Panic Part II

Panic on the streets of London. Panic on the streets of Birmingham, I wonder to myself. Could life ever be sane again? Runt omkring oss skaffar sig våra konkurrenter nya vitalt innovativa tränare. Runt omkring oss köper konkurrenter kompetenta spelare att bygga sina trupper än starkare. Och runt omkring oss spankulerar högresta spenderarbyxor gatorna fram. Pep, Gündugan och Nolito till city. Tokfursten men tillika den borne vinnaren Mourinho har tagit över United. Bailly, Ibra och Mchitarjan är redan kontrakterade medan ryktesvågor svallar höga om att en viss fransk central mittfältare med vida omtalad målgest skall göra comeback för den forna storklubben och lyfta den åter till skyarna. Conte och Batshuayi redan klara för, och Kanté på väg till, chelsea. Klopp får en försäsong att förbereda sina styrkor och Mane, Karius och Matip är redan kontrakterade till staden Liverpools röda lag.

Leicester lyckades behålla Vardy och ingen talar alls om någon vidare flytt för Mahrez. Pochettino kommer att ha fått ännu ett år på sig med ett spurs som är för bra för att vara där de egentligen hör hemma, men tyvärr för svagt för att helt bli sönderköpta. Everton har ny ägare med näsa för bra business och Bilic, Payet och Olympiastadiondealen gör att West Ham faktiskt har täckning för sitt ymniga skrävlande. Och jag känner informationsflödet slå som en klubba i mitt bröst, andras agerande tjuta i öronen och jag känner galenskapen stegra sig inom mig. Jag känner hetsen, stressen, det begynnande vansinnet. Jag känner oron, känslan av att bli omsprungen men sakna förmåga att accelerera som svar och jag känner motvindens ösregn piska mig i ansiktet.

The Leeds side-streets that you slip down. I wonder to myself. Hopes may rise on the Grasmere. But Honey Pie, you're not safe here. Jag har sett Granit Xhaka vara MoTM i tre av sina fyra mästerksapsmatcher och känner ett förtroende för vårt centrala mittfält som jag långt ifrån alltid har känt. Jag gläds över köpet och ser det ett löfte om en ljusnande framtid. Ur den snopna Vardyavsnoppningen försöker jag ta med mig känslan av att Wenger ser samma intrikata behov av målgörare som jag gör. Att han, fyra år efter att van Persie lämnade oss, nu har insett hur läget faktiskt ser ut, att han behöver agera kring denna position och att han är på jakt efter den målgörande anfallare vi så länge har saknat och behövt. Att jag vilsamt kan luta mig tillbaka i vissheten om att jag är säker. Säker på Wengers kunnande, säker på att vi har cashen som behövs och säker i vetskapen om att den/de som styr klubben har satt den i rätt kurs och riktning.

So you run down. To the safety of the town. But there's Panic on the streets of Carlisle, Dublin, Dundee, Humberside. I wonder to myself. Så jag flyr från oron och springer, springer, springer. Till vad jag hoppas är säkerhet och från det som river min insida i trasor. Och jag inser, mitt i steget, att jag inte alls har den vetskap som jag tidigare, bara ett stycke längre upp, trodde mig ha. Att jag inte alls är speciellt säker. Att jag i högsta grad är osäker. För samtidigt som jag ser konkurrenterna svischa förbi i sitt rustande för toppstriden tvingar en hastigt kastad blick i backspegeln mig att inse att forna avlagda transferfönster talar ett annat språk och målar en helt annan bild. En bild av för lite, för lågkvalitativt, för sent. En bild av transferfönster där vi haft alla möjligheter men valt att inte ta dem. Där vi haft pengarna, där vi haft spel i Champions League att locka med och där vi haft samma Wenger, vilken ofta målas upp som lockande för spelare att arbeta under, som bete. Och ändå inte skapat de förutsättningar vi behövt för säkerhet.

Vågar vi tro denna gång? Bild från Flickr.com: ”Craig C R”.

Så när jag borde vara glad över Arsenalspelares framträdanden i landslagssammanhang blir jag omslutet uppslukad av nervositet, av stress, av oro. Kommer Girouds mål leda till nedlagd strikerjakt? Betyder Ramseys återuppståndelse att Wenger flyttar tillbaka honom centralt och åter gör Cazorla till den kreativa högerytter vi saknade förra året? Och vad innebär Koscielnys medverkan i Frankrikes framgångar för andra klubbars intresse? Det som i TV-soffan kändes så trevligt vänligt upplyftande blir, efter att sänglampan har släckts, någonting avsevärt mindre trevligt, rent av otrevligt. Silly Seasonpaniken tampar då sakta men säkert igång, får upp tempo och springer sedan upp och ned för våra gator. Hen bankar hårt med locken i soptunnorna, sparkar sönder lyktstolparna som lyst upp din tillvaro och kraschar ljudligt närbutikens fönster. Sommarvärmen blir till obehagliga svettningar och det stilla regnet gör dig nedfrusen på gränsen till orörlig. Paniken sprider sig hos dig, hos mig och hos så många av de som kommit att bli som oss.

Skall detta bli ännu en sommar då de djupa suckarna fräter på relationerna till våra nära och kära? Där vi förslavade Arsenalister ojar oss över motståndarnas förseglade dealar och avsaknaden av dito egna? En sommar som började så oerhört lovande, då vi för en månad sedan stod med Xhaka klar för och Vardy på gång till Arsenal. Men där warchest, fyra till fem spelare och storsatsning för återupprättelse har förbytts mot en till två till, mot att truppen behöver kontinuitet för att bibehålla trygghet och till att målgörande anfallare kostar för mycket pengar på en galen marknad. Där du i sak kan hålla med men där konsekvenserna för klubben skulle bli förödande om Wenger agerade som han talar. Är det ännu en sådan sommar vi är på väg att gå in i? Med lakan som är svettiga av helt fel orsaker, där sömnbrist inte går att skylla på varken ymnigt festande eller småbarnsliv och där ledighet från arbetet inte ger en känsla av lättnad utan istället sårbarhet i mottagligheten. För all stimuli, för allt detta eviga intrigerande och för alla kallsupar av dåliga minnen av löften som aldrig hölls.

För egentligen vill man bara lägga ner hela projektet, eller i varje fall sin delaktighet i processandet kring det. Man vill luta sig tillbaka, stillsamt sippa på sin spritzer och bara låta bli att tänka. Låta bli att känna, låta blir att vara där. Där borta i uppdateringsträsket, i det ständiga scrollandet och den omslutande omöjligheten att stå emot klickandet. Att kunna stå emot den ständiga jakten på tecken, önskan efter positiva mönster och det ständiga suktandet efter indikationer om att någonting gott kanske ändå är på väg att hända. Att kunna stänga locket till laptoppen, lägga undan telefonen och stänga byrålådan om dem. Att kunna stänga av, stänga ned. Kunna släcka törsten en gång för alla. Tränga undan oron, mota fotbollens smittsamma gnagardjur i grind och skydda sig mot alla känslor som är fast nervknutna i paniken. Vara här, vara nu och inte i det oändliga förberedandet inför ännu en säsong med Arsenal. Vara på rätt sida, vara säker, vara trygg.

Burn down the disco. Hang the blessed DJ. Because the music that they constantly play it says nothing to me about my life. Hang the blessed DJ. Because the music they constantly play. On the Leeds side-streets that you slip down.Provincial towns you jog 'round. Hang the DJ, Hang the DJ. Hang the DJ. Hang the DJ. Hang the DJ. Hang the DJ. HANG THE DJ.