Liverpool Away: En toppmatch, The Battle of The Third Place eller Vems fönster var sämst?

På lördag spelar Arsenal den tidiga lördagsmatchen borta mot Liverpool FC och denna match har så många olika infallsvinklar, så många bottnar och så många ramar kring sig. Det är en svår bortamatch mot ett lag som, i Luis Suárez, inte bara har en av ligans absolut bästa spelare, inte bara har en oerhört effektiv offensiv med oändliga variationsmöjligheter utan vill framstå som ett lag på väg uppåt i seriehierarkin.

För klubben Liverpool FC har varit nere och vänt. De har haft problem med bråkande ägare, fått revalvera sin självbild i förlorat Europaspel och dessutom gjort det under en period där personer som varit historiskt starka i klubben haft oändligt svårt att hålla fingrarna borta från en realtid de saknar koll om. Nu har klubben, i Fenway Sports Group som är majoritetsägt av John W Henry, en relativt stabil ägarstruktur, de ha en utbyggnad av sin hemmaarena Anfield Road just kring hörnet och de har, i Brendan Rodgers, en högst trovärdig manager. De vann i somras en oändligt stor propagandaseger, just mot Arsenal, när de lyckades behålla en i pressen utgråtande Luis Suárez för att sedan knyta honom kvar till klubben i form av ett nytt kontrakt.

Så matchen på lördag skulle kunna vara en toppmatch, det skulle kunna vara matchen mellan två giganter som tidigare, i olika form, legat och småsovit och det skulle kunna vara en match mellan två utmanare till ligatiteln. Det skulle också kunna vara ett möte mellan två lag som kommer att tvingas se sig besegrade av de två ekodopade oljelagen, Manchester City och Chelsea FC, och sålunda göra upp om ligans tredjeplats. Men matchen skulle också kunna vara en räddningsplanka för två lag som förvisso håller sig kvar i ligans toppskikt, men som båda två just avslutat ett transferfönster i rejält nedstämd moll.

Vi behöver väl knappast gå in på Arsenals fortsatta och ännu olösta forwardsbrist. Vi behöver inte strö mer sår i saltet som det misslyckade försöket att värvar Julian Draxler från Schalke 04 skurit i oss och vi behöver inte ta ännu en vända kring affären där en matchovan 31-årig bänknötare från Spartak Moskva lånas in för att sedan visa sig vara skadad redan vid inlåningen och oförmögen att delta i de kommande 6-7 matcherna. Vi behöver inte vrida runt kniven ännu ett varv utan kan istället titta på vad LFC presterade under transferfönstret.

Efter att de, i en klassisk hit-and-run-operation av geniet Mourinho, förlorat Basels Mohamed Salah till chelsky, siktade de in sig på den ukrainska landslagsmittfältaren Yevhen Konoplyanka. De mötte utköpsklausulen på ryktesvis £15 miljoner, kom överens med Konoplyanka om spelarens egna kontrakt och trodde således att allt var frid och fröjd. Då hade de inte räknat med att Dnipros president skulle gå in och blockera affären genom att, helt frankt, vägra signera övergångspapperna och således göra affären omöjlig att genomföra. Till detta går också att lägga misslyckandet med att värva in en defensiv mittfältare som de, i och med Leivas skada, behövde och bilden av ett lika uselt fönster som Arsenals träder fram i all sin lyster.

Några är med medan andra saknas. Men var är Kongo? Bild från Flickr.com: ”Arsenal Regime”

Så lördagens möte bär så mycket med sig. För Arsenal är det första matchen av en rad svåra där möten med Manu och Bayern fått sällskap av ännu ett, denna gång i FA-kuppen, med just LFC. Detta inom en tidsrymd av dryga veckan. Så om matchen inte var viktig tidigare så är den glödhet idag. Vi måste bara besegra dem, vi måste bara ta våra tre poäng och vi måste bara bevisa att vi, trots alla pinsamheter i samband med transferfönstret, är en klubb att lita på. Utifrån rådande förutsättningar hoppas jag att vi ställer upp med följandes startelva:

Szczesny
Sagna – Mertesacker – Koscielny – Gibbs
Arteta – Oxlade-Chamberlain – Özil
Cazorla – Giroud – Podolski

Målvakt och backlinje: På denna front är det nog inte så mycket att kommentera om man inte anser att Monreals insatser de senaste matcherna torde öppna för en eventuell come back för Gibbs.

Mittfält: I Flaminis frånvaro är Arteta självskriven, men hans haltande senast väcker en viss undran hans deltagande på lördag. Källström är, som bekant, skadad medan Vermaelen lyste med sin frånvaro på Arsenals bänk och jag finner inga svar kring hur skadesituationen är för vårt forna förstaval på mittbackspositionen. Skulle Arteta vara skadad på lördag och Vermaelen inte är det, så hoppas jag att den sistnämnde får en chans som reserv till reservens reserv på det defensiva mittfältet.

Mot Palace (obs: Det var inte Stoke vi mötte, även om jag i min THR verkade göra allt för att läsaren skulle tro det!) hoppade Oxlade-Chamberlain in och växte, allt eftersom matchen gick, in i box-to-boxrollen likt en Ramsey Light. Nu uppges Wilshere, äntligen vara tillbaka från skada, men jag behåller ändå AOC i min startelva, medan Mesut Özils deltagande knappast behöver någon längre förklaring.

Anfall: Giroud gjorde nog inte så många glada med sin tämligen uddlösa insats senast, men eftersom vi saknar adekvat uppbackning, och så har gjort i ungefär ett och ett halvt år, så får han starta även denna match, i väntan på kommande skadefrånvaro (nej, jag är inte bitter, inte alls). Rosicky gjorde ett piggt inhopp senast och Gnabry var bra både mot Coventry och mot Fulham, men jag vill ändå komplettera Giroud och den allt mer formstarke Cazorla genom att ge Podolski ännu en start. För han behöver speltid för att komma i form och hans form kommer kan komma att bli smått avgörande under matchperioden vi har framför oss.

Matchen: Liverpool FC på Anfield Road är inte bara en svensk husmansklassiker, en 70-talisternas modersmjölk utan också en riktigt spännande fotbollsmatch. Nuvarande LFC bjuder ofta på sprudlande offensiv men samtidigt också en något hålslagen defensiv. Vi får nog anta att Kolo Touré, aka Vår Mann I Liverpool, inte spelar denna match, men att Herr Gerrard, i Leivas skadefrånvaro, får ansvara för det så kallade sittande mittfältet. Och det kan man ju hoppas att han får. Sitta. Omsprungen och upprullad av tekniska och fartfyllda kanonjärer.

För det här jag tror vi kan finna LFC:s akilleshäl, det centrala/sittande mittfältet tillsammans med en backlinje som tenderar att vara något ojämn. Eventuellt gör Mamadou Sakho come back efter sin hamstringskada, vilket inte bara skulle föra Vår Mann I Liverpool än längre från startelvan utan också staga upp dess defensiv rejält. Oavsett så krävs det inte bara att Arteta bistår mittbackarna med att hålla reda på Sturridge, Suarez och den kreative Coutinho. Arsenal måste även våga hålla bollen och även, till skillnad från senast, använda första halvlek till att utmana motståndarlagets försvar. Högt bolltempo och enormt mycket mer rörelse utan boll än vad vi lyckades prestera i första halvlek mot Palace.

Jag drar till med en klassiker, sticker ut hakan och påstår att första målet blir oerhört viktigt. Så kan vi släppa resterande viasatreferenser för stunden och bara enas i att detta är en match vi absolut inte får förlora. Vi får inte tappa mark gentemot oljelagen vilka båda, främst chelsky, har ett avsevärt lättare schema, och vi får dessutom inte halka tillbaka i det högfrekventa ojandet som klubbens insatser under just stängda transferfönster har fört med sig. Seger, tre poäng och bibehållen ligaledning. Svårare saker än så behöver en behovsanalys inte resultera i. COYG!