Jag är f-n bäst.

Är det någon ute, i detta avlånga land, som minns Rolf Pihlman? Bassisten i dansbandet Tingeling, orkestern som låg på Svensktoppen med låten med samma namn vilken sedan, enligt Pihlman själv, kom att sälja ”järn, 150 exemplar”? Samme Pihlman som sedan titulerade sig musikproducent, som drack Irish Coffee i obscena storlekar och sedan kom att förpesta Melodifestivalen 2009, från start till mål. När han, redan vid förmiddagstid, sitter på Gamle Port, är bra salongsberusad och som är så härligt knökfull av uppblåst självgodhet. Och trots att tämligen ringa del av hans omvärld håller med honom, ständigt, gång efter annan, slår fast att ”jag är f-n bäst”.

Och ungefär så känner jag mig idag. Jag är oerhört nöjd med mig själv. Förhoppningsvis på ett inte lika dumdrygt, narcissistiskt och alkoholförgiftat sätt, utan mer på ett vänligare humörsupp-pitchat och gladlynt sätt. Mindre jag mot världen och mer jag och välden. För idag känns det riktigt bra. Riktigt, riktigt bra. Visst kan man hävda att West Bromwich varken hade något att spela för eller något sätt att spela på, visst kan man hävda att de var mer än lovligt sega i sin tämligen sega backlinje och visst skulle man kunna rabbla upp en lång rad malörer som herrar Lescott, Olsson, Dawson och McAuley bär ansvar för. Men jag låter det bero, jag är ändå nöjd. Med mig själv, men framför allt med Arsenal.

Nu placerades Walcott inte till vänster som jag hade föreslagit, utan centralt och både Özil och Sanchez fick spela fast de enligt mig borde ha fått vila. Men Wilshere var lysande på den högerytterplats jag bönat om att få se honom på och med Coquelin tillbaka på Arsenals mittfält fick vi åter en balans som låg till grund för en smått massakrerande offensiv under matchens första halva. Arsenals första 37 minuter, vilka inrymde både hattrick av Walcott och ännu ett årets mål av Wilshere, var ren och skär propaganda för sporten fotboll. Wilshere var fantastisk, ja smått lysande som vänsterfotat kreativt instrument för Özil, Cazorla och Sanchez att samspela med och Walcott var så nyttig när han inte isolerades i sin tekniska begränsning längs med höger sidlinje. Dessa två spelare var inte bara målskyttar utan blev till dyrkar för ett arsenalspel som, de senaste veckorna, helt gått i baklås.

Men ta och kliv in på Pihlmans kontor. Bild från Flickr.com: ”claeskrantz”

Och Sanchez, som egentligen borde ha vilat och som egentligen inte var något vidare, dennes slit och rörelse utan boll fick plötsligt en mening. Med ett djupledsförankrat mittfält och med två kedjekamrater som, paradoxalt nog, var lika kompatibla som matchande. Visst, Walcott hade väl inte gått och blivit någon Eden Hazard över natten och Wilshere sprang även i gårdagsmatchen, ett par gånger, rakt in i motståndarkroppar som en japansk krigsflygare under andra världskriget, men det var så roligt att se ett Arsenal som inte bara bjöd på ett spel och en rörlighet värd namnet, utan också fick det att resultera i de offensiva spelarnas primäruppgift dvs. gjorda mål.

Visst gick Bellerin bort sig lite väl grovt vid ett par tillfällen, visst såg Mertesacker och Gabriel inte helt synkrona ut och visst hängde Ospina tvätt rejält, vilket gav mig Fabianskiflashbacks med medföljande blödande magsårspotential. Men på det stora hela så kändes det väldigt bra och det inte bara beroende på att gårdagsmatchen gav mig rätt gällande mittfältets balansbehov, rätt i frågan om Wilsheres utgångsposition och, om man skall vara lite snäll mot mig, delvis rätt rörande Walcott och dennes behov av att släppa sargen ute på högerkanten för mer diagonala löpningar med planens mitt som startblock. Jag är f-n bäst, som Grotescofigur Pihlman hade sagt innan han svept ännu en 12:a Irish.

Gårdagsmatchen gav oss en värdig avslutning på ett ligaspel som, om vi får återanvända Tingelins musikreferenser började så i moll, men som ändå slutar i ett relativt dur. Vi tappade all chans till ligaseger redan i september, vi kom igång i klättring och hade andraplatsen inom räckhåll. Vi slarvade sedan bort även den men lyckades ändå säkra den tredjeplats som inte bara ger oss över £20 miljoner i pris-/TV-pengar utan också säkrar CL-spel, utan säsongsruckande kvalspel, nästa säsong. Pengar, prestige och bättre förutsättningar inför sommaren. Inte illa med tanke på hur det såg ut under hösten och fram till Coquelins inträde under vintern.

Säsongen är ännu inte mogen att utvärderas, vi har en definierande FA-cupfinal på lördag och den är en avgörande bit när säsongen 14/15:s pussel skall färdigläggas. Men utifrån hur lamt, hur kastrerat och hur förstoppat Arsenal uppträtt, både spel- och resultatmässigt, den senaste tiden gav oss söndagens ligaavslutande möte med West Brom en stor vindpust i rätt riktning och en rejäl feelgoodboost inför helgen. Gårdagen hade kunnat bli så mycket annat än den blev, så mycket sämre och så mycket tröttare. Nu blev den rolig, sådär härligt ospännande och kanske precis vad vi arsenalärrade följare behövde få med oss ur ligan. Jag är för dagen inte de djupa analysernas man och går gärna med på att West Bromwich gav bort matchen tämligen omgående, men hoppas ändå att fler med mig kan glädjas över såväl resultat som spelets utformning igår. För vi var f-n bäst. Och det skall vi tillåta oss att njuta av ett par dagar. Skål, Pihlman!