Play for the name on the front of the shirt...

Just nu går vågorna höga kring olika Arsenalspelares insatser, men framför allt deras attityd och deras i mångas ögon bristande inställning. Ofta sätts dessa i relation till uppskattat markandsvärde och inköpskostnad och en som fallit i många fantasters (tillfälliga?) onåd är sommarens rekordköp Mesut Özil. Vi fantaster ropade ”spend some f-king money”, fick se den trehövdade propagandaapparaten göra så och yttrar nu vår besvikelse över den bristande konstans som många anser Özil fört med sig den senaste tiden. Och om detta säger jag intet. Jag är lika varse om Özils ovana över jul- och nyårsperioden, då han från tidigare ligor är van vid återhämtning, som hans briljans vilken med rätt löpningar av medspelare kan vara rena konstverk att se, som jag är om att han de senaste veckorna inte alls presterat som han gjorde i höstas. Men jag kan ibland sakna perspektivet, referenserna och den stora bilden. Vi är så noggranna med att avslöja detaljerna så att vi förlorar både historia och helhet.

När jag växte upp genomgick Arsenal något av en metamorfos. Från att ha varit ett i perioder hånat och nästan avskytt one-nil och boring Arsenal, där endast följarskarans heterogena sammansättning och att detta höll den poliska extremhögern på behörigt avstånd som kortsidesläktarna, fungerade som positiv motvikt till den annars tämligen negativa bild som odlades om klubben. Från elakt destruktiva offsidefällor, smått alkoholiserade spelare och mutanklagade managers, till ett målgörande, spelande och estetiskt refererat Arsenal. Boring blev till scoring och Wenger blev, trots hans högst franska uppsyn, trots alla utländska spelarimporter och trots att han nästan bryskt tydliggjorde sin ståndpunkt gentemot rådande normer inom den engelska fotbollen, oerhört uppskattad även utanför norra Londons finare delar.

I detta Wengers Arsenal fanns som ni vet en backlinje och ett försvarsspel som Wenger i princip helt ärvde av George Graham. Till denna lade han kreativa krafter från kontinenten och sedan även Afrika och fick därefter en helt fantastisk blandning spelare vars kollektiva topp bestod i att spela hela 49 inhemska tävlingsmatcher i rad utan förlust. Idag har fotbollskartan ritats om totalt och i denna metamorfos står endast Wenger kvar, Arsenal står i viss mån kvar, i ett annat ägand och sådana som du och jag står kvar och ser världen snurra allt snabbare för var dag som går. Vi faller då lätt in i trygga och invanda mönster, vi faller tillbaka till de normer och de rättesnören vi anser vara riktiga och vi faller också tillbaka till det vi en gång såg var rådande. Själv faller jag tillbaka till säsongen 03-04, till De Oslagbara och till vad som då gällde och var rådande.

För visst var det laget till vissa delar ärvt, visst var det format och drillat ur en än mer avlägsen tid, men det finns också mycket att lära. Det fantastiska med detta lag var inte bara dess enorma kompetens vilken Wenger var mannen att kanalisera till utförda prestationer, utan även den enorma dynamik laget hade inneboende. Vi kunde vara stenhårda, elaka och stundtals brutala med Keown, Vieira eller för den delen Mad Jens. Vi kunde vara laglojala slitvargar i Parlour, Gilberto eller Campbell. Men vi kunde också vara briljanta och på gränsen till geniala i fotbollshjärnor såsom Bergkamp, Bobby och Henry. Alla olikheter fick plats under Wengers paraply. Alla bidrog och var delaktiga, men inte på samma sätt utan på olika sätt, med olika saker och med olika kompetenser som grund.

Skönhet, från början till slut. Bild: D&M.

Just precis så vill jag se Arsenal idag. Jag vill att Flamini skall ta ett enormt defensivt ansvar, slita hund och skava motståndares hälsenor till förbannelse. Jag vill Mertesacker och Koscielny resligt stå och stöta bort både motståndare och boll. Och jag vill se Cazorla och Özil få sprida sin bollgenialitet med fria tyglar. Och jag vill få se allt däremellan optimeras utifrån de respektive spelarnas egna förmågor, egna begåvningar och egna spetskompetenser.

Alla skall ha lika höga krav ställa på sig och på sina medspelare. Men de skall inte ha samma krav. Lika höga, men inte samma. Självklart hoppas jag att truppens slitvargar lyckas slå fina passningar, dribbla av en gubbe då och då och kanske också trycka in en sen kvittering någon gång, men vi skall inte lasta dem för om de så inte gör. På samma sätt skall vi heller inte kräva av spelgenierna att de skall ta fullt defensivt ansvar. Det är förvisso bra om det gör det, men det skall inte vara något riktat krav. Om de kreativa spelarnas enorma spetskompetens skall optimeras för lagets bästa, så kan inte alla slita hund, täcka yta eller glidtackla, hur vackert detta än må vara. Totalfotboll, där alla kan allt, må vara både vackert och ideologiskt skönt, men det är respektive spelares godfötter som är det avgörande.

Det är grymt skönt att se Giroud stressa motståndarna i deras uppspel, men man skall också, så länge de gör, passar till eller ligger bakom mål, förlåta Podolski eller Özil om de inte gör det med samma frenesi. Det är stundtals ljuvligt att se Artetas täckande av ytor och avläggande av löpmeter, men man skall också förlåta Cazorla om han inte gör det med samma energi och inlevelse.

Vi förlät Bergkamp för att han ofta fuskade med hemjobbet och vi förlät Henry för att han stundtals såg helt ointresserad och känslosval ut och vi måste därför också förlåta nutidens (relativa) motsvarigheter. Även om mina favoritspelare då var Keown och Parlour, även om jag älskade deras uppoffrande spelsätt och även om jag älskar dagens Dixon, Carl Jenkinson på tok för mycket för mitt eget bästa. Som jag älskade Adams när att han skrek: ”Play for the name on the front of the shirt, and they’ll remember the name on the back” och Keowns ”look like you want to play for The Arsenal” när någon inte stred för klubben som de önskade. Jag älskar när Flamini läxar upp Özil för att denne, enligt Flamini själv, fusket med det defensiva, men jag är också den förste att förlåta Özil så länge han bidrar med vad han gör bäst.

Jag förstår att många fans frustration fötts i diskrepansen mellan Özils defensiva prestationer, hans upplevda brist på inlevelse för Arsenal och hans förmåga att bidra offensivt till mål och poäng. Jag förstår att han faller hårt, från den £42 miljonerspiedestal han är satt på, när hans kropp och själ skriker högt av ovanan vid det hårda engelska spelprogrammet över en period då han är van vid återhämtning. Och jag vill att vi följare skall ha enormt höga krav på honom såväl som på alla andra spelare. Men vi skall inte ha samma krav. Lika höga men inte samma. Precis som vi hade lika höga, men inte samma krav på Bergkamp som vi hade på Keown och även vice versa. Alla skall bidra med sitt, inte med samma. Då är Arsenal åter vinnare och då är även Mesut Özil en vinnare.