Tre tusen missade chanser, två mål och Dinamo borta på onsdag

Segern, är vår, segern är vår. Vi har vunnit, segern är vår. Ja, för då fick vi ju äntligen en seger på hemmaplan, vi gjorde uppenbarligen mål på vår hemmaplan och vi snyggade till den annars ganska osköna hemmaplanstatistiken så att vi nu har fem av sju hemmamatcher utan gjorde mål (istället för som tidigare fem av sex hemmamatcher utan gjorda mål). Förvisso var det mot ett Stoke som, paradoxalt nog, har kommit att bli en favoritmotståndare att möta på Emirates (ännu inte på Britannia, men det är en annan text att skriva), men ändå. Två gjorda mål, en hållen nolla och tre poäng. Sämre lördagseftermiddag kan man ju ha.

Wenger valde såklart också att lyfta fram det positiva ur matchen. Att han aldrig var orolig över resultatet eftersom vi skapade en så stor (läs: enorm) mängd chanser och att dessa till slut skulle resultera i mål och att vi därför, tillsammans med ett fungerande försvarsspel, skulle kunna ta den nödvändiga segern. Själv var jag, efter två träffar i målburen och två brända jättechanser, aningen frustrerad över att vi inte hade den tre-, fyramålsledning efter de inledande tio minuterna, som vi borde ha skaffat oss. Jag satt i soffan med superkvalitésfulstream och bara väntade på kontringen, försvarsbortgången och på den motståndarlagsledning som, när vi inte sätter skapade chanser, ständigt tenderar att sänka oss ned i impotensensens och de stora bekymrens gung-fly.

Men den kom inte. Förvisso borde vi ha stängt matchen för länge sedan, förvisso var det nästan smärtsamt att se hur oförmögna vi var att sätta bollen i mål och förvisso var det oerhört krävande att se motståndarnas målvakt, även denna match/även denna gång, göra säsongens insats, mot just oss. Men med det lidandet lagt åt sidan, så kunde jag verkligen njuta av matchminut 31 då Coquelins underbara brytning lade bollen framför Özil som slog en minst lika underbar djupledslyra till den helt rätt löpande Walcott som inte bara tog ned bollen med en högst smakfull förstatouch, utan också avslutade så fantastiskt pragmatiskt och välsmakande. Och när vi sedan stod emot Stokes i varje fall relativa anstormning, höll uppe försvarslinjen, med stora plus till samtliga i backlinjen samt nämnde Coquelin, och till detta återtog initiativet som slutade i en frispark. En frispark slagen av Cazorla till Giroud, som helt fri från kroknande Stoke-markering, avslutad matchen med sitt 2-0. Ja, då kändes det faktiskt, alla tre tusen missar till trots, riktigt bra.

I min text inför matchen skrev jag om nödvändigheten av att ta tre poäng och efter att ha gjort två mål utan att släppa in något, så tog vi de tre nödvändiga poängen och då är jag nöjd med det. Nu har vi tid att arbeta på vår avslutsskärpa och vi kan göra det med kniven något längre ifrån strupen. Det kan ju inte vara något annat än gott. För på onsdag spelar vi mot Kroatiens gåva till den internationella klubbfotbollens mest belysta scen, bollklubben Dinamo Zagreb, och vi kommer att göra det inför 38 079 (minus Arsenals klack) fanatiska Dinamosupportrar på den tämligen spännande utformade Maksimirstadion. Och utan att förringa varken Dinamo eller matchens dignitet så är denna match ett ypperligt tillfälle för Wenger att visa både sin långsiktighet och förmåga att arbeta med ett lag såsom i trupp. För startelvan som jag önskar att Wenger ställer på banan är följande:

Cech
Debuchy – Mertesacker – Chambers – Gibbs
Arteta – Ramsey – Özil
Campbell – Giroud – AOC

Bakre Fem: Vi har ynnesten att ha fyra högst kompetenta ytterbackar och ungefär tre och en halv dito mittbackar. Att Bellerin och Monreal får vila till fördel för Debuchy och Gibbs ser jag inget konstigt med och att Gabriel och Koscielny, i nuläget, torde framstå som förstavalet inför lördagens möte med chelsea, känns varken främmande eller något som förstörande inför onsdagen då, den förhoppningsvis spelklare, Mertesacker skulle kunna vara bra för Chambers att vila mot.

Mittfältet: Om jag tolkar Wenger rätt så är han och jag inte riktigt överens i frågan om vad som finns bakom Coquelin i ledet till den defensiva mittfältspositionen. Han hävdar, i och med sin inaktivitet på transfermarknaden, att Arteta eller Flamini är kompetenta nog, jag vidhåller motsatsen. Men om man skall ge Wenger och Arteta/Flamini chansen att visa mig och andra ha fel, så måste Arteta (eller Flamini) ersätta Coquelin på onsdag. Vidare vet du som läser den här bloggen att jag inte ser Ramsey som något annat än vår näste Falska 9:a, men jag stoppar ändå, för husfridens och kontinuitetens skull, in honom bredvid Arteta, i den dubbla pivoten. Framför dessa vågar jag inte vila Özil, utan tar en högst medveten risk med att spela honom för att få igång målskyttet framför honom.

Anfallet: Utifrån samma logik som gjorde att Wenger inte handlade in en spelare att utmana Coquelin på det defensiva mittfältet, skall, den något styvmoderligt behandlade, Joel Campbell få starta som högerytter på onsdag. För behöver vi inte fler anfallare eller målskjutande yttrar i truppen, så kan inte Campbell fastna i Wengers berömda frysbox. Giroud behöver speltid för att komma i form och Walcott behöver sparas inför lördagen, därför vill jag starta med fransmannen och AOC förtjänar ständigt startplats i min bok, men i brist på det får han ge vila åt Sanchez genom att inta vänster ytterpositionen nere i Kroatien.

Matchen: Jag skall villigt erkänna att jag riskerar att hamna med underskattningens dumstrut på huvudet, men jag har ingen aning om Dinamo Zagreb som motstånd till Arsenal. Men utifrån att de har behövt delta i både kvalomgång tre och två, så ser jag dem som ett motstånd som vilket bänkvädrande Arsenal som helst skall slå åtta dagar i veckan. Vi skall bara vinna på onsdag, vi skall bara succesivt nöta ned ett motstånd av avsevärt sämre kvalité än de vi brukar möta och vi skall även göra det genom att spara så mycket realkapital inför lördagens möte med chelsea. Vinner vi inte på onsdag, med rejäl trupprotation, så gräver jag ånyo fram högaffel och fackla, går in i tåget och skanderar #AvgåAlla. Och det vill man ju inte behöva utsätta någon för. Eller hur?