Rise and Shine, Arsenal!

I går morse var jag smått vansinnig och bad Arsenals spelare, Wenger och ja, hela klubben att vaknaupp ur den törnrosasömn som de ligger/är lagda i. Nu har det gått en dag och vi står inför en helg där ligan skall avslutas genom att vi möter West Bromwich hemma, vilket brukar vara ett gynnsamt sätt för oss att runda av vår ligasäsong, eller i varje fall hemmaplansdelen av den, på. Efter våra smått narkoleptiska insatser senaste veckorna är läget lika uppenbart som lättbegripligt. Vi har kastat bort det symboliskt sett stora steg som andraplatsen i ligan hade kunnat innebära (för att inte tala om det ekonomiska) och vi är bara en förlust för oss och en Hullimplodering mot United ifrån att tappa även tredje- och direktplatsen till Champions League. Detta är ju självklart spekulationer, men med tanke på hur fragila Hull varit och tröga vi har sett ut de senaste veckorna, är detta domedagsmässande förvisso inte troligt men ändå långt ifrån omöjligt. Tyvärr.

För motståndarna WBA ligger trea i formtoppen, tätt efter pånyttfödda city och för det ligaöverlevande kämpande Leicester och de kan på söndag spela lika avslappnat som de gjorde i sin senaste match, när de lyckades reta gallfeber på chelsea i allmänhet och den där osnutne katalanen i synnerhet och därmed tvingade ligasegrarna lämna Midlands med både noll poäng, FA-fight i vardande och genant nedslagna huvuden. Jag vill inte hävda att West Bromwich är bättre än chelsea, lika lite som jag vill påstå att de är att anse som ett bättre lag än Arsenal, men de är i en situation där de har allt att vinna och den uträknade underhundens hydrauliska sprängkraft som både bränsle och motor. Och det är just detta ämne som gör mig orolig, som gör mig nervös och som får mig att se på söndagens match med allt annat än tillförsikt.

Vakna, det är dags att börja vinna. Bild från Flickr.com: ”Pig_pen”

För samtidigt som vi måste ta minst en poäng för att säkra tredjeplatsen så har vi en FA-cupfinal sex dagar framför oss. Och vad värre är så har vårt bränsle, till skillnad från The Baggies, sinat och vår spelmotor har gått på tomgång från och till i nästan en och en halv månad. Som jag, flyktigt och styvmoderligt, berört i de senaste inläggen har Wenger, trots den ovanligt goda skadesituationen i truppen, matchat våra viktigaste spelare sönder och samman varför offensivt bärande spelare såsom Sanchez, Özil, Cazorla och, till viss del även, Giroud har varit allt annat nyttiga för lagets bästa, gjort sig själva allt annat än rättvisa och varit allt annat än i form. Typ. Där står vi, glada, underhållande och offensiva Arsenal, med tre raka hemmamatcher utan gjorda mål. Med en FA-cupfinal att göra oss redo för och med ett måste i form av minst en tagen poäng mot West Bromwich. Mer melodramatiska personer än bloggförfattaren själv hade slagit på stora magsårstrumman, men eftersom jag är en så modest, balanserad och finstilt herre så nöjer jag mig med att hävda att vi, utifrån rådande läge, skall vi ställa upp med följande lag:

Ospina
Bellerin – Mertesacker – Gabriel – Gibbs
Coquelin – Ramsey – Rosicky
Wilshere – Inte Giroud – Walcott

Inte någon kunde väll ta miste på den energi som herrar Gibbs och Wilshere tillförde senast. Till och med den något endimensionelle Walcott var en injektion när han kom in och ingen kunde väl heller missa hur enormt stort behovet av rörelseenergi är i dagens Arsenal.  Monreal har varit lysande i år, men kan gärna vilas ännu en match för att vara återhämtad till finalen och Koscielny har även han varit oerhört bra i år och kommer att vara nödvändig mot Bentekes rörlighet på lördag varför även han, Koscielny, får vilas på söndag. Bellerin var en av få ljuspunkter i onsdags och vi kan bara hoppas att han, i Debuchys ytterligare skadefrånvaro, lyckas konservera form och sin ungdomliga entusiasm ytterligare två matcher.

På mittfältet ser du att Coquelin är återinsatt vilket många, liksom inför Sunderland, kanske skulle tycka vara lite onödigt då vi även mot West Bromwich torde vara det bollförande laget och då Coquelins primärkompetens inte kommer vara så nödvändiga. Men dels tycker jag inte alls att Coquelins passningsspel är så svagt som vissa vill göra gällande, dels har vi visat oss vara oerhört kontringssårbara utan honom och dels ser jag helt enkelt honom för viktig som sammahållande och balanserande länk mellan offensiv och defensiv för att ställas över. Matchen mot Sunderland var väl heller inte den bästa reklamen för det Coquelinlösa Arsenal. Så att säga. Vidare talar jag emot mig själv när Ramsey, som spelat mycket och stundtals famlat i blindo den senaste tiden, men på rätt plats framför en solid balansspelare tror jag han skulle kunna få goda möjligheter att visa tvivlarna att han har vad som krävs för att vara spelmässig motor i ett lag som Arsenal. Till detta vilar jag tröttkörde Özil till förmån för den kompetente temposättaren Rosicky, som just glatt oss med att skriva på för ännu en säsong i världens vackraste klubb. Grattis, Arsenal!

Rise and Shine. Nu skall vi visa världen att vi är en vinnande klubb. Bild från Flickr.com: ”danchitnis”

När vi närmar oss anfallet kan vi på många sätt komma i krampaktig tvekan. För så länge Welbeck är skadad så har vi endast Giroud att tillgå. Jag vet att både Gnabry och Oxlade-Chamberlain har provats som så kallad Falsk 9:a i reservlaget, men känner inte att varken Gnabry, AOC eller Arsenal i stort är redo för så ymnigt experimenterande, varför jag hoppas på att Welbeck faktiskt är matchfit och redo att spela av den dryga timmen innan Giroud kan jogga in och bryta sin elakt otrevliga svit av måltorka han haft sedan Henry kränkte hans ego i Sky Sports studioprogram. Till höger om Welbeck vill jag ha Wilshere, som mot Sunderland visade oerhört lovande spel med bollen medan Walcott, som många ser som högerytter, enligt mig skall placeras på andra kanten, den vänstra. Detta då han förvisso har farten, men kanske inte världens bästa teknik och då blir farten mer avgörande om han, likt en tidigare magisk målgörare som ingen skall behöva jämföras med, komma in från vänsterkanten med sin bästa fot, skottfoten höger, rättvänd in i banan.

Du skulle kunna titta på min föreslagna startelva och undra om jag ägnar min tid åt att sitta och skoja. Byta ut fem, kanske till och med sex, spelare beroende på hur vi ser det, i en match där vi måste ta minst en poäng, tror Farbror D&M att det spelas FIFA 15 här? Nej det tror farbrorn sannerligen inte. Det jag däremot, inte bara tror utan även, vet är att det sett för taskigt ut den senare tiden, att vi har en tämligen skadefri trupp där många spelare utanför startelvan skulle kunna bidra med avsevärt större fotbollskompetens än den samlade mängd smörja som vi fått bevittna mot Sunderland och Swansea, samt att de ordinarie elva, som tidigare nämnts, skall vara i optimalt skick nästa lördag kväll. Dessa två minus måste vi alltså göra till plus: En samling tröttkörda stjärnor vs en grupp ringrostiga rotationsspelare med spring i benen och den ekvationen måste vi få att sluta med minst en poäng. Många säger att vilja slår klass, det har våra rotationsspelare, med behövligt understöd, alla möjligheter att visa på söndag. COYG.