller kanske ännu mer för de som ser andra ur den antagna startelvan petas.

Måndagens match var ett ypperligt bevis för hur den lilla förändringens enorma kraft skall frigöras just i framgångens stund. När du klättrat uppåt så länge så att du inte längre varken ser din egen dödlighet eller närheten till stupets annalkande avgrund. Där och då skall förändringens lilla rörelse göras. Måndagsmatchen visade hur farlig stagnation och invaggande i falsk säkerhet är för en grupp av så spräckligt bräckliga individer som de moderna fotbollsspelarna är och för hur dessa spelare ständigt behöver press för att behålla fokus och strävan att utmana sig till det yttersta. Nu begick vi de misstag vi gjorde och matchen mot Swansea kan varken spelas om eller göras ogjord. Men den oskärpa i avsluten vi såg, den nonchalans i passningsspelet och den oförmåga att röra sig utan boll, de bilderna skall vi samla ihop och använda som referens för hur vi inte skall uppträda i framtiden.

Under the lights where we stand tall, nobody touches us at al. We’re gonna take what’s ours to have, spread the word throughout the land. Bild från Flickr.com: “d o l f i”

När vi nu skall träda ut ur mörkret och in i ljuset skall vi inte bli desperata och byta ut fyra, fem spelare ur startelvan men vi skall sörja de misstag som gjordes och ta avstamp ur de förklaringar som går att finna för att slippa göra om dem. För nu på söndag spelar vi mot Manchester United i en match som i och med vår förlust i måndags har kommit att bli än mer betydelsefull än den redan var. Andraplatsen är inte längre i våra händer utan vi får sätta vårt hopp till att Swansea kan fortsätta vinna, denna gång hemma mot Manchester city just före vårt möte med United. Skall vi lyckas behålla tredjeplatsen och inte dras ned i ännu en kvalfylld sensommar i transferförstoppningens tecken, så får vi helt enkelt inte bete oss som vi gjorde i måndags. Gåfotboll, patetisk oskärpa i avsluten och pompös uppblåshet måste bytas ut mot insikt, pragmatik och professionalism. Jag utgår ifrån att både ledning och spelarna själva tar sig tid att analysera, begrunda och lära sig något av magplasket, varför startelvans förändring inte behöver vara större än följande visar:

Ospina
Bellerin – Mertesacker – Koscielny – Monreal
Coquelin – Cazorla – Özil
Wilshere – Giroud – Sanchez

Vi har i Debuchy, Gabriel och Gibbs tre kompetenta försvarsspelare men jag ser ändå inte behov av rotation i backlinjen inför en match som den på söndag. Hemma mot Swansea, ja. Borta mot United, nej. Detta gäller även trion på det centrala mittfältet och man skulle kanske kunna se Rosicky tränga sig in i en startelva men då han, mot ett motstånd som United borta, varken är bättre än Özil, Cazorla eller Sanchez så får det vara. Hemma mot Swansea, ja. Borta mot United, nej. Däremot hoppas jag att Wenger byter ut Ramsey mot Wilshere och detta av en mängd skäl. Dels för att Wilsheres inhopp berättat att han nu är redo att starta matcher, dels för att hans kamp kommer att behövas mot Uniteds kantspel och dels för att det är just för sådana matcher som den på söndag som Wilsheres Arsenalhjärta slår.

Vidare mår nog både Arsenal och Ramsey bra av att han ställs över en match eller två oavsett inneboende kompetens. För Ramsey exemplifierar de spelare som inte gjorde sitt jobb i måndags, som borde ha vilats då och som borde fått upp glöden och precisionen några hack. Jag vet att Ramsey har glimtat till och visat embryo till fjolårsform, men vad orsaken än är, så spelar han inte för lagets bästa och hans insatser är inte till nytta för laget. Och vi har, mot ett motstånd som United - i en match av den betydelsen som söndagens har kommit att få, inte råd med spelare som slår loja passningar vilka sätter medspelare i trångmål, som klackar på chans hellre än slår en funktionell bredsidespassning och som skjuter högt, högt över både försvarshög och mål från sju, åtta meter utanför straffområdet med tre, fyra medspelare i bättre läge, på söndag.

Bild från Flickr.com: ”d o l f i”

En som inte heller rosat marknaden på sistone är Olivier Giroud. Men på samma sätt som att du inte saknar vem det nu än är förrän spiltan är tom, så visade Walcotts måndagsinsats hur betydelsefull Giroud, med eller utan måltorka, är för Arsenals spel. I brist på det adekvata alternativ som varken Walcott eller Welbeck har visat sig vara, så får Giroud spela ännu en match och han får göra det för att ta ansvaret som fastlåsare, som passningsmåltavla och som bollplank. Han är inte guds gåva till världsfotbollen, men hans funktion blir, rätt använda, oerhört värdefull om han omges med kantspelare som tar löpningar utan boll. Det hade han inte mycket av i måndags, men det måsta han ha på söndag.

Med största sannolikhet kommer den sövande possessionsinriktade gåfotbollen vi presenterade i måndags, i princip vara omöjlig att ta till mot ett United med på tok för hög svansföring för att backa hem och låsa fast som underhunden Swansea gjorde eller cynikern Mourinhos lag brukar göra. Däremot kommer de troligtvis att spela en förvisso primitiv men ändå funktionell omställningsfotboll med långa bollar till en fördelande Fellaini som sedan levererar till yttrar eller djupledslöpande Rooney att hota oss. Vi har precis alla chanser i världen att gå bort oss på samma sätt som vi gjorde i måndagsmatchens avslutande del för vi står inför ett motstånd som inte bara kan vara taktiskt rätt manövrerade, har en vilja att underkasta sig det hårda arbetet för lagets bästa utan även har på tok för mycket individuell skicklighet för att vi skall kunna bete oss som vi gjorde i måndag och tro oss få ut någonting av det.

I måndagens skugga såg vi ännu en gång den stationära possessionsfotbollens massiva ineffektivitet och om spelare och tränare har förmåga att inse och ta lärdom av begångna misstag så har vi däremot goda chanser att vinna över United på söndag. Kan vi se till att hålla bredd utan att tränga ihop oss i planens centrum, och göra lätt för dem att försvara, och kan vi se till att höja tempot utan boll rejält så borde vi, efter att ha sagt farväl till Old Traffordspöket, kunna vara ett bättre lag än dem. De får tillbaka Smalling, Rooney, van Persie, Shaw och Rojo från skador men har den synnerligen viktiga pusselbiten Carrick borta, troligtvis för resten av säsongen. Vi är bättre än dem, eller snarare vi borde vara bättre än dem, frågan att besvara är om vi kan omsätta detta i verklighet? Kan vi ta steget ut ur skuggorna? Kan vi lämna mörkret för ljuset? Kan vi se till att säkerställa, i varje fall vissa delar av, den engelska fotbollsstrukturen? Kan vi ta, med lite god hjälp av Monks pragmatism ta över Manchester?

You see us comin’ and you all together run for cover. We’re taking over this town…