Monday Monday Monday

Efter mina semianala övertramp i fotbollenssystematikens absoluta gråzon, känner jag idag att jag vill vara mer direkt, vara mer bollerövring-snabb passning på medspelare i hög fart-mottagning och skott i mål. Mer Va-Va-Voom med Vieira, Bergkamp och Henry än Zzz-tiki-zzz-taka med Denilson, Fabregas och Adebayor. Om man säger så. Detta är min ambition. Liksom. Men med största sannolikhet lär jag stranda som en förvirrad val någonstans utmed Bohuslänska kusten eller köra fast som ett gäng Arsenalspelare som älskar att ha bollen klistrad vid foten, men kanske inte är lika förtjusta i löpningar utan den.

För idag är jag en något vingklippt bloggare, en något skrynklig herre, ja rent av en något tilltufsad liten figur. I morgon är det måndag, men igår var det lördag. Och just denna lördag, gårdagen, hängde jag med gamla lekkamrater på hårdrockskonsert. Och då vet ni ju hur det går. Man har lite för roligt för sitt eget bästa och man går och lägger sig lite för sent. Sedan kommer verkligheten med en rasande fart i kapp en, sätter sig på sängkanten och gör att man inte alls ligger och dåsar hela förmiddagen fram till att man har fått i sig frukostpizzan. Som det brukade vara, förr i tiden. Så blev det ju inte alls nu, idag, när man leker vuxen och är förväntas fungera som pappa till två barn. Så lika tuff som man var igår kväll, lika kantstött är man idag. Och då passar jag på att se framåt. Mot en måndag. Bara en sådan sak.

Men på samma sätt som gårdagen inte var vilken lördag som helst, så är morgondagen inte vilken måndag som helst. För bortsett från att mycket kommer att vara sig likt med trötthet, skollämning och sedan förvärvsarbete, så rundas dagen av med att vi spelar säsongens första måndagsmatch. Och det känns så dj-kla gott. Trots all den traditionalism som finns inom mig så piggar en måndagsmatch då och då upp mig enormt. Och i just denna måndagsmatch så möter vi inte vilket lag som helst, vi möter Den Store Rodgers Liverpool FC. Det genuina laget, folkets lag, den eftersatta rättvisans lag. Skitlaget. För fy fruktansvärt vad illa jag tycker om dem och fy fruktansvärt vad vi bara måste besegra dem. Med vilka till buds stående medel som helst. Och vi skall starta med följande uppställning:

Cech
Bellerin – Mertesacker – Koscielny – Monreal
Coquelin – Cazorla – Özil
Oxlade-Chamberlain – Walcott – Sanchez

Jag vet att detta är exakt den uppställning jag föreslog inför Palacematchen, jag vet att Wenger valde en annan och jag vet att detta bar med sig tre poäng. Man skall ju aldrig ändra på ett vinnande lag, sägs det ju, men jag vill ändå ändra på laget och ställa upp på det här sättet. På mitt sätt. För om det var bästa möjliga lag att möta Palace, så var det ingenting mot hur det är att mönstra mot det där röda drägglaget från nordost. liverpool fc besegrade senast nykomlingarna Bournemouth tack vare en domarinsats som nästan måste kategoiseras som en kollektiv kollaps från domarteamet. Där gästerna fick ett regelrätt mål bortdömt och där lfc:s segermål borde ha dömts bort för offside, om rättskiparteamet hade haft koll på regelns nya utformning. Eller så var det bara Anfield Road, The Kop och You Never Walk Alone. Och då vet man ju hur det är. Vanans makt är större än upplysningens.

Egentligen tycker jag inte min laguppställning är så himla mycket att orda om. Mer än att det inte är någon vidare idé att spela Giroud mot Skrtl/Lovren utan istället ge dem AOC, Walcott och Sanchez att, tillsammans med sina medspelare, förhålla sig till. Oavsett om lfc spelar Milner/Henderson eller om den mer spelskicklige Can ersätter någon av dem på det centrala mittfältet, så måste Arsenals offensiv bygga på den stora rörelsen utan boll, på att pressa ned lfc i brygga där de själva inte kan komma upp i det bollrullande lfc tycker om men också ha höjd beredskap för de omställningar som gästerna, med sitt tämligen spelskickliga lag, har inom sig.

Så jag ser inte någon orsak att ändra på mitt vinnande lag. Även om jag tycker Ramsey var helt okej som centraliserad winger senast, så har jag lite svårt att se att exempelvis AOC straffas för sitt bolltapp mot West Ham, samtidigt som Ramsey slog bort mer än en fjärdedel (!) av sina passningar mot Palace och ändå med största sannolikhet får starta mot lfc. Det borde han inte enligt mig absolut inte få göra för vi har inte råd att slarva med passningsspelet så som Ramsey gjorde mot Palace och vi har inte råd att vagga in vissa spelare i känslan av en given startplats. Mot lfc, som mot alla typer av motstånd, skall vårt spel inte vila på spelare som gör det enkla svårt utan på de som kan göra det svåra enkelt. Så klacksparkar och små flicks bakom ryggen måste ersättas av funktionella passningar slagna framför spelare i hög fart. Har du hörd den förut?

Jag får väl, så här avslutningsvis, erkänna att mitt ambitiösa anslag och mina höga förhoppningar grusades ned i en av sömnunderskott nedklottrad återvändsgränd av internetsvartvit kvasiretorik. Men detta till trots, vill jag citera tvillingduon Tegan and Sara när de, i den fantastiska låten som har fått namnge dagens text, kastar ur sig ”damn your mood swings” och utgå ifrån att vårt humör i morgon kväll kommer att vara hur gott som helst. Hur lättat som helst och hur uppfyllt av njutning som helst när vi, ännu en gång, har förpassat den patetiskt uppblåsta låtsasklubben lfc till den skamvrå av förlorarkultur där de hör hemma. COYG!