Högtryck i Drömmarnas Trädgård

Ute faller regnet tungt mot gatan. Det är mörkt, lite småkyligt och alla paraplyer verkar vara borttappade. Jag låser försiktigt dörren bakom mig, lämnar sovande fru och två sommarlovande barn bakom mig och beger mig till ännu en dag av arbete. Det är tyst, stilla och alla grannar verkar antingen vara bortresta eller kvar i sänghalmen. Jag fäller upp regnkappans kapuschong och kröker nacken för att hålla värmen i hällregnet. Det är fuktigt, rått och lukten av disktrasa. Det är högsommar på den svenska västkusten.

Men allt som glimmar är inte regn mot asfalten. Själv är jag glad över att The UEFA Euro Championship äntligen är över. Jag skall inte säga att jag inte tittat, jag skall inte påstå att jag inte varit intresserad och jag skall definitivt inte neka till att även jag har låtit mig dras med av Islands erövringståg, av Hamréns ankdammande eller av en rad synnerligen stabila försvarsinsatser. Jag har låtit mig bli del i folkfestandet, deltagit i snackandet kring underhållningsvärde kontra överraskande underdogs och faktiskt sett en hel del bra fotboll. Men jag måste ändå erkänna att jag nu tycker att det är skönt att mästerskapet är slut och att landslagsfotbollen är över för denna gång. Att vi kan packa ned den gnistrande och högljudda storskaligheten för att få fullt fokus på det som faktiskt spelar roll och är väsentligt.

För nu är fördämningarna redo att brista, Pandoras ask redo att öppnas och det är fri entré till de väldukade spekulationsborden. Ryktena studsar som kulor i spelhallens flipper, självutnämnda ITK:s tweetar lycksaligheter som gallerians blinkande lysrör och ena nattens svindlande hopp blir nästa morgons förkrossande förtvivlan. Ymnighet är ledordet, verklighetsförankring och källkritik är som bortblåst. Allt är som vanligt på den moderna fotbollens gödselstack men jag kan ändå inte låta bli att le, ändå inte låta bli att tillåta mig öppna upp för magpirret och ändå inte, mot allt bättre vetande, låta mig hoppas. För där lågtrycket ligger tungt över den svenska västkusten, där är det högtryck i Drömmarnas Trädgård.

Själv anser jag mig inte bara vara konservativ på gränsen till reaktionär, varför denna galenskapssäsongs ohämmade förlustande borde vara totalt förbjudet för min del, jag ser mig själv också som en man med tron på att det är mångt mycket vackrare att utveckla världsstjärnor än att köpa dem. Ändå hoppas jag, ändå önskar jag och ändå låter jag mig lyssna till alla dessa bjällror som klingar i högan sky. För jag vill verkligen, så oändligt mycket, att vi skall handla in den eller de pusselbitar vi alltjämt, fortfarande, behöver. Vi har så mycket bra, vi är så nära och det fattas oss så lite.

Till skillnad från många andra så tycker jag att vi har vad försvarsspelare vi behöver. Jag anser att Mertesacker fick mer smörja än han förtjänade förra säsongen och bakom honom ser jag att Chambers absolut är värd att få sin chans. Gabriel har väl inte levt upp till förväntningarna men som fjärdealternativ duger han, enligt mig, helt okej. Gibbs verkar vara kvar i klubben, Monreal är topp tre i ligan medan högerbacksplatsens självklara Bellerin antagligen får stöttas av nämnde Chambers innan Jenkinson är tillbaka från skada och både kan ta och acceptera en andrafiol på högerbacksplatsen. Efter inköpen av Elneny i vintras och Xhaka i slutet av maj, ser mittfältet riktigt bra ut och de skadebenägna och på senare år allt mer försvagade Arteta och Flamini är nu historia varför vi inte bara har spets utan nu även en bredd som går att lita på. Många möjliga alternativ till formation av de tre mittfältsplatserna, en bra dynamik gällande spelartyper och en kompetenspamflett värdig ett lag som Arsenal. Så här är vi, liksom backlinjen, inga behov av spelarinköp. De har vi däremot i anfallet.

Ett oerhört bra köp. Av rätt virke och i rätt tid. Bild: Bildbyrån.

Inte någon som följer engelsk eller europeisk toppfotboll har väl missat att Arsenal är i behov av en striker. I och med Wellbecks skada är vi det både numerärt men framför allt rent kvalitativt. Jag gillar Girouds link-up-spel, men dels kan han inte förväntas prestera i 60+ matcher/säsong och dels kan en klubb som Arsenal inte vila mot en försteanfallare som inte gör ligamål på nästan tre månader. Dessa faktum går helt enkelt inte att blunda inför och samtliga klubbar som sitter på en målgörande striker gör det även på ett ymnighetshorn i vardande varför det blir smärtsamt tydligt att Arsenal målade in sig i ett oskönt hörn när vi, förra sommaren, lät bli att handla målgörande anfallare.

Och om inte detta inmålande vore illa nog måste en ytterligare parameter tas med. För vi måste inte bara handla in en målgörare som kan konkurrera (ut/med) Giroud, vi måste även värva en kille som kan spela med den ymnigt ansiktsbehårade fransmannen. En spelare som kan komplettera Giroud, som kan erbjuda oss någonting annat och kanske skulle kunna bidra med fart där Giroud är tämligen stationär. Så rörlig, teknisk och versatil målgörare, allt inom Wengers ram och syn på fotbollskompetens kontra pengar. Utifrån att jag tycker att den moderna fotbollen för länge sedan spårat ur och detta fönster verkar göra urspårningen än mer grav delar jag Wengers syn på galenskapen. Men behov är behov, är man med i leken får man leken tåla och när min längtan efter att klubben skall återupprätta sin såväl inhemska som europeiska heder är i varje fall jag mer än villig att kompromissa med min egna fotbollsideologiska grundsyn.

Så utifrån våra behov kontra sinande strikerflöde och patologisk inflation har jag en absolut drömspelare jag önskar till Arsenal. Det har ryktats om att Real vill krama pengar ur Morata, om att Lacazette egentligen är för bra för Lyon och om att Lukaku vill spela Champions League redan kommande säsong. Higuaíns namn poppade åter upp i går kväll och han kommer alltid vara ett namn som lockar till annonsgenererade klick, men jag vänder mig ändå åt ett annat håll, i en annan riktning. För även om jag, liksom alla Higuaínryktesspridare, hänger mig åt återanvändningens ambivalensbringande, har jag ett förslag som jag tror skulle kunna fylla samtliga våra behovsboxar, skulle vara det vi saknar och kunna bli precis vad vi behöver.

Tyska tidningen Bild skrev häromdagen att Arsenal erbjudit Wolfsburg 50 miljoner Euro (i nuläget cirka 42,5 miljoner pund) för Julian Draxler men att den tyska klubben vill ha 60 miljoner Euro (ungefär 50, 1 miljoner pund) för att släppa honom. Och då gick jag plötsligt igång på alla cylindrar. För trots att summorna är smått astronomiska och högst osköna på alla sätt och vis och trots att ryktet påminner mig om förra sommarens misstag (när vi lät Draxler gå till Wolfsburg för 30 miljoner pund) så är och förblir han min tanke om lösningen på Arsenals problem. En tekniskt begåvad winger som på många sätt liknar robin van persie i både spelsätt och rörelsemönster och en spelare så bollbegåvad att en wengersk omskolning, a la den för nämnde holländare, inte på något sätt ter sig obekväm.

Så även om mitt habitala, dystopiska, jag skakar på huvudet och ojar sig som värsta Krösa-Maja drömmer jag om att Draxler-till-Arsenal-dealen skall vara verklighet och ros i land. 22 år gammal, 187 centimeter lång. En centimeter längre än van persie och en kortare än den store Henry. En teknisk och passningsbegåvad winger som bara väntar på att varsamt föras in mot banans centrum av Wengers offensivt kreativa händer. Jag sitter på jobbet, tittar ut på regnet som öser över frusna semesterfirare och känner ändå hoppet bubbla i magen. Hoppet om en lösning, en utväg och en frälsare. Hoppet om att Wenger skall gå bananas, ta det förbjudna steget och våga bryta mot alla hans egna och alla logiska regler. Kosta vad det kosta vill. Bättre sent än aldrig. Och föra Julian Draxler till Arsenal. Det är vad som skapar högtryck i mina Arsenaldrömmars trädgård. Låt det vara sant, låt det hända. Please.