Evra har gått ut och gjort sig själv till det största hatobjektet på plan för alla stolta Gooners som gör resan till Manchester på måndag. Med all rätt. Jag förstår om han vill elda upp stämningen lite och jag tycker också att han har rätt till sin åsikt. Problemet är att en sådan kaxighet och sådan kränkning gör att alla förknippade med Arsenal tar illa upp och vill inget annat än att Evra kniper käft. En del verkar inte fatta när de gör fel ens när de får på huvudet så Arsenal och Wenger gör helt rätt i att inte slå tillbaka med samma mynt. Vi bör koncentrera oss på vår uppgift att behålla ledningen i ligan.

Allt från och med nu till måndag kväll handlar om matchen mot Man U. Kommer Fabregas att spela? Kommer Rio och Evra att vara spelklara? Hur har det gått för våra rivaler under oss i tabellen? Hur klarar sig vårt försvar mot det lag som gjort flest mål i ligan?

Alla talar om vårt skakiga försvar, men vi måste också snacka om vår offensiv. En offensiv som naturligtvis startar från backlinjen. En del av Arsenals spel som saknas för ofta är kontringarna a la 2001/02. Den perfekta kontringen startar med en backlinje som uppfattar offensiva löpningar hos snabba yttrar eller en duktig spelfördelare i mitten. Man måste också behärska de långa passningarna framåt i banan. Där är Squillaci hyfsad medans Koscielny gärna lämnar över ansvaret på någon annan. Kan vi finputsa en taktik så att vi kan konkurrera med Man U?

Just kontringarna emot oss är en del av våra förluster mot både Chelsea och Man U. Vi dominerar bollinnehavet, gör de snygga passningarna och ställer upp ett handbollsanfall utanför motståndarens straffområde, flyttar upp fler och fler spelare och blir oförsiktiga. Då smäller det och vi ligger helt plötsligt under därför att Denilson inte hinner reparera en felpass.

Jag skulle gärna se en försiktigare offensiv på måndag, inte så att våra offensiva spelare inte ska ta steget upp och göra sina grejer, men frågan är om Song måste vara däruppe? Båda mittbackarna vid fasta situationer? Är det inte lämpligare om Van Persie är inne i straffområdet vid hörnor så att vi har ordentlig anfallskraft när bollen helt plötsligt ligger lös?

Ibland verkar det som att Arsenal inte tränar försvarsspel, det ser ut som att försvarsspelarna improviserar och tappar positioner. Vi släpper in alldeles för många mål på grund av att spelarna inte fullföljer sina positioner och att kommunikationen inte fungerar. Detta ser Ferguson och det är det som gör det så svårt att tro på poäng på måndag. Ingen annan tränare i England är bättre på att analysera motståndet och anpassa sitt lag och spelet efter motståndet.

Vårt hopp står till att försöka ge Man U igen med samma mynt, att spela som ett bortalag, försiktigt men giftigt. Nasri, Chamakh och Arsjavin kan vara våra svarta mambor, förförande vackra, men ack så otrevliga att reta upp.

Med blickarna riktade framåt inväntar vi helgen som kommer att avverkas i ett slags vakuum. Vår match står inte på schemat förrän på måndag kväll och då vet vi redan förutsättningarna kring våra konkurrenters förehavanden under lördag och söndag. Man kan säga att vi inte ska behöva snegla neråt, men nog vore det fint om Spurs och Chelsea kryssade samtidigt som Man C inte vinner.

Men å andra sidan är det ju upp till oss om vi har en möjlighet att vinna ligan eller inte. Vi har det i egna händer så klart. Med tanke på att vi hittills förlorat 4 matcher så känns det dock som om vi kommer att behöva hjälp. Det finns inte utrymme till att på resterande 22 matcher förlora ytterligare 4 om vi ska vinna ligan.

Ingenting är naturligtvis avgjort om vi förlorar eller vinner på måndag. Tyvärr är vårt dåliga facit den senaste tiden mot Man U och Chelsea ett hot mot vår tro att kunna vinna mot dem. Sådant sätter nämligen spår. De flesta av de spelare som spelar på måndag kommer att minnas hur utskåpade vi blev i Champions League av Man U, hur vi trots ett fint spelövertag lyckades förlora mot Chelsea, att det är vår naivitet som stjälper oss. Dessvärre ser jag inga tecken på att detta naiva försvarsspel har förbättrats och jag är väldigt orolig över att vi återigen kommer att få en lektion i effektv kontringsfotboll och väl använda fasta situationer.

Men hopp är det drömmar är byggda av och Nasri, Chamakh och Arsjavin har förmågan att ge oss hopp, att avgöra matcher och att få det omöjliga att se lätt ut.

Idag eller igår kom beskedet att Fabregas är 50-50 till att spela matchen, han själv säger at han inte vill riskera något, men jag inbillar mig att detta är en mörkning grande. Såvida inte kaptenen har ett benbrott Ramseystyle så spelar han. Det kan gå illa, men det kan också gå galant. Det är skönt att jag inte ska ta det beslutet.

Idag fick vi se en match som ingen ville se, ingen ville bry sig om och som spelarna inte ens ville spela. Det är svårt med matcher man bara ska vinna, i alla fall så länge man heter Arsenal. Det verkar på något vis finnas inbyggt i väggarna att man ska göra saker den svåra vägen. Vi kan ta med oss både positiva och negativa saker från den här matchen, sen stänger vi Champions Leaguekontot för ett par månader. Det känns bäst så.

Negativt

1. Vi håller inte nollan. Målet i sig är naturligtvis oturligt, men vi ska mäta oss med de bästa. Man U var ytterst nära att gå igenom gruppspelet utan att släppa in mål, vi håller 1 nolla. Vårt motstånd var knappast Europas topplag men vi slarvar och är inkompetenta om vartannat. Inför måndagen ser det här mycket illa ut.

2. Vi kom aldrig in i vårt spel. Partizan var aldrig särskilt farliga, varken i närkampsspelet eller i målchanser räknat. Trots det kunde vi inte spela ut. Vi hade väldigt mycket boll, men gav bort den, passade fel eller lät bli att ta löpningar i tid. Vi hade dåligt tempo, inga idéer och som jag sade innan så verkade det inte som att vi ville spela matchen. Det håller inte om man vill vinna pokaler.

3. Sagnas röda kort. Man kan diskutera om det var ett rött kort eller inte, men faktum kvarstår att fransmannen är avstängd i åttondelsfinalen. Vi börjar borta mot någon av gruppettorna och ska då spela med Eboue. Det kan slå oss riktigt hårt.

Positivt

1. Vi reste oss. Efter van Persies straffmål började vi hitta tillbaka till vårt spel, vi vågade ta löpningar och vi vaknade upp och började inse att vi måste nog springa för att ta oss vidare. Fortfarande inte perfekt, men jag tror att spelarna upptäckte att när Arsenal fick styra tempot på en högre nivå så var det klasskillnad. Lunkade vi runt i Partizans tempo så kunde det här gått hur illa som helst. Vi hade en växel till och det avgjorde till slut.

2. Van Persie. Han gjorde inget spelmål, men visade vilja, idéer och uthållighet. Han spelade 90 minuter och höll. Det kan komma att visa sig otroligt viktigt under vintern. Han ger oss alternativ som inte Bendtner förmår. Men han är ingen Fabregas eller Bergkamp.

3. Vi är vidare. Nu väntar en tuff lottning, men tuffa lottningar är en del av Champions League. Vi kommer att ställas mot Schalke, Barcelona, Bayern München eller Real Madrid. Vi har kanske fått ordning på försvarsspelet tills dess...

Charmen, men också förbannelsen med Champions League är att det är så svårt att veta vad som bjuds. Vilket lag har vi tillgängligt när vi ska spela åttondel, hur är vädret, hur är målformen hos våra nyckelspelare. Det är mycket dagsform och tillfälligheter som avgör.

Just nu är jag bara väldigt väldigt nöjd över att vi är vidare. Lätta lottningar behöver inte vara lätta och svåra lottningar kan vara en förbannelse. Jag tror exempelvis inte att något lag ser fram emot att få möta Sjaktar Donetsk trots att de känns mindre namnkunniga. Det mina vänner slipper vi.

Tisdag kväll och mindre än 24 timmar till avspark i den match som vi bara skulle ställa upp med resrvlaget i. Allting var ju klart efter 9 poäng på tre omgångar i gruppspelet, men Arsenals försvarsspel förrådde oss och helt plötsligt kan denna matchen betyda att vi inte ens har en åttondelsfinal att se fram emot.

Det ska mycket till för att vi ska tappa ett avancemang och jag är i princip beredd att lova er att vi går vidare, men precis som Kicken skriver så kan verkligen allt hända.

Jag tror dock att vi har fin form med spelare som vill visa att de är hungriga nog att vinna någonting denna säsongen, hungriga nog att visa att de vill spela matchen på måndag mot Man U och hungriga nog att försöka hålla nollan.

Vinstmarginalen imorgon är i sig oviktig även om jag tror att många supportrar väntar sig många mål mot serberna. Det gör nog jag också och jag förväntar mig faktiskt också att några av våra spelare koncentrerar sig lite för mycket på det offensiva och glömmer det defensiva arbetet. Det kommer att göra att Partizan får några hårresande chanser. Precis som mot Braga.

Men innerst inne vill vi alla avverka denna matchen med en vinst så fort som möjligt för att börja kunna ladda för måndag. En helt vanlig måndag som guldkantas av en match mellan Manchester United och Arsenal. Sällan har väl en måndag varit så efterlängtad.

Jag ska inte prata om den matchen så mycket förrän på torsdag och framåt, men vilken match det kan bli, vilket epos vi kan skapa på OT och vi har möjlighet att göra vad de gjorde på oss - stoppa en unbeaten run. Det finns så mycket att vinna att insatserna nästan kan vara hur höga som helst. Därför ska wenger också spela ett lag imorgon som gör att de allra bästa inte riskerar att missa måndagsfajten. En svår balansgång.

Måndag igen och en förhoppningsvis lugn vecka ur Arsenalsynpunkt. En enda match och det ska egentligen bara bli minst tennissiffror. Om det blir det så kan man kallt konstatera att det aldrig fanns något tvivel kring vårt avancemang.

Som jag ser det finns det ingen som helst risk att vi tappar detta. Dels för att Partizan bara är snäppet bättre än ett allsvenskt lag från Stockholm och dels för att vi bara behöver matcha Brags resultat borta mot Sjaktar, en match de kommer att förlora därför att sjaktar är väldigt måna om sin gruppseger som i teorin ger dem en lättare lottning. Det finns bara ett lag som inte har något att spela för - Partizan.

Det skulle kunna innebära att de spelar avslappnat och bara kan tänka på att göra sig själva hedersamma i gruppspelets slutskede, men helt ärligt, är det verkligen någon som har dåliga vibbar inför detta?

Något som ger en dåliga vibbar däremot är Vermaelens skada. Idag säger Wenger åtminstone något kring hans frånvaro och nämner att belgaren har ett skydd runt benet och hoppas att han kan vara åter i januari. Inget spikat datum är satt vilket oroar.

Det betyder att vi ska spela med något av de invanda backparen mot Manchester United. Vi kan räkna med mål i nacken, men framåt då? Van Persie, Nasri och Arsjavin kan leverera det gods vi vill ha och med Chamakh som en helt ny bekantskap för Ferguson kan det bli glädjedans för våra hjältar och oss själva måndagkväll.

Det ryktas att Manuel Almunia får lämna i januari och ni som kommer ihåg Wengers ord från förra veckan minns att han sade att det inte blir några köp om ingen lämnar. Betyder det att Almunia - målvakten försvinner och Cahill - mittbacken kommer? Jag tar det bytet och springer.

Vi fick mer motstånd än vi ville ha idag. Fulham stretade emot och gav oss full valuta för pengarna när det gäller att ge huvudvärk, frustration och primitiv glädje. Egentligen är väl allt som det ska vara i världens mest konkurrenskraftiga liga.

Men allt är inte väl i Arsenalland. Det visades inte minst genom att Squillaci och Koscielny krockar ihop strax före Fulham kvitterade. Även vid ett par andra tillfällen lämnar Arsenal fältet öppet för Fulham att utnyttja våra svagheter, och än en gång missar vi att hålla nollan.

Det kan tyckas övermaga att vara negativ när vi precis har tagit över serieledningen efter att Blackpools plan inte klarade av kylan och Chelsea inte orkade stå emot Beckford. Problemet är bara att vi ser samma problem i Arsenals försvar hela tiden och vi kan omöjligt klara oss igenom en serie på att ständigt göra fler mål än motståndarna. Vi gör två på West Brom och förlorar, vi gör två på Tottenham och förlorar. I min värld vinner man matcher om man gör två mål på hemmaplan. Arsenals försvar måste tätas till ordentligt om det ska bli skumpa i maj. Vi har endast lyckats hålla nollan två gånger på de senaste nio matcherna, och endast i fyra av de femton Premier League-matcherna. Knappast mästarklass.

Givetvis kommer denna bloggare se ut som årets största åsna om vi vinner ligan eller Champions League, men jag har på känn att om vi gör det så har vi förbättrat vår statistik rejält försvarsmässigt. Något annat scenario finns helt enkelt inte.

En av de mer oroväckande tendenserna i matchen var att Arsenals spel försvann fullständigt efter kvitteringen. Vi såg väldigt solida ut den första halvleken och anfallen avlöste varandra. Efter Fulhams mål var vårt självförtroende och vår anfallsvilja som bortblåst. Vi agerade skakigt, ingen ville ha boll och ingen tog de löpningar vi gjorde så bra innan dess. Det är ingen enskild spelare som gör bort sig i det läget utan hela laget faller ner i tempo och håglöshet. Det måste rättas till.

Positiva saker finns så klart att säga också. Samir Nasri var helt klart Arsenals klarast lysande stjärna och båda hans mål måste vara kandidater för månadens mål när vi summerar december. Det är en ynnest att få hålla på ett lag som kan producera sådana diamanter.

Van Persie vill leverera och gör en assist idag. Han är oerhört viktig för laget som en som kan stå för det oväntade och briljanta när kapten Fabregas är borta.

Arsjavin blandar och ger idag, men är ständigt aktiv och vill vinna. Försvinner då och då, men vi vet att han kan komma fram och avgöra vilken sekund som helst. Sådana spelare är ovärderliga.

Fabianski gör det bra hela matchen utom vid en sekvens. Det är nästan så man börjar få hopp om att målvaktsfrågan är löst. Vi får hoppas att den är det.

Det gäller att glömma och blicka framåt. Matchen på onsdag blir otroligt viktig. Det räcker att matcha Bragas resultat mot Sjaktar på bortaplan. Antagligen vinner ukrainarna och då är vår match betydelselös. Det betyder inte att Arsenal kan ställa ut skorna och låta Partizan försöka sig på några tricks på Emirates. Ge publiken vad de vill ha, det vill säga en utskåpning och markör till resten av världen och till Alex Ferguson att Arsenal inte blir skrämda av någon. För till Lucia väntar andra bullar, och vi ska plocka russinen ur kakan....

Lite stiltje så här i VM-lottningstider. Fulham väntar i övermorgon och nu sägs det att den värvning som alla trodde skulle bli av i somras - Schwarzer til Arsenal - är stendöd. Australiensaren sägs vara villig att skriva på nytt kontrakt med Fulham och det enda vi kan göra är att hoppas att det uteblivna köpet inte kommer tillbaka och biter oss i svansen. Än så länge sköter sig Fabianski bra, men....

Arsenal kan förstås inte i längden klara sig utan en målvakt av kalibern Lehmann/Seaman. På den tiden kunde man sitta lugn när det kom höjdbollar, lugn vid tillbakaspel, och lugn vid fasta situationer för man visste att målvakterna behärskade hela målvaktsspelet. Dessutom hade vi en backlinje som kunde kommunicera med varandra och målvakten var en integrerad del av den backlinjen. Så känns det inte nu, det är som att ha en målvakt från Manpower - säkert duktig, men inte en del av gänget.

Vi lottades mot Ipswich i Kallingcupen. Av de tre lagen som fanns kvar var det på pappret den lättaste lottningen, men också den svåraste skulle jag gissa. Ipswich kommer att köra med sitt absolut bästa lag, Roy Keane kan spela ut "jag hatar Arsenal och det borde ni också göra"-kortet och Arsenal kan snegla på tabelläget och underskatta motståndet å det grövsta.

Det är ingen skam i att åka ur Kallingcupen med reservlaget, men det är en skam att göra det mot ett Championshiplag över två matcher oavsett vilket lag vi ställer på plan. Vi kräver helt enkelt en seger som tar oss till finalen.

En seger i en final som motsvarar Emirates Cup - det känns skönt att se spelarna höja en buckla, men vi vet också att den inte uppmärksammas av någon annan än oss själva och den ska absolut inte användas som ett tecken på att vi återigen är ett vinnande lag.

Arsene Wenger har gått ut och sagt att han är övertygad om att vi har en tillräckligt bred trupp för att vinna någon av de stora pokalerna denna säsongen. Det har han rätt i, det är klart att vi har, både i kvalitet och i antal. Problemet är att få spelarna att inse att det ändå krävs hårt jobb, fast man är bra. Denilson och Eboue fattade inte det i tisdags och det finns flera exempel på spelare som under säsongen ogärna har tagit i det där lilla extra för att föra Arsenal till den absoluta toppen.

Ingen spelare i Arsenal saknar egentligen vinnarskalle, det måste man ha för att ta sig till ett topplag i England. Men har man inte den yttersta "Stefan Holm"-mentaliteten så når man inte Henrys, Messis eller Zlatans höjder, då förblir man en spelare a la Richard Dunne; hyfsat kompetent, men helt utan medaljer.

Det är dags för Arsenalspelarna att visa att de vill vara vinnare och inte vara nöjda med att ha tagit steget till proffsfotbollen. Har man väl köpt sin första Ferrari så måste man skapa sig ett nytt mål. Personligen tycker jag det vore roligt om de hade samma mål och drömmar som vi supportrar har. Då kan vi dessutom ses på Wembley i maj. Antar du utmaningen Denilson?

Ledsen för att det inte blev ett inlägg efter matchen igår, satt nämligen fast med någon satans redovisning till jobbet. Jag hann i alla fall med en tur ner till sir toby´s i Malmö för att ta en titt på matchen. Där blev vi bortskämda med en livesändning från Al Jazeera med engelsk kommentator! Oslagbart.

Matchen i sig var ett bedrövligt sömnpiller. Dels var Arsenal stundtals bedrövliga och dels var Wigan en skugga av sitt vanliga jag. Båda lagen hade satsat på att lufta reservlaget och vi kan väl vara snälla och säga att en del lyste mer än andra.

Det var intressant och skönt att se Robin van Persie tillbaka. Han visade några gånger varför han kan vara en oerhörd tillgång för vårt lag när han är frisk. Han höll sig lite längre ner i banan vilket verkade vara melodin för honom. Han klackade, försökte slå sköna djupledsbollar och slet hårt. Precis det vi behöver när exempelvis Fabregas spel klickar.

En annan som jag efterfrågade inför matchen var Vela och vad ska man säga. En hel del misslyckade avslut, men en assist. Visst påminde han om Arsjavin igår? Visst kan man tycka att han borde avsluta bättre, men att han överhuvudtaget kommer till de lägena tyder på en viss spelförståelse och handlingskraft. Han kan bli en tillgång för sitt lag även om jag inte är helt hundra på att det laget är Arsenal.

Däremot måste Eboue och Denilson lyfta sig några snäpp. Wigan hade ingenting framåt, men fick några gratismöjligheter att försöka gå framåt av dessa herrar. Det verkade som om båda är nöjda med att sitta på bänken och lyfta lön, de verkade i alla fall inte riktigt sugna på att ta sig in i en startelva i Arsenal.

Det borde vara en naturlig drivkraft kan man tycka. Carling Cup ska ses som en turnering för reservlaget och reservlaget spelar man i för att imponera på managern eller ta sig tillbaka efter en skada. Vill man inte mer än flera av Arsenalspelarna igår så kan man lika gärna lägga ner sin fotbollskarriär. I Eboue verkar vi ha en ny Kanu på halsen. Det känns inte bra.

Återigen går debattens vågor höga kring huruvida vi ska satsa på att vinna cupen eller ej. Min hållning är att Wenger under alla år har satsat på att vinna cupen. Skillnaden nu är att hans reservlag när alla är friska är fullt av Premier League erfarna spelare. Det är i grunden positivt. De ungdomar som kunde varit aktuella för spel är alla utlånade sånär som på Frimpong, Emmanuel-Thomas, Sczesczny och Eastmond. I övrigt är det ju spelare som roterar ganska friskt.

Wenger vill vinna cupen, jag vill att vi vinner cupen även om den i sig inte är mycket att fira, men jag vill inte vinna den så mycket att jag tycker vi ska riskera säsongens kanske bäste spelare - Nasri. Att Wenger lät honom komma in är bara vansinne. 20 minuter på en vinterplan i en meningslös match; och så klagar managern på träningslandskamper.

Wenger har gått ut och sagt att han inte tänker köpa någon. Det tyckte jag var jättebra, jag föredrar faktiskt de uttalandena framför att han säger att han tänker förstärka med världsklasspelare. Nu blir vi åtminstone glada om han inte gör som han säger.

Fabregas är inte helt kurant ännu. Jag kan nästan lova att han spelar mot Man U på Lucia. Låt oss hoppas att han är helt spelklar då, inga halvmesyrer som ger honom ett halvår på skadelistan.

Vermaelen å andra sidan börjar väl lida av Rosickysyndromet.