Två steg

Hej och välkomna till ännu en säsong på Arsenal Swedens hemsida i allmänhet och till/invid min lilla fotbollsblogg i synnerhet. Jag hoppas att ni har fått vad sommarledighet ni behövde, att ledigheten varit till belåtenhet och att saknaden över adekvat fotbollsrelaterat bloggande (ja, men tjenare) inte varit allt för stor och allt för smärtsam. Själv har jag haft en riktigt bra sommar där ledighetspusslandet för att ungarna skall få så långt sommarlov som möjligt lyckades gifta sig med de vuxnas önskan om att få se varandra i sammanhängande tid och under gynnsamma förutsättningar. Ungarna har haft det bra, deras föräldrar likaså och därför är jag mer en nöjd över ledigheten.

Men så var det ju det där med att den tog slut, ledigheten alltså. Hur var det nu man gjorde? Man har löst de fyra, fem senaste veckorna (av ledighet) mer än väl, men hur var det nu man gjorde när man levde det där vanliga livet? Det där med fasta tider, med struktur och där varje familjemedlem är i sitt egna, och från övriga familjen särade, sammanhang? När jag går till jobbet och spelar vuxen? Ja, jag vet inte. Skrivbordet stod kvar på samma plats, merparten av blommorna var fortfarande vid liv och detsamma gällde mina medarbetare. Så allt var väl ungefär som det brukar vara. Likadant, vant och detsamma. Ett steg fram, två tillbaka.

Om man får tillåta sig att vara lite krass så var det väl ungefär så det var med Arsenal i går, när vi mötte ett förvisso spännande West Ham hemma på AG, men även ett West Ham som vi borde vinna över alla dagar i veckan. Nu med en världsmålvakt som uppstagande pelare längst bak, nu med ett nyfunnet självförtroende och nu med en tillförsikt som i mina ögon gränsade till hybris. För när denna säsong skall vara ännu ett steg framåt blev gårdagens match till två synnerligen smärtsamma steg tillbaka. Det var liksom plötsligt likadant, vant och smått detsamma. Hur var det nu man gjorde när lössläppt semesterfotbollen skulle övergå till ligaspelets allvar?

Jag har inte för avsikt att ägna mig åt syndabockeri (så heter det absolut inte) och jag kommer därför inte grotta ned mig i Cechs en och en halv målvaktstavla, jag kommer inte frossa i Girouds fantastiska oförmåga att omsätta chanserna till mål och inte heller gnugga djupt i det sår som Oxlade-Chamberlains bolltappande som ledde till baklängesmål a la Monaco hemma, skapade igår. Jag tänker inte heller hänga Ramsey högt för hans oförmåga att ta sin primäruppgift på allvar, men jag vill ändå närma mig de högst osköna kärnorna vilka gårdagens förlust enligt mig är sprungna ur. För jag tror inte att Cech plötsligt har blivit smittad av den arsenalska målvaktssjukan och därför kommer att bli ett högriskfiasko bara för att han bär en tröja med en kanon på och bara för att han inte kan gömma sig bakom en gigantisk blå buss. Jag tror att Giroud kommer att fortsätta bli en viktig och vital del i vårt spel, om än kanske inte som förstaval på den centrala anfallspositionen och jag tycker både Oxlade-Chamberlain och Ramsey är två synnerligen lovande spelare, vilka jag absolut tror vi kommer att få stor nytta av både inom den närmsta såväl som den långt vidsträckta framtiden.

Det var ju just precis det här som vi INTE önskade oss. Bild: Bildbyrån.

Men vi måste börja ta saker och ting på allvar. Vi måste göra saker och ting på rätt sätt och inte bara på det sätt vi önskar att de skall göras. För personligen vill jag parkera min bil där det passar mig och mina egna aktiviteter för stunden bäst. Och personligen älskar jag att framföra bilen snabbt som bara f-nken när den väl är satt i rörelse. Sån är jag, det är min önskan, det är vad jag vill. Men om min parkeringspreferens är olaglig eller ställer till det för andra människor, så får jag ge f-n i att parkera som jag vill, oavsett hur mycket jag vill. Och om min höghastighetslängtan som bilburen medelålders man ställer till det för min familj eller för mina medtrafikanter och dessutom tenderar att uppehålla sig i det juridiska gränslandet, ja då får jag, även där, räta in mig i ledet och göra det jag skall göra, snarare än det jag vill. Jag får uttrycka min personlighet eller mina preferenser på andra sätt, så att de inte ställer till det för någon annan oavsett vad min önskan är.

Detta gäller också Arsenals fotbollsspelare och dess manager Arsène Wenger. Jag struntar fullständigt i om vi har bättre spelare på tio av elva positioner eller om vi har en manager som rott två raka FA-cupsegrar i land och därför skulle kunna anses bättre än motståndets ligarookie. Om laget vi ställer på banan inte är väl förberett och redo att fullgöra sin primäruppgift mot ett svagare motstånd så är inte saker och ting som de skall, då är inte det okej. Vi spelade pragmatiskt och cyniskt mot ett på papperat starkt chelsea, men när vi igår mötte ett West Ham som vi skall vara bättre än, ja då skulle vi liksom lattja hem tre poäng i en härligt fotbollsmässig hela havet stormarlek. Där alla skulle spela positivt estetiskt, där alla skulle vara fria att uttrycka sin inre fotbollsröst och där vår antagna bollkompetens liksom skulle få vinsten att fixa sig själv.

Där AOC gjorde ett par fantastiska dribblingsräder och hotade friskt och löftesrikt på kanten, men ändå, högst nonchalant, duttade med bollen framför eget straffområde vilket gav West Ham det avgörande 2-0-målet. Och där Ramsey återigen verkade se sig mer sammanhängande med Giroud än med Coquelin.

Skall du spela fotboll i sportens absoluta finrum kan du inte bete dig på detta sätt och kan inte göra som dessa två spelare gjorde. Där Cazorla och Coquelin under nästan hela vårsäsongen blev en fungerande mittfältstandem där släppte Ramsey igår helt styret och free-basade hej vilt med sina offensiva löpningar och bolltransportsinventioner, vilka förvisso är både expressiva och lovande, men som inte alls var gynnsamma för laget utan bara ledde till bolltapp, missmatchningar och vidöppna ytor för West Ham att spela ut oss på. Ramsey såg igår inte ut som ”den gamle Ramsey”, han som var nästa stora sak och som var så fantastisk säsongen 13/14, utan mer som ”den gamle-gamle Ramsey”. Den som med goda intentioner och med gott uppsåt förtvivlat kämpade för att plocka upp den kreativa mantel som Fabregas, sensommaren 2011, hade kastat av sig för att få njuta av det han då trodde var guld och gröna skogar i barcelona.

Jag hoppas att gårdagen blir en väckarklocka som Wenger väljer att lyssna till och agera utefter. Som tar ned oss alla, följare såväl som spelare, på jorden. Som får Wenger att ta det centrala mittfältet på allvar, som får honom att se hela planen (inklusive kanterna) som spelfält att faktiskt använda och som får honom att gnugga defensiva fasta situationer till förbannelse på träningsplanen. Men också en väckarklocka som får honom och de övriga styrande i klubben att agera på transfermarknaden. För du skall inte försöka laga det som inte är trasigt, men det som inte fungerar måste identifieras och få sin lösning. Och Arsenal sensommaren 2015 är långt ifrån ett så färdigt lag som många velat påskina. Vi är i behov av en målskytt såväl som en defensiv mittfältare, för Coquelin att konkurera med, och vi är, oavsett spelarinköp, uppenbarligen inte redo att konkurera om ligatiteln varken mentalt eller taktiskt. Igår gjorde vi bort oss ordentligt och det som skulle vara ett steg fram blev till två steg tillbaka.