Scapegoat of the Day. Hero of Tomorrow

Här sitter man så och försöker snika åt sig lite bloggskrivartid på egentlig arbetstid. Och jag sitter och försöker summera gårdagens match mot Manchester United, väva in dess inneboende variabler och resultatets konsekvenser samt se vidare fram emot onsdagens möte med Sunderland. Och jag måste erkänna att det känns lite både och, att det är lite svårt att finna rätt startblock att ta fart ur och att denna acceleration är lite svårhanterlig utifrån att min känsla säger en sak och min tanke en annan. Att en viss ambivalens och dubbelbottnad visar sig i landet mellan känsla och tanke. Eller så säger de samma sak men gestaltar sig i olika former?

För å ena sidan är jag väldigt nöjd att vi tog en poäng igår, jag är oerhört lättad att vi inte förlorade ännu en match på Old Trafford och jag är glad över att vi fortfarande har greppet om en av direktplatserna till höstens europaspel värt namnet. Till detta är det fantastiskt kul att se storlaget Manchester United behöva fira fjärdeplatstrofén och utifrån detta få ett annat perspektiv på den rådande hierarkin klubbarna emellan. Det är jag också nöjd över. Samtidigt deppar jag över att vi med största sannolikhet har förlorat andraplatsen, att vi inte kunde besegra denna synnerligen svaga upplaga av United men jag är också tämligen moloken över hur vi själva, som lag, såg ut i gårdagsmatchen. Hur vi liksom inte var där, hur vissa spelare inte bara var högst medelmåttliga utan även, i ännu en av dessa toppmatcher, inte riktigt visade rätt inställning. När jag tänker på detta blir jag allt annat än nöjd.

Jag blir irriterad, jag blir smått ilsken och jag känner mig stå och svaja framför bitterhetens avgrund. Som jag gjorde efter den bedrövliga matchen mot Swansea och som jag gjort så många gånger förr, när vi haft chanser och möjligheter men inte omsatt dem i verkliga prestationer. Det tynger mig något vansinnigt att en del spelare är som sämst när det gäller som mest. Jag har läst mig till att vissa spelare pekas ut som orsaker till den uteblivna segern igår och jag känner, som jag nämnde ovan, mig högst kluven. För visst hade Cazorla tappat mycket i form, visst såg Sanchez mer än lovligt slokande ut igår, visst slarvade Özil med sitt press-spel och visst såg Giroud ut som allt annat än en förstavalsstriker för ett topptrelag.

Men det är ändå inte detta jag vill göra, det är ändå inte den text jag vill skriva och det är ändå det slag jag vill försöka vinna. För både Cazorla och Sanchez har varit lysande denna säsong, Giroud är ofta mer viktig som medspelare än som målskytt och Özil har sedan han kom till laget, skapat nästan 150 målchanser varav endast en tiondel (!) av dessa har blivit omsatta till mål av hans medspelare, varför många skulle hävda att hans ofta utskällda statiskik är ett offer för andra spelares inkompetens. Så jag vill inte hänga någon av dessa, lika lite som jag vill hänga Ramsey för att han även igår övergav Bellerin, på samma sätt som Sanchez övergav Monreal. Ramsey var bra när han flyttade in i mitten, kantspelet dog när Bellerin byttes ut, men återupprättades till viss del när Walcott, i samma stund, byttes in.

Att skapa morgondagens hjältar. Bild från Flickr.com: ”Antonio Cravarezza”

En timme av ganska avvaktande, räddhågset och otajt Arsenalspel, där backlinjen och Coquelin stack ut som få ljuspunkter, följdes av en halvtimmes allt mer livfullt spel vilket kröntes av ett högst rättvist och inte så lite upprättande resultat. Jag är således missnöjd med vad jag såg, men nöjd med slutresultatet och avståndet till dem i tabellen. Jag är nöjd över sättet Wenger valde att prioritera vilket gav oss poängen, men gnags ändå av känslan att vi kunde ha fått ut än mer av det spelarmaterial vi har tillgång till i årets trupp. Jag vill inte hänga enskilda spelare för att de underpresterade, jag vill se dem som delar i ett större sammahang och som logiska följder i en tankekedja som förvisso kan vara förankrad i någonting gott, men som ändå visar sig bli av ondo ibland.

För denna match är en direkt följd av Swanseamatchen vilken i sin tur är en följd av de dessförinnan spelade matcherna. Matcher där vi arsenalister bevittnat någonting för oss oerhört ovant, den nästan skadefria truppen. Och möjligheten att ställa samma startelva på banan flera matcher i rad. Jag var inne på det inför gårdagsmatchen och jag står kvar vid det jag då skrev. Med all den respekt jag har för Wenger så visas hans svaghet, trots den defensiva prioriteringen som gav poängen igår, när han ännu en match ställde upp med samma startelva, ännu en gång valde vision före pragmatism och ännu en gång satte spelare på fel position bara för att få in de spelare han anser vara de elva bästa i ett system han tycker det är det bästa, trots att dessa två önskningar går stick i stäv.

Så känslan brottas med tanken. Tacksamheten gentemot Wenger, för att han valde att inte överge defensiven som han tidigare brukade göra, brottas med irritationen över att han ännu en gång lät bli att varken rotera eller sätta rätt spelare på rätt position. Cazorla, Özil och Sanchez skulle ha vilats mot Swansea eller Hull för att kunna prestera som vi hade behövt dem att göra igår. Welbeck skulle, under vinter och tidig vår, inte matchats som ytter utan använts för att kunna pressa Giroud att prestera bättre i matcher som den igår. Allting hänger ihop och skall du vinna en serie måste du sätta varje enskild match i seriens perspektiv. För dagens hjältar är gårdagens syndabockar. Och dagens syndabockar är lika mycket gårdagens hjältar.

Därför hoppas jag att onsdagens match mot Sunderland innebär behövlig vila för vissa, speltid för andra och att den ger oss Walcott, Wilshere och Ramsey på sina rätta positioner. Walcott som vänsterytter, Wilshere som högerytter och Ramsey på det centrala mittfältet. Hade Özil fått vila till förmån för Rosicky, mot Swansea eller Hull, hade han varit given mot Sunderland, men nu vet jag inte riktigt. För hjältar är inte något som bara dyker upp från tomma intet eller något som skapar sig själv, hjältar byggs och formas under perioder av tid. Av alla timmar på London Colney under Wengers utmejslande hand, men också av att samme man optimerar truppen med varsam hand och höjd blick. En blick höjd över den enskilda matchen till den trettioåtta delar stora bilden. För det är så morgondagens hjältar skapas. COYG.