What’s left but excuses, Wenger?

I helgen blev det som alla redan vetat om en längre tid, även matematiskt, fast- och säkerställt: Arsenal vinner inte ligan den här säsongen heller. Vi har förvisso gått obesegrade de sex senaste ligamatcherna men istället för de arton poäng som vi borde ha tagit har vi, genom tre vinster och tre oavgjorda, bara tagit tolv poäng och således tappat sex poäng på våra konkurrenter. Vi kunde inte hålla en tvåmålsledning till seger mot Hammers, inte besegra ett Palace i klassiskt Pardrewfall och inte lyckas vinna över ett Sunderland under nedflyttningsstrecket. Det Arsenal som ledde ligan i januari strider nu, för vilken säsong i ordningen, istället för sin överlevnad i form av denna ständigt återkommande kamp för fjärdeplatsen. Shitty råkar vakna till, Arsenal körs om i ett nafs. Hux-flux skall mästerskapssommaren kryddas med ett Champions Leaguekval. Så kan det gå när, tja..?

På de femton senaste ligaomgångarna har vi tagit 22 poäng att jämföra med Leicesters 36 och spurs 32. Vår toppstriker Giroud har inte gjort ligamål sedan 13 januari och Özils assistrekord ser, trots smått otroliga 137 skapade målchanser, inte längre ut att bli av. För det är ingen som gör målen, det är inte någon som längre tar löpningarna och senast var det ju Özil själv som fick ta dem, vilket i sig är något av en paradox. Så man kan väl säga att det går lite sådär för Arsenal just nu. Man kan väl sträcka sig till att vi inte riktigt är bäst när det gäller och man måste nog tillstå att scoring Arsenal tyvärr har gått och blivit boring Arsenal. För vad tråkigt det är att titta på Arsenal nu för tiden. Vad tröttsamt, tröstlöst och nedtyngande det är att titta på Arsenals matcher. Jag är så sänkt så att jag inte ens orkar bli arg längre, min energi har helt tagit slut och jag har för länge sedan insett och resignerat inför faktumet att det kommer att vara precis så här så länge klubben handhas som den gör.

Pressens rubriksättare och klickjagare skriker i versaler ut att Arsenalfansen nu till slut har vänt Wenger ryggen varpå jag tänker att så inte alls är fallet. Det är inte alls så att Arsenalfansen nu, till slut, har vänt Wenger ryggen. Det har många gjort i åratal. Många av oss har länge tvivlat och till och med ganska många är de Arsenalföljare som för länge sedan slutade tro att Wengers metoder skulle leda till ligaseger och avancemang tillbaka in i fotbollseuropas finrum. Det är förvisso första gången Wenger helt struntar i att handla utespelare till a-laget, men det är näppeligen första gången vi går in i en säsong, som vi gjorde i höstas, som ofärdiga och fragila. Med en trupp som kanske håller, men absolut inte längre än till nyår. Ibland fungerar det en stund, ibland inte. Ibland gör vi en massa mål och täcker över den defensiva avgrunden, ibland synas bluffen. Men denna säsong har vi inte ens gjort mål. Men problemen är absolut inte nya och den det där ryggvändandet gentemot Wenger är det inte heller.

Bomberna har inte börjat falla nu. De har nonchalerats under många, många år. Bild: D&M

För om vi skall vara ärliga en stund. Vem har glömt de tidiga ligaomgångarna för några säsonger sedan, då Arsenalfansen sjöng ”spend some f-king money” i regnet på Craven Cottage? Eller då Wenger startade med ett CM-block bestående av Ramsey och Wilshere varpå Aston Villa gjorde slarvsylta av både dem och Arsenal i stort? Vem har glömt när SAF fintade upp Wenger på läktaren när han tog ned Young på högerbacksplatsen och Wenger svarade med att byta in Arsjavin som vänsterytter varpå United vände och vann? Vem har glömt sången? När stora delar av Arsenals fans sjöng ”You don’t know what you’re doing”. Detta är flera säsonger sedan. Detta är inget nytt. Och exemplen går att göra fler om man så önskar. Det är alltså inte alls så att de personer som pressen kallar för Arsenalfansen har vänt ryggen till Wenger nu. Det är många ryggar som varit vända i många år nu.

Och detta har kommit att bli så smutsigt, så fullt och så ovärdigt. Det har fått gått på tok för långt och inte bara skapat två trätande läger inom Arsenals fanbase. Det har också gjort det så oerhört svårt för oss, som verkligen respekterat och till och med älskat Wenger, att försvara honom. För problemet är inte bara att vi tappar poäng, att vi tappar ligaledningen och att vi ingenting vinner. Vi spelar ju som en påse nötter också. Förvirrat och ostrukturerat försvarsspel där press-spelet lyser med sin totala frånvaro och vi gör inte ens längre mål. Wengers Arsenal presterar inte ens längre Wengerball. Inte ens det har vi kvar. Vi har bara en mängd till synes förvirrade och desperata laguttagningar och förändringar för förändringars skull. Inte när vi spelar torsdag-söndag och skulle behöva rotera i truppen, utan på uppstuds, som skott från höften och som famlande i mörkret. Vi passar en stund i sidled och sedan tillbaka till Cech som möchar upp den på chans. Alle man framåt och in med en fräsig klackspark så kanske det löser sig. Walcott skall alltid bytas in och jag ställer helst Mertesacker mot Messi och Gabriel mot Carroll, det blir nog bra, liksom.

Men dessa märkliga beslut och detta, av desperation stinkande, hanterande av truppens utvalda är ändå inte det mest smärtsamma och mest eroderande i min relation till Wenger. Det mest ondgörande är alla dessa lika patetiska som sorgliga ursäkter han häver ur sig. Först var det arenabygget, sedan var det oligarker och shejker och sedan blev det FA:s alla orättvisa domare som tillät motståndet sparka på de stackars Arsenalspelarna. Sedan blev det spelprogrammet, alla elaka journalister och nu är det tydligen fansen som är orsaken till att vi inget vinner. Och detta är bara deppigt och detta gör mig så tyngd och nedstämd. För en gång i tiden beundrade jag verkligen Wenger. När min kärlek till honom sedan svalnade fanns den odiskutabla respekten för honom ändå kvar. Vad har jag nu kvar för honom och vad han själv kvar? Han sitter där i sin avbytarfåtölj och vaggar fram och tillbaka. Han gnuggar sina händer, gestikulerar mot domaren och påminner mer om en nyvaken Kalle Anka på campingsemester än en den fotbollsrevoltör han en gång var.

Och han har inte längre någonting kvar. Det händer ingenting gott när han går in och agerar. Han har inte längre någon lösning på problem han ställs inför. Allt som återstår är en klubb på dekis, fangrupper i antagonism och en strid ström av ständiga plattityder. Att Wenger inte har fansen med sig är inget nytt, det är bara den smärtsamma insikten att ingen längre köper hans ursäkter som, om något, går att anse som ny. I denna stinkande sörja av implodering återstår bara en åldrande man med armarna sidoutsträckta i uppgivenhet. Ingenting han gör fungerar längre, ingen lyssnar när han ropar och ingen köper hans bortförklaringar och ursäkter. För när allt som återstår är just dessa, då finns ingen grund att bygga på och ingen framtid längre kvar. Sorgligt, men sant. Allt är över, allt är slut. Ingenting kvar att se, ingenting kvar att hoppas på. Tyvärr.