En ovan känsla av lugn och harmoni

Jag är den förste att erkänna att jag inte alltid producerar texter som vittnar om ett relationellt fundament av guld och gröna skogar. Mitt arsenaliserande har liksom aldrig vilat på vetskapen om att morgondagen kommer att vara bättre än gårdagen och den moderna fotbollens så kallade utveckling har heller aldrig förmedlat att så vore aktuellt att göra. Under mina år som följare till klubben har jag fått se en enorm uppgång följt av ett, kanske inte lika dramatiskt men ändock, påtagligt fall. Som mer passiv följare av klubben såg jag den då okände fransmannen Wenger komma till klubben, ställa allt om ända och bevisa att så mycket var möjligt att förändra och förbättra från det jag trodde var evigt rådande norm och självklarhet.

Sedan följde de gyllene åren vilka skulle ha peakat i en Champions Leaguevinst -06, men som tack vare en norsk domare och en svensk supersub gjorde att kronan, som skulle krönt utvecklingen ramlade av, hamnade i Katalonien vilken sedan följdes av en rad spelare, både hög- och lågkvalitativa, i en exodus utan dess lika.  Här formades en period av rank vandring utmed en avgrund som hade byggandet av Emirates Stadium på ena sidan, inkomstbringande Champions Leaguespel på den andra och med det mörkaste av moln, i form av oligarkers och shejkers ekodopande inträde i fotbollen, ovan för oss. Där vinglade vi oss fram, med livhanken just klarad men med en titeltorka som var lika smärtsam som skadlig för var och en av oss.

Sedan kom fjolårets högst förlösande vinst över Hull i FA-cupfinalen och det efter att vi, på sedvanligt sätt först ha givit bort matchen för att sedan, när allt liksom såg ut att vara förlorat, spelat som i trans och gjort trofétorkan till ända. Under innevarande säsong visade vi vid ett flertal tillfällen den mentala styrka som Wenger alltid talat om men som vi bara sett frånvaron av och vi var faktiskt med i många så kallade toppmatcher redan vid avspark. Ligasäsongen som helhet följde ett gammalt satt mönster, att ha en smått formidabel och en näst intill bedrövlig halva, men vi besegrade ett spöke i Manchester och kväste ett annat i dess linda. Vi besegrade liverpool, undvek alla dessa smärtsamma förluster i tennissiffrors format och visade till och med upp en taktik som stundtals såg nästan pragmatisk och cynisk ut. Till min enorma lättnad. Till min enorma hoppfullhet. Till min enorma glädje.

Så när vi i lördags skulle möte Tim Sherwoods Aston Villa märkte jag att jag, när jag skrev min införtext var i det habitala krösamajamodet, men att jag ju närmre avspark vi kom blev allt mer förändrad till sinnet. När väl matchen sparkade igång satt jag och sonen tillsammans med West Ham-Johan och hans dotter på lokal, frossade i oss pizzor och intog olika former av vätskor och jag kände inom mig, en i Arsenalsammahang, tämligen ovan känsla av lugn, av harmoni. Jag är van att lida tillsammans med Arsenal. Jag är van att behöva förbereda mig på värsta tänkbara scenario och jag är van att behöva vara steget före i mitt föräldraskap för att skydda sonen från såväl min som hans egen nedslagenhet. Men i lördags kände jag inte så, i lördags var jag bara idel solsken och leende och i lördags var jag, hur konstigt det än må verka, inte speciellt nervös.

Arsenal är nu FA-cupens mest segerrika lag. Det är värt att fira. Bild: Bildbyrån.

Jag gav startelvan en enda stor tummen upp, sken i kapp med Wengers vita skjorta och kunde se chans efter chans missas eller räddas av en Given som växte sig allt större, utan att känna den vanliga känslan av stundande smash-and-grab-vinst för motståndet. Jag kände, trots att jag tänkte på den synnerligen knappa semifinalvinsten mot Championshiplaget Reading bara timmarna före finalmatchen, att denna match och denna FA-cup skulle vinnas av just mitt, just vårat Arsenal. Att chanserna skulle fortsätta att komma, att målen skulle börja göra detsamma och att dessa sedan skulle följas av ännu ett lyftande av FA-cupen.

Och som det gjordes. Walcotts oerhört förlösande och fina avslut på ett anfall som han själv varit med att skapa från vänsterkanten, Sanchez lika gudomliga som ickearsenalska långskott och redan då, vid 2-0, var jag helt, helt säker. När vår store tysk fick sprida sin glädje vid 3-0 så var jag endast i totalt njutingsmode och när Giroud satte 4-0 och därmed bestal oss på lokalens tippvinst, 50 % på notan, var liksom allting bara mjukgörande balsam för den nariga fotbollssjälen. Allt var bara lugnt, allt var bara harmonsikt och allt var …så ovanligt. Ingen nervositet, inga stundande imploderingar och heller inga centrala bolltapp av överilade spelare som egentligen skulle ha varit på andra sidan bollen.

Förutom nämnda målskyttar så gjorde det centrala mittfältet med Coquelin, Cazorla och Özil en smått fulländad match. Ramsey, som jag tämligen ogillar som högerytter, var så centralt deltagande som Wenger säkert drömt om och den denna säsong så smutskastade Szczesny var lika lugnt och välavvägd som han brukade vara merparten av fjolårssäsongen. Hela backlinjen var ständigt både på tå och på gång och det verkade inte spela någon som helst roll vad Villa försökte sig på, vägen var ändå stängd, tillbommad och säkerställd ur ett Arsenalperspektiv. Segern var vår, och den var det från första sparken. Och det är man inte bortskämd med.

Så nu kan vi se tillbaka på en säsong där vi säkrat spel i höstens Champions League utan att behöva gå igenom det lika otrevliga som säsongsförskjutande kvalspelet och en säsong där vi inte bara försvarat vår FA-cuptitel utan även, med våra tolv segrar, gjort oss till det mest framgångsrika laget i hela cupens historia. Och jag tycker, min tilltufsade Arsenalrelation till trots, att det känns oerhört bra, att vi har tagit ett steg i rätt riktning och att vi, med tur eller skicklighet, har fått de pusselbitar till laget som vi tidigare så smärtsamt saknat. Jag känner att vi är två eller tre klassnyförvärv som är redo att utmana om startplatser, från att vara en klubb som kan kämpa om ligatiteln och de närmsta veckorna kommer jag också att ge förslag på de förändringar i truppen jag önskar skall ske. Jag hoppas det skall smaka, men just nu är jag bara glad. Glad, nöjd och lugn. Och det är inte illa att, som arsenalist, vara det inför ett sommarfönster. Seger genom harmoni. Tack för det, Arsenal.