Shoreline

Jag måste erkänna att jag aldrig riktigt hoppade på bandvagnen när den sattes i rullning någon gång under 90-talets gungande mitt. Jag kastade mig aldrig in i Magasinets svettdrypande väggar, jag hängde sparsamt på Kompaniet och jag mötte aldrig solnedgången på Frihamspiren i deras sällskap. Jag är först och främst Metal, men när jag under åren även jag, föll för indiepop så var det snarare för den mer skånska eller norrländska än göteborgska. Jag var mer This Perfect Day och Popsicle än Franke och Honey Is Cool, mer Loosegoats och Songs of Soil än Hästpojken och Bad Cash Quartet och mer Eggstone och The Wannadies än det i mångas ögon generationsavgörande indiepopbandet Broder Daniel. Ändå är det just ur en av Broder Daniels senare låtar jag tar avstamp inför dagens blogg. Ändå är det någonstans här jag vill börja och ändå är det just i den känsla de där och då beskrev, som jag finner mitt emotionella brunnslock.

För när jag, så här tusen år efter att det begav sig, lyssnar på låten ”Shoreline” från BD:s sista (?) skiva ”Cruel Town”, så finner jag så många trådar till mitt hjärtas bollklubb, The Arsenal från norra London. Eller kanske inte till själva klubben, men till mina band till den. Till hur min relation till klubben är under förändring, hur den ständigt prövas och hur jag, i min nuvarande känsla och i min nuvarande situation som fadern till en lika fotbollsintresserad som känslostyrd son, är på väg att glida ifrån klubben. Eller stötas bort ifrån den. Jag tänker för mig själv att detta bara är barnsligt, att det är löjligt självupptaget och att min överidentifikation med Arsenal är allt annat än värdigt en medelålders familjefader med fast jobb och kombi. Men jag kan ändå inte släppa parallellen, jag kan inte förkasta den helt och jag kan inte låta bli att låta Henrik Berggrens ord om Göteborg bli till mina om The Arsenal.

För visst är det så att klubben absolut inte har tagit någon ungdomstid eller uppväxt ifrån mig såsom Berggren beskrev att staden Göteborg hade gjort från honom. Min ungdom ägnade jag åt att spela i olika hårdrocks- och popband samt åt att knyta bestående eller tillfälliga kontaktytor med olika representanter för det motsatta könet. Jag hade inte alls tid att vara så snärjd vid Arsenal som jag är nu och då var klubben snarare ett rebellisk fulfinger i relation till etablissemanget, än något som kunde rasera min värld. Snarare någonting jag identifierade mig med, som jag kände jag hörde ihop med och någonting som var ungefär som jag, än något som svek mig.

Men när jag hör Sångare Berggren sjunga “For all my life I've been waiting for something lasting. You lose your hunger and you lose your way, you get confused and then you fade away” så är det precis som om han sjunger om mig och dagens Arsenal. Om mig och Wengers Arsenal. Men framför allt om mig och Kroenkes Arsenal. För jag har väntat så länge, jag har väntat i över tolv år på en ligaseger och samtidigt som jag väntar, hoppas och längtar så glider jag allt längre ifrån klubben för var dag som går. Eller, som jag var inne på tidigare, så är det kanske så att klubben glider längre och längre ifrån sådana som du och jag, för var dag som går.  "All the eyes turn hollow, from the work of sorrow”.

För allt i världen. Håll tyst. Håll tyst och konsumerar. Bild: ”miniquaustralia”, Pixabay.

Ägare Kroenke talade i veckan på någon sorts ekonomisk sportarbetarträff, där hans flytt av det amerikanska fotbollslaget Rams från St Louis till Los Angeles var i fokus och han lovprisades också utifrån den avsevärt större marknad som han givit laget (och sig själv) i och med flytten. Ägare Kroenke talade i förbifarten även om den europeiska fotbollen och han hade inte bara mage att positionera sig över, och som bättre än, oligarker och shejker, vilka han hävdade lättare riskerade att tröttna på sporten och därmed vara till fara för sina respektive klubbar. Han visade också upp den tämligen pinsamma bristen på insikt och kunskap när han, till synes helt utan koll på hur korkad han då framstod, hävdade att den europeiska fotbollen inte var någonting att ge sig in i om man var ute efter sportsligt framgång. Och detta i en kontext av den ekonomiska vinningen som incitament för att ge sig in i idrotten. ”You're standing on the paving by the office building. They've got so much to do, never time for you.”

Idrott som business, där den sportsliga framgången är helt underordnad den ekonomiska. Idrotten som business där Kroenke prisade Wenger för att denne var utbildad och kunnig inom ekonomi och därmed fortsatte att säkra utan att riskera inkomster till Kroenke själv och han gjorde det utan att över huvud taget nämna någon önskan eller några ambitioner om sportsliga framgångar eller segrar. Han talade om vikten av ett starkt varumärke och exemplifierade Arsenals starka varumärke genom att nämna någon diffus person som gillade varumärket så mycket att hen flög till London från Sydafrika lite titt som tätt, i helikopter, för att låta sig underhållas i köpcentret Emirates Stadium. Men om du förringar och förminskar fansen till inkomstbringande konsumenter så står snart endast konsumenterna kvar. Och när du låtit din produkt chansera och förfalla så att den inte längre är konkurrenskraftig, vad händer då med konsumenterna?

Om två månader är det tio år sedan Wengers senaste framgångsrika lagbygge nådde sin kulmen i och med den snöpliga förlusten i Champions Leaguefinalen på Le Park des Princes och om ytterligare några månader är det tio år sedan Emirates Stadium invigdes. Om sportsliga framgångar inte längre är det viktigaste för en klubbägare, vad har vi då kvar annat än inkomstbringande verksamhet och ett skinande skal? Och om ägaren i en handvändning viftar undan själva grundorsaken till fansens existens som fans, den sportsliga framgången, vad finns då för orsaker för dessa fantaster att fortsätta spendera sina slantar på klubben? “We are shadows, oh we're shadows, just shadows in the alley. I've got nothing, nothing to wait for. Where is life in this town. Where is life in this town?”

Vad finns det för skäl att stå kvar och att knyta banden än hårdare till en klubb vars ägare så uppenbart avvisar din önskan om sportslig framgång, och därmed även dig som följare, och som anser sig så untouchable att han inte ens behöver anstränga sig om att låtsas att din önskan om sportslig framgång spelar roll? Om vi inget vinner och inte ens har som ambition att vinna, vad finns då kvar under den vackra ytan av strömlinjeformer, linnedukar och en halv flaska vin per betalande gäst på Club Level? Annat än dovt surrande rulltrappor och välfungerande wifi, annat än incheckning på Facebook, hashtag Emirates på Twitter och influgna turister med ymnig semesterkassor att spendera ned i ägarens fickor? Det är nu tolv år sedan vi senast vann ligan och i höst är det tio år sedan vi lämnade Highbury för Emirates Stadium. Tolv år utan ligaseger och tio år på Emirates. ”Every ever since I was eight or nine…”