Davidsson & Mannen

För några månader sedan var jag i Brighton och tittade på fotboll. Brighton & Hove Albion hade, efter år av hemlöshet, förvisning till Gillingham och tid på ocharmig friidrottsanläggning, just fått sin nya hemmaarena The Amex Stadium, belägen i den lilla universitetsförorten Falmer. Och East Sussex kändes som ett ganska rätt ställe att spendera en fredagskväll i slutet av september på. Tack vare våra vänner på The Southern Railway blev dock resan London – Brighton tur och retur inte alls de ca två timmarna, utan bjussade på en total restid på dryga åtta timmar.

Det var någon j-kla tunnel som hade börjat stöka och detta fick de inte ordning på varför en herrans massa byten och omvägar tog oss till och sedan ifrån Amex Stadium. Efter matchen var det mjölkpallståg och lokal bussar som långsamt, långsamt förde oss åter till London. Under en sträcka, vilken minns jag inte, sattes åtta – tio ersättningsbussar in och i en av dessa hamnade mitt ressällskap tillsammans med en del av Leeds Londonfalang. Detta sällskap skänkte oss stor tröst med deras, förvisso ganska berusade men även, oerhört upplyftande sånger. När busschauffören körde vilse och i stället för planerad destination, hamnade utanför den lokala pubben, bytte Leedsfansen ut ”We always got shit reff”, mot ”We always got shit bus” och när samme chaufför körde ned ett stoppljus sjöng de ”It used to be a red-light”. Men de besjöng även sina allt annat än vackra andraställ, med insiktsfull kärlek, genom att, till klassikern och den nya RvP-sångens melodi, sjunga: ”We’re Leeds United, we glow in the dark”.

Leeds on the road. Bild från Flickr: "somegeekintn"

I går kväll var dessa, i mörkret lysande, Leeds United på besök hos oss på Ashburton Grove och de var det i sällskap av en oerhörd mängd nostalgiskt skimmer. The FA-cup, Dirty Leeds och en återvändande Thierry Henry på Arsenals bänk. Sämre kunde man ha det och sämre kunde det blir. För då Leeds stod upp bra, parkerade bussen och lät Arsenal rulla runt så spenderade Arsenal nästan hela första halvlek med att just rulla runt. Förutom då Arsenal själva backade hem och Leeds promenerade boll, under en period.

Under första halvlek visade Arsjavin att han, egentligen, är så oerhört överlägsen sitt motstånd, men fick ändå ut ganska lite av denna egentliga överlägsenhet. Vi passade på att bli av med ännu en vikarierande ytterback, då den piggt startande Coquelin tog sig för baksidan låret. Chamakh visade ständigt hur iskall han är medan AOC visade varför så många av oss ser så ljus framtid i honom. Ramsey var pigg och sökte ytor på kanterna vilket skapade viss dynamik, men eftersom vi fortfarande spelar ett spel som bygger på Cesc Fabregas närvaro blev det som det blev. Inte mycket. Och nästan inga skott. Alls.

I andra halvlek fortsatte lunken, men periodvis i ett något högre tempo. Det kändes småtrevligt och ganska säkert men oerhört jämngrått. En sorts lunk i tät dimma eller någon form av nattlig vandring i obelyst terräng. Sedan slog matchuret 68 minuter, AOC byttes ut till förmån för den endimensionelle karikatyren Walcott, men framför allt fick den afrikanske snögubben Chamakh ge plats för Thierry Henry och plötsligt badade hela AG i ljus. Plötsligt kändes det varmt, plötsligt slog livets puls och plötsligt bultade hela norra London. Plötsligt var han tillbaka, plötsligt var vi tillbaka och plötsligt vart det ljus.

Fullt logiskt var det vår så kallade defensive mittfältare, Song, som hade förmågan att se den potentiella löpningen, slå det öppnade passet och finna den väntande Henry. Och så välregisserat så smög han sig in från den klassiska vänstra delen av straffområdet och slog en lätt bredsida i det bortre hörnet. Som så många gånger förr. Och som så många gånger för så skimrade han. Som en frälsares krans, som ett ljus i det annars jämngråa.

Eftersom man är som ett litet barn på julafton så sätter jag inga betyg, jo kanske ett. Det blir däremot skriftliga omdömen. Varsågoda.

Szczesny: Tämligen arbetslös i första, men fick lite mer i andra. Om man bortser från en snedspark som höll på att ställa till det, så var han fortsatt stabil, på rätt ställe och med pigga reflexer. Räddade fuskande medspelare (mer om det senare) vid ett par tillfällen.

Coquelin: Ajajaj, stånkade jag när han vankade ut. För Coquelin startade bra och lovade som vanligt gott. Nu får vi i stället vänta in rehabplanen. Inte kul.

Squillaci: Tämligen osynlig bortsett från när han, i 5:e – 6:e matchminuten, gav bort bollen till motståndare och när han i ca 80:e lät bli att markera. Räddades av målvakten och visar ingen som helst kvalité som skulle locka andra lag att köpa honom. Tyvärr.

Koscielny: Täckte även han upp för sin sämre mittbackspartner och var överlag riktigt stabil. Han var brytningssäker och tog en del offensiva initiativ när mittfältet körde fast.

Miquel: Ja, men det var väl inte så illa? Fann sig väl med Arsjavin och kan mycket väl ha vänsterbacksplatsen till Santos återvänder. Lätt bli att gå på Leedsspelarnas fuskförsök och verkade stundtals nästan rutinerad.

Song: Lite småseg i första halvlek, tappade en del närkamper man inte är van att se honom tappa, men så slog han det där passet. Och då förstår man vilken diamant han är denne Song. Vilken stundtals oslipad ädelsten vi i honom innehar. Det är inte alltid han syns, det är inte alltid man tror att han är med i matchen, men så tar han ett steg framåt och markerar sin närvaro. Och då vet man.

Arteta: Lite som Song i första halvlek. Var dock ofta på rätt ställe vid rätt tillfälle, men ligger i mitt tycke allt för långt ned. Är ofta bredvid eller till och med bakom Song vilket jag tycker är resursslöseri. Borde skjuta enormt mycket mer än han gjorde. Samt träna på att slå hörnor…

Ramsey: Ja, men han kan nog bli bra. Slog förvisso ett antal indian-passningar i första halvlek och hade så förtvivlat svårt med sistapasset in i straffområdet, men fann ytor på kanterna och samspelade bra med både AOC och Arsjavin. Med idogt tränande och lämpligt matchande mot lite svagare motstånd kan han säkert bli en startspelare för ett topp 4-lag. Om ett par år eller så, är han säkert där.

Arsjavin: Som jag skrev tidigare så var han totalt överlägsen sin ytterback och mittback. Trots detta fick han inte ut så mycket. Skjuter i princip aldrig längre och när han väl gör det så bonkar han bara på utan den tidigare så utmärkande, smått kliniska, förmågan. Visar att han har så enormt mycket i sig men får liksom inte till det. Det är som om han är inlindad i en fuktig grå filt och aldrig riktigt verkar hitta ur den där småunkna lukten av disktrasa.

Chamakh: Helt iskall, matchen igenom. Osynlig, stationär och utan förmåga att göra någonting av bollen när han får den. Fjärran från den Chamakh som under debuthösten stod på rätt ställe, tog rätt fight och fick de billiga målen, men en riktig målskytts självklarhet. Inte ens fuktig, bara insnöad.

AOC: Kanske går jag i den klassiska Arsenal-fällan här, men den här killen är på riktigt. Under sina 68 minuter på planen presterade han mer än Walcott gjort de senaste sex månaderna. När han togs ut så dog också högerkanten helt. En av få som tog skott och sökte sig, så underbart och så efterlängtat, in i banan när han fick bollen och inte alls det ständiga högerutsida om backen, som vi annars är vana vid när TW14 spelar. Mer AOC i Arsenals startelva!

He's Thierry Henry. He glows in the dark. Bild från Bildbyrån.

Yennaris gjorde ett helt okej inhopp och inte alls bort sig. Om TW14´s absoluta styrka är hans snabbhet så har han jätteproblem, för varenda gång han fick bollen så stannade han upp och verkade vänta på bättre tider som aldrig verkar komma till honom. Däremot:

Thierry Henry: Betyg: 14 av 12 möjliga. Sådan kraft, sådan närvaro och sådan markör. Tidigare oroade jag mig för att Wenger var så desperat och tvungen att låna in en gamma farbror, nu oroar jag mig mest för att han skall tillbaka till New York i februari. För visst är han kanske inte den han var under sin prime, inte ens den han var när han lämnade oss. Men det han är idag och det han gav oss igår, det räcker gott. För som han lyste upp vår skuggbeslöjade tillvaro.

Först vill jag säga hej och hälsa dig välkommen tillbaka till D&M-bloggen. Sedan vill jag passa på att göra detsamma till mig själv. För de senaste dagarna, ja nästan sedan vi torskade mot Fulham, har jag varit helt väck. Knallförkyld eller med någon form av influensa som fokuserade på att ge mig feber och ont i halsen. Bland annat. Kanske någon form av somatisering, någon form av förkroppsligande av det lidande som Fullhammatchen i synnerhet och följandet av Arsenal i allmänhet, tydligen bringar.

Så jag har mest legat i sängen eller i soffan och haft en smartphone som enda länk till det verkliga livet (läs: fotboll, Arsenal etc. ) vilket inneburit att inget skrivande har kunnat komma till stånd. Nu ser jag att både Kicken och peripetie skött detta klanderfritt varför min frånvaro inte bringat er några själsliga svårigheter. Men det är ändå lite comeback-känsla denna måndagsmorgon. Men då snackar vi egentligen inte min från sjuksängen. Nej, vi talar om en helt annan.

För ikväll tar Arsenal emot Leeds United i FA-kuppens tredje omgång, och vi gör det med Thierry Henry truppen. Så mycket legendarisk storhet i en och samma mening. Så många storhetstider samlade i bara några ord. Som ett möte med en efterlängtad exflickvän eller som en länge eftersökt och äntligen upphittad favoritskiva. Som ett Deja Vu. En sådan klassiker, en sådan monomental storhetsreferens. Och så mycket potentiell nostalgi…

Men jag är inte den som är den. Nej, jag utgår ifrån att vi nöter ned Leeds och att vi gör det med bra spelare som antingen fått för lite speltid eller spelare som fått på tok för lite speltid till förmån för sämre. Nu har mästerskytten RvP fått välbehövlig ledighet och skadesituationen i backlinjen ser ju ut som ni alla känner till, men i övrigt är vi som vi numera vant oss vid att vara. Smala upptill och nedtill samt lite jämntjocka på mitten.

Då Mannone är utlånad och Fabianski fortfarande skadad måste självklart Szczesny få stå i mål. Backlinjen kan inte bestå av annat än Coquelin, PM4, Koscielny och Miquel. Jag hoppas att Arsjavin får spela på sin rätta position, att AOC får starta och att Benayoun får göra detsamma. Mellan Park och Chamakh skulle jag nog, med tanke på att den senare sticker till ACoN välja den förstnämnde och jag hoppas att TH14/TH12 får jogga in i 70:e minuten för att spela av en redan vunnen match.

För i tider som dessa, när vi gläds, eller över huvud taget bryr oss, över ett feldömt rött kort tilldelat shittys lagkapten och när ligan numera bara handlar om att ta den livlina som 4:e platsen innebär, kan denna kupp bli våra smala lycka. För att vara Arsenal nu för tiden är som det är att vara medelålders man. Smalt upp- och nedtill och jämntjockt på mitten. Ett Deja Vu om något. Up you Gunners!

Inledningsvis måste jag passa på att be om ursäkt för att jag inte besvarat eller kommenterat era kommentarer i föregående text, den jag skrev just efter att vi tappat ledning och ansiktet på Craven Cottage. Men läget är sådant att jag inte har kunnat förmå mig. Jag anser att det är en bloggares ansvar att kommunicera med eventuella läsare, men jag kunde inte tvinga mig till att läsa än mindre skriva något om matchen. Jag läste inte en blogg, inte en text, nuddade inte ett forum och höll mig så långt från mina vanliga, lätt tvångsmässiga 4-5 timmars fotbollsrelaterad tankeverksamhet om dagen, som bara var möjligt. För det gjorde mig fortfarande så dj-la arg. 

Exempelvis spelades, i går kväll, en match som jag vanligtvis skulle älska att se. En match mellan två lag jag starkt ogillar och en match som hade så där gott lagom betydelse för oss. Men jag kunde inte se den. Jag kunde inte förmå mig att bevittna ännu en företeelse som påminde mig och att Arsenal förlorat mot Fulham kvällen före. Det gjorde fortfarande för ont, och jag var fortfarande alldeles för arg.

Ilska och att bli arg är vanligtvis inte någon ofta förekommande reaktion hos mig. Jag brukar mest gå runt hemma och småsucka så att min stackars fru uppger sig leva med en gammal tant. Jag brukar bli gnällig, sur och lite grinig. Tycka synd om mig och anse att hela världen är orättvis mot mig (läs: Arsenal). Men denna gång blev jag bara förbannad. Jag var så arg att jag knappt kunde somna i förrgår kväll. Och efter att jag väl somnat, så vaknade jag efter bara fyra timmars sömn. Fortfarande irriterad och fortfarande uppfylld av det onödiga, usla och futtiga i vår förlust. Så av den anledningen har jag inte besvarat era kommentarer och detta ber jag om ursäkt för.

Jag skall här försöka göra några förtydliganden: Betygen: Ja, jag är lite ambivalent gentemot betygsättning. För en del av mig (hjärnan kanske?) tycker det är onödigt att sätta sig till doms över andras prestationer och att betygssystem i sig är dömt att vara orättvist. Å andra sidan läser jag slaviskt andra betygsättares domar och tycker det är oerhört intressant att jämföra allas subjektiva bilder och upplevelser. För det är ju så det är. Vi upplever olika och vi ser olika. Somliga delar ens upplevelse och håller med, medan de flesta inte gör det. Jag gör här en liten förklarande recap.

Johan Djourou: Ni som läst mina texter vet om (eller i varje fall har haft möjlighet att läsa) att jag alltid tyckt mycket om Djourou och sett stor Arsenal-framtid i honom. Det gör jag inte längre. Och det handlar inte om att han spelar på fel position, det är det många som gör/har gjort. Koscielny är helt okej som högerback, Vermealen är helt okej som vänsterback och Coquelin bra som båda, även om samtliga är bättre på andra positioner. Problemet med JD är, tyvärr, att han är för dålig. Att han, på grund av alla sina skador eller på grund av vad som helst, har stannat och till och med gått bakåt i utveckling.

Mot Fulham begick han en rad misstag, vilka bara inte för göras på denna nivå. Han vände inåt i banan och lämnade Riise sopren hur många gånger som helst. Han lämnade sin kant för att gå in i banan, utan att kolla täckningen bakåt och han var ständigt ett litet moment för sen. Det smärtar mig något oerhört, men så var det.

Per Mertesacker: Många anser att jag gav honom för högt betyg när han fick 2:a vilket innebär godkänt. Jag skrev dock att det var en oerhört svag 2:a vilket jag också tycker beskriver hans insats. Godkänd men på gränsen. För PM’s fysik talar emot honom, eller snarare lurar de flesta. Han ser liksom lite brunkig och seg ut, men är det inte alls. Han är, ofta dock inte riktigt så mycket i förrgår kväll, för det mesta på rätt plats i rätt läge och oerhört välavvägd när han går upp och bryter högre upp i banan. Sedan håller jag med om att han borde göra mer på offensiva fasta situationer, mycket mer.

Francis Coquelin: Som PM, fast tvärtom. Han fick också en 2:a, men en oerhört stark en. Jag kanske borde satt 2,5 för jag tycker han var, som de förr i världen skrev, med beröm godkänd. Näst bäst i backlinjen efter Koscielny och ingivare av oerhört stort framtidshopp.

Gervinho: Tjaaa… Jag gillar verkligen denne snubben, hans vilja att utmana och vilja att försöka bryta mönster. Dock är han, just nu, trubbig i avsluten och även ovillig att överlåta det till andra (läs: RvP), men framför allt måste han lära sig att inte förstärka situationer, falla döende ned vid kontakt, för jag är övertygad om att vi fått straff om han inte slängt sig så in i h-vette överdrivet. Det bara måste han sluta med. Sedan måste man tänka på att han egentligen inte skulle vara förstavalet vecka ut och vecka in. När han köptes uppgav Wenger fortfarande att Nasri skulle vara kvar, AA hade fortfarande någon form av form och TW14 hade… ja, jag vet inte. Nu för Gervinho stå för allt kreativt ytterspel och det håller inte i längden.

TW14: Och så kommer vi till det ämnet. Det jag egentligen inte vill skriva om. För jag önskar att jag hade fel, att han överbevisade mig och att jag fick stå där med dumstruten på och se när han trollade bort motståndare på löpande band. Men när hände det senast? Visst har han ett antal assist till RvP´s mål, men resten. Jag blir nästan ledsen på hur hans utveckling stannat av något så kopiöst och på hur lite han får ut av sitt ytterspel. Så jag hoppas Walcott överbevisar mig, men jag kan i nuläget inte riktigt se det hända.

Mittfältet av idag: Jag tycker att vårt mittfält består av tre hårt jobbande slitvargar. Eleganterna Song och Arteta hade varit drömmen om de hade spelat med en renodlad nr 10 framför sig. Men för mig är Ramsey inte riktigt där och inte riktigt den. Inte för att han är direkt dålig, utan för att han just nu inte riktigt levererar det som den offensiva mittfältaren, som är i stället för en andra forward, skall leverera offensivt. Vi blir liksom täta och kämpande men ger RvP (och för den delen även yttrarna) för lite att jobba med.

Wenger och hans beslut: Puh. Lite Deja Vu-känsla här, för Wenger är i mina ögon en stor man, en av de absolut största inom fotbollen. Men hans laguttagning och matchning var i förgår, skall vi säga, sådär. I ett skede av tätt matchande visade han än en gång att trupprotation är något av hans akilleshäl. Vissa spelare har i efterhand gått ut och vittnat om hur trötta man var, vilket är fullt förståeligt. Vissa spelare har ju spelat hur mycket som helst den senaste tiden.

Varför kunde inte spelare som AOC, Benayoun eller Rosicky fått chansen att starta, göra sitt jobb och sedan, beroende på resultat, blivit utbytta? Arsjavin, är han redan förvisad till Ryssland?  Och att ta ut Ramsey och sätta in Squillaci, vilken har en dokumenterad förkärlek till att messa till det för oss, på högerbacken? När Miquel, som varit helt acceptabel och i vissa matcher till och med bra på vänsterbacken, fanns tillgänglig. Hade han satt in Miquel till vänster och låtit Coquelin hade troligtvis saker sett helt annorlunda ut.

Nu har jag fått en god natts sömn, pressat in mycket ickefotboll i skallen men känsloläget är fortfarande lite sisådär. Lite mer hjärna och lite mindre hjärta, mer kognition än hjärta-smärta. Men jag är fortfarande pissed. För hade vi vunnit mot Fulham hade vi varit i förarsätet. Då hade vi varit på väg upp, dokumenterat styrka i en svår period och varit ett lag att räkna med.

Som jag var inne på i måndags så hoppas jag att denna match blir lite manu-torsken light. En uppvakningssignal som får Wenger att förstå att vi just nu inte är bättre än så här. Att något måste göras och att vi annars kommer förlora 4:e-platsen, med allt vad det kommer att kunna innebära av truppförändringar.

Nu försöker jag lägga undan ilskan och ägna mig åt att högfrekvent tantsucka i stället. Så bryter vi ihop och kommer igen. Ha det så bra!

Den lilla hamnstaden jag bor i, kallas inte bara för Sveriges Framstjärt utan även ofta för Lilla London. Orsaken till detta är för mig okänd, kanske är det en referens till det engelska regnvädret, kanske någon form av önskan om storhet eller kanske bara ett tröstande tilltal till någon/några som alltid hamnar som nr 2. Vem vet?

Men för mig är även fotbollslaget Fulham FC att betrakta som Lilla London. Området laget hör hemma i är, med sin burgna arkitektur och välmående invånare, allt annat än litet men laget har liksom aldrig riktigt växt till sig. Så när de idag tog emot storlaget Arsenal, var det väl självklart att den förre spurs-managern Martin Jol pumpat upp sina killar med underhundens ständiga strävan upp, inte sällan på andras bekostnad. Och för dagen var just Arsenal utvalda att få betala.

Och som vi fick betala. En första halvlek där chans avlöste chans och där vi skull stängt den här matchen helt. Fulham kämpade febrilt och höll siffrorna nere, men såg även det alla andra såg: Att matchen fortfarande var vidöppen.

Så när andra halvlek började och hela Arsenal såg ut att ha knaprat Stesolid pausvilan var Fulham inte sena att hugga på det självcederade bytet som lagt sig avlång på rygg, blottat strupen och bara väntade på att bli avrättat. Och med spelare som Theo Walcott, Johan Djourou och sedan även Sebastian Squillaci kändes det hela förutbestämt att barka käpprätt åt h-vette. Och just precis så gick det.

En backlinje så låg att Fullham fick oceaner av spelyta och en så tafflig bollhantering att tiden bollen var i röd ägo kunde ses som rent försumbar. Fulham var helt okej, men vi gjorde dem så oerhört mycket bättre än de egentligen är. För vi var bedrövliga, usla och under all kritik.

Jag är mest förbannad just nu. På Wenger som insisterar på att spelare som är så långt från habil EPL-klass att man blir mörkrädd. På dessa spelare, som vissa är så ovärdiga vår tröja att även det framstår som en ren och skär provokation. På denna ständiga tafatthet att omsätta chanserna i mål och på denna ständiga skälvan vi får vid 1-0. På Wenger igen som låter oss spela med 11 man på plan, endast mellan 64:e och 77:e minuten. Här är betygen:

Szczesny: 3/5. En miss i 63:e, men annars bra. Bra i luften endast till viss del bortsett från vid kvitteringen och reflexräddningar som hade kunnat rädda matchen om han haft lagkamrater.

Djourou: -/5. Okej defensivt i första halvlek, men varför måste han leka mittback? Sökte sig ständigt in i banan och lämnade enorma ytor vilket gjorde att Rise såg riktigt bra ut. Och det är han inte. Bedrövligt spel i andra halvlek. Uselt och rent ut sagt korkat. Finns inga ursäkter för sådana pojklagsmisstag på denna nivå. Usch!

PM4: 2/5. Missade sin yta vid ett flertal tillfällen, men högg även riktigt bra med glidtacklingar och framsteg. Dock måste han för fanken ta mer plats. Han är ju stor. Varför så snäll? På gränsen till underkänd.

Koscielny: 4/5. Matchens spelare. Ett av få ljus i dagens Arsenal. Het och på rätt plats. Skitkasst att han inte fick bli matchhjälte, men det är inte hans fel.

Coquelin: 2/5. Lite valpig i början men sedan stabil rakt igenom. Kämpade som en galning och såg långt mer erfarna ut än många andra idag. Lovade gott och var på gränsen till ett högre betyg.

Song: 2,5/5. Utförde matchens prestation när han, som en naughty schoolboy, lät sig läxas upp av domare Probert i 59:e minuten och därigenom slapp det gula kort han gjort sig förtjänt av. Mycket bra, mycket snyggt och ett föredöme för andra att lära av.

Arteta: 1,5/5. Njaaa. Svag insats, på gränsen till underkänd. Löpte som vanligt oerhört och låg mestadels på rätt sida, men varför sjönk han tillsammans med de andra så himla långt ned? Varför tog han inte ett par steg upp, visade pondus och markerade revir? Vi hade behövt en Arteta i vanlig form idag.

Ramsey: 2/5. Dagens bästa högerback, de minuter han hade fram till bytet. Annars blandade han friskt mellan snyggt passningsspel, som vid 1-0-målet, och lite blygsel (se Arteta).

Gervinho: 1,5/5. Började piggt men försvann helt i andra halvlek. Kan bara ursäktas av att detta är hans första år i ligan och därför drabbas av de svackor som de flesta liganykomlingar drabbas av. Fortsatte missa chanser han bara måste sätta och bestal oss på en straff, när han överdrev något så kopiöst att Probert inte kunde med att blåsa för den straff vi faktiskt skulle haft. Skärp dig eller byt tröjnummer!

RvP: 2/5. Täckte ytor och räddade ett par fasta situationer. Fortfarande helt utan adekvata lekkamrater varför hans ensamhet fortsätter gäcka hans kvalitativa resurser.

TW14 : -/5. Bildade tillsammans med JD en helt obefintlig högerkant. Växlade mellan att springa offside och slå bort passningar. Tittar killen över huvud taget upp när han slår passningar? Jag vet inte. Hans defensiva insatser skall vi inte tala om för några sådana fanns över huvud taget inte. Nej, det här var INTE bra.

Rosicky kom in och sprang, Blackie Lawless likaså, samtidigt som vi får ta och gratulera Squillaci till att ännu en gång sänkt vårt Arsenal genom att skänka en klockren assist till Fulhams 2-1-mål. Låt oss aldrig behöva se en sådan insats igen.

Okej, i morgon kanske jag kommer att framstå som elak, bitter och surmulen. Mina betyg kanske kommer få ta emot smörja för att de är för hårda, men så här ser jag på det hela. Usel insats, där endast ett fåtal kommer från matchen med viss heder i behåll. Jag hoppas att denna match får samma effekt som förlusten på Old Trafford under föregående fönsters öppenperiod: Att Wenger och de andra beslutsfattande i klubben inser läget och ser till att vi får in spelare som kan göra någonting helt annat än det vi tvingades bevittna idag.

Usch, f-n vad kass!

Idag är en sådan där dag då man mestadels vandrar mellan sängkammaren, barnens DVD-spelare och pizzerian. Vi njuter förvisso av gårdagens härligt futtiga 1-0-seger över QPR, ett segersätt som annars mest brukar ses som manu-sk, vilket absolut inte är att förakta. Men eftersom gårdagens eftermiddag övergick till gårdagsnatt, vilken i sin tur övergick till en påtagligt tidig morgon, vankar man mest runt i vankelmod och träkeps. Men det är inte den vandringen du har kommit hit för att läsa om. Nej, du skall få läsa om den wengerska på gamla The Cottage. Det är därför du är här.

Fulhams hemmaarena Craven Cottage byggdes initialt som jaktstuga åt  baron William Craven, någon gång på 1780-talet. Alltså inte själva fotbollsarenan, utan mer en stuga som sedan fick ge namnet åt arenan. Kring denna lilla stuga ägnade sig överklassen åt lite sköna friluftsnöjen såsom lawn bowls, en sorts boccia på snorvälklippt gräsmatta, krocket och det från Centralamerika härstammande bollspelet tlachtli där du med hjälp av höftens rörelse skulle förpassa en boll genom en ring och i och med det ta poäng. Sådana oerhört livsavgörande göromål ägnade sig de blåblodiga åt, där vid Thamesens rand.

Åren för The Cottage gick, 1700-tal blev 1800-tal, som sedan övergick till 1900-tal. Nobla överklassporter förbyttes till arbetarklassnöje och fotbollslaget Fulham St Andrew's Church Sunday School tog över det då nedgångna området och gjorde det till sitt. Åren vandrade än längre och plötsligt var det söndagen den 22 maj,  nådens år 2011. Det kändes som liv, det doftade vår, men Arsenal hade tappat tätkänning till febril överlevnadskamp i form av den nödvändiga 4:e-platsen och fansen kände sig rejält lurade få allt vad konfekt hette.

Ett allt mer tafatt Arsenal spelade då av säsongen 2010-2011 genom att ta en högst skrynklig poäng på The Cottage och Arsène  Wenger fick göra den långa vandringen från arenans gamla träpaviljong till avbytarbänken, till soundtracket av frustrerade fans, vilkas sång gick ut på att det nu var dags för klubben att ”spend som fucking money”.

Vi ligger idag på exakt samma tabellplats som vi gjorde den där söndagen i maj förra året. Så läget skulle kunna vara att anse som liknande men är ändå ett helt annat.  För då Arsenal våren 2011 var i nästan fritt fall och gick en rejält otäck sommar till mötes, har vi nu vänt skutan och är på väg upp i tabellen. Samtidigt är shitty idag mils vida bättre än föregående säsong, och våra finniga kusiner från N17 likaså.  Manu är fortfarande manu och den ryska oljemaffian på Fulham Road kommer gå all in under det just öppnade fönstret. Kvar står vi utan en enda ytterback, med mittbackar som antingen är skadade eller heter något i stil med  Squillaci eller Djourou, och med en konstant svårighet att omvandla bollinnehav till mål, så länge spelaren inte heter Robin.

Så är det kanske inte exakt samma behov för klubben att ”spend some fucking money” idag som det var senast vi spelade på Craven Cottage? Och är det inte exakt samma överhängande risk för Wenger att få göra samma vandring ackompanjerad av exakt samma krav på förändring? Same, same but different, som den där D&M-figuren brukar skriva.

För vi sitter fortfarande i samma trånga läge. Vi sitter med samma oändliga räcka av skador och vi sitter på samma lista av onödiga löneposter, för spelare som antingen är för dåliga, för skadefrånvarande eller för både och. Vi är förvisso inne i en positiv trend, men samtidigt i precis samma läge av att var dag för oss närmare utgående kontrakt på nyckelspelare, vilket återigen faller tillbaka på behovet av att Wenger och styrelsen bemödar sig om att ”spend some fucking money”. Och inte på franska 17-åringar eller comebackande legendarer, utan på färdiga spelare kompetenta nog att gå in i startelvan.

Detta leder oss in på vilken startelvan som kommer bli aktuell i morgon kväll. Som ni alla vet så bar nyårsafton inte bara med sig en massa fagra löften, utan även ännu en försvarsvakans. Thomas Vermaelen sällade sig till skaran av skadefrånvarande och vi blev ännu en oroväckande lucka att fylla rikare. Francis Coquelin skötte sig så gott som någon Djourou, Arsjavin låg, vad folk än säger, bakom vinstmålet och TW14 gjorde allt han kunde för att tysta de som fortfarande tror killen har någon som helst funktion i startelvan att fylla.

Av dessa, och av vissa andra, orsaker vill jag se följande startelva i morgon kväll:

Szczesny
Coquelin – PM4  - Koscielny – Miquel
Song – Arteta – Rosicky
AOC – Gervinho – Arsjavin

Yes, så skall det se ut. Egentligen hade jag velat ha Arsjavin just bakom forwardstrion men det kommer tydligen aldrig att hända. Rosicky är het, rotation nödvändig men även Benayoun skulle kunna få startplats. Oxlade-Chamberlain har redan, på sina sex matcher, presterat nog för att ta högerytterplatsen och eftersom RvP måste vilas och Park tydligen inte skall spela för Arsenal, så skall Gervinho få chansen på den platsen han vikarierade riktigt bra på både i Lille och i Le Mans.

Frågor på det?

Bild från Flickr.com: ”JonHall”