Vaffan tror du? Tror du knark é gott?

Utifrån att jag skriver mina bloggar under alias är ju själva konceptet högst icke-privat, varför jag i princip kan vara hur blottande som helst. Jag har i ljuset av min pseudonyms beskyddande sköld alltid ryggen fri och tycker mig därför kunna pendla hej vilt mellan det i högsta grad allmängiltiga och det personligt privatlivsexhibitionistiska, mellan det intellektuella och det primitiva samt mellan det genomtänkta och det rent sandlådemässigt utagerande. Och ungefär det är vad jag ämnar göra i detta inlägg. Detta inlägg som har sitt ursprung i en skön dröm, men som under textens gång kommer kraschlanda i den stenhårda verklighet som vi, som Arsenalister, är vana vid att tvingas gå sjövilda holmgångar med.

Natten mellan lördag och söndag drömde jag att jag och mina gamla musiklekkamrater var i stånd att återbilda vår gamla popmusikorkester. Orkestern hade, av någon outgrundlig anledning, blivit erbjudna en lockande summa pengar som tillsammans med ett lika lockande upplägg gjorde att vi hade en sommarturné i de svenska folkparkerna att ta ställning till och med största sannolikhet att se fram emot. När vi började sätta ihop en setlist var dealen att vi var tvungna att krydda våra egna låtars anrättning med några covers. Och i den polska replokalsriksdagen var det plötsligt en självklarhet att vi skulle spela Stockholms Negrers fantastiska slagdänga ”Det förlovade landet”.

Orsaken till valet var lika självklart i drömmen som det faktiskt kändes när jag vaknade ur den. Låten beskrev, när den släpptes på skivan ”Brutal Disciplin” 1985, ett Sverige som trots vackra ord om att förskjuta rasisters tankar och agerande till de soptunnor de hör hemma, en lika kränkande som dadaistisk högborgerlig dubbelmoral. Och låten är, framför allt i vaket tillstånd, precis lika aktuell idag, 2016, som den var när den skrevs och släpptes på vinyl för mer än trettio år sedan. Utifrån drömmen och dess konsekvenser för det vakna tillståndet, satt i relation till tillståndet i dagens Sverige, satte jag mig i den blyga vårsolens försiktiga sken, lyssnade genom skivan ett par gånger och fann då hur bra skivan faktiskt är än idag, hur aktuella många av texterna trots sin något grovhuggna utformning fortfarande är och hur lite gott som egentligen hänt på mer än trettio år av mänskligt utvecklande och relaterande.

När jag efter ett tag lyckades lägga min misantropiska dystopi åt sidan för en stund, lät jag mig föras iväg på denna lätt The Clashsnitslade bana som El Negros de Stockholmo tillhandahöll mig. Jag fann mig njuta av musiken och jag vaggades tillbaka till lördagens match mot West Ham och den deja vu-upplevelse som Arsenal under Wenger har en tendens att, titt som tätt, bringa oss följare. Som ni vet är jag en tvivlare av smått existentialistiska mått där min relation till Arsenal är under ständig navelskådning varför frågan ”varför” ännu en gång kom upp för avhandling. Denna ständigt pågående intrapsykiska MBL-förhandling fick under måndagskvällen sedan sällskap av alla de svar som kom ur AST-utfrågning av Henry Winter och när inte ens en och en halv timme på gymmet hjälpte –trots att jag såg en snubbe köra bröst i foolsens tredjeställ utformat till basketlinne (denna gåva som aldrig verkar sluta ge!), stod jag fastnitad vid den påle av ursprungsfråga där jag alltid finner mig fjättrad.

Jag käkar vadsomhelst, ja vad dom än tagit fram. En vit, en gul, en blå, en special passar mig perfekt. Bild: Flickr.com: ”Antonio Cravarezza”

Och då fick jag hjälp av just detta fantastiska band, Stockholms Negrer. Men inte av ”Det förlovade landet” utan av låten ”Knark é gott”. För om man tillåter sig en stånds parafraserande så är det precis så det är för mig just nu. ”Va f-n tror du? Tror du Arsenal é, Arsenal é gott?” Visst har jag fått uppleva många underbara stunder, visst har jag fått avnjuta segerns sötma och ur fotbollsestetikens gottepåse och visst har jag fått fantastiska euforiska kickar av att följa Arsenal. Men jag är också ständigt abstinent, jag är ständigt i våndor över eventuellt framtida tilldelningsstopp och jag är, all min vakna tid, en slav av begäret jag har låtit mig skaffa.

Är det då verkligen gott att vara Arsenalslav? Är det Arsenal man skall välja om man vill ha det goda fotbollslivet? Och är det till Arsenal man skall vända sig när vardagslivets mödor behöver kryddas med festligheternas anrättningar? För visst har jag mer eller mindre något sorts missbrukspersonlighetsfragment i mig. När jag drömmer mig bort till kommande semester i solen istället för att fokusera på att ge varje veckodag lite guldkant, när jag tänker på Arsenals förkrossande oförmågor istället för mina egna satta ovanor eller när jag ondgör mig över Wengers ständiga upprepningstvång av fotbollsideologisk naivism istället för att se till att min hustru har världens bästa make att tillgå, åtta av veckans sju dagar?

Det hade varit oerhört lätt att säga att det inte gäller mig, att jag inte är sån och att jag har ädlare skäl än så. Men jag tror inte på lögnen och jag tror inte på undanflykten, jag avskyr bedrägeri och jag avskyr fuskandets undfallenhet. Jag är den jag är och jag tror att många är precis likadan som jag. Att följa Arsenal har blivit som en drog, en tillflyktsort och en skimrande drömfabrik. Ett sätt att slippa ta ansvar, att slippa agera i förstaperson och att slippa vara i detta förbannade här och nu. Jag tänker inte låta någon skugga falla över pundare världen över, för jag är faktiskt en av dem. Jag är som dem. Jag har bara andra förutsättningar vilket gjort att mina val varit andra, vilket gjort att min drog blivit en annan. Men det är samma skit. Samma gift, samma begär och samma svek. För knark är, vad jag har hört, inte speciellt gott.

Och jag är så dj-la trött. Jag är trött på att kicken aldrig längre verkar komma, på att man alltid behöver mer för var gång man får för lite och på att euforin endast ville bli mig tilldelad då, för länge sedan. Jag är trött på utspäddheten, på fulblandningen och på skiten som alltid verkar följa med. Jag är trött på lögnerna om att vi under arenabygget var tvungna att sälja spelare för att kunna handla nya när både Dein och Gazidis vidhållit att det fanns miljontals pund öronmärkta för att just stärka truppen. Jag är trött på det tomma pratet om att vi skall konkurrera med Europas absoluta topplag, när år efter år passerar med högst mediokra insatser. Och jag är trött på att förlorarkulturen har fått sätta sina käftar om klubben och tuggat den till en sur geggamoja av medelmåttlighet.

Jag är trött på tafattheten, på oviljan att förbereda sig taktiskt utifrån motståndarnas spel och jag är trött på den uppblåsta självgodheten i relation till verklighetens beklämmande prestationer. Trött på att vi, uppenbarligen, inte kunde ta chansen när den denna säsong, gavs oss och jag är så trött på den ständigt bittra eftersmaken. För Arsenal är inte längre gott. Arsenal gör mig numera mer ont. Och hur jag än väljer att förhålla mig till klubben så håller den aldrig vad den lovat. Det är en vacker yta av välpolerade leenden men när dealen är gjord och pengarna är överräckta står man fattigt backfull kvar utan den utlovade kicken. Med frossan, med tomheten och med de stigmatiserande ärren. Med brustna förhoppningar, med tom blick och med huvudet sänkt i uppgivenhet. Ständigt på sin vakt, ständigt på jakt och ständigt jagad. Vad trodde jag egentligen? Trodde jag att det nu skulle vända, att de svåra åren nu var över och att det nu skulle vara gott igen? Att köpen av Özil, Sanchez och Cech skulle leda oss till den ligaseger som, till skänkts, låg där framför oss? Trodde jag verkligen det? Att det skulle bli bra, att det skulle göra gott?