In My Darkest Hour

Äntligen, äntligen är denna helg över. Äntligen är ligaomgång 25 färdigspelad och nedpackad till historiens valv och äntligen har även medföljande måndag betats av. Jag avskyr måndagar efter förlust, jag avskyr lördag kväll efter förlust och jag avskyr att bli så avklädd och synad som jag blir efter förlust. Jag avskyr att det blir så uppenbart hur mycket Arsenal inte bara betyder för mig, utan framför allt hur mycket Arsenals resultat styr mitt humör, min sociala adaptionsförmåga men tyvärr också min syn på världen jag lever i. Vinner Arsenal är jag ”mitt vanliga jag” (Fru D&M), förlorar vi blir jag någon annan (enligt samma källa), vilket, du som läst denna blogg redan vet, i verkligheten är precis tvärtom. Nu är äntligen denna period av ältande, reagerande och tyngdbärande över. Nu är omgången över, nu kan vi se framåt och det skall vi också försöka göra idag.

Inför matchen mot Liverpool drog jag till med alla klyschors urmoder, och hävdade att första målet skulle bli oerhört viktigt och ja, något annat kan man, så här i efterhand, inte påstå var fallet. För det första målet och hela matchinledningen blev fallet för oss i lördags. Foolsens fösta mål blev starten inte bara på ett sammelsurium av otrevligheter i vårt egna fall ned i mörkret, ned i dyn och ned från piedestalen, utan också på en ligaomgång med så gott som genomusla resultat rakt igenom.

Denna ligaomgångs Arsenalrelaterade uselhet förde med sig endast två små ynka undantag och för dessa stod staden Manchesters båda storlag. Shitty lyckades tack och lov bara få ett kryss borta på Carrow Road, medan deras grannar United, sent jagade ikapp ett underläge till 2-1-ledning hemma mot Fulham för att, på ren och skär Moyestime, få se ledningen gå förlorad till ett kryss och ännu ett poängtapp i kampen om Euro Leagueplatserna.

Och det är ur detta crescendo jag tar med mig mitt lilla ynka, om än oerhört primitiva, ljus i denna mörka stund. Hade Manu lyckats vända underläget och bibehålla sin ledning till slutsignalen hade de inte bara fått för dem tre viktiga poäng, utan framför allt en enorm mental påfyllning. De hade fått med sig vind i seglen, en potentiell game-changer och den där tidigare så klassiska det-sitter-i-väggarna-känslan av att underläge ändå alltid slutar i manuseger. Nu kommer de, om inte i lika skrynkligt skick som våra kanonjärer, så i varje fall inte allt för uppboostade av en återinslagen vandring längs med segerns paradgata. Ett sent poängtapp för Manu kan ha varit just den räddningsplankan som det i lördags helt sönderfallna Arsenal kan komma att behöva.

För trots nuvarande placering i ligan och trots oförmågan att ro segern i land i söndags, så är detta Manulag oerhört namnkunnigt. Med en backlinje bestående av Rafael, Smalling, Vidic och Evra, med Fletcher och Carrick på det centrala mittfältet och med en offensiv fyra bestående av Rooney bakom Mata, van Persie och Young spelade Manu med, i princip, ordinarie lag. Visst skulle Jones kunna klämma sig in förre Smalling, visst skulle kanske Moyes kunna påstå att sommarens rekordvärvning Fellaini faktiskt gör en manustartelva bättre och visst skulle all världens fotbollskompetens, utanför staden Manchester, kanske kunna harkla sig, peka på bänken och lite diskret antyda att den där Kagawa inte var helt oanvändbar i Borussia Dortmund. Men bortsett från sådant belackande får vi nog inse att Manu kommer ställa ett oerhört bra lag på planen på onsdag.

Inför vår match i lördags kände jag att den och kommande match mot Manu var två tämligen liknande, mot två tämligen liknande motstånd. Två lag med väldigt bra anfall, med vissa frågetecken på det defensiva mittfältet och med ganska tveksam situation på mittbackspositionerna. Som vi alla vet så misslyckades vi något så kardinalt att utnyttja foolsens svagheter i lördags, och blev dessutom blottade inför våra egna, så någon referens till den matchen borde nog vara allt annat än till vår fördel. Men kanske kan vi lära oss något av vår ickeprestation i lördags, särskilt om vi sätter den i relation till Fulhams mot Manu i söndags.

Ge mig en morgondag att tro på, Arsenal. Bild från Flickr.com: ”Ken_Davies_Archive”

Vi skall inte älta alla våra redan väl digesterade tillkortakommanden från lördagen, utan istället fundera kring hur vi skall göra för att besegra onsdagskvällens motståndare. I matchen mot Fulham var de tämligen sårbara defensivt, framför allt när Fulham ställde om utifrån en ganska kompakt Manupress. Deras centrala fyra (DM/CM+mittbacksparet) kändes vare sig synkron eller följsam och där lyckades Fulham, främst genom Holtby som visade vilken enormt bra fotbollsspelare han är när han slipper bära spursfärger, skära genom passningar som tillsammans med tagna löpningar utan boll gav tämligen lyckat resultat.

Manu å sin sida pressade tillbaka Fulham nästan hela matchen, men var nästan skrämmande likriktade i sitt anfallsspel. För det såg jättefint ut med högt tempo, bra rörlighet och väldigt bra bollbehandling, men slutade i princip jämt med ett menlöst balonginlägg som nickades bort av försvarare, vilka var både längre än Manus anfallare och hade enklare arbetsuppgift. Nu är ju Manu självklart ett lag under ombyggnad, men det var slående hur lite de fick ut av sitt, fram till Fulhams straffområde, oerhört fina spel med bollen.

Skall Arsenal ta sig ut ur det lördagsrelaterade mörkret, så måste vi såklart inte bara stå emot deras smått fantastiska offensiva fyra och det potentiella mördarvapen de har i sina ytterbackar. Vi måste också få igång vårt omställningsspel, löpningar utan boll och upprätthållande av laget. CM-blocket måste tillsammans med yttrarna göra jobbet de lät bli att göra i lördags, fånga in alla Matas, alla Rooneys och alla van Persies som Fulham lyckades göra i söndags. Täcka skott från Fletcher och Carrick och bryta av länken mellan deras CM-block och deras offensiva fyra. Gör vi som vi gjorde i lördags kommer vi inte ha en gnutta till chans, vågar vi ta ett steg fram och sätta press, tja… då kanske.

För vår uselhet nådde inga gränser i lördags, ni har kanske läst min surstinkande THR där jag ondgjorde mig över samtliga spelare bortsett från Szczesny, Oxlade-Chamberlain och Wilshere och vi måste förbättra oss så många nivåer på så många positioner på så många plan om vi skall stå emot, bända ned och kanske till och med besegra Manu på onsdag. Den primitiva sidan av mig skriker efter att peta alla, men eftersom Wenger valde att inte förstärka en, för alla uppenbart, rank trupp är detta inte möjligt. Ej heller finns en av två stridstuppar, Flamini, tillgänglig eftersom han, fylld av frustration i bortamatchen mot Soton drog på sig ett rött kort. Vi hade behövt Flamini på onsdag och vi hade verkligen behövt ställa över Arteta på onsdag. Min fortsatt primitiva sida hade velat ställa upp med:

Szczesny
Sagna – Mertesacker – Koscielny – Gibbs
Wilshere – Rosicky – Cazorla
Oxlade-Chamberlain – En Striker Som Gör Mål – Podolski

AOC och Rosicky skulle kunna byta plats eller så skulle Wenger kunna följa mitt tämligen omdebatterade förslag att sätta in Vermaelen som vågbrytare framför backlinjen. Eller så kan man ta sitt förnuft åter, tänka att Giroud hade en bra säsongsinledningsform att komma tillbaka till, men också tänka att Özil kanske inte skall petas bara för att medspelarna inte löpte ordentligt. Eller tänka att Arteta faktiskt… äh, jag vet inte. Jag vet inte alls just nu.

Jag bara undrar och tänker kring hur i hela friden vi skall vara något annat än den osäkra samling kastrater som mötte foolsen i lördags. Hur spelarna, under Wengers ledning, skall vara både taktiskt och mentalt redo att möta ett motstånd som, spelare för spelare, är lika bra som de själva. Att vi inte ännu en gång skall stå med mössan i hand och se tåget gå redan i första halvlek, i ännu ett möte med ett topp 5-lag (vilket jag trots tabelläget anser Manu vara).

Jag vet inte. Jag hoppas, men jag vet inte. Lite mörkt nu, lite nedslaget och i ganska rejält behov av ljus. Det snackas om att Wenger var sjövild av ilska i halvtidsvilan i lördags och ja, det var väl befogat. Men mer befogat är väl att ha en fungerande strategi och en taktik när domaren blåser igång matchen. Det hade vi inte i lördags. Jag hoppas att onsdagens match kan bli den återstuds vi behöver. Att spelarna och framför allt Wenger kan visa att vi visst kan besegra svåra motstånd, att vi visst har både taktisk briljans och mental styrka och att vi visst är ett lag som kan hålla sig kvar i ligatoppen och utmana om titeln. COYG, visa mig.