Das Kinder Überraschungsei

Inför och under denna sommar matade Wenger oss som brukligt med uttalanden om att Arsenal endast handlar spelare av absolut topp-topp kvalité, bara spelare som verkligen kan göra startelvan bättre och att vi visst är villiga att betala stora summor för denna typ av spelare. Vidare att Arsenal inte är en klubb som köper överbetalda breddspelare utan att det är spets och spets allena som attraherar en klubb som Arsenal. Till detta fick vi tidigt i fönstret information om att vi denna gång faktiskt skulle köpa den där strikern som vi letat efter sedan sommaren 2012, både i och med realiserandet av Vardys utköpsklausul men även från en tämligen frispråkig Wenger som gjorde allt annat än dämpade förhoppningarna hos oss utsvultna arsenalister. Så där stod en med tämligen höga förväntningar. Trots svajiga insatser så slutade vi en placering bättre än föregående säsong och arenan producerade tillsammans med både intjänande och kommande TV-pengar goda förutsättningar för oss. Så ett resultatmässigt steg i rätt riktning, ekonomiska förutsättningar och tydligt identifierade förbättringsområden. Allt klappat och klart, allt låg dukat framför oss. Vad kunde, med detta utgångsläge, egentligen gå fel? Med alla ess på hand, spelet var igång och så hände …ingenting.

Och om detta läge kan en förstås ha diametralt olika åsikter. Själv tänker jag på det lidandet som tvingades hanteras under transferfönstrets inledande skede, alltså den tiden mellan Xhakas anländande och fönstrets näst sista dag. Den lilla detaljen av oändlighet då vi såg andra lag förstärka, läste in rykten om att andra lag skulle förstärka ännu mer i relation till det påtagliga stiltje vi själva satt och gungade oss sjösjuka i. Dessutom bär jag på en ibland pockande ström av potentiell småsurhet vars fördämningar tämligen brast i och med den bedrövliga matchen mot foolsen och den, tämligen, kastrerade insatsen mot Leicester, där vi tappade tre till fem synnerligen viktiga poäng. Poäng som vi med sannolikhet haft större chans att hämta hem om klubben faktiskt hade sett till att ha ett färdigt lag på plan när ligaspel väl kickade igång.

Å andra sidan kan en tänka att ändamålet helgar medlen, att vägen är tämligen irrelevant och att det enda av vikt är att vi, när fönstret väl stängt står med en så optimerad trupp som möjligt. Lidande eller inte lidande på vägen fram. I somras stod jag inknödd i ojandets trängande ringhörna, men nog joggar jag nog egentligen kring någonstans mitt emellan dessa ytterligheter. För även om jag tycker som Wenger, att fönstret skall vara stängt när ligan börjar, så ser jag truppens utformning förste september som det centrala. Samtidigt har år som Arsenalföljare gjort mig luttrad men även rejält upp-peggad för besvikelser, brustna förhoppningar och löften som aldrig införlivats, vilket gjort att graden av tillit till klubbens beslutsfattare inte är den absolut högsta. Så där min hjärna bad mig sitta lugn och vänta in de sista dagarna där höll mitt förtvivlade Arsenalhjärta på att hoppa ur bröstet under semestern. Till detta hade vi satt oss i en situation som gjorde oss till lovligt byte för agenter som skulle förhandla om sina klienters kontrakt, vilket inte heller var vidare hälsosamt för oss Arsenalister i sommarledighet.

Men med resultatet i hand, så är jag riktigt nöjd. Och då inte på grund av att Wenger faktiskt spenderade some f-ckin’ money, utan såklart på grund av hur han gjorde det. Jag är fortfarande sur och besviken över att personliga favoriten Gnabry tilläts glida ur klubbens händer för kaffepengar. Jag är oerhört uppfylld av såväl ledsamhet som skräck inför att behöva se Wilshere (om än tillfälligt) i annan klubbtröja än Arsenals och jag tycker att truppens övre kvalitativa skikt fortfarande är för tunt. Vi kommer vara sårbara för skador, vi kommer att sucka över stjärnspelare som tappar form efter för hårt matchande och vi kommer få se killar som The Jeff och Willock bli dragna upp ur tombolan för spel på en ytterposition där vi saknar riktig spets. Men samtidigt är det svårt att bortse från det faktum att Wenger inte bara gjort några riktigt lovande spelarköp utan också visat att han har tagit lärdom av tidigare gjorda misstag.

Svenska Äggs ordförande, Charlotte Norrman, visar upp just ägg. Bild: Bildbyrån.

För när vi tidigare siktat högt men saknat back up-planer när spelare som Suarez och Benzema visat sig vara onåbara, där är det nu uppenbart att Wenger scoutat, förberett och realiserat Plan B när Plan A inte gick att få i lås. När Vardy tackade nej och #Madness skar sig var Pérez redan scoutad och även om den sistnämnde får anses som ett oprövat kort i en ålder där han egentligen borde var motsatsen, är jag glad över att han är med oss idag. Förvisso inte den världsklass-striker jag helst hade sett, men den spelaren fanns inte på marknaden denna sommar och nittio miljoner euro för Higuaín hade verkligen varit #Madness, fast i något obekväm form.

Xhaka gjorde sin första start mot Watford och även om motståndet kanske inte var det svåraste, blev jag oerhört imponerad av hans kloka och välavvägda spel, framför allt med boll. Vidare verkar två miljoner pund vara rena rånet för Rob Holding som såg rejält darrig ut bredvid Chambers men avsevärt mer stabil bredvid Koscielny och som därmed, i nuläget, framstår som mittback nummer tre i ordningen. Och detta för en säck använda träningsbollar och ett flak Gevalia. Och utan att ha sett en endaste match med Valencia de senaste åren, vill jag runda av med att lovprisa Wengers köp av Mustafi. Inte bara för att, som en av grabbens lagkamraters pappa uttryckte det: ”Du, nu har ni ju två albaner i laget, då kan man ju börja betta på Arsenal igen”, utan för att det jag sett och läst mig till ger mig bilden av att Wenger här har givit laget en adekvat partner till Koscielny och en värdig efterträdare till Mertesacker. Att han tagit försvarslinjens behov på allvar och det gör mig väldigt glad.

Det har kostat, både monetärt för klubben men framför allt känslomässigt för oss följare. Men när vi nu sett fönstret stängas och den sjukliga galenskapen med den äntligen är över, så står vi med ett bättre lag än vi hade tidigare. På ytterpositionen är Sanchez fortfarande ensam i sin kompetensklass, men vi har två ytterbackar av absolut toppklass vilka backas upp av två (okej 1+0.5+0,5) habila alternativ. Vi har två riktigt bra mittbackar med ett ytterst lovande tredjeval och ett klart acceptabelt fjärdedito. Det centrala mittfältet ser ut att ha både bredd och spets i flertal kompetensområde medan Giroud, förvisso inte blivit degraderad bakom en kollega av yttersta världsklass men, nu äntligen har adekvat konkurrens om startplats och det i form av en spelare av annan typ och med ett annat register för oss att använda. Visst kan jag med avund snegla på andras nya och högst visionära tränare, visst kan jag med samma osköna känsla se på alla rubriker som de får i den zvenska fotbollspressen och visst kan jag känna längtan till den dag då även vi har en tränare i utvecklingens absoluta framkant.

Men jag tycker ändå att Wenger och hans arbetskamrater gjort ett bra jobb i sommar. Jag är inte missnöjd och borde således vara …nöjd. Jag ser fram emot hösten mångt mycket mer än jag gjorde för en månad sedan och det som efter liverpoolmatchen var ett tämligen jämntjockt mörker ter sig idag, kanske inte direkt gnistrande och flärdfullt sprakande men ändå oerhört ljusare och avsevärt mer hoppfullt. Självklart hade jag önskat nyförvärv av den sort som direkt satte oss längst upp på listan av potentiella ligavinnare och självklart hade jag önskat spelare i den wengerska topp-topp-spelarnivån, men för mig, som bar så mycket svårmod i somras, har Wengers spelaraffärer gjort fönstret till någon form av överraskningsägg. Det blev först löfte om stort, sedan blev det väntan och ingenting. Men sedan rundades det ändå av med att det blev lite godis, det blev lite sockrat kladd på fingrarna och det blev lite möjlig leksak längst in under lager av svåröppnadhet. Och det är jag faktiskt nöjd med.