Två svar bland många frågor

För mig är det alltid svårt att finna fokus efter att Arsenal förlorat en viktig match, speciellt om det gäller en kvällsmatch under arbetsveckan. Jag ligger vaken på natten, försöker begripa vad som hände och finna orsaker till att det elände som jag bevittnade kunde komma till stånd. Sedan brukar jag till sist släppa taget, sova oroligt resterande del av natten och vakna upp som om jag vore bakis, trots att jag inte intagit något alkoholhaltigt. Men den arsenalistiska baksmällan slutar inte bara där, för efter sådana matcher som den i onsdags har jag ofta svårt att ladda om och tagga upp inför nästkommande match. Det blir ofta lite halvhjärtat och, hur skall jag säga… nedsmutsat av förlusten som vägrar ge med sig och som följer mig som en tung boja om foten när jag försöker steppa upp inför avspark.

Så var det också inför söndagens match, den hemma mot Everton. Trots att jag lika självklart önskade en seger så kunde en sådan ändå inte ge laget upprättelse eller gottgöra de skador laget åsamkat både mig, sig själva och klubben genom sitt alibiframträdande i onsdags. En primitiv sida av mig skrek högt efter bestraffning och vedergälning medan den logiska delen talade sansat om de tre poängen vi desperat behövde, om återstudsandets läkande kraft och om att vi just växlat in på ett nydaningsspår där CL-uttåget fick läggas till historien och där det bästa sättet att få den att hamna just i historien var att behålla kursen i ligan.

Söndagens krösamaja-feeling blev heller inte mindre av att foolsen just hade besegrat city och därmed inte bara förlängt sin goda ligasvit utan också krupit högst oskönt nära oss i tabellen. De om några är ju snubbar man vill ha på behörigt avstånd och vår match mot Everton riskerade, i och med deras vinst mot city och vårt pladaskfall mot Monaco, att indirekt bli otäckt symbolladdad. Därför tog jag tag i den synnerligen dramatiska situationen genom att sätta på mig den halsduk som jag av någon orsak missade att bära under onsdagens förlustmatch mot Monaco. Detta fick, som ni märkte, en högst avgörande betydelse.

Men matchen mot Everton var väl egentligen inte mycket att skriva blogg om. Den var i bästa fall att anse som tämligen medioker rent underhållningsmässig, Arsenal var inget vidare och det Everton, som knappt levererat sporten fotboll utanför Goodison Park ägde större delen av initiativet, bortsett från Özils målgivande hörnpassning som Giroud svepte in med sitt stödjeben i 39’ matchminuten. Några halvchanser innan Rosickys avgörande 2-0-mål , men annars får vi nog alla erkänna att Everton var minst lika bra som vi var. Jag tycker att Gabriel, trots någon bortgång, gjorde en bra debut, att Cazorla fungerade bra som tvåvägsmittfältare och jag känner nästan fascination över att Özil kan se så frånvarande ut och ändå fortsätta leverera poäng. Och det slutade trots allt med att det var vi som gjorde två mål och inte de. Med att vi var laget som höll nollan, medan de inte var det och med vi således var det lag som fick med oss de tre poängen medan de fick inga. Ibland kan detta vara vad som räcker.

Som en bro över oroliga vatten, eller nått. Bild från Flickr.com: ”Antonio Cravarezza”

Men matchen gav oss också svar på några högst påtagliga frågor. En är att Arsenal får en oerhört mycket mer användbar högerflank när vi har en ytter istället för en utlokaliserad centralsökande striker på den. Visst led Oxlade-Chamberlain stundtals av den smittsamma centrumhetsen och visst ville han ibland, på gott och ont, vara den nye Rosicky, men framför allt arbetade AOC längs med sidlinjen både offensivt och defensivt. Vi fick med honom som fungerande ytter en väldigt mycket större fotbollsplan att spela på, något vi synnerligen hade behövt mot det defensivt kompetenta Monaco, då Welbeck spelade dem i händerna genom att stå i vägen för Giroud och Özil. Så svar ja, jag tar med mig Oxlade-Chamberlains comeback som plus i svarskolumnen.

Ett ytterligare svar var det som Ospina faktiskt gav oss. Hans insats mot Everton berättade att vi, trots hans tämligen påfrestande insats i Monacomatchen, faktiskt inte kan lägga honom till skräpkorgen ännu. När jag, i mitt sönderarsenaliserade huvudkontor, höll på att bygga ihop hans namn med Almunias och knyta ihop deras liknande ändelser i en gemensam undergång, så rusade han ut och räddade Gabriel från att få en smärtsam introduktion i den engelska ligafotbollen och han följde upp det med att faktiskt spela riktigt förtroendeingivande matchen igenom. Så svar nej, Ospinia är ännu inte redo för totalsågning.

Till dessa två svar kvarstår dock fortfarande en mängd frågor. Är det verkligen Monreal och Mertesacker som skall bära hundhuvudet för Arsenals sviktande defensiv? Hur skall vi klara oss mot QPR på onsdag och framför allt mot Manu nästa måndag utan den näsbrutne Coquelin? Vem tar över hans fallna mantel och tar det huvudsakliga ansvaret för att balansera upp mittfältet? Har Arsenal en spelidé värd namnet och hur kommer det sig att vi fortsätter upprepa misstagen gång efter gång? Kan vi nu släppa Champions League för det här året, lägga fokus på ligan och kanske bibehålla den form vi trots allt haft i ligan? Kan vi hålla framstormande liverpool och ett Manu som ännu inte hittat ett fungerande grundspel men som ändå tar en massa trepoängare, bakom oss? Och kan vi rent av jaga ikapp ett allt mer gamnackat city?

För dessa två matcher, den mot Monaco och den mot Everton, ger mig inte alls någon enhetlig och lättbegriplig bild av vad Arsenal står just nu. Det är Rosickyhour och det brukar ju hjälpa, men i övrigt är det svårt att riktigt se vart åt det balkar. Håller vi måttet och kan vi dessutom accelerera än mer? Eller är vi inte bättre än vad vi var mot Monaco, varför vi snart kommer att bli upphunna och omsprungna i ligan? Och hur kommer vi stå rustade nästa gång vi möter ett lag som, till skillnad från Everton, har reella förutsättningar att besegra oss? Hur kommer vi att vara formerad då, hur kommer försvarsspelet se ut och hur kommer vår eventuella taktik att vara utformad? Vi fick två behövliga svar i söndags, men många frågor står ännu kvar obesvarade.