Varför händer det ingenting?

För några dagar sedan snubblade jag på en bild. En bild som när den togs och publicerades hade ett enormt symbolvärde och en bild som inte bara hade symbolvärde utan som även slog ann en, i varje fall delvis, ny linje för fotbollsklubben Arsenal. Förvisso saknades en högst vital sjättedel, som då satt sig i en utdragen kamp, men det var ändå en bild som talade om en ljusnande framtid för klubben Arsenal. Och på många sätt även för fotbollslandet England.

På bilden sågs den gråhårige urfadern hålla en lika övervakande blick som skyddande hand över sina leende adepter. Längst ut till vänster sågs den fula ankungen som kommit in från League One och klivit rakt in i det stormigaste av hav för att sedan bli tagen till många arsenalisters hjärtan. Längst ut till höger sågs Stoke-On-Trents vardande bidrag till världsfotbollen och innanför dessa sågs den omskolade vänsteryttern som kommit att bli fotbollsenglands svar på frågan om livet efter Ashley Cole samt urfaderns stora triumf vilken stals mitt framför näsan på en viss Alex Ferguson. Och i mitten, just under alla matchdagars upphov, satt själva kronjuvelen i samlingen, den från barnsben formade och framodlade blivande klubbikonen och den vars axlar då bar såväl klubb som landets samlade drömmar om återupprättelse och framgång.

Bilden jag talar om är självklart den där Arsène Wenger står böjd över Carl Jenkinson, Aaron Ramsey, Jack Wilshere, Kieran Gibbs och Alex Oxlade-Chamberlain vilka samtliga lutar över nyss påskrivna kontraktsförlängningar med klubben. Dessa fick sedan sällskap av Theo Walcott som, efter att ha pressat klubben ut till bristningsgränsen, skrev på ett synnerligen lukrativt kontrakt och tillsammans med ovan nämnda kvintett kom att utgöra Arsenals så kallade British Core. Dessa fem engelsmän och en walesare var klubbens framtid, dessa skulle vara lojala nog att, då fransmän och afrikaner lämnat, stanna kvar i klubben även när de ekodopade fusklagen lockade med sedelbuntar och dessa sex skulle även utgöra något så ovanligt som en arsenalsk stomme i det engelska (nåja, även walesiska) landslaget.

Klubben slog med all rätt på den stora propagandatrumman, återväxten var härmed säkrad och den ljusnande framtid var uppenbarligen vår. Nu skulle vi aldrig bli svikna av utländska legosoldater  säljandes sin själ för blodspengar, nu skulle vi aldrig gå vilse för att vi hade för många tokroliga afrikaner på bärande positioner och nu skulle vi aldrig vika ned oss för att vi startat en match med tio av elva spelare från kontinenten. Toppen alla dagar i veckan, nu kör vi så det ryker för nu kommer det att hända grejor för och med fotbollsklubben Arsenal. Så frågan som väcks inom mig, när jag idag ser denna bild, är inget annat än självklar och logisk. Frågan som väcks inom mig är: Varför händer det då ingenting?

Vi har förvisso brutit titeltorkan med två raka FA-cupvinster och vi ligger i skirvande stund trea i ligan, med ligaledarna inom två poängs marginal, men ingen av dessa spelare, bortsett från en Aaron Ramsey som i nuläget nästan delar arsenalfantasterna i två olika läger, ingen av dessa spelare har varit markant bärande eller direkt tongivande i den nuvarande framgången och de tagna titlarna. Ramsey gjorde en fantastisk säsong 13/14 och bidrar ofta med både solida brytningar, vackra tvåfotare och skottpåfyllnad i motståndarboxen, men har också enligt många tyckare en fäbless högriskspel och det individuell ekvilibrism framför lagets bästa. Gibbs är en solid back up på vänsterbackspositionen men har inte haft en chans att konkurrera ut Monreal som växt ut till en av ligans bästa vänsterbackar och Jenkinson har varvat goda perioder i West Ham med rysk roulettinspirerat försvarsspel och sitter just nu längst in i hörnet på Arsenals rehabcenter.

Är de så här det skall sluta för vår brittiska kärna? Bild från Flickr.com: ”APPark”

Och där, längst in i hörnet bredvid Jenkinson, överskuggad av Englands samlade fotbollsdrömmar, sitter det forna underbarnet Jack The Lad. Fastvuxen i träningscyklar, massagebänkar och allmän uppbyggnadsträningsvillervalla hålls han fjättrad vid myten om sig själv och sin egen mångsidighet. Och i skrivande stund verkar dessa gentlemän även fått sällskap av Alex Oxlade-Chamberlain, som i tisdags föll offer för den barcalonska paradoxen när han drog på sig en frispark samtidigt som han blev överkörd sönder och samman av den argentinske mästerfilmaren Mascherano. Till detta stannade mycket av Arsenals spel på högerkanten av när Oxlade-Chamberlain byttes ut och ersattes av Theo Walcott. Samme Walcott som pressade fram ett sjusärdeles kontrakt ur den då tilltufsade klubben och samma Walcott som i och för sig gjorde en tämligen lovande säsongsinledning som central anfallare men sedan återkomst från skadefrånvaro varit blek som en albyl som vänsterytter och dessutom fastnat i en spelmonotoni och ett chansbrännande som till och med skulle kunna få TGSTEL att generat vika med med blicken.

Så här står vi då med vår brittiska kärna. Sex statusprylar, sex potentiella fundament att bygga laget på och sex tämligen välbetalda reklampelare, men ändå händer så lite med och kring dem. Varför är det egentligen så? Vad är det som har hänt och varför tar ingen av dem, med viss reservation för Aaron Ramsey, det där avgörande steget? Eller varför togs, som i Wilsheres fall, steget för att sedan följas av ett gigantiskt skadeförfall? Varför verkar det inte bli någon Henryarvtagare av rekordtonåringen Walcott? Och varför har AOC så förbaskat svårt att omsätta sin fart och sin förmodade talang till slutprodukt? De har fantastiska faciliteter att tillgå, lagkamrater av yttersta klass att växa med och en av den moderna fotbollens absolut främsta talangutvecklare, i Wenger, vid sin sida. Men varför händer ändå ingenting?

Gibbs karriärsbroms kan man nog, utifrån Monreals utveckling, förstå, att Jenkinsons Arsenalhjärta kanske inte riktigt motsvaras av fotbollsskalle kanske vi bara får förlåta och att Ramsey fortfarande spelar fotboll post Shawcross är inget annat än ett under. Men att Walcott inte alls verkar få någon utväxling på all den fart och målproduktion han visade i Southamptons akademi, att AOC springer snabbt men bränner chans på chans innan han går i ännu ett skade-ide och att Wilshere gör bejublad comeback, endast för att med en kamikazepilots dödsförakt kasta sig rakt in i sparkande motståndarben, vilka ständigt skickar honom tillbaka till demonerna i sjukstugan, är och förblir en gåta för mig.

Vad är det som håller dem tillbaka? Vad är det som gör att dessa spelare aldrig växlar upp och vad är det som gör att de verkar vara fastlåsta vid tvånget att ständigt ta felaktiga, destruktiva och självförbrännande beslut på planen? De har allt vad fitnesscoacher de behöver, allt vad livsunderlättnad världen kan uppbringa och de har, återigen, Wenger som fått folk från världens alla hörn, med avsevärt sämre utgångsläge än dessa britter, att utvecklas till världsklass, att växa under. Jag önskar dem verkligen all lycka i vägen, jag skulle njuta av ett Tre Lejon till brädden fyllt med arsenalister och jag skulle känna för den potentiella upprättelse som Wenger, i och med ett arsenalpräglat engelskt landslag, skulle kunna få i relation till alla tabloidrubriker han fått kastade i ansiktet genom åren. Jag må vara begränsad och grund i min fotbollsanalytiska förmåga, jag må vara känslostyrd och naiv och jag må vara en drömmare från en svunnen era. För jag vill skriva om ljus i tunnelns slut, jag vill skriva om upprättelse och om en säkrad framgångsframtid. Men jag står ändå kvar med frågan utan att finna något svar. När alla förutsättningar faktiskt ser ut att finnas, varför händer det ingenting med vår brittiska kärna?