Vakna Arsenal, vakna!

I matchen mot Manchester United ställde Arsenal upp med samma startelva för sjätte matchen i rad vilket inte är något som hänt sedan 1995, eller något liknande. Igår spelade vi vår tredje hemmamatch i rad utan att göra mål, vilket inte har hänt sedan Denilson var en av de bärande länkarna på det centrala mittfältet. Och det var ungefär så man kände igår. Som när Denilson var med. Då vi kunde ha 80%-igt bollinnehav utan att någonting av värde över huvud taget hände . Inget alls. Bara ständiga sidledspassningar, eller som igår till och med 25-30 % av passningarna bakom mottagaren, utan någon rörelse utan boll och utan någon som helst förmåga att skapa nödvändiga ytor eller öppningar i den parkerade blå bussens monumentala kompakthet, en kompakthet som sett så många gånger förr. I en annan tid.

I en tid då vi talade Project Youth, då klubben skyllde de påvra resultaten på spelartruppens ständiga förtunning vilken Wenger i sin tur refererade till att byggandet av arenan krävde alla ekonomiska resurser. Det kan förvisso ha varit sant, men vad skall vi skylla på nu? Vilka andra yttre omständigheter skall vi skylla ifrån oss på denna gång? Elaka Sunderland som hade ett mål i matchen och därför valde den enda trovärdiga taktiken för att lyckas nå det målet? FFP som inte vill hålla vad det lovade? Vädret? F-n och hans mormor eller Mourinhos ständigt närvarande fotbollsförstörande?

Gårdagens match kändes som en pust ruttnande stank från en svunnen tid, från en tid då Arsenal som klubb stod stilla. Men gårdagens match var bara en i raden av alla dessa matcher där allt spring i benen verkade ha försvunnit, där kreativa skallar var tröttkörda skallar och där batterisymbolerna långsamt blivit allt mattare röda och till slut slocknat helt. Och ja, jag vet att vissa av er tycker jag är tröttsamt upprepande, men jag tänker inte ändra ståndpunkt bara för att Wenger fortsätter att genom sitt handlande, vidhålla sin. Det spel och de resultat vi sett de senaste månaderna har en nästan smärtsamt övertydlig orsak. Orsaken står och skriker oss alla rakt i ansiktet, men Wenger lyfter kudden över huvudet, vänder sig och om låtsas att han somnat om.

För Arsenal idag ligger och sover och spelarna igår stod i princip och sov matchen igenom. Bellerin och Ospina var vakna, Gibbs och Wilshere likaså, men resten var så trötta, så matta och så tärda. Sanchez har under sin debutsäsong i ligan spelat 50 matcher, Cazorla har hittills spelat 51 och Giroud har sedan återkomsten från fotskadan knappt stått över en match sedan slutet av november (där endast två matchers avstängning efter skallen mot QPR givit honom vila). Detsamma gäller Ramsey sedan denne kom tillbaka och samma sak går att säga om Özil, som bara stod över matchen mot Newcastle efter att ha kommit åter från sin skada.

Går det att se ett mönster här? Hallå? Är det någon hemma? Är det någon som hör? Är det någon som är vaken? För hur i hela h-vette kan vi förvänta oss att våra mest kreativa och konstnärliga spelare skall skapa, skapa, skapa vecka ut och vecka in om de aldrig, och då skriver jag faktiskt aldrig, får vila? Här talar jag primärt inte om deras vältränade kroppar utan om deras huvuden, deras fotbollsintellekt och deras geniknölar vilka tagit dem dit de är idag. Spelarna är där, på planen, men i deras ögon är det tomt. Släckt och insomnat. Hur f-n kan vi då förvänta oss att de skall skapa den fotbollssmartness som är nyckeln att låsa upp parkerade bortalagsbussar?

Som arsenalist har jag och många med mig alltid skyllt på alla skador som ständigt drabbat laget. Nu är så inte fallet, endast Oxlade-Chamberlain och till viss del Debuchy saknades igår, varför det argumentet inte längre går att skylla på. För boven i detta pinsamma drama är inte skador, det är Wengers ovilja eller oförmåga att rotera i truppen. För rotation höjer spelarna utanför startelvan, det ger spelarna i den ordinarie startelvan behövlig utmaning och det ger framför allt deras skallar nödvändig chans till återhämtande och uppladdande. Det vi såg igår var en direkt konsekvens av urladdade skallar, tomma batterier och tröttkörda sambandscentraler. Vi står alltså inför två säsongsdefinierande matcher i form av ligaavslutning mot West Bromwich och FA-cupfinalen mot Villa och vi gör det med en startelva på gränsen till medvetslöshet. Och vem skall vi skylla detta på, Mr Wenger?

Vakna Arsenal, vakna!