Tack för denna säsong

Nu är det sommar och säsongen 2014/2015 är för länge sedan över. Jag har avlagt ännu ett år som bloggare på Arsenal Sweden, jag har producerat nittionio blogginlägg, vilket i och för sig skulle kunna anses vara allt för få för en bloggare på en plattform som Arsenal Sweden, men är ändå ganska nöjd över det jag utfört. Inför säsongen begravde jag The Headmasters Ritual-serien, där jag tidigare, efter varje spelad match, skrev om matchen och betygsatte spelare, Wenger, domare, Anfields publik och insekter, min egen insats eller vad jag nu ansåg vara relevant att betygsätta. Jag stod i ett läge där jag antingen fick sluta skriva de oerhört tidsslukande och logistiskt knöliga THR eller helt sluta blogga.

Och eftersom jag skriver på helt ideell basis fick min kompromiss mellan arbetsliv, sociala behov och familjeansvar landa i att jag valde att lägga ned THR, trots att jag älskar betygssättning – både att sätta och att läsa andras, men behöll mitt bloggande om än i något lägre skala. Så därför landar årets inläggsskörd just under hundrastrecket vilket ger oss ett genomsnitt på ungefär två texter i veckan. Personligen vidhåller jag att det är för lågt, men väljer att acceptera rådande omständigheter och begränsningar för att kunna fortsätta med mitt skrivande, om än med något lägre satt ribba rent kvantitativt.

För jag tycker så mycket om att skriva. Om Arsenal, laget i mitt hjärta, om mina tankar om laget och klubben men framför allt om min relation till klubben. För det var i den änden som det en gång, för många år sedan, började. Med en ensideskrönika i Kanonmagasinet vackert illustrerad av Kaj Poikala, våren 2009, där jag under rubriken ”Skada” berättade hur jag påverkades av klubbens förehavande och hur jag, detta till trots, alltid kommer att stå vid klubbens sida. Och så här avslutade jag mina första stapplande steg som Arsenalskribent, för drygt sex år sedan: ”Men, Arsenal. Du för och jag följer. Vart Du än går, så följer jag Dig. Du lade beslag på min själ och nu äger Du den, vare sig jag vill eller inte. Vare sig min fru och mina barn vill det eller inte. Vare sig min chef… Du för och jag följer. Du vandrar aldrig ensam, och med dig vid min sida gör ej heller jag det. I nöd och i lust, sannerligen, vinst genom harmoni, ja jösses.”

Nu skall även jag och min familj få sommarlov.

Eller så här, i avslutningsstycket av texten ”Det Stora Nedläggandet” (som publicerades i ett Kanonmagasin, hösten samma år) där jag utifrån vännen A:s funderingar kring sitt då kommande giftemåls bieffekt av fastslagen monogami, tog avstamp in i relationen till klubben genom att bland annat skriva: ”För det är så här du numera lever. Du lider och njuter, du älskar och förskjuter. Du har accepterat din lott i livet men timmarna på lokalpuben eller med sexpacket i tv-soffan blir din kvantfysiska upptäckt, boken du aldrig fick publicerad eller listettan som du aldrig skrev. En chans till cupfinal, en stegrande formkurva eller ett efterlängtat spelarinköp lyfter dig högt över plågsamt långa arbetsveckor, arga chefer och störd nattsömn. Över alla dessa relationsproblem som hon läser om i sina tidningar och över det faktum att du aldrig kommer att få lägga dina darrigt sökande händer över ett par nya kvinnobröst. Över det faktum att du aldrig mer, aldrig mer, kommer att få göra Det Stora Nedläggandet.”

Och jag kan inte säga att så där oerhört mycket har förändrats sedan dess. Jag har slutat skriva om mig själv i tredje person, jag har fyllt upp skrivandet med mer fakta, i relation till det ursprungliga skrivandet som allena vilade på känsla och relation till klubben, och förhoppningsvis har jag blivit en bättre hantverkare, en bättre textproducent och kanske till och med en mer insiktsfull fotbollsfantast. Men jag vet inte riktigt. Ibland känner jag att jag är precis samma person som jag var då, för drygt sex år sedan. Kanske lite lösare i hullet, eventuellt några gråa skäggstrån rikare och antagligen med mer spretande fågelfötter vid ögonen än jag hade då. Fast på många sätt ändå samma. Samma lille kille som med den rödvita halsduken över axeln och underarmen på den klibbiga bardisken står och hoppas på underverk. Samma rädsla för att det skall gå åt h-vette och samma, ständiga, längtan. Längtan efter att Arsenal skall bli det vi en gång var och som vi, egentligen, alltid är. Störst, bäst och vackrast. The Arsenal.

Så när jag nu vänder blad och går på sommarledighet vill jag passa på att tacka alla er som läst och framför allt skrivit i bloggens kommentatorsfält. Det kan låta som en lika lismande som intetsägande plattityd, men för mig är det er respons som ger själva kicken. Som på många sätt gör bloggen och håller den levande. Som gör att jag vill fortsätta skriva och som gör att jag, trots min övriga konservatism, vill fortsätta att utvecklas. Kanske inte som människa, det har jag sedan länge givit upp, men som bloggare här på Arsenal Sweden. Tack för denna säsong och jag hoppas vi alla får en underbar sommar (gärna kryddad med ett par nyförvärv i världsklass) för nu trycker jag på bloggens pausknapp och packar jag ned mig själv och min familj för att ta flyget till värme, god mat och sköna bad i Andalusien. På återseende när Premier Leaguesäsongen återupptas. Tack för säsongen 2014/2015. COYG.