Hem och spela sugen
mån 27 okt 2014 kl 10:49
Jag inser att det är många av er läsare som helt saknar den här referensen, att det kan finnas några som har den men som inte känner som jag och så finns det kanske några som är som precis jag. Jag som under åren 95-02 sällskapade med ett sk. humorgäng vilka besökte min radio varje fredag mellan 18.00 och 21.00 (eller hur det nu var). En tid då afterworks kunde avbrytas i förtid eller pauseras i några timmar för att sedan återupptas i än mer exalterad form och då förfester hade en självklar stamgäst i form av ett radioprogram från Riksradions P3.
Radioprogrammet Rally gjordes av bland andra Stefan Liv, Anna Mannheimer, Peter Apelgren och Fredrik Wegraeus, men hade även gamle Viasat sidekicken Sladjan Osmanagic som inringande tipsexpert från Balkan, med föga undangömda känningar i den undre och skugghöljda världen. Rallys utbud bestod av sketcher och lustifikationer, men framför allt av omgjorda versioner av kända låtar som fått ny och rolig text, men ofta också av originalmusik skapad av en solid stab av musikaliska hantverkare bakom det sk humorgänget. Ett exempel på det sistnämnda var låten ”Hem och spela sugen”, där sångaren i någon form av Magnus Ugglaanda exemplifierar olika resor, arbetsuppdrag eller annan frånvaro från hemmet, vilka samtliga landar i konklusionen att man sedan skall hem till frugan och spela sugen.
Och precis så känner jag just nu. Inte i relation till Fru D&M, men till fotbollslaget Arsenal. När det, paradoxalt nog, äntligen är dags för match måste man försöka spela sugen. Försöker tagga upp sig, försöka tänka positivt och försöka se andra lags tillkortakommanden som till oss givna möjligheter. Tänka att det snart kommer att vända, att Wenger visst vet vad han håller på med och att hela eländessörjan endast beror på en oturens förbannelse som snart kommer att lämna oss. Fokusera på det vackra klubbmärket, på enskilda spelares individuella prestationer och på att hålla humöret uppe. Och jag försöker spela sugen.
Någonstans här åker vi idag, hösten 2014. Bild från Flickr.com: ”Antonio Cravarezza”
Men om sanningen skall fram så är jag inte något vidare sugen. Mina arbetskamrater skonar mig och låter bli att fråga, folk i min närhet inser läget, låter mig gnälla av mig en kort stund men hjälper mig sedan vidare och bort, men andra, som jag möter då och då och som ser mitt intresse som ett socialt skohorn för att få igång en trevlig konversation, de försöker fortfarande. Och jag märker på mig själv hur extremt osugen jag är att följa med dem i deras frågor om oss. Hur lite lust jag känner, hur nästan ovilja väller över mig och hur många andra saker jag hellre pratar om än Arsenal hösten 2014. Trots att Arsenal alltid annars, i alla lägen, är det mest intressanta jag över huvud taget kan tänka mig att prata om. Hur länge som helst och helst jämt och ständigt.
Och jag märker på mig själv hur jag försöker tala vänligt om klubben, om dess ledning och om vad den är formad till just nu. Att jag på något sätt är trött på att vara sur, trött på att vara arg och trött på att bli besviken. Jag konfronteras med allvaret när jag hör mina egna ord, i förenklad form komma ur min sons mun och då det inte på något sätt varken är vackra eller trevliga att möta. De är förvisso sanna, men föga uppmuntrande. Och helgens match var inget undantag. Vi mötte ett av ligans mest formsvaga lag vilket vi förvisso vann över, men Arsenals spel var så uppenbart utan linjer, utan struktur och utan ram. Utan övergripande spelidé, utan vision och utan riktmärke att gå efter. En total röra, där alla är överallt och där alla gör allt och ingenting på en och samma gång.
Jag var jätteglad över Sanchez två mål, men framför allt över att han spelade som nummer 10, framför två pivoter i form av Arteta och Flamini. Men i samma stund som jag gladdes över Sanchez prestation och roll på planen så slog det mig att Wenger, så fort Wilshere och Ramsey är tillbaka i spel, ändå kommer att flytta ut Sanchez till Özils ytterposition för att ge plats åt Wilshere och Ramsey centralt framför en desillusionerad Arteta eller Flamini i ensamhetens övergivenhet. Så Arsenal idag tillåter mig inte ens glädjas i stund, för historien har ju berättat för mig att Wenger ändå kommer att ändra tillbaka till sin vision (just nu en mittfältstriangel som inrymmer både Wilshere och Ramsey som box-to-box framför en omskolad offensiv/box-to-boxmittfältare som saknar defensiv kompetens) så fort möjlighet ges. Att Wengers vision ändå kommer gå före vad som är bäst för mitt Arsenal.
För det är faktiskt mitt Arsenal det handlar om. Mitt Arsenal som jag älskar, som jag all min vakna tid relaterar till och som jag brukar längta till att se, hemma eller på andra ställen. Mitt Arsenal som jag ständigt går och funderar kring, som jag alltid är abstinent av och som jag alltid brukade vara sugen på. Inte Wengers Arsenal, inte Kroenkes Arsenal och inte den moderna toppfotbollens allt mer wrestlinglika klubbhierarkis Arsenal. Ditt och mitt, vårat Arsenal. Det vi brukar längta till. Det laget vi älskar, men inte längre kan njuta av. Det lag vi älskar, men måste förställa oss inför för att kunna fungera socialt med andra människor. Det lag som vi älskar, men som vi måste låtsas vara sugna på. Där är vi idag, hösten 2014, hem och spela sugen-Arsenal.
Kommentarer
- Logga in för att kommentera
- Logga in för att kommentera
Känner igen mig väldigt mycket i din beskrivning av känslan inför matcherna med vårt kära Arsenal!
I med och motgång brukar det ju heta men ofta är man bara uppgiven och besviken!
Thomas
- Logga in för att kommentera
Känner igen mig väldigt i beskrivningen, att man kollar på nästan alla matcher är lika logiskt som att en nykär tonåring ska smsa till den dära tjejen en gång i kvarten med fullkomligt ologiska/korkade sms som bara är onödiga.
Men om man ser till matchen och spelet så var det 3 poäng, vi borde spela betydligt bättre, Cazorla borde frigöra sig mer i mitten. Våra yttrar måste gå förbi sin motståndare 1mot1 betydligt mer. Det här var endå en sån match där våra spelare ska kunna bygga på självförtroende, hur många gånger gick en av våra spelare förbi en av deras med bollen vid fötterna?
You win some, you draw some
- Logga in för att kommentera
André Johansson// Härligt att du var med på den referensen. Och visst saknar man dem. Ludmilla, Gundeman, Adam Hirsh, Doggy Bag, Lotus. Etc. etc. etc.
Pomme// Kul att jag lyckades skriva så att du kände igen dig, deppigt att du gör det (dvs. att läget är som det är). Visst är det i med och i motgång, men nu känns det mer som att uppgivenheten, känslan av att det alltid kommer att se ut så här och att ingen kan någonting göra, tagit över och håller en gisslan. Suck...
Freddee// Som jag skrev innan, kul att jag kunde locka fram igenkänning, men deppigt att läget är som det är. Bra referens där med sms´n i förälskelsen. Och som du är inne på, många saker som borde vara annorlunda, så många detaljer som är nonchalerade och så många strukturella problem i dagens Arsenal.
- Logga in för att kommentera
Rally, vilket jäkla bra program. Kan man hitta det i nått arkiv på SR.se tro.
Jag skulle gärna se att vi provar spela med mittfältsdiamant. En DM (helst en ny), Jack och Ramsey som B2B och sedan Özil som OM (eller 10 eller vad man kallar det). Det gör även att vi kan spela med 2 FW, i dagsläget Wellbeck och Alexis men där kan vi även spela Theo och Giroud. Santi kan spela på Özils plats och Ox kan både spela på Özils plats, på Jack/Ramseys plats och även som en av 2 FW.
Always play for the name on the front of your shirt and people will remember name on the back
- Logga in för att kommentera
Intressant. Ibland och även tidigare funderar jag på varför jag engagerar mig en massa överbetalda obildade halvpuckon som i grund och botten inte bidrar till något väsentligt. Samtidigt har jag sedan 1971 gjort Arsenal till något väsentligt. Suspekt kombination, jag vet. Träffade i helgen en kamrat från studieåren som både är djupt smart och fotbollstokig. Kamraten höll på Chelsea men lade ner sitt intresse då jubelidioten ryssen tog över och förstörde fotbollen. Det är minst sagt rakryggat. Vågar inte för egen del svara på hur jag reagerar då och om tjocka Usse eller den där krösus blir Arsenals viktigaste person. Förmodligen svalnar engagemanget. Rock on !
- Logga in för att kommentera
Skoog// Ja, visst var Rally det. Gott att vi är överens! Detsamma gäller om din idé om 4-4-2-diamanten som är lite i ropet just nu (härligt att Lagerbäck/Söderberg alltid vinner till slut, det ger en hopp om livet och världen). Jag skrev bland annat om den diamanten här: http://www.arsenal.se/blogg/2014/09/10262-tva-genialiska-losningar-pa-tre-olika-problem smart, va?!
Woody// Rakryggat och beundrandsvärt. Och på ett sätt även eftersträvansvärt. Fru D&M tycker jag skall engagera mig politiskt (eller vad f-n som helst) istället för att slänga bort all den energi och tid på Arsenal som jag gör. Och tja... jag skall inte säga att jag försökt jättemycket och att jag, som det heter, kan sluta när jag vill, men, nej det tror jag inte. Men kanske är det som du säger, att engagemanget, sakta men säkert, kommer att svalna. Frågan är vad man gör då. Mulle?
- Logga in för att kommentera
Det gör ont när knoppar brister....vad d nu betyder m så känns det, jag känner igen mig i din text, jag kan knappt glädja mig åt 3p för jag vet att snart ska Wenger in och mixtra och så uppenbart förstöra talangfulla spelares chans att prestera, m nog fan sitter man där och hoppas
- Logga in för att kommentera
pumpum// Exakt. Och de där knopparna, de skall ju brista för att någonting vackert, en utslagen blomma, skall vecklas ut och ta vid. Men när Arsenal idag brister så vecklas inte något vackert ut. En redan skrumpnande, falnande och brunkantad skapelse visar sig och det enda vi får är väntan. Väntan på att den helt skall ruttna och falla i träda.
Rally ett stycke klassiker. Vi saknar dig (loket) spelet
The biggest of games,the biggest of names. Its Henry