Slap Shot

När jag var ung var jag oerhört intresserad av hockey. Inte så mycket den lokala eller den inhemska ishockeyn, utan den som spelades på andra sidan Atlanten, den kanadensiska och amerikanska, den som spelades i The National Hockey League. Jag prenumererade på en uppsjö hockeytidningar som pumpade fram multikolorerade bilder på hockeykrigare i starkaste strålkastarljuset och jag trollbands av dessa uppumpade gladiatorer men framför allt av all den statistik som omgav spelarna i NHL. Jag gjorde oändliga sammanställningar av spelares statiska krombukter, tömde det lokala folkbibliotekets förråd av årsböcker i ämnet och ett år spelade jag mitt favoritlags hela säsong, själv på mitt Stigaspel.

Idag har mitt hockeyintresse svalnat avsevärt. När mitt lokala hockeylag åkte ur slutspelet i våras, sörjde jag inte nämnvärt och när sonen blandar ihop dess emblem med mitt amerikanska favoritlags, inte helt olika, dito så blir det mest lite småkul retsamhet mellan far och son. Jag följer inte ens NHL längre och det är heller inte någonting jag sörjer. Men en sak har slagit mig, en sak som kanske inte borde förvåna mig men som faktiskt gör det.

För jag har egentligen inte alls släppt sporten ishockey. Det är bara utövarna i dess respektive elitskikt som jag har låtit gå ifrån mig. För jag kan fortfarande fastna i grynig en bild på spelare från någon obskyr farmarliga, killen som är fast i ett lag utan framtid från staden som gud glömde. Jag kan titta på bilden, fantisera om spelarens tämligen oglamorösa vardag och låta tankarna vandra vidare till hur personerna i publiken, vars ansikte man ser i bakgrunden, ser på sitt tröstlösa hockeylag och på sin säker lika tröstlösa relation till laget, undanträngt långt in i skuggorna på hockeyns absoluta bakgård. Långt bort från strålkastarljuset, långt bort från de multikolorerade och fabricerade bilderna på beundrade multimiljonärers tillrättalagda tillvaro.

Då allting blir möjligt. Bild från Flickr.com: ”Rollercoaster1122”

Och jag kommer att tänka på filmen Slap Shot, där Paul Newman spelar den fallna och åldrade Reggie Dunlop som är spelande tränare för det urusla Charlestown Chiefs, där Chiefs är ett lag fullt av spelare utan framtid och huserar i en stad vars prime sedan länge är över och förbi. Där stadens stålverk står inför nedläggning, tio tusen arbetare skall friställas och där stadens framtid inte bara ter sig lika dyster som lagets utan även riskerar att bli dess judaskyss. Där Reggie Dunlops i desperationens stund hittar på en potentiell flytt till ett hägrande Florida, bara för att ge laget någonting att över huvud taget spela för. Där Bröderna Hanson klär in knytnävarna i folie, slår på allt och alla och där laget Chiefs, precis som verklighetens Broad Street Bullies, sprider skräck i motståndarna genom aldrig sinande vågor av våld. Och där de tilltufsade Chiefs ger det högst bedagade Charlestown en lika plötslig som oväntad vindpust av framgång.

Och någonstans där vid den bruna bardisken, på den nötta heltäckningsmattan och under tjock-TV:n som varit på väg att ramla ned från taket i åratal. Där står de, människorna med de trötta ögonen, Charlestownborna, suktandes efter en framgång som aldrig tidigare varit ämnad för dem. Det är vilja, längtan och hjärta framför smartness, insikt och finstilthet. Det är lukten av stekt lök, av vidbrända hamburgare och av fukt som aldrig riktigt försvinner. Det är söt, klibbig öl längs med underarmen och det är sonens hand i sin pappas. Det är kärlek til I die och det är den allomfattande känslan om att nu dj-lar, nu är det minsann vår tur.

Och precis som med de fingerade personerna på War Memorial Arenas sneda, vinda och kantstötta läktarsektioner är det med oss fotbollsfantaster under den just nu rådande Silly Season. Hur utsiktslösa vi än må vara i vår gränslösa samhörighet med vårt lika utsiktslösa fotbollslag. Hur bedagade vi än själva må vara och hur bedagat vårt kärleksobjekt, fotbollslaget, än må vara. Detta är förändringens tid, hoppets tid och möjligheternas tid. Detta är en okänt tredjekedjas förmåga att väcka liv i ett hockeylag svårt märkt av år av tristessens sedation. Detta är en tid av bortdrömmande, av den där överraskande vinsten som kommer ur slumpens plötsliga nycker och av känslan att det plötsligt är just vår tur.

Detta är en tid då allt är möjligt. Då Arsenal, till namn som Mesut Özil och Alexis Sanchez, inte bara skall lägga Petr Cech utan säkert även en Karim Benzema och en Arturo Vidal. En tid då stjärnspelare, som i ett trollslag, kommer att stå emot lönekuvert tjocka som Texasmagar för att få spela med killar som Özil, Cazorla och Ramsey. Då spelare kommer att välja bort Mourinhos trofégaranti för att få äran att spela under Wenger och bli en del av dennes fotbollsmissionerande regi. En tid då allt är möjligt för oss. Som en dödsdömd stads återuppståndelse hand i hand med ett hockeylag i bärsärkagång. Som samma hockeylags dröm om en flytt till tacksamt hockeysuktande pensionärer i Florida. Som en sovande gigants återupprättelse. Som en flykt någon annanstans.