Den är inte lång, men den är smal

Innan du kastar dig över din e-postklient och rosenrasande rasar över vissa Arsenal Swedanbloggares buskisnära rubriksättning, vill jag med ömsint öppen hand önska dig välkommen till samlevnadsrådgivare D&M:s lilla soffgrupp i rosa plysch. Ta en biodynamiskt odlad hälsocykel i slagtålig hammarplast och stig på. Till en soffgrupp där inga frågor är dumma och där allt är tillåtet, -så länge inte du eller någon annan kommer till skada. Välkommen och kryp upp, smörj in dina händer med mjukgörande hudlotion och öppna ditt hjärta om dig själv, dina drifter och om relationen till hen som står dig nära. Bidra med vad du har inom dig, delge oss dina innersta hemligheter och skänk oss gärna en hel drös intressanta detaljer om valfritt underliv i din närliggande omgivning.

Eller så låter du bli. Och istället för att privatlivsblotta i plumpa ordalag, kan du välja att prata om lördagens kuppfinal. Mot Tim Sherwoods Aston Villa. På Wembley. En cupfinal som kan bli hur underbar som helst, hur spännande som helst och hur fantastiskt stark som helst. Som kan bidra med glädje, underhållning och kärlek, -om än i platonisk form. En kuppfinal som har alla möjlighet att göra innevarande säsong till ett stort steg i uppenbart rätt riktning, då vi kan följa upp fjolårets förlösande titeltorkaslut med en riktig utvecklingsevidens i form av högre ligaplacering och en cupfinal som bokstavligen kan slå fast att Arsenal visst är ett lag som slåss om titlar år efter år.

Men det är också en kuppfinal som för Arsenals del är lite som textrubrikens taktlöst bondkomiska anslag. För på samma sätt som finalen kan bli hur härlig som helst så har vi om sanningen skall fram egentligen allt att förlora och Aston Villa allt att vinna. För ingen väntar sig att de skall vinna, ingen väntar sig att det i Aston Villa, som under Paul Lambert såg trögt och tröstlöst ut, som av merparten kännare tippades vara dömt till att ramla ur ligan, så här, bara några månader senare inte bara skulle ha klarat sig kvar utan också avancerat till sin första FA-cupfinal på femton år och sin endast andra sedan de tog hem segern 1957. Och detta med tomten Tim ”Tactics Tim” Sherwood vid rodret. Så rent retoriskt har Villa allt att vinna och vi som favoriter, allt att förlora. Tactics Tim har i Aston gjort som Tactics Tim brukar göra, han har bytt till ett rakt och lättbegripligt spelsätt, skakat liv i den damsamlande striker han fann långt nere i klubbens annaler och plötsligt fått laget att inte bara begripa förskolenivåtaktiken utan också ta löpningar de inte gjort tidigare, slå passningar de inte sett vägar för tidigare och således också göra mål de inte drömde om innan övertagandet. Tänk vad mycket lite Tim kan göra för förvirrade fotbollsspelare.

På lördag är det dags för ännu en ärofylld vandring. Bild från Flickr.com: ”philipc”

Nu har förvisso Villa, sedan kontraktet var säkrat, tappat lite av sin fart, men så gjorde även vi, när fjärdeplatsen var säkrad. Vi tappade andraplatsen, höll på att slänga in tredjeplatsen i lotteritombolan och har inte alls visat upp den resultatmässiga säkerhet vi hade att skryta om för bara någon månad sedan. Bortavinst mot city och hemmaseger mot liverpool har blivit till smått slokörat möte med United innan matcherna mot Swansea och Sunderland gjorde oss illa och beklämda. Och trots att vi kortaste skadelistan på mannaminne fortsatte Wenger att ställa upp med samma spelare vecka efter vecka vilket gjorde att några av de som var förnämliga under våren nu har sett högst mänskliga ut. Söndagens ligaavslutning mot West Bromwich gav oss både rotation och mycket energi tillbaka, där Baggies såg både tunga och tämligen ointresserade ut men där både resultat och spel torde vara gott för Arsenal att ha med sig in i finalveckan. Enligt mig skall vi ställa upp med följande startelva:

Ospina
Bellerin – Mertesacker – Koscielny – Monreal
Coquelin – Cazorla – Özil
Wilshere – Walcott – Sanchez

The Back Five: Alla vet att Szczesny, efter att ha petats som föstemålvakt, har varit vår så kallade kuppmålvakt denna säsong, alla vet att Ospina såg otäckt osäker ut när han studsade ut och missade vid den West Bromwichhörna som gav dem reduceringsmålet och tämligen få missade väl den kalastabbe han strax därefter gjorde när han totalmissade ett långskott och endast räddades av ribban. Samtidigt vet vi att Szczesny uppenbarligen hamnat i onåd hos Wenger, att han inte spelat sedan semifinalen mot Reading för snart sex veckor sedan och alla vet att Wenger, inför fjolårets säsong, lät Fabianski få sista ligamatchen som uppvärmning inför förra FA-cupfinalen. Så oavsett vem av målvakterna som är klubbens fram- och/eller nutid, så förhindrar matchoträningen Szczesny från att stå varför Ospina kvarstår som det enda alternativet. I backlinjen ser jag inte så mycket att klargöra, Gibbs har varit bra i de två senaste matcherna, men så länge Monreal inte är skadeförhindrad så är han mitt förstaval på vänsterbacksplatsen.

Och den skall sluta i ännu en trofémottagning. Bild: Flickr.com: ”philipc”

Mittfältet: Här öppnar sig fler möjligheter, men jag ser idag, utifrån de senaste månaderna, inte ett bättre optimerat och balanserat mittfält än det jag tagit ut. Förvisso är antagligen både Özil och Cazorla millimetrar från den wengerska utbrändheten, men med en match kvar på säsongen är det inte mycket att tveka kring. De skall spela. Och de skall spela framför truppens ende mittfältare med trovärdig balansfunktion, vilja att underkasta sig lagets behov i relation till de andra spelarnas högre offensiva kompetens och förmåga att läsa spelets mer defensiva delar, Francis Coquelin.

Anfall: Med avstamp i form, kompetens och motstånd har jag valt att ta ut precis samma anfallstrio som vi fick se senast mot West Bromwich och jag har gjort det utifrån att Sanchez, även han är rejält överspelad ändå, är truppens mest självklara offensiva spelare, ifrån att Wilshere var lysande från sin rättvända högerytterplats och Walcott, trots sin tämligen begränsade spelrepertoar, inte bara gjorde någonting som Giroud just nu inte gör, mål, utan kan även med sin rörlighet och löpvilja, ställa till det rejält för Villas stora och tämligen stationära mittbackar. Jag ser gärna att spelare som Ramsey och Giroud får fyller på med ny energi när både Villas och vår egen kraft börjar tryta, men ser ingen av dem, trots deras egentliga högstanivå, som startspelare på söndag.

I verkligheten: Nu tror jag att Wenger redan har bestämt sig för att både Ramsey och Giroud skall starta, varför både Walcott och Wilshere kommer att vara återförvisade till bänken, alternativt att Walcott tvingas ut på kanten igen. Det faktum att spelare flyttas runt på olika positioner kan ses både som en styrka, med mångsidigt kunniga spelare, och som en svaghet, med en tränare som fortfarande famlar och prioriterar vision framför pragmatism, och jag väljer att se det ur det förstnämnda. Att vi har smarta fotbollsspelare som vill bidra med sin lilla pusselbit för laget och ständigt har lagets bästa, framför sitt ego, för ögonen. Så vill jag se det och så vill jag känna.

För nu skall säsongen avslutas, nu skall säcken knytas ihop och nu skall historien om Arsenals spelår 14/15:s sista blad skrivas. Allt laget har gjort denna säsong, som började i djup dvala och steg till stundtals riktigt livgivande resultat, kommer att stå i relation till hur vi presterar i och vilken utgång lördagens match kommer att ha. Vinner vi cupen har vi, i och med en eventuell back to back-cupseger och tredjeplats i ligan, tagit ett stort steg framåt. Förlorar vi har vi inte rört oss en millimeter, utan står kvar i CL-platsjagandets gung-fly och den stank av medelmåttlighet den för med sig. Så kom igen nu Gunners. Visa oss följare att vi har en framtid att se ljust på, visa de andra toppklubbarna att Arsenal är en klubb som har för vana att vinna och visa världen att den röda klubben från norra London, The Arsenal, är och förblir världens vackraste klubb. COYG.