God afton! Då sitter man äntligen här med känslan av att man blivit helt mörbultad och förstörd. En sådan känsla kan infinna sig både vid en vinst och en förlust, men den är så grymt mycket skönare att känna när man vunnit en supertajt match, precis som vi gjorde idag.

Wolverhampton blev det Wolverhampton som vi förväntade oss att möta. Ett Wolverhampton som trots sin ineffektivitet var grymt bra både framåt och bakåt. Ända sedan Wolves etablerat (etablerat och etablerat...) sig i Premier Leauge har de transformerats till ett lag som kan vinna över nästan vem som helst hemma på Molineux.

När vi mötte vargarna förra året - på Molineux - var det minst lika svårt att spela mot dem som det var idag. Men tack vare två självmål vann vi till slut med 4-1, trots att det stundtals var väldigt jämnt rent spelmässigt. De har en strukturerad defensiv, en offensiv som är bra nog för att vara ett bottenlag och ett mittfält som är väldigt sammanspelat. Det visade de inte minst för en vecka sedan när de så när fick lika mot Manchester United på Old Trafford.

Arsenal fick som tur var en drömstart när Chamakh nickade in 1-0 innan det ens hade hunnit gå en minut. Men efter att vi fått se vad som hände när Walcott satte ett  tidigt ledningsmål mot Sjaktar Donetsk visste vi mycket väl att det kunde bli en mardrömsafton - trots en drömstart.

Dock var det skönt att kunna luta sig tillbaka mot 1-0, ifall någonting oväntat skulle hända. Efter ledningsmålet försökte Arsenal pressa på ännu mer och Arshavin (som för en gångs skulle gjorde en riktigt bra match!), Fabregas och Rosicky var alla nära att sätta 2-0 till Arsenal Tyvärr skötte sig Wolves-defensiven bra samtidigt som Hahnemann storspelade i målet.

Wolverhampton började dock komma igång på allvar efter en halvtimmas spel. De fick allt mer boll, allt fler alternativ och allt fler chanser framåt. Samtidigt fick vi vänja oss vid att se många långbollar, hörnor och långa inkast. Varenda gång en höjdboll kom in i vårt straffområde ville man ingenting annat göra än att blunda och hoppas på det bästa. Som tur var lyckades vår defensiv rensa bort det mesta.

Efter ett flertal bra chanser för bägge lagen gick vi dock till pausvila med enbart 1-0. Tack vare Chamakhs supertidiga ledningsmål kunde vi åtminstone drömma om en seger ifall vårt försvar för en gångs skull skulle hålla tätt där bak. De förhoppningarna var dock väldigt låga i paus (pga vårt "fantastiska" facit...), trots att defensiven hade skött sig över förväntan.

Andra halvleken började smått oväntat med en fortsatt Wolves-dominans. Trots att dominansen inte var stor var den märkbar. Spelarna i Wolverhampton började jaga efter en kvittering i alla sina anfall och desto närmare slutet vi kom, desto farliga blev deras anfall!

Det var en skrämmande syn, på många sätt och vis. Efter det som hände mot Sunderland för bara någon månad sedan visste vi att vi inte hade råd att repetera något liknande. Samtidigt hade vi absolut inte råd att tappa ännu fler poäng, inte efter det som hände mot Newcastle i förra omgången. En vinst var ett måste, ett absolut måste.

Det var därför en ren pina att se den sista halvtimman. Arsenal hade sina målchanser, men Fabregas, Arshavin och Chamakh sköt alla utanför istället för att träffa mål och avgöra matchen. Således kunde Wolverhampton ständigt gå till attack i förhoppning om att kvittera. Med hemmapubliken i ryggen fick de dessutom en hel del viktiga domslut med sig. Och precis som jag nämnde tidigare blev de bara vassare och vassare ju längre in i matchen vi kom.

Varenda skott, varenda hörna och varenda frispark kändes som en resa genom helvetet. Wolverhampton var tillräckligt bra framåt för att kvittera och det kunde således bli mål exakt när som helst. Det var ingenting annat än ren tortyr då Arsenal backade hem allt mer och mer desto närmare slutet vi kom.

Som tur var räddades kvällen av tre spelare och lagdelar - Lukasz Fabianski, M. Chamakh och hela vår defensiv.

Arsenals defensiv spelade nämligen extremt bra idag. Alla i försvaret gjorde en kanonmatch och när det kommer till Arsenal är det inte många gånger man får säga det. En spelare som utmärkte sig något speciellt var Bacary Sagna som var fullkomligt briljant i defensiven. I mina ögon var det en extremt bra genomförd match av fransmannen! Men Squillaci, Djourou(!) och Clichy gjorde alla ett bra jobb och skall inte lämnas utan cred.

Man of the match var dock utan tvekan en viss polack till målvakt. Lukasz Fabianski är en förändrad man. En totalt förändrad man. Om han spelat i Philadelphia Flyers skulle han utan tvekan ha vunnit The Pelle Lindbergh Award (för er som har koll på NHL).

Om vi hade sett en Fabianski årgång 2009 skulle han just nu blivit sågad av absolut alla - inklusive mig. Han skulle antagligen ha gjort en tabbe och kostat oss tre poäng idag. Detta säger jag på grund av hans "tabbe" (tabbe enligt vissa, inte enligt andra) i förra omgången mot Newcastle. Han hade haft den med sig i tankarna när han klev ut på Molineux idag. Men istället för att känna sig osäker och rädd var han fylld av självförtroende, säkerhet och en brinnande lust att ta revansch för både sig själv och laget.

Lukasz räddade oss ett flertal gånger tack vare sina fantastiska räddningar, fina utboxningar och en osannolik räddning i sista minuten. Jag var nog inte den ende som blev smått chockerad när Doyle (visst var det Doyle?)  fick ett fantastiskt läge att kvittera i 94e minuten. Skottet han avlossade var lågt, hårt och välplacerat. Det var ett skott som mycket väl kunde ha gått in i mål då det just är sådana skott som vanligtvis brukar gå in i mål. Men mannen med det rosa målvaktsstället bjöd på en otroligt svettig räddning och lämnade inte ens en retur på skottet(!). Helt otroligt. Den räddningen skulle Cech, Casillas och Cesar alla varit stolta över.

Fabianski må ha gjort sina tabbar här och där, men bortsett från matchen mot Newcastle har han varit fullkomligt fantastiskt. Ja, jag vet att jag hyllar honom lite väl för mycket, men om det är någon match han skall ha beröm för är det för dagens match mot Wolverhampton. Det märktes inte minst när alla Arsenal-spelare rusade fram till Fabianski och klappade om honom efter att domaren blåst av matchen. Innerst inne visste de alla att han hade räddat oss tre poäng idag.

Vi har dessutom ständigt pratat om att vi saknat målvakter som faktiskt räddar oss poäng istället för att göra det motsatta och tappa oss dyrbara poäng. Visst har Fabianski en hel del kvar att bevisa, men frågan är om han inte redan räddat ett antal poäng för oss (tänker framför allt på dagens match samt vinsten mot Manchester City). Skall vi hoppas på ännu fler räddade poäng eller tror ni att han kommer falla tillbaka till sitt gamla jag igen?

Nu är det dock noghyllat för min del. Tack vare Fabianskis räddning kunde Arsenal sätta igång en kontring som tack och lov resulterade i ett absolut avgörande mål. Det var ingen annan en Chamakh som hade löpt sig fri och var ensam mot Hahnemann i Wolves-målet. Chamakh gjorde inga misstag när han något nonchalant avlossade ett skott med yttersidan av foten som gick (nästan) rakt in i mål. Det betydde 2-0 och tre säkrade poäng! Personligen höll jag på att slå sönder både hyllor, skåp och stolar då jag flippade ur något totalt av glädje. Som tur var lyckades både min kropp och skåpen klara sig helskinnade ur euforiattacken. Chamakh såg för övrigt till att sätta ett nytt rekord.

Trots att bitterheten sitter kvar från förra söndagen (skall det verkligen krävas en förlust för att Arsenal skall kämpa lika hårt som de gjorde idag?) låter jag mig själv vara optimistisk en kväll som denna. Manchester United och Manchester City tappade poäng och trots en Chelsea-vinst såg Chelsea långt ifrån lika bra ut som de gjort tidigare. Vi skall dock inte gå saker och ting i förväg. Låt oss fira kvällens vinst, men sedan gäller det att gå vidare och fokusera på nästa match. En match som kan bli något tuffare, något svårare och något hemskare.

Everton på Goodison Park är allting annat än enkelt och de lär inte bli några sexettor igen. Nu gäller det att ta var match för sig och kämpa lika hårt som man gjorde idag. Vi har inte råd att tappa poäng, inte längre.

Segerreceptet för ännu en bortaseger är dock enkel. Om Fabianski fortsätter att storspela i målet samtidigt som vår defensiv fortsätter att sköta sig (lika bra som de gjorde idag) och om Chamakh kan fortsätta ösa in extremt viktiga mål kan det mycket väl bli en rolig söndagafton. Men kom ihåg - ta ingenting för givet. Tre poäng är ett lika stort måste på söndag som det var idag. Och jag kan lova er, det kommer att bli tufft! Men jag längtar, jag längtar som bara den. Ytterligare en seger på bortaplan skulle betyda enormt mycket inför hemmamatchen mot Sp*rs!

Nu skall jag dock gå till sömns och förhoppningsvis drömma fina drömmar!

Jag älskar verkligen Arsenal, så jävla mycket.

Arsenal 'til I die, eller hur?

God afton! Den nya veckan kunde väl knappast börjat bättre. Först får man se Arsenal förlora på söndagen för att dagen efter vakna upp till en extremt regnig morgon. Tacka vet jag skyskrapan jag bor i med den här fantastiska utsikten. Den får till och med en dyster måndag att se bättre ut än vad den egentligen är.

Gårdagen var dock väldigt dyster. Det är få gånger man blir riktigt sårad utav Arsenal, men igår var en sådan dag. Oftast blir man förbannad på motståndarlagen eller arg på en enskild spelare, men igår svek hela laget. Precis som många påpekat i kommentarspåret ska Fabianskis tabbe (en tabbe enligt de flesta) inte påverka matchens utgång då vi ändå ska sätta åtminstone ett eller två mål hemma på Emirates. Att bli nollad på hemmaplan är aldrig acceptabelt, men kan vara förståeligt om de lag man möter faktiskt är lika bra eller bättre än oss själva (läs: Chelsea, Barcelona, Manchester United etc).

Den sårade känslan är dock svår att skaka av sig. Efter förlusten mot West Bromwich gick massvis med spelare ut och sa att det aldrig skulle hända igen. Det var en väckarklocka, en riktig väckarklocka. Och trots att förlusten var avskyvärd kunde man åtminstone se det som en riktig lektion för spelarna - en lektion som skulle innebära att det aldrig skulle hända igen.

Men likt så många andra gånger handlade det enbart om artiga uttalanden som skulle låta så bra som möjligt i media. För i verkliga fallet verkade de flesta spelarna glömt att sätta på väckarklockan när de begav sig ut på Emirates igår eftermiddag. Newcastle skulle ju bli en enkel munsbit, en enkel seger, tre enkla poäng. Energin saknades, kreativiteten saknades, fightinginstinkten saknades, målen saknades - hela Arsenal saknades. Då går det fel, då underskattar man moståndet, då förlorar man matcher.

Det hela känns nästan smått surrealistiskt eftersom vi ställde upp med ett fantastiskt lag samtidigt som vi hade fantastiska spelare på bänken (Arshavin, RvP, Bendtner m.fl.). Hur kan det egentligen gå så fel? Det går inte att säga att det var en engångsföreteelse eftersom det helt enkelt inte var en engångsföreteelse. Det har redan hänt så många gånger att man undrar vad som är fel med det här laget. Någonting måste ju vara fel, annars skulle vi inte spela så dåligt och förlora flera gånger i rad, eller hur?

Den stora frågan nu är om vårt kära Arsenal kan göra det som de kanske är bäst i ligan på - comeback. Förra säsongen är ett perfekt exempel på våra fantastiska comebacker. Vi var uträknade, hade förlorat mot såväl titelkonkurrenter som bottenlag och det fanns inget ljus i slutet av tunneln. Men när allt verkade vara som värst verkar laget kicka igång på allvar och kräla sig tillbaka på fyra ben. Än är det inte för sent, men om laget inte tar sig samman och inser allvaret kan det mycket väl vara över - redan i höst.

Så fort vi förlorar verkar de flesta tappa greppet och allt handlar plötsligt om värvningar, sparka tränare och sälja spelare. Det är inte så enkelt, inte nu för tiden. Det är inte fel på laget (självklart är det fel på laget, men...), men det är mentaliteten som är det största problemet. Vi har sett Arsenal spela när de är som bäst (vinsten över bl.a. Sjaktar Donetsk och SC Braga) och när allt klickar kan inget lag i världen stoppa oss. Det är alltså inget större fel på spelarmaterialet, utan det måste vara någonting annat.

Skadorna har naturligtvis haft sin roll i det hela, underskattning också, målvaktstabbar har fått oss att mista poäng, mentaliteten har svikit och ineffektiviteten har gjort sig påmind fler gånger än vanligt. Men inget av dessa skäl kan användas som någon ursäkt för hemmaförlusterna mot WBA och Newcastle. Trots att det är två nykomlingar som både är och spelat lite bättre än nykomlingar skall man åtminstone ta fyra poäng mot dem hemma på Emirates. I normala fall skall det vara sex poäng, men Premier League har blivit tuffare än någonsin och jag tror de flesta skulle nöjt sig med lika mot något av lagen (utifrån omständigheterna som rådit). Men istället för sex, fyra, tre eller ens en poäng har vi kammat hem noll, ingenting, ingenting alls.

Jag vågar säga att vi bortsett från några enstaka positioner har ett lag som skulle kunna vinna ligan, någon cup eller turnering. Det saknas visserligen några få världsklassnamn lite här och där, men som vi alla vet handlar inte Arsenal om enskilda namn, utan om ett lag. När Arsenal är som bäst är det inte de enskilda spelarna som utmärker sig enskilt, utan det är hela laget som klickar och spelar fantastisk fotboll. Vanligtvis behöver vi ingen Ronaldo, Messi eller Maicon i vårt lag. Detta eftersom vi byggt vårt lag som ett lag och inte som ett "lag" á la Real Madrid eller Manchester City. Men när det här laget sviker oss skulle en Ronaldo, en Messi eller en Drogba göra en avsevärd skillnad.

Minns bara när vi gick obesegrade i ligan 2003/2004. Till och med när laget hade en dålig dag fanns det alltid en Henry, en Bergkamp, en Pires eller en Ljungberg (för att nämna några) som kunde rädda dagen tack vare ett mål som antingen kunde vara ett turmål, ett skitmål eller ett fantastiskt vackert mål.

Och precis som jag sagt så många gånger förut är det just det som skiljer bra lag ifrån mediokra lag. När bra lag har dåliga dagar, dåligt temparement eller dåligt humör, men ändå tar poäng eller vinner, då vet man att de är ett bra lag. Manchester United må ha tappat poäng efter usla insatser i början av säsongen, men någonting säger mig att vinsten över Wolverhampton (Ji Sung-Park-målet i sista minuten) var ett perfekt exempel på detta. United var långt ifrån sitt vanliga jag, men ändå lyckades man skopa hem tre poäng. Om Arsenal visat sig vara lika bra skulle man inte ha förlorat mot West Bromwich eller Newcastle.

Samtidigt kan jag inte sätta här och skriva att jag hoppas att det här var en läxa för spelarna. Uppenbarligen var det ingen läxa. Uppenbarligen kommer det hända igen. Uppenbarligen kommer man glömma att sätta på väckarklockan igen. Jag vet inte när, hur eller var, men det kommer att hända, det kan jag lova.

Ibland är det oerhört smärtsamt att hålla på Arsenal, men det är så visan gått säsong in och säsong ut. Man lär sig att härda smärtan efter ett tag. Och hur nere vi än är, hur uppgivet det än ser ut och hur hemsk förlusten än var gäller det att ta sig samman och visa en reaktion i nästa match mot Wolverhampton. Om spelarna, ledarna och framför allt laget Arsenal gör det, då kanske det finns ett hopp, en räddning, en utväg. Men om det blir lika tampaktigt som mot Newcastle kan det hela vara över, trots att vi knappt börjat.

Vakna upp, sätt på väckarklockan och kämpa. Det är inte en nödvändighet - det är ett måste.

....... ja, hur skall man egentligen börja skriva denna text?

Jag saknar både ord och uttryck för det som hände på Emirates i eftermiddags. Arsenal hade ställt ut ett av sina bästa lag den här säsongen (nästan alla som startade var givna i startelvan) och så slutar det med .... en förlust? Det ska inte ens vara ett frågetecken där. Det slutade med en förlust, punkt slut.

Istället var det Liverpool som räddade den här söndagen. Det är inte ofta Liverpool (LIVERPOOL, HALLÅ?!?) räddar veckoslut, men så var fallet idag. Fernando Torres sänkte Chelsea på egen hand när han målade två gånger om. Chelsea - som sett otroligt starka ut hela säsongen - gick alltså på ännu en mina och förlorade på Anfield. Ett Anfield där lag som t.ex. Blackpool vunnit på sistone.

Men åter till Arsenals match. Vad är det med det här jävla laget som går fel gång på gång på gång? Har väckarklockan från förlusten mot West Bromwich slutat fungera? Idag hade vi en massiv chans att ta in tre poäng på Chelsea, men istället för att ta chansen låter vi Andy Carroll - av alla Newcastle-spelare - nicka in matchens enda mål. Och nej, jag köper inte snacket om att det var en tabbe av Fabianski. De som säger att det var en tabbe gör det bara enkelt för sig själva. Man försöker alltid hitta en syndabock i förlustmatcher och Fabianski är den solklara syndabocken för de flesta. Men var det verkligen en tabbe?

Var var markeringen? Vem markerade Carroll? Om Fabianski inte rusat ut skulle han haft 70 % av målet helt fritt och det skulle varit ännu enklare för honom att göra mål. Då skulle istället alla klagat på att Fabianski inte rusade ut och boxade bort bollen. Fabianski kom ut nästan helt rätt och var centimeter från att boxa iväg bollen. Men med den hastigheten som Carroll kom in i situationen med fanns det egentligen bara en utväg - mål för Newcastle. Carroll var alldeles för högt uppe i luften, alldeles för omarkerad och alldeles för snabb för att någon målvakt i hela världen skulle tagit den. Och visst, jag må vara lite subjektiv eftersom jag börjat gilla Lukasz på sistone, men jag skulle sagt samma sak oavsett vem som stått i mål. Den största tabben gör inte Fabianski, utan backen som ska markera Carroll.

Men om sanningen ska fram är det faktiskt hela laget som underpresterar som f-n idag. Matchen var inte helt olik den mot West Bromwich och visst har vi haft otur med att vi mött nykomlingarna när de formtoppat, men ett lag som Arsenal skall helt enkelt kamma ihop tre poäng på Emirates - mot alla nykomlingar - oavsett vad lagen heter.

I slutändan är det här bara så himla frustrerande att det inte ens går att beskriva känslorna man har i kroppen. Det är inte acceptabelt att förlora HEMMA PÅ EMIRATES. Ni kanske märker att jag är smått förbannad, men det är vi nog alla. Fabregas hade en frispark i ribban, Walcott hade ett skott i ribban, Nasri avlossar ett skott som går in i 8 fall av 10 och Chamakh var centimeter ifrån att stöta in bollen i mål. Men ineffektiviteten gjorde sig påmind och plötsligt såg det ut som hela laget tappade i självförtroende samtidigt. Bolljäveln ville inte in, men istället för att göra någonting åt det verkade det som man redan hade tankarna på nästa match. Vissa spelare som i vanliga fall tillhör världseliten var idag så pass dåliga att man undrade om det var Liverpool man såg spela.

Eller ja, Liverpool lyckades ju faktiskt med någonting vi misslyckats med i flera år nu.

Och visst har det blivit en vana för Arsenal att alltid förlora eller spela lika när motståndarlagen ovan förlorat eller spelat lika? Det känns som att det är tusende gången det händer för oss. Manchester United må ha vunnit, men Chelsea tappade hela tre poäng. Om vi gjort jobbet idag skulle vi bara varit två poäng efter de blå. Två poäng. Två ynka poäng.

Istället är vi nu tre poäng bakom Manchester United och fem poäng bakom Chelsea. Trea. Precis där vi brukat ligga de senaste åren.

Nu väntar två extremt tuffa bortamatcher. Först skall vi försöka besegra Wolverhampton - som besegrade Manchester City förra omgången - och sedan åker vi till Liverpool för att försöka besegra Everton. Det blir inte enkelt, men sex poäng är ett måste nu. Det hade inte känts så om vi vunnit idag. Men nu accepterar jag ingenting annat än sex poäng.

När säsongen skall summeras kan det mycket väl vara på Emirates vi förlorade ligatiteln. Förluster mot West Bromwich och Newcastle är oacceptabelt, oavsett hur bra form de må ha varit i. Det går dock ingenting annat göra som Arsenal-supporter än att blicka framåt och hoppas på ljusare tider. Just nu känns det dock omöjligt eftersom det inte fanns någonting positivt att hämta från dagens match. Inte någonting.

Det kunde dock ha varit värre. Tacka Liverpool för att det inte blev så.

Nya chanser kommer och går, men tre poäng kan aldrig tas tillbaka. Jag trodde att Nightmare November skulle förbli en skröna i år, men jag hade fel, så himla fel.

God eftermiddag! Precis när jag började skriva dagens inlägg märkte jag att Bolton vunnit över Spurs (vilka annars?) med 4-2. Enligt diverse rapporter skall Bolton under långa stunder ha spelat ut TBottenham. De ledde trots allt med 3-0 innan Tottenham reducerade två gånger om för att sedan bli ännu mer knäckta när Martin Petrov satte 4-2 till Bolton på tilläggstid. Johan Elmander - som nu formtoppat ett bra tag - låg dessutom bakom två av målen. Kul!

Spurs förlust är väl dessutom ett rätt bra bevis på att de inte kan utmana på två fronter samtidigt (läs: Champions League & Premier League). Dessutom spelade de sin Champions League-match hemma. De får ta och skämmas lite, trots att det är svårt att möta Bolton på Reebok Stadium.

Dagens Spurs-förlust fick mig dock att tänka på en kommentar som en av mina läsare droppade för några veckor sedan. När Tottenham låg under med 4-0 mot Inter (på San Siro) sade Markuzen detta: "Så går det när man ska leka storklubb". Haha, nästan så man blir sugen på att rama in citatet och spika upp det!

"Så går det när man ska leka storklubb". Foto: Bildbyrån.

***

Låt oss dock lämna lillebror och fokusera på vad som pågår i vår egen värld. Den världen som trots allt är aningen bättre, finare och större.

Den största nyheten som brutit ut här i England är dock varken bra eller fin, snarare lite otäck. Arsène Wenger anklagas nämligen för att ha varit otrogen. Så här såg uppslaget ut i The Sun i morse. Aningen bättre kvalité på denna bild. Wenger har själv kommenterat anklagelserna och sagt följande:

This is a very serious matter. I do not intend to make any comment. I wish to deal with the matter privately.

Arsenal Football Club tog detta väldigt seriöst och gick ut med följande pressmeddelande:

Arsenal Football Club considers the allegations concerning our manager Arsene Wenger strictly a private matter and we ask that the privacy of Arsene and his family be respected.

Vad ska man då dra för slutsatser av detta?

1) The Sun är den enda tidningen som vågat gå ut med "storyn".

2) The Sun är en riktig blaska.

3) The Sun hittar på saker väldigt ofta.

So far, so good. Det smått oroväckande är dock följande:

4) Wenger tar inte avstånd från anklagelserna.

5) Bilderna talar för anklagelserna.

Om det inte legat någonting bakom detta skulle Wenger utan tvekan ha dementerat dessa allvarliga rykten omedelbart. Dessutom är bildbevisen rätt så starka. The Sun påstår även att Wenger skall ha flugit till Paris direkt efter förlusten mot Sjaktar Donetsk för att där träffa på den ensamstående mamman Sonia Tatar. Sonia - som ni kan se på ett antal bilder i denna artikel - är 39 år gammal och jobbar som musiker (rappare).

Hela storyn kan ni läsa om i artikeln som jag länkade till här ovan. Det har som tur är inte blivit en medial storm kring storyn och förhoppningsvis stannar det hela vid bara anklagelser. Jag har egentligen ingen lust att sitta och kommentera detta och skall heller inte göra det mer än det lilla jag skrev här ovan. Det är Wengers privatliv det handlar om och det bästa är nog att låta bli att spekulera i saker och ting man inte riktigt vet om. Om ni har några åsikter eller funderingar som absolut måste ut finns kommentarspåret till för er skull.

***

Låt oss istället fokusera på lite roligare saker och ting! Theo Walcott är i superform och själv hoppas han att han smällt in 15 till 20 karameller när säsongen skall utvärderas:

I aim to score between 15 and 20 this season, in all competitions. If I stay fit I hope I can reach my target and it would be a great achievement for me. I had six weeks out injured so, without that, it could have been more goals. I am fit, ready to go, happy and I am getting goals.

Nu ska vi väl inte förvänta oss för mycket, men för att vara ärlig har han potential till att göra fler än 20 mål, så länge han håller sig skadefri och fortsätter träna på sina avslut. Jag sitter faktiskt fortfarande och småler när jag tittar på hans förra mål mot Sjaktar Donetsk. Den kontringen, den löpningen och det avslutet är världsklass rakt igenom. Sedan kan man ingenting annat göra än att luta sig tillbaka i stolen och höra kommentatorerna berömma honom gång efter gång.

Theo Walcott - on fire. Foto: Bildbyrån.

Något säger mig att Alan Hansen sitter hemma i sin lya och ångrar vissa saker och ting han sagt om Theo. För visst kommer ni ihåg hans attack mot Walcott efter hans hat-trick mot Blackpool?

Den 21-årige engelsmannen fortsätter dessutom att prata om Henry som är hans stora idol och förebild:

I have watched videos in the past and I had the best thing - training with him and the opportunity to play with him. I have not kept in contact with him at all - he has more important things to cope with, but he will always be in my heart. I will always look up to him and you never know, one day he might return to Arsenal. I will continue to play on the right, but for Arsenal I might get the odd Carling Cup or FA Cup game up front. Only time will tell.

Låt oss hoppas att bägge hans önskningar går i uppfyllelse (15-20 mål + Henry tillbaka till Arsenal [inte som spelare dock]). Det skulle smaka mumma!

***

Laurent Koscielny har inlett säsongen överraskande bra och har hyllats av både tränare, spelare och fans. Koscielny själv säger följande om sin start i Arsenal:

The toughest match for me so far was definitely West Brom. I had been playing lots of games prior to that one and was at the limit of my physical possibilities. When you are not at your physical best, it is hard to mentally give the effort such a game requires.

To lose at against them at the Emirates Stadium left a bitter taste and we have to be unbreakable at home.

Everyone can play his part, go out onto the pitch and do something that benefits the team. That's so important. The confidence is good, the atmosphere among everyone is too, everyone is pulling in the same way. Positive feeling like this helps us face matches and win them.

Den unge fransmannen fortsätter:

It has been a busy and satisfactory start for me. I am happy with my first few months at Arsenal. I have come to a big club where I knew things would seem different from my previous team, Lorient.

Going abroad there is always that adaptation period for anybody, but there are a lot of French people here and there have been no problems integrating. I think things are getting better and better - communication with my team-mates is improving and I am settling very well.

I know I will profit from the environment and lifestyle here. I am understanding more and more English - I have the football words already, like 'man on' and 'time' - those are the most important things to know as soon as you arrive.

Well, det är alltid lite småmysigt att läsa lite längre berättelser från spelarna. Koscielny har ju haft sina highs and lows, men som tur är har han haft fler highs än lows. Jag tror fortfarande att Squillaci - Vermaelen är vårt bästa backpar, men vissa menar fortfarande att Koscielny - Vermaelen är det tänkta förstaparet. Eftersom Vermaelen varit borta i tre ljusår har vi dock ingen aning om hur uppställningen där bak ser ut när alla mittbackar är friska. Det återstår att se om någon vecka då Vermaelen är tillbaka i full träning nästa vecka.

***

Arsenals U18-lag krossade Portsmouth med 3-0 när lagen möttes tidigt i morse. Young Guns har självklart skrivit en liten matchrapport som är värd att läsa om ni är intresserade av mer än vårt a-lag.

***

Lika strålande går det dock inte för Diaby som kan stanna kvar vid sidlinjerna ett bra tag framöver. Wenger har nämligen ingen aning om när han är redo för spel igen:

You look at Diaby since he got this tackle, he has never come back to a normal level. He was never himself and today we have worries for him. We don't know how long he will be out. He has seen two surgeons already and at the moment we have to be patient to see if he can get away with it.

Diabys skadeproblem är smått oroväckande och sanningen är ju att han aldrig riktigt kommit tillbaka från skadan (brutet ben + vristen ur led) som höll honom borta från spel i nästan ett år. Och då var det ändå lite mer än fyra år sedan det hände.

Diaby har mer att ge! Foto: Bildbyrån.

Sedan dess har det varit skada efter skada efter skada efter skada efter skada. När han förra vintern blev skadefri under en längre period började han helt plötsligt briljera och var ofta en av lagets bästa spelare. Sedan återkom dock skadeproblemen och nu är han skadad igen.

Ingen har någon aning om när han är redo för spel igen, men vi kan väl åtminstone hoppas att han slipper operera sig.

***

Lukasz Fabianski är taggad inför mötet mot Newcastle och säger att Arsenal måste fokusera:

As a team, we cannot be pleased with our performance in Donetsk, in the first half especially, but we are already looking forward to Newcastle. We are at home and we will be looking to take advantage of that. We are in a good, strong ­position in both the Champions League and the Premier League and we have to be focused.

Jag har ju börjat småälska Fabianski på sistone och om ni - likt jag - inte fått nog av honom kan ni antingen kolla igenom hans insats mot Manchester City eller Fabregas tröjdragning som resulterade i en bortnickad hörna. Jag vet att ni redan sett allt detta förut (det har även jag), men det skadar aldrig att titta på det om och om igen.

***

Lite smånyheter kan vi naturligtvis bjuda på! Arsenal håller på att förbereda nya kontrakt åt både Gael Clichy och Samir Nasri. Bägge spelarna är inne på sina sista två år, så en förlängning är snart ett måste! Wenger ser även till att försvara Mancini samtidigt som Benik Afobe förbereder sig för första omgången utav FA-cupen med sitt Huddersfield Town. Dessutom sägs det att Arsenal är ledande i jakten på Ibrahim Affelays namnteckning. Sist men inte minst sägs det även att Ramsey kommer att medverka i Arsenals nästa reservmatch mot Everton.

***

Innan vi går till sömns måste vi även hinna med lite Jack Wilshere! Supertalangen väljer att hylla Cesc Fabregas för hundrasjuttiofjärde gången i rad! Jack säger följande:

I think at the minute Cesc Fabregas is the best midfielder in the Premier League but in the past there have been players like Roy Keane and Patrick Vieira – all complete midfielders.

I was on the books when Patrick was still here and I think the way he tackled and intercepted play is something I would add to my game. Cesc talks to me and tells me what I need to do. He was 16 when he burst onto the scene so you just need to talk to the senior players like him and they help you through.

The strongest part of my game at the moment is my passing – which is good as that’s the way Arsenal play – and my weakest is probably my right foot, but I’m working on that.I try to use my right foot but it could be better.

Detta uttalande kan vi alla njuta till med denna fantastiska kompilation:

[video:http://www.youtube.com/watch?v=Tuhl4tc3omQ]

Sist men absolut inte minst får ni inte missa Piers Morgan fantastiska krönika om Arsenal samt Jamie Redknapps kolumn om samma lag.

Om ni inte har något bättre för er får ni gärna kommentera dagens blogg! Se även till att ni inte glömmer morgondagens match som börjar aningen tidigare än vanligt (14.30). Ha det bra, hej!

God kväll! Livet går vidare i storstan, men det finns inget intressant att berätta om en dag som denna. Visserligen tog jag världens skönaste massagestund @ this place och trots att det kostade en förmögenhet var det värt varenda penny! Det är dock inte mitt jobb att skriva om sådant. Det gör Kissie, Paow, Blondinbella och allt vad de heter så himla bra själva.

Igår såg jag matchen med en läsare på ett trevligt hak vid Leicester Square. Trots att vi var elva minuter för sena (förbannade tunnelbanestrejk) och missade Walcotts mål fick vi en trevlig pratstund oss emellan. Matchen var ju allt annat än man önskade sig och trots ett tidigt ledningsmål kunde vi inte sätta mer än ett mål. Istället gjorde Sjaktar Donetsk två varpå de kunde rida ut stormen och skopa hem tre poäng, precis som jag skrev i vår officiella matchrapport.

Trots förlusten kan vi hämta enstaka positiva händelser från matchen igår. Craig Eastmond var inte så dålig som de flesta trodde (trots att han har en lång bit kvar till en plats på bänken), Theo Walcott blir bara bättre och bättre på att göra mål, Djourou verkar ha hittat formen efter en liten svacka och Fabianski är fortsatt stabil i målet.

Just Theo Walcott fortsätter ju briljera och det är med både glädje och skam jag ser tillbaka på detta svar ur senaste frågestunden. Nasri har ju enligt mig varit Arsenals bäste spelare den här hösten och den succén lyckades jag förutspå. Samma sak kan man dock inte säga om min chansning på Walcott som säsongens besvikelse. Nu är säsongen långt ifrån över, men jag ser inte hur han kan bli sämre. Inte i detta nuet.

Theo har öppnat säsongen starkt. Foto: Bildbyrån.

Och om vi fortsätter prata om denne Theo så måste man säga att hans mål mot Sjaktar Donetsk var smått imponerande. Från och med första touchen till sista touchen (läs: avslutet) tog det 9.7 sekunder(!). Helt sjukt med tanke på att han befann sig precis utanför Arsenals straffområde vid första touchen!

Walcott själv sa följande om sitt stabila målskytte:

I will play anywhere for the Arsenal, but it is nice to know the manager has got different hopes for me playing up front because for me personally I am a striker. It is nice to get within the goals because I have tended to miss out at times - I am trying to catch up a bit of time.

But hopefully in the next couple of years you will see me be up front and I am looking forward to that. I have been practising in training and that seems to be paying off, so hopefully I can continue doing that.

Walcott kan just nu bli hur bra som helst om han fortsätter så här. Man får komma ihåg att han fortfarande bara är 21 år. Jämförelserna med Thierry Henry - the one and only - är dock smått överdrivna. En spelare som Henry kommer inte att existera på tio, tjugo, ja, kanske trettio år framåt. En Henry i toppform var en spelare som saknade gränser, mått och restriktioner. Trots att det idag finns massvis med bra spelare kommer det inte existera någon "Henry" ett bra tag framöver. Messi? Ronaldo? Drogba? Världsklasspelare som alla är unika (och inte kan "kopieras"), precis som Henry var en gång i tiden. Den enda stor skammen var att han aldrig fick vinna Ballon D'Or. Snudd på skandal.

Två av de största. Foto: Bildbyrån.

talkSPORT är normalt sett en helt okej sajt (varken dålig eller bra), men det här fick nog både en och två att skratta till vid middagsbordet. Det har ju snackats mycket om Gareth Bale på sistone och speciellt om hans snabbhet, men Bale själv säger att Walcott är snabbare än honom:

Back when I was a schoolkid I'd do distance running and the sprints as well. I could run 100 metres in a little over 11 seconds but I have never been timed by anyone at Tottenham. Is there anyone faster than me in football - well Theo Walcott at Arsenal for one. I used to room with him when we were both teenagers at Southampton and he is definitely quicker than me. We're good mates and I keep in contact with Theo regularly. But yes, he'd beat me in a race.

Bale kommer för övrigt gå till Chelsea eller Real Madrid. Sanna mina ord.

Och om vi fortsätter(!) på temat Walcott vs. Bale är det många engelsmän som just nu pratar om vem som är bäst. Goal.com (ja, jag vet...) försöker reda ut problemet och menar att Walcott förtjänar mer beröm än han för tillfället får. Ni får ta och bedöma det själva.

Låt oss dock lämna denna Walcott & Bale-hysteri och fokusera på annat istället. Robin van Persie som varken tränat, spelat eller gått på en fotbollsplan sedan augusti månad har tagits ut i landslaget - helt random. Wenger var väldigt förundrad över uttagningen och kommenterade den så här:

He has not played with us or practised with the group at the moment, so I am quite surprised he is in the national team.

Le Professeur är nog inte den ende som är förvånad över det beslutet. Det skall dock mycket till för att han skall kunna spela med Holland i mitten av månaden.

Patrick Vieira har intervjuerats av talkSPORT, så håll utkik efter intervjun som kommer att läggas upp på deras hemsida senare ikväll eller imorgon. Vieira berättar bl.a. att det inte är omöjligt att ett lag går igenom en säsong obesegrat igen:

People were saying that it was not going to happen because no team had done it before. And we did it. We surprised everybody so I believe that it can happen [again]. But I think it will be more and more difficult to go through a season unbeaten.

Well, precis som han säger sade alla att det var omöjligt för sex år sedan. Lika omöjligt sägs det vara nu. Självklart finns chansen, men Premier League har blivit en så pass bra liga att det vore en osannolik sak att genomföra. Efter bara 6-7 omgångar blev Manchester United det enda laget som varit obesegrat den här säsongen, vilket säger en hel del om hur bra Premier League blivit. Visserligen är United fortfarande obesegrade. Frågan är om vi skall befara det värsta?

Nej, ingen chans.

Det var ioförsig vad man sade för sex år sedan.

Nej, ingen chans.

Skitsamma.

Young Guns skriver idag att Guus Hiddink tagit sig ett besök till Colney för att träffa Oğuzhan Özyakup. Detta för att försöka övertyga honom om att byta nationalitet (läs: byta landslag). Man kan trots allt ha dubbla medborgarskap. Özyakup spelar för tillfället i det holländska landslaget - precis som han alltid gjort - men han håller fortfarande några dörrar öppna till en start i det turkiska landslaget:

I felt honored by his visit, but you should not draw conclusions from it. I’ve been playing with the Dutch teams for years and I am very happy. Any choice between the Netherlands and Turkey has not yet been addressed. Right now I focus me on Arsenal. My contract expires at the end of the season I would first like to sort out my future.

Intressant! Vi får komma tillbaka till det någon gång i framtiden.

Lukasz Fabianski har storspelat på sistone och var bl.a. en stor anledning till vinsten över Manchester City. Om ni fortfarande inte är imponerade av Fabianskis insatser bör denna statistikslänga få er att byta åsikt:

Only Petr Cech (92%) has posted a better saves to shots ratio than Lukasz Fabianski (82%) in the Premier League this season.

Ganska imponerade, eller hur?

Fabianski gör en världsklassräddning på David Silvas skott. Foto: Bildbyrån.

Se för bövelens skull till att rösta på Samir Nasri som "Barclay's Player Of The Month" på Premier Leagues hemsida (längst ner i högerhörnet). Sammy leder just nu, men Javier Hernandez är inte långt efter!

Sugna på lite transferrykten? Självklart är ni det! Dynamo Zagrebs vice-president Zdravko Mamic säger idag att Arsenal är intresserade utav "underbarnet" Sime Vrsaljko:

I will tell you something, which is really exclusive, everybody wants Sime Vrsaljko. I can tell you, that he is followed by Manchester United and also City, Everton, Arsenal, Tottenham, by everybody! And I will not even start to name all the clubs from Germany, France and Italy which also wants him.Our wish is not to sell anybody from our team, but the truth is, that we can only survive if we sell our best players.

Imo (=in my opinion) låter det som ett dåligt försök att höja priset på en talang som inte åstadkommit något utöver det vanliga. Nu har jag inte så stor koll på Vrsaljko, men jag tvekar verkligen över att han skulle gå rakt in i ett av världens bästa lag. Men ja, om vi har några Kroatien-kännare (eller Vrsaljko-kännare) bland våra läsare skulle en minirapport vara mycket trevlig att läsa!

Wojciech Szczesny har tydligen startat en Twitter, men jag tvekar starkt på att det är han som ligger bakom den, trots att Jack Wilshere (den riktiga Jack Wilshere) skrivit till honom. Visst är Szczesny en man med stort självförtroende, men det han skriver är lite väl aggressivt. Dessutom är användarnamnet väldigt ... fjortisaktigt

Sist men inte minst får ni inte missa The Daily Mails top10-lista över de mest underhållande sportvideorna den här veckan! Finns både roliga, bisarra och hemska ögonblick att bevittna!

Det här var dock allt för idag! Vi hörs nog alldeles snart igen! Tills dess får ni ha det så bra!

God kväll får man väl nästan börja med att säga! En ganska underlig, men rolig sak hände mig idag. Jag promenerade nerför Lombard Street i London när jag plötsligt hör två medelålders män i kostym komma gåendes bakom mig och nämna "Arsenal", "Frimpong" och "rules". Jag saktar medvetet när på tempot och börjar genast lyssna av för att försöka snappa upp vad de pratar om. Jag kommer snabbt fram till att bägge männen är Arsenal-supportrar som pratar om den här säsongens nya 25-mannaregel. Sedan byter de dock samtalsämne till aktier och finanser. Bara i London, bara i London!

Stötte dessutom på en svensk på Tesco Express igår. Han pratade dock i evigheter om sin inflyttningsfest i telefon, så jag valde att skippa en chockhälsning på svenska. Hur som helst, nu till Arsenal!

Gårdagens största nyhet var den att Jack Wilshere satte pen to paper och skrev på ett nytt långtidskontrakt med Arsenal. Med största sannolikhet handlar det om ett 5-årskontrakt (varför vägrar stora fotbollsklubbar att avslöja kontraktslängden?) som kommer att sträcka sig i fem år framåt (captain obvious!).

Jag har hyllat Wilshere tillräckligt mycket tidigare och dessutom är jag rätt så säker på att de flesta av er förstår hans storhet som spelare. Visst har han en lång väg kvar att vandra då han är långt ifrån att vara en färdig/komplett fotbollspelare, men att inneha en så stor portion kvalitet redan som 18-åring är stort (come on, han är t.o.m. yngre än mig!). Alla uttalanden av Wenger, Wilshere själv och andra personer går naturligtvis att hitta via den officiella artikeln på Arsenal.com.

Wilshere stannar i Arsenal ett bra tag framöver. Foto: Bildbyrån.

På grund av Fabregas skada kan det just bli Wilshere som får ersätta vår kapten när laget ställs mot Shakhtar Donetsk imorgon kväll. Wenger säger följande:

When Fabregas is not there you have to share a little bit the decisive passing, the building up of the game between Nasri, Wilshere or Rosicky for example, so that is the task we have. We have many creative players who can create good passes and that’s what I count on. Wilshere is not scared to take the ball so he will have a part of it to do.

Well, Wilshere har ju näst intill briljerat i Champions League under gruppspelet. Hans spel efterliknar en blandning mellan Paul Scholes och Cesc Fabregas (ja, jag vet hur många som använt den linan) och med det spelet kan han komma långt i sin karriär, väldigt långt. Nu väntar dock ett svårare bortamöte och det gäller att han fortsätter arbeta lika hårt som han gjort på sistone. Och ta inga dumma kort för bövelens skull!

Abou Diaby går idag ut med ett smått chockuttalande och menar att laget satts under för lite press:

That’s maybe what we are missing. The supporters of the club don’t put us under enormous pressure. Maybe this could be explained by the fact our record isn’t catastrophic. Sure, we haven’t won a trophy since 2005, but we’re always in the top three and because of this the club is in the Champions League every season.

We’ve always done well, we reached the final in 2006 and we’re regularly in the quarter finals. So there is still a consistency to our performances. But it’s imperative that we are able to take the next step to finally win trophies.

Well, om Diaby inte känt av pressen vet jag inte vad jag ska säga. Supportrarnas tålamod är ju nära på att brista efter fem titellösa år och så länge han inte levt i sin egen bubbla de senaste åren är det väldigt märkligt att han inte känt av någon press alls. Nu tror jag visserligen att han underdriver lite, men samtidigt vet man aldrig med Abou. Hans uttalande låter faktiskt någonting som sagts av Wenger och inte honom själv. Diaby pratar vidare om Arsenals nuvarande problem:

We’ve got into this bad habit for a little while now. Unfortunately, when it comes to the big games we have trouble playing our game the way we should. Yet, we have a good team. All the ingredients are there for us to have lots of success. But it’s true that there’s something missing to take the next step.

Det sista steget han pratar om är i mina ögon en titelvinst. Det här laget och de här spelarna måste få en tro på sig själva att de kan vinna stora titlar. För att det ska hända måste den första titeln ramla in förr eller senare som ett bevis på att de faktiskt kan vinna. Jag vet att det är enklare sagt än gjort, men det är verkligen det enda som saknas.

Jag vet att jag tagit upp det här exemplet tusen gånger tidigare, men jag tycker fortfarande att det är ett bra exempel. Manchester United upplevde något av en svacka fr.o.m. 2003 till 2006 och vann knappt någonting alls. Men när man kom till final i Carling Cup år 2006 valde man att satsa allt på ett kort, vilket resulterade i att man vann Carling Cup. Efter Carling Cup-vinsten förstod spelarna att de kan åstadkomma något stort och plötsligt började allt från ligatitlar till europatitlar ramla in i titelskåpet.

Theo Walcott vill gärna vinna Carling Cup. Foto: Bildbyrån.

Precis som vi sett i fallet Fabianski handlar mycket om mentalitet, tro och självförtroende. Om det här laget kan få ett ökat kollektivt självförtroende - genom t.ex. en titelvinst - kan de likt Manchester United åstadkomma stora saker och ting. Men den där första titeln måste komma, må det vara Carling Cup, Premier League eller FA-cupen - så länge det handlar om en silvrig buckla. Och visst lär vi hånas för att "vi bara vunnit Carling Cup" ifall vi skulle gå och vinna den turneringen, men en sådan titel kan verkligen göra mer än man anar med ett lag som Arsenal.,

Idag läckte några citat från Szczesny ut som antydde att den unge polacken inte kommer att skriva på ett nytt kontrakt ifall han inte får fler chanser från start. Wenger var dock snabbt ute med att dementera att han skulle sagt någonting liknande:

I don’t understand the statement because we are talking. So I’m quite surprised when I read statements like that. This statement is not true. The quotes are supposed to be from the agent not Szczeseny and we are talking to the agent so I cannot understand where this statement comes from.I expect the matter to be resolved shortly.

Någonting säger mig att Almunias dagar i Arsenal är räknade. Wenger känner mycket väl till att han inte har råd att släppa Szczesny och Almunia har ju gjort nästan allting annat än att imponera det sista året. Visst var han rätt så stabil i början av säsongen, men plötsligt slant det för honom, vilket skulle visa sig kosta för hela laget.

Almunia skulle dock göra rätt så mycket nytta på bänken, så jag skulle inte ha någonting emot att ha honom som andremålvakt, men Szczesnys grymma match (han måste dock visa mer eftersom man inte kan bedöma honom efter en enda match) och hans stora självförtroende bådar gott inför framtiden.

Läste en ganska rolig sak i The Evening Standard igår. Alex Song tackade inte sina medspelare, sin tränare eller sina fans för det avgörande målet mot West Ham. Han tackade istället sin fru! Song sade följande:

My wife said 'you need to change your hair because you look like every other player' so I tried to do something different. It is black and blond at the moment and for now I will leave it like that. But my old style, the dreadlocks . . . that is me. I have to say thank you to my wife and my children because that is where my inspiration comes from.

Hahah, så himla skön! We've only got one Song!

Song! Foto: Bildbyrån.

I övriga nyheter hittar vi att Samir Nasri blev PFA Fans Player of The Month, att Bendtner vill starta så många matcher som möjligt och att Benik Afobe ansluter sig till Huddersfield Town på lån.

Vi lär oss också att Mircea Lucescu - Sjaktars tränare - är en väldigt bitter man:

After three games, Arsenal has one card, while the rest of the teams have seven or eight. That says something. Scandinavian referees do not have the right to serve the games involving English clubs - that's my opinion. I make this conclusion not only on the game, which was in London. Throughout my career, such moments have taken place. I hope that tomorrow will be valid and neutral refereeing, which will help football in general. We will try to fulfil their responsibilities on the field.

Om Sir Alex Ferguson, Arsène Wenger eller Roy Hodgson sagt någonting liknande skulle det blivit ett jävla liv här i England. Det är i mina ögon smått konstigt att ingen kritiserar honom för hans uttalande. Självklart gäller yttrandefrihet och självklart skall han få säga vad som helst, men det räcker nästan med att Ferguson säger "the referee was terrible" för att han skall få böter och avstängning. Dessutom är det en väldigt konstig åsikt att ha. Om han tänker som han tänker borde alltså östeuropeiska domare inte få döma matcher med östeuropeiska lag (typ), right? (Om ni förstår mig).

Arshavin, Fabregas, Denilson, Song och Diaby är alla skadade eller "skadade" och kommer att missa matchen imorgon. Därför kommer flera ynglingar få chansen att medverka, bl.a. Wilshere och kanske även Lansbury.

Detta var dock allt för idag! Imorgon kommer det nog inte dyka upp ett inlägg. Däremot kommer en matchrapport upp på huvudsidan imorgon natt eller i övermorgon. Tills dess får ni ha det så bra, tack och hej! By the way, ni är mer än välkomna att kommentera!