Du och jag, Wenger.

Ingen som läst denna blogg har väl missat att jag nu för tiden bär på en viss ambivalens gentemot klubbens starke man, Arsène Wenger. Att jag förr i tiden stod bakom honom till hundra procent, beundrade honom för hans synnerligen progressiva ledarskap och ständigt tog rygg på Wenger Knows och allt som det begreppet stod för. Men också att jag under de senare åren i Wenger sett en allt mer åldrande man, en man vars envishet stundtals tippat över till rigiditet och en man vars vackra fotbollsideologiska idealism blivit en black om foten snarare än en tillgång för klubben.

Jag beundrar honom för hans enorma innovationsförmåga, för att han tog klubben till en platå vi tidigare mest touchat för att snabbt falla ur och jag hyser stor respekt för hur han kryssade genom arenabyggets grynntäta farvatten och förde klubben i land som kapitalstark och solid modernitet. Samtidigt hör jag ständigt mig själv sucka över märkliga byten som genomförs (alternativt byten som inte genomförs), över taktisk naivitet och framför allt över ovilja att spendera de pengar klubben uppenbarligen har för att optimera våra möjligheter att vinna ligatitel och återta vår plats i den europeiska fotbollstoppen. Att vi alla Arsenalföljare har honom att tacka för så oerhört mycket, men att jag ofta blir påmind av en gnagande känsla av att han kanske ändå inte är rätt person att föra klubben framåt i en allt mer cynisk fotbollsvärld.

Men just nu, idag, igår och efter i förrgår känner jag att han och jag står sida vid sida. Vi är helt överens, han har min hand när han önskar ta den och we’re liksom like this, som kidsen väl antagligen inte längre skulle ha uttryckt det. För när han under måndagens presskonferens fick frågan om vad han ansåg om den då stundande Ballon d’Or-ceremonin, vem han tyckte skulle belysas lite extra mycket i det genomkorrumperade FIFA:s lika genomkorrumperade propagandatingeltangel, så svarade han bland annat: ”I’m a big enemy of the Ballon d’Or. Who will win it? You know as well as I do that it’s certainly Messi who will win it. I think so. Overall I’m not a big fan of that.”

Wenger berättade under presskonferensen inte bara att han ansåg priset i sig vara tämligen ointressant, att det Adidassponsrade FIFA med största sannolikhet skulle komma att bevilja den lika Adidassponsrade Messi ännu en guldfärgad fjäder i hatten och att Wenger inte var någon vän av spektakel som detta. Men framför allt underströk han det han tidigare år klargjort, att han anser individuella utmärkelser som denna inte har någonting att göra med en sport som i sig är så fundamentalt kollektivistisk. Och nu att han till och med är en fiende till priset. Och här gifter sig hans syn på priset med min, här hamnar vi åter i samma brunsvarta Chesterfieldsoffgrupp och här möts hans syn på sporten fotboll min, mitt i prick.

En vandring utmed fotbollens framtid? Bild från Flickr.com: ”dolfi”

För i ett tidevarv där individualismens lov maniskt falsettsjungs av en kollektiv västvärldskör, har jag så många gånger stött på denna vurm för individualismen även inom lagsporten fotboll. Att i nyliberalismens tidevarv skall detta paradigm appliceras inte bara på flockdjuret människan i stort utan även på artens utövande av lagsporter. Vi har liksom bestämt oss för att själv är bäste dräng och att sköt-dig-själv-och-skit-i-andra skall omanvändas som slagträ mot både det dubbla kärleksbudet och hela vår överlevnads grundvalar. Det är vi innanför gränserna mot de utanför dem, det är jag, mitt och mina och det är kränkta små skrikande begär framför John F Kennedys installationstal från januari 1961, som avslutas med de bevingade orden: ” Landsmän, fråga inte vad ditt land kan göra för dig, utan vad du kan göra för ditt land."

Och denna falskklingande lovsång sjungs som mest högljutt i samband med dessa välregisserade tillställningar, såsom FIFA:s Ballon d’Or-galan. Och kidsen snappar upp det vuxenvärlden producerar varför de succesivt allt mer tror att man hejar på Ronaldo, Messi eller Zlatan. Och inte Real Madrid, FC Barcelona eller Paris Saint-Germain. Att man hejar på spelare och inte på lag. Och att dessa spelare, således, måste vara de som prisas mest vilka, lika uppenbart, endast är målproducerande anfallare utspätt med en och annan spekulativt utmärkande målvakt. ”Jag hejar på Messi, för han är bäst i vääärlden”. Och vi vuxna låter våra avkommer formas till att tro detta. Vi göder dem med smörja och fortsätter göda dem med smörja när vi egentligen borde ge dem någonting riktigt, reellt och sant.

För vad hade alla dessa målskyttar varit utan passningsläggaren? Vad hade Messi, Zlatan och Ronaldo varit om deras respektive medspelare inte hade haft som en av sina absolut mest primära uppgifter att underkasta sig och bara leverera strålkastarljus på de inkomstbringande superstjärnorna? Vad hade anfallaren varit utan försvararen? Vad hade den flashiga skolgårdsdribblaren varit om inte grovjobbaren underkastat sig det hårda och föga glamorösa sk-tgörat? Och vad hade cykelsparksavslutet varit utan en fungerande spelidé? Offensiv utan defensiv? En förnedrande fint utan tre tagna poäng? Lagidrotten fotboll utan ordet ”lag”?

Och inom vissa delar av den svenska ungdomsfotbollen ser det därför likadant ut. De passningsskickliga kollektivisterna, som läser spelet och förstår det där med att ta löpningar utan boll för att ge ytor åt medspelare, offras för fräckfintande egoister. Passning till medspelare offras för utstuderat dribblande. Det talas om tidig specialisering vilket i verkligheten betyder att vissa spelare skall ha mycket bollkontakt, och således utvecklas mer, samtidigt som andra får mindre och således står still. – I det korta loppet. För en dag räcker det inte med att vara dribblingssäker, det räcker inte med att vara skolgårdens Ronaldo och det räcker inte med att trycka ner andra genom att kräva att få fortsätta vara störst, bäst och vackrast.

För fotboll är, vad dagens lovsång än vill tuta i oss, ett lagspel. Du vinner som ett lag och förlorar som ett lag. Du gör vad du kan för att din och dina medspelares olika kompetenser skall optimeras för att tillsammans bli en större summa kompetens än motståndarnas samlade mängd kompetens. Sporten fotboll är och förblir en kollektiv snarare än individuell idrott. Vad kidsen eller deras Zlatank-ta tränare än säger, vad de korrupta fotbollsmonopolisterna än må hävda och oavsett vilken av Ronaldo eller Messi som tilldelas årets guldstjärna i kanten på det nya sponsoravtalet. För oavsett om det handlar om sändningsrättigheter, FIFA-palats eller spelarlöner. Cashen skall in, cashen skall tas och det är du och jag som får betala denna till perfektion utmejslade tragedi. Så tack, Wenger för att du fortsätter göra vad du kan och säger det ingen vill höra, att du fortsätter sätta dig på tvären och fortsätter stå upp för sporten fotbolls rättigheter. Jag skall göra så gott jag kan, Wenger. Så försöker vi ett år till. Du och jag, Wenger. Du och jag.