Can We Play You Every Week part 2

Nu har vi alla slickat våra sår, rätat våra krökt krumma lemmar och kämpat med att hantera den tomhet som ett landslagsuppehåll innebär för oss, numera smått, abstinenta Arsenalister. Livet, som under en och en halv vecka har varit på sparlåga, som har varit satt i transportsträcka och som liksom pauserat sig själv skall nu vridas igång igen, och detta då Arsenal skall ta sig till Liverpool Street Station för vidare transport till Vicarage Road, en knapp halvtimmes tågresa nordväst om London.

Detta är en resa som jag önskar många att få uppleva för Watford är en lite smågullig sovstad för samhällsmedborgare i övre medelåldern och Vicarage Road är en, som det tydligen heter, både genuin, gemytlig och charmig fotbollsarena. Innan avspark kan man känna lukten av stekt lök, av bacon som just lagts på hällen och av något lätt vidbrända hamburgerbröd, ända in i den lilla förstadskärnans torg, där helgkommersens snällare avdelning just skall till och rundas av. Men det är inte därför jag skriver denna text, det är inte för att berätta om varken Watford eller fotbollsarenan som jag skriver utan för att vi, nu på lördag, äntligen skall få uppleva riktig fotboll igen. Personligen skall jag fira bröllopsdag med min fru, sitter därför i någon form av fotbollskarantän och kommer att få sikta in mig på reprisering av matchen men som den godhjärtade medmänniska jag är unnar jag er alla andra en synnerligen god lördag i Arsenals underbara sällskap.

För det som såg så otroligt otrevligt ut under arbetsveckan före senaste Premier Leagueomgången, det blev i och med segern mot Manchester United till en strid ström av gnistrande leenden. Och man kunde, eller snarare kan, ju inte annat än att önska att få möta ett lag som United varje omgång, varje vecka. Ett lag som, inte helt olikt Arsenals värsta syndande, vilade på ett potentiellt utslag av bollinnehav och samtidigt, precis som Arsenal tenderade att göra under tiden mellan Gilberto Silva och Francis Coquelin, synnerligen givmilt öppnade det centrala mittfältet för ymnigt motståndarflöde. United som var så generösa med markeringsmissar och dumdristigt positionsspel att jag nästan led med Unitedvänner i bekantskapskretsen. Fast bara nästan. Eller inte alls.

The Rookery End, klackkortsidan som inhyser en lika mysig som välsorterad bar. Bild: Manu-Mats

Men det kan vi ju inte. Vi får inte en den ynnesten. Vi får helt enkelt inte spela mot Manchester United varje omgång och lördagens motståndare Watford styrs snarare av den gamle spanske högerbacken Quique Sánchez Flores än av holländske Louis van Gaal. Så frågan kan inte bli om vi kan möta ett LvG-lag varje vecka, utan istället hur vi kan spela som vi gjorde mot United, varje vecka. Så frågorna inför lördagens match blir hur vi skall göra för att upprätthålla den smått fantastiska rörelse, i det offensiva spelet, som vi hade under Unitedmatchens första 20-30 minuter och hur vi skall göra för att till denna offensiv, lägga samma tämligen lågt sittande, men ändå oerhört aktivt arbetande defensiv. Innan dessa frågor berörs vidare vill jag dock tillägga att startelvan bör se ut på följande sätt:

Cech
Bellerin – Mertesacker – Gabriel – Monreal
Coquelin – Cazorla – Özil
Ramsey – Walcott – Oxlade-Chamberlain

De fem bakre: Här ser jag ingen som helst anledning till någon sidstepp från det normala, mer än att Koscielny vilas till han är fullt frisk och i fullgod form. Gabriel har på många sätt visat sig redo att stiga fram när någon av de ordinarie mittbackarna är indisponibel och även om Bellerin spelade hela matchen mot Sveriges U21-landslag så tror jag gott och väl att även han är duglig att spela tillsammans med de övriga tre, landslagslediga, i backlinjen. Därför kommer vi att ha en bakre femma som sitter som en smäck.

Mittfältet: Både Cazorla och Özil var framgångsrika under sina respektive landslagsuppdrag, den förstnämnde med några mål och den senare med dito assist. Men det enda som jag, om den smutsiga sanningen verkligen skall fram, bryr mig om är att de kom tillbaka skadefria och i spelbart skick. Så verkar nu faktiskt vara fallet varför de tar platserna bredvid den lika självklare som landslagsspelsbestulne Coquelin. Boom, även där smäckar det gott.

Och här vandrar fantasterna hemåt på The Vicarage Road. Bild: Manu-Mats.

Anfallet: Som du säkert redan vet så anser jag att Ramsey inte skall spela högerytter eller central mittfältare utan istället skolas om till så kallad Falsk 9:a. Men med det sagt så tager man vad man haver och då Sanchez inte skall kramas sönder och samman även denna säsong, och därför faktiskt bör vilas på lördag, så får Ramsey även denna match starta som högerytter bredvid den i nuläget självklare Walcott och truppens mest Sanchezlike spelare, Oxlade-Chamberlain, inkilad till vänster. 

Frågorna: I min värld är inte frågan om vi skall vila spelare inför veckans möte med Bayern München, för årets Champions Leaguekampanj är, i och med de katastrofala insatserna mot Dinamo och Olympiacos, för länge sedan över. I stället skall vi fundera på hur vi på lördag skall kunna prestera fotboll i stil med den vi bjöd på senast, i matchen mot Manchester United. För här är Watford van Gaals raka motsats. Och Watford är inte bara en modern, otäck fotbolskartell kryddad med en samling tämligen spännande EPL-rejects i form av Gomes, Capoue och Diamanti, utan också ett lag som spelar en synnerligen välbalanserad fotboll, med tät defensiv och ett tilltalande omställningsspel. Ja, som ni läser själva, rena antitesen till van Gaal-ball.

Så trots att det skiljer tio tabellplaceringar handlar det bara om sex poängs skillnad, de har nollat tämligen etablerade Premier Leaguelag såsom West Bromwich, Southampton och Swansea och ligger fyra placeringar högre än chelsea i tabellen. Och även om det sistnämnda inte alls säger speciellt mycket så är Watford en motståndare att ta på största allvar och en motståndare som nog passar oss tämligen illa. Vi kommer med största sannolikhet ha majoriteten av bollinnehavet framför ett tätt sammanpackat hemmaförsvar och vi skulle mycket väl kunna halka på det vanliga bananskalet i form av omställningar i baken. Men om vi ändå, motståndets olikhet till trots, lyckas hålla samma fantastiska rörlighet utan boll, samma smartness med densamma och samma effektivitet som vi, på det stora hela, hade mot United. Om vi lyckas spela på ett sådant sätt att Watford ser ut som United. Som om det faktiskt är dem vi möter ännu en vecka. Ja då kanske även lördagskvällen kan bli trevlig. Själv skall jag fira bröllopsdag med frugan. COYD&M.