Blek som en albyl

”…det var slag och skott, blod och spott och smaken av asfalt”. Nu var det varken skott, blod, spott eller smak av asfalt som vi tvingades konfronteras med i helgens tidiga lördagsmatch mot chelsea, men Nationalteaterns Rockorkesters ”Spisa” passar ändå perfekt in för att illustrera matchens vändpunkt. För ”dom visade en kanyl och jag blev blek som en albyl” var just vad jag kände efter vår förlust. Inte att jag var speciellt narkotikarelaterad och inte heller särskilt albylfärgad, men att Arsenal som lag var just bleka som en samling föga subtilt verkande värktabletter.

För vi kan säga vad vi vill om Diego Costas rakt igenom pinsamma insats, utfall och smutsiga skolgårdsfasoner. Både mot Coquelin i matchens inledning, mot Koscielny, mot Gabriel och mot domarteamet. Och vi kan definitivt säga vad vi vill om Mike Deans totala ickeinsats, om hur han kunde missa Costas övervåld mot Arsenals nämnda mittbackar, missa samme Costas fuskande och missa hur den kubformade brasilianaren ständigt töjde på fuskets absoluta ramar. Och hur Dean och hans domarteam kunde missa ovan nämnda costaikanska vidrigheter men, skygglapparna inför dessa till trots, fånga upp Gabriels lite fånigt uppslängda häl i Costas knähöjd.

Vi kan dessutom säga vad vi vill om Gabriels häl, om det oerhört klantiga i att skicka upp den och om det, om vi skall vara ärliga, ganska barnsliga i uppsåtet. Vi kan säga en massa saker om hans beteende i relation till vad en professionell fotbollsspelare bör och inte bör göra, om hur det ser ut för potentiella fotbollskonsumenter och om både etiskt, moraliskt och fotbollsideologiskt jada-jada. Men vi kommer ändå inte begripa vilket drama Gabriel kände sig vara tvungen att delta i och många av oss ser faktiskt hans agerande som någonting positivt, hur paradoxalt det än må framstå. Korkat och klantigt, jag visst, men ändå värt mer respekt än man kan skänka övriga spelares beteende.

För det jag vill sätta dagens finger på och det som gör mig allra mest besviken, nedslagen och rent ut sagt förbannad är hur Gabriels samtliga lagkamrater agerade när stormarna började blåsa längs med den brasilianska slemproppskusten. Har du någon gång varit med i en grupp, i ett tätt sammansatt kamratgäng eller i någon form av lag, så vet du hur viktigt det är att få understöd att få stöttning och att kunna känna att någon har din rygg. En kedja är inte starkare än svagaste länken och Arsenals kedja var i lördags så bräcklig, så skör och så räddhågsen att jag nästan skäms när jag, så här i efterhand, tänker på det.

Ja, men det var ju både smart och roligt. Eller? Bild från Bildbyrån.

Hamnar någon av dina kamrater i konflikt eller slagsmål så har du två val: Antingen använder du huvudet, tar bort kamraten från oroshärden och talar ned honom med ”det är ändå ingen idé, snubben är dum i huvudet och du är bättre än så” eller annat liknande, så har ni hux-flux inte bara sluppit smärta och nederlag utan kanske även vunnit en moralisk seger och kanske till och med givit motståndaren ett hundhuvud att bära kring på. Eller så väljer du det andra, det motsatta och ger då din kamrat din totala uppbackning, täcker hans rygg och ger dig med hull och hår in i striden för att helt krossa din kamrats motståndare. Du är lojal mot din vän, du agerar så att handling bekräftar samhörighetens ord och du visar att ni hör ihop när han behöver dig som mest. Du skyddar din vän, du står upp för honom och du hjälper honom. Du ger honom det du själv skulle vilja att han gav dig om du var satt i samma ogynnsamma situation. Oavsett om du väljer det smarta alternativet, och leder honom bort från en strid du är osäker på om han kan vinna, eller om du väljer att ge dig in i den för att ge honom segern. Du måste välja, du måste stå vid ditt val och du måste vara en redo att stå upp för en av de dina.

Övriga Arsenalspelare, bortsett från nämnde Gabriel, gjorde i lördags bort sig så totalt. När de, på något av ovan nämnda sätt, skulle ha stöttat sin lagkamrat så retirerade de med flackande blickar in i osäkerheten och räddhågsenhetens patetiska alibiskugga. Vad gjorde Cazorla av det ansvaret som binden krävde av honom för att hjälpa Gabriel? Vad gjorde den rutinerade Petr Cech som var avsedd att föra rutin och pondus till laget? Koscielny, som redan varit i klinch med Costa, vart hade han tagit vägen? Världsstjärnan Özil, känslomänniskan Sanchez, Rambo-Ramsey vad gjorde de för att hjälpa Gabriel när han behövde dem? De som skulle ha stöttat Gabriel genom att antingen avstyra hans känslomässiga högriskbeteende eller backat upp honom och gemensamt blåst sk-tungen Costa all världens väg, vad gjorde de? De retirerade, övergav honom och lämnade honom ensam. Bakom fiendens linje.

Samtidigt skulle Wenger, lagkapten Arteta och övriga bänksittare ha varit som iglar på fjärdedomare Oliver. De skulle pekat, gestikulerat och gjort Oliver, linjeman och totalklanten Dean varse om vad Costa höll på med när han i matchens inledning försökte få Coquelin varnad, när han i förspelet till Gabriels utvisning, smackade Koscielny i nyllet för att sedan brösta ned honom till marken. De skulle, om så behövdes, följa upp det med samma press och samma tryck på nämnda rättskipare när pekoralet till fars spelades vidare mellan Costa och Gabriel. Och spelarna på planen skulle, i samma tema, knött sig in i den blåa blöjbarnsringen och antingen tagit Gabriel därifrån, plockat Costa eller pratat omkull fullblodstomte Dean med bihang.

Så nej, Arsenal förlorade inte för att chelsea var bättre, utan för att vi lät oss skrämmas till retirering. Den mentala styrka som Wenger älskar att tala om lyste ännu en gång med sin totala frånvaro och där vi skulle ha valt att antingen vara smarta eller tagit kampen, där backade vi. Därför blev Gabriel utvisad istället för Costa och därför fick chelsea de tre poängen istället för Arsenal. Visst uppträdde både Costa och hans ormkompis Fabregas vidrigare än vidrigt, men snälla pojkar får inte kyssa vackra flickor och varken osmarta eller räddhågsna fotbollsspelare, tränare eller klubbar vinner några titlar. Du kan vara hur fin människa du än må vara men du kommer alltid att dömas utifrån dina handlingar. Sedan kan Wenger gnälla hur mycket han vill. Men så länge hans spelare inte antingen är tuffa nog att ta fighten eller smarta nog att lura motståndarna att förlora på den, så vinner vi aldrig några titlar.

”Det var den 29:e april och morgonen var ljum. På rättegång blev väntan lång i domstolens väntrum. Där hade vakten önskat lycka till, jag hade känt mej lite dum. Men det här, sa jag, ska nog gå bra, för jag är van att va i centrum. Jag kom ihåg min goda föresats att jämt förbli en äkta skurk. Så jag in och tog min plats, uti rättvisans palats och öppna en ölburk.”