Jag hade precis skickat iväg ett sms till en svensk vän där jag skrev följande: "Har hela kitet på mig, från topp till tå. Nu kommer jag säkert bli nerslagen innan jag når arenan". Inte ens en minut senare var jag omringad av ett tiotal Leeds-supportrar. Men nej, som tur var skulle jag inte bli nerslagen. De visste bara inte vart Emirates låg.

Först förstod jag inte ens att de höll på Leeds. De stoppade mig och frågade om jag skulle till matchen. Efter att ha svarat ja frågade de hur man kom till Emirates. Efter att ha gett en snabb guideline frågade jag dom ifall de höll på Leeds (för någonting kändes bara fel...) varpå de alla svarade i kör "WE ARE THE LEEDS". Efter svaret skrattade jag och tittade något snett på dem, sedan gick jag min väg. De alla skulle dock komma att följa efter mig hela vägen till arenan eftersom de inte förstod min enkla guidning.

Efter halva vägen till Emirates frågade någon vart jag kom ifrån varpå jag svarade Sverige. Sedan drog hela Tomas Brolin-historien igång och jag satt bara ner och skrattade igen. De frågade om jag hade vart på hans resturang, men det hade jag inte. "I bet he's even fatter than he was when he played for us" fick jag höra.

Hur som helst lyckades jag skaka av dem innan vi nådde arenan (som tur var) och jag fick således lite lugn och ro. Klockan var dock så pass mycket att det blev att gå in och sätta sig direkt. Jag hade fått en magnifik plats till den här matchen, bara några rader från plan, precis bredvid North Bank.

Det första man möttes av när man stegade in på Emirates var Leeds bortasupportrar. De hade en hel armé på plats och jag hade aldrig tidigare sett att bortasupportrarna även fått upper tier vid bortaslingan. Det hade dock Leeds fått och det kan man förstå med tanke på hur många som var på plats. Hemmasupportrarna var tysta som vanligt och de enda som avgjorde något ljud var de modiga fansen vid North Bank.

Tro mig, jag försökte starta igång några ramsor, men antingen så hakade ingen på eller så blev jag tittad på som om jag vore en utomjording. Det värsta var dock när jag gång på gång ställde mig upp vid farliga kontringar eller bra målchanser. Vid flera tillfällen fick jag ryggknackningar (två stycken bakom mig som knackade mig på ryggen) och vid ett tillfälle drog de till och med ner mig på sätet. Jag vände mig om och sa "come on" med utsträcka armar, men fick bara arga blickar emot mig. I ärlighetens namn var jag ursinnig. Här ligger vi under med 1-0 och varenda målchans är kritisk. Och när således bra lägen dyker upp att kvittera blir man ju helt klart till sig. Men ja, då får man visst inte stå upp. Tragiskt.

Nog om det. Vi tar det från början. Arsène Wenger hade ännu en gång gjort 8-9 ändringar i startelvan och det var ingentinge fel med det. Det lag vi ställde upp med skall vara kapabelt nog att slå Leeds, men precis som i fallet med Wigan visade sig det inte vara det. Det visste vi dock inte om i början av matchen.

Jag tyckte personligen det var helt rätt av Wenger att rotera eftersom många nyckelspelare hade spelat en hel del den sista tiden. Att äntligen kunna rotera då vi har en hyfsat skadefri trupp är ju bara en bra sak, eller har jag missförstått någonting? Vissa klagar nämligen ännu en gång på Wengers laguttagning, men det känns som om de som klagar ignorerar det faktum att man inte kan ställa upp med starkast möjliga lag i varenda match under en hel säsong. Vi spelar trots allt en 50-60 matcher under en säsong på 40+ veckor. Vi snittar alltså mer än en match per vecka.

Om vi spelat samma startelva som startade mot Chelsea i exakt alla matcher kan jag med största säkerhet säga att vi åkt på både en, två och tre skador på spelare som vi inte vill se skadade. Men när vi nu är halvvägs genom den tuffaste perioden av säsongen har vi inte åkt på en enda storslagen skada, vilket får ses som mer än godkänt med tanke på vårt dystra skadefacit.

Och det lag som vi ställde på banan skall kunna slå ett Leeds med både ett, två och tre mål - inget snack om saken. Men första perioden visade att jag hade rätt i mitt inlägg inför matchen. Leeds skulle bli en tuff nöt att knäcka. De hade dock  ingenting framåt i första halvlek, men det gjorde ingenting eftersom Arsenal inte hade det heller. Om jag skall vara ärlig minns jag inte en enda farlig målchans förutom en Arsenal-hörna som resulterade i ett skott från Denilson som sedan räddades på mållinjen.

Spelet gick fram och tillbaka hela tiden och Arsenal och Leeds hade sina framfarter, men en farlig målchans verkade inte något av lagen kunna skapa. Arsenal-talangen Sanchez Watt var en av de bättre i Leeds och verkade ständigt hitta ytor i både anfallet och på mittfältet.

Det skulle aldrig komma ett mål i första halvleken. Inget av lagen hade någon spetskompetens, utan bägge lagen gick till halvvila med 0-0. Som vanligt äntrade avbytarna plan och värmde upp med rörelser, passningar och nedtagningar.

Andra halvlek skulle bli mycket bättre, både fotbollsmässigt och supportermässigt. Både Arsenal och Leeds rivstartade andra halvlek och hade flera bud på mål. Nu kommer jag inte ihåg exakt vilka det var, men jag minns att bägge lagen hade farliga målchanser via skott, inlägg och fasta situationer.

Leeds såg helt orädda ut när de steg allt mer uppåt i banan och det skulle även komma att betala av sig. Denilson klev nämligen in i jobbet som Arsenals meste strafforsakare (han har fällt en hel del i straffområdet?) när han vackert fällde Paul Connolly. Solklart straff åt Leeds, precis framför den tiotusen man stora bortaklacken.

Robert Snodgrass blev spelaren som skulle få chansen att sätta Leeds i ledning och visst skulle han även göra så. Wojciech Szczesny var mycket nära att ta bollen, men nådde inte ända fram. 1-0 till Leeds United.

Direkt efter målet fick Arsenal äntligen lite luft under vingarna och började attackera gång på gång på gång. Det var djupledsbollar, inlägg, hörnor, frisparkar, frilägen och en hel del annat som publiken på Emirates fick uppleva. Men ingenting letade sig in bakom Kasper Schmeichel i Leeds-målet.

I den 59e matchminuten byttes Cesc Fabregas in och under sin halvtimma på plan skulle han få iväg fler passningar än alla Leeds-spelare skulle få iväg under hela matchen. Det var bara Johnson som hade fick iväg fler passningar (35) än Fabregas (31).

Tio minuter senare skulle Theo Walcott bytas in och det var först då saker och ting började hända på riktigt. The Gunners pressade tillbaka laget så långt man bara kunde och Leeds såg bara ut att vilja försvara sin ledning. Walcott tog flera löpningar mot trötta United-försvarare, Bendtner vann flera nickdueller (men misslyckades med avsluten) och Denilson skottade både rakt och ofta.

Med bara några minuter kvar av matchen skulle pressen bli så stor mot Leeds att de höll på att brista flera gånger om. Arsenal krossade sina moståndare spelmässigt, men precis som vanligt saknades spetskompetensen. Theo Walcott hade ett rent friläge, men avslutet gick rakt på Schmeichel. Just där och just då kändes det som om matchen var körd, att den var förlorad.

The Gunners lyckades dock hela tiden bryta in sig i Leeds straffområde och det uppstod hela  tre straffsituationer under loppet av bara några minuter. Det kändes som om vi skulle få straff tusen gånger om, men Phil Dowd vägrade att blåsa i pipan.

Det var först när Walcott föll för andra gången i rad - Theo erkände att han filmade efter matchen - som Dowd äntligen blåste i pipan. Personligen tycker jag det är tråkigt att han filmade, men med tanke på hur många gånger Leeds gjort sig skyldiga för regelbrott inne i straffområdet var det inte mer än rättvist att Arsenal fick med sig en straff.

El Capitan klev upp mot straffpunkten och hela min kropp kände på sig att han skulle missa straffen, men Fabregas avslutade iskallt, rakt och vackert mitt i i mål. 1-1! Kvitterat!

Cesc Fabregas firade vilt, men tog snabbt tillbaka bollen och sprang mot mittpunkten för att snabbt sätta igång spelet. Här var vi minsann inte nöjda med ett likaresultat! Överraskande nog skulle Arsenal även få bud på hela tre(!) solklara lägen att avgöra mötet, men chanserna gick antingen utanför eller räddades av en briljant Schmeichel i Leeds-målet.

Nicklas Bendtner hade en fantastisk chans att sätta 2-1, men missade. Theo Walcott hade nästan ett friläge, men avslutet gick tyvärr inte in i mål. Denilson valde att skjuta och var millimeter från att bli matchhjälte, men Schmeichel räddade vackert.

Nej, det här var verkligen inte Arsenals dag, trots kvitteringen i sista minuten. Omspel med det tuffa schema Arsenal trots allt har var ingentinv vi ville ha, men det var ändå ett bättre alternativ än att förlora och åka ur FA-cupen redan i första omgången (för oss).

Nu gäller det dock att vinna på Elland Road, för om man inte gör det har vi gjort allt detta i onödan. En vinst är ett absolut måste och trots att det lär bli ännu svårare på bortaplan kan det utan tvekan gå. Come on you Arsenal!

______________________________________________________________________________

Spelarbetyg och omdömen:
Standardbetyg: 6

• Szczesny (7/10) - Var lite skakig i början, men blev bättre ju längre matchen led. Gjorde en sinnessjuk räddning på en Leeds-hörna och var även nära att ta straffen Arsenal fick emot sig, men misslyckades.

• Eboue (6,5/10) - En helt okej match för att inte ha spelat på ett bra tag.

• Djourou (8/10) - Fantastisk igen! Absolut superb. Var en klippa i försvaret.

• Squillaci (6/10) - Blandade och gav. Godkänd, men inte med mycket.

• Gibbs (7/10) - Mycket bra match. En av de bättre på plan.

• Rosicky (7/10) - I mina ögon var han väldigt stabil. Dirigerade bra på mittfältet.

• Song (7/10) - Bra match ännu en gång. Song från 09/10 verkar vara tillbaka!

• Bendtner (4/10) - Var inte mycket som stämde för dansken idag. Avsluten gick utanför och han blandade och gav i nickduellerna och närkamperna. Till råga på det var han osynlig hela första halvleken.

• Chamakh (6/10) - På gränsen till icke godkänd, men han kunde inte göra så mycket mer än det han gjorde. Blev ofta utelämnad och lämnad ensam.

• Arshavin (2/10) - Katastrof.

• Fabregas (7,5/10 - inbytt i matchminut '59) - Gjorde verkligen skillnad när han kom in. Passade allt och alla, klev in starkt i närkamperna och var ständigt en kreatör både på mittfältet och i anfallet.

• Walcott (7,5/10 - inbytt i matchminut '68) - Walcott var ett helvete för trötta Leeds-försvarare. Han sprang över, under och förbi i princip hela tiden. Borde dock ha gjort ett mål. Hade flera chanser att både kvittera och sätta 2-1, men missade allting. Friläget med tre minuter kvar gick rakt på Schmeichel vilket var smått chockerande för en spelare av Theos kvalité.

• Vela (spelade för lite för att betygsättas - inbytt i matchminut '79).

______________________________________________________________________________

Matchens tre kanoner:

• Djourou - Vilken klippa!

• Fabregas - Gjorde mer på en halvtimma än många Arsenal-spelare gjorde uner hela matchen.
• Walcott - Slet sönder Leeds-försvaret gång på gång. Misslyckades dock med avsluten.

______________________________________________________________________________

Matchens sp*rsspelare:

• Andrey Arshavin - What the....? Kan mycket väl ha varit hans sämsta match i Arsenal-tröjan.

______________________________________________________________________________

Glöm inte bort:

Fabregas. Folk har klagat på att hans tankar är i Barcelona, att han är på väg bort, att han inte älskar Arsenal och att han inte spelar med hjärtat. Passionen han visade upp efter Nasris mål mot Birmingham sade en hel del. Passionen han visade upp efter sin kvittering idag (skrek ut sin glädje och manade på hemmasupportrarna flera gånger) sade ännu mer. Det var dock intervjun inför matchen mot Manchester City som sade exakt det alla Arsenal-supportrar ville höra. Nu finns det längre ingen tvekan om att han är vår mittfältsmotor, vår kapten - vårt hjärta.

______________________________________________________________________________

Mina sista tankar:

Omspel var det sista vi ville ha, men det är ändå bättre än att åka ur FA-cupen redan i tredje omgången. Vi skulle verkligen ha avgjort på slutet, men det ville sig inte till. Nu får vi sikta in oss på omspel hos Leeds och det kan bli mycket tufft, men en vinst på Elland Road skulle kännas väldigt bra för både fansen, laget och Wenger.

Det här var dock allt för idag! Vi hörs imorgon, tack och hej!

God eftermiddag! Innan ni börjar läsa dagens blogg kan jag rekommendera inför-rapporten som finns att hitta här. Där finner ni allt från tränarsnack och skaderapporter till bilder från tidigare möten mot Leeds United. Trots att jag redan passat på att skriva en inför-rapport tänkte jag bara skriva några rader om det kommande mötet i bloggen också.

FA-cupen är ju en cup som tappat lite i status sedan gamla tider (ni äldre minns säkert hur stort det var på 70- och 80-talet medan vi yngre minns hur stort det var i slutet av 90-talet och början av 00-talet). Trots detta är det en turnering som många lag vill vinna, speciellt de som annars inte har en chans att vinna Premier League eller Championship. Lag som exempelvis Liverpool och Portsmouth har sett till att vinna FA-cupen de senaste åren, trots att Chelsea varit den dominerande kraften med hela tre (fa-)cuptitlar på lika många år.

De senaste åren har det gått lite upp och ner för Arsenal i den anrika FA-cupen. Sedan The Gunners vann på straffar år 2005 har det oftast slutat med att man åkt ut mot ett mycket sämre lag. 2006 förlorade man mot Bolton (fjärde omgången), 2007 förlorade man returmötet mot Blackburn (femte omgången) och 2008 förlorade man snöpligt nog med hela 4-0 (i den femte omgången) mot Manchester United. 2009 skulle bli undantaget då man tog sig ända fram till semifinal där man dock förlorade på Wembley med 2-1 mot Chelsea som sedan skulle vinna finalen mot Everton. Förra säsongen åkte man smärtsamt nog ut på Britannia Stadium mot Stoke. Slutresultatet skrevs till 3-1 i den fjärde omgången.

Campbell var inte glad över förlusten mot Stoke. Foto: Bildbyrån.

Det som bör påpekas för de lite yngre läsarna är att den tredje omgången i FA-cupen är skedet där alla Premier League-lag kliver in i turneringen. Med andra ord är det alltså "den första omgången" för Arsenal.

Vad skall då göras för att årets resa i FA-cupen inte skall bli ett misslyckande? Well, det är nästan omöjligt att svara på. Många vill säkert säga att Wenger måste spela den absolut starkaste truppen och hur gärna än jag också vill att stjärnspelarna skall spela vet jag att det 1) inte kommer att hända och 2) många spelare behöver vila.

Att riskera skador på spelare som redan fått ett antal smällar (bl.a. RvP, Nasri och Fabregas) vore smått onödigt och att spela spelare med dystra skadefacit (bl.a. RvP & Djourou) vore också smått onödigt. Däremot skall vi helt enkelt ha ett starkt nog lag att vinna över Leeds till och med om vi väljer att vila några spelare antingen på läktaren eller på bänken.

Spelare som exempelvis Chamakh, Bendtner, Denilson, Gibbs, Arshavin och Szczesny håller alla väldigt hög klass och skall kunna slå ett lag med spelare som Howson, Snodgrass, Collins och Becchio. Jag kan med väldigt stor säkerhet nog säga att de flesta av er inte kände igen ett enda av de sistnämnda namnen. Och trots att det finns ett par välbekanta ansikten i Leeds (bl.a. Schmeichel den yngre och Sanchez Watt) skall Leeds helt enkelt inte ha en chans mot Arsenal.

Å andra sidan var det exakt så Manchester United och Tottenham tänkte när Leeds kom på besök. Det gäller därför att inte göra om samma misstag och tro att det blir en enkel seger. Om jag skall tippa med både hjärtat och hjärnan skulle jag inte säga att det blir några 4 eller 5-0, snarare 2-0, 3-1 eller till och med 2-1/1-0.

Det var dock allt jag hade säga om matchen mot Leeds. Må bäste lag Arsenal vinna så att vi alla kan ha en rolig lördageftermiddag. Det vore trots allt tragiskt om vi åkte ut i första omgången (officiellt tredje omgången) av FA-cupen.

Vi hoppas på liknande scener imorgon! Foto: Bildbyrån.

Samir Nasris agent gick i dagarna ut och sade att "vi får se i vilken riktning Samir vill ta i sin karriär" och media fick naturligtvis spel och skrev direkt att han är på väg till Barcelona. Ingen får ta det här personligt, men sluta läs Aftonbladet och få panik över det dom skriver. Nu vet jag att massor av andra nätupplagor skrev om detta, men det här är inte ens ett lösbaserat rykte. Det är ett rykte som inte finns och aldrig funnits.

Enligt de källor jag har är det istället 99 % säkert att Nasri skriver på en kontraktsförlängning över fem år. Det finns således ingenting att oroa sig över och det mesta tyder på att agenten antingen felciterades eller ville få till ett bättre kontrakt för Nasri (media är det enklaste sättet att förbättra ett kontrakt/få upp priset på en spelare).

I övrigt har Roy Keane sparkats från Ipswich och det är ju aningen komiskt med tanke på tajmingen. Han sparkas alltså bara några dagar innan de skall möta Arsenal två gånger om och om jag får säga min ärliga åsikt tror jag att Keane hade haft större chans att få till ett resultat mot Arsenal än den tränare som kommer att ersätta honom har.

Sagna gick idag ut och sade att anledningen bakom utbrottet i matchen mot Manchester City var att Zabaleta på ett eller annat sätt hånade fransmannen. Det kan förstås med tanke på att varken jag (eller ni?) någonsin sett Sagna så pass arg. Den blicken han hade vid skallningsögonblicket skulle nog inte ens Jackie Arklöv vilja uppleva.

Ser man på, där kom nyss beskedet att RvP och Nasri vilas i morgondagens match medan Wilshere får vila på bänken. Inte så oväntat.

Mer än så har jag dock inte att komma med idag! Kom ihåg att ni fått "inlägg x2" och det är anledningen varför jag inte skriver en utförligare blogg just idag. Imorgon väntar Leeds och vi får alla hoppas att regnet som föst ner över London i två-tre dagar äntligen slutar göra det. Tills imorgon får ni ha det så bra. Tack och hej!

Ett gammalt och klassiskt möte mot Leeds. Här ser vi i Ljungberg i kamp med Dominic Matteo. Foto: Bildbyrån.

Där åkte den ligatiteln ut ur fönstret, eller? Manchester United är nu 4 poäng före Arsenal och har dessutom en match mindre spelad. Vid vinst i den matchen är de sju poäng före The Gunners. Visserligen befinner vi oss bara i januari månad, men att se Manchester United tappa sju poäng samtidigt som Arsenal inte gör detsamma är svårt.

Till och med om Manchester United har Tottenham, Chelsea och Arsenal på bortaplan samt Manchester City på hemmaplan kvar att möta. Det kommer bli en hel del poängtapp i dom matcherna, men frågan jag ställer mig idag är om de verkligen kan tappa sju poäng ifall de ser till att vinna matchen de har kvar att spela.

Gårdagens resultat var annars det mest orättvisa resultatet sedan järnåldern mötte stenåldern 300 år innan Kristus födelse. Det var extremt länge sedan jag såg ett Premier League-lag bli så pass utspelat som Manchester City blev. I både första och andra halvlek ägde Arsenal i stort sett allt bollinnehav och allt spel skedde på Citys planhalva. Hur man inte kunde få in bollen bakom Hart är för mig fortfarande ett mysterium.

Robin van Persie hade ett skott i stolpen, Cesc Fabregas hade ett skott i stolpen, en Theo Walcott i offside-position hade ett skott i stolpen, Robin van Persie hade ett jätteskott som tvingade Hart att göra en förfärligt snygg räddning. Samir Nasri hade både en och två skottchanser, Song hade skottchans och sedan har vi en straffsituation som även den kan diskuteras. Medan Manchester United har haft turen (missade straffar för motståndarlaget, uteblivna straffar för motståndarlaget, oförtjänta vinster, uteblivna röda, konstiga dombeslut med sig osv osv osv) på sin sida kan man inte säga samma sak om Arsenal.

Det finns egentligen inte så mycket mer att säga om matchen. Manchester City hade inte ett enda skott på mål (ganska segt för en trupp som kostat över £500 miljoner?) och Arsenal ägde allt och alla. Om bara en boll letat sig in i nätet och inte gått stolpe ut hade jag suttit här och pratat om hur vital den här vinsten var. Men nu blev det tyvärr inte så.

Tevez fick minsann inte målfira mot Arsenal! Foto: Bildbyrån.

Om Arsenal skall ha någon chans att komma tillbaka och hota United i topp gäller det att man agerar snabbt och rappt. Från och med nu är varenda poängtapp kritiskt. Från och med nu kan varenda poängtapp innebära en förlorad titel. Från och med nu är inte ens ett likaresultat acceptabelt. Vare sig det gäller Wigan hemma eller Stoke borta gäller det att vinna varenda match, oavsett hur matchscenariot kan komma att se ut. Om vi ligger under med 2-0, ja, då ska vi vinna med 3-2. Om vi leder med 1-0, ja, då skall vi lyckas försvara vår ledning. Om det står 2-2 och det återstår fem minuter, ja, då gäller det att pressa framåt med fullt manskap. Varenda trepoängare kommer vara viktigare än allting annat.

Manchester United kommer att tappa poäng och om vi leker med tanken att Arsenal lyckas vinna på Emirates handlar det trots allt bara om fyra poäng de behöver tappa (två likaresultat eller en förlust och ett likaresultat) vilket är långt ifrån omöjligt. Om vi dessutom leker med tanken att succélaget Blackpool kan åstadkomma lika mot United handlar det helt plötsligt om ännu mindre poäng att ta ikapp. Det är långt ifrån ett omöjligt scenario.

Men för att allt detta ska hända krävs det samtidigt att Arsenal vinner sina matcher. Om vi bara vunnit mot Wigan hade vi inte varit i den här positionen, men sådana exempel kan man ta upp med alla lag. Om bara United inte tappat två tvåmålsledningar, om City inte förlorat mot det och det laget, om Chelsea inte hamnat i sin formsvacka, om Arsenal inte förlorat mot både WBA och Newcastle. Om bara, om bara, om bara...

Nu gäller det att glömma allt som är historia och blicka framåt. Att ta in fyra poäng (som det trots allt handlar om i detta nuet) är någonting Arsenal är kapabelt till, men det gäller att allting börjar gå vårt håll nu. Segrarna mot Chelsea och Birmingham var imponerande, men likaresultatet mot Wigan och Manchester City (trots fantastiskt spel) lämnar en hel del att önska. I slutändan är det poängen som är viktigast och ingenting annat. Vi kan spela världens vackraste fotboll, men om vi bara får med oss en poäng tjänar det inte mycket till, eller hur?

Som tur är väntar ett "enkelt" schema (ingenting är enkelt, men ett något enklare kan vi väl säga?) för Arsenal medan The Red Devils måste möta Sp*rs på White Hart Lane, alltid starka Birmingham (dock på Old Trafford), Blackpool på Bloomfield Road, ett Aston Villa som kan vara på väg att återfå formen samt Wolverhampton på Molineux som alltid är en svår match. Det må inte vara världens svåraste schema, men ett par riktigt tuffa bortamatcher väntar Sir. Alex gäng och lita på att jag hoppas få se både ett och annat poängtapp.

Det är en sådan här Ferguson vi vill se i slutet av januari. Foto: Bildbyrån.

Arsenal skall bara klara av att vinna de tre nästkommande PL-matcherna mot West Ham på Upton Park samt Wigan och Everton hemma på Emirates. Och ja, Everton är luriga, men om man vill vara ett allvarligt hot i en titelstrid gäller det att slå dem, oavsett om det gäller hemma- eller bortaplan.

Som ni märker pratar jag väldigt mycket om Manchester United, men det är trots allt laget att slå just nu. Det är laget som är i täten. Det är laget som redan nu har ena handen på PL-bucklan. Om vi ska ha någon chans att komma ikapp gäller det inte bara för Arsenal att vinna, utan för United att förlora eller spela lika.

Nu gäller det dock att fokusera på cupspelet! Hur det än går i ligan är vi fortfarande inblandade i alla cuper. Leeds väntar i FA-cupen, Ipswich väntar i Carling Cup och Barcelona väntar i Champions League. Alla dessa lag kan besegras och medan vissa blir svårare att besegra än andra finns det fortfarande en realistisk chans att vi tar oss vidare i alla cuper. Ni kan skratta hur mycket ni vill åt att jag tror att det finns en chans att slå Barca, men om vi bara fortsätter spela vårt spel har vi all chans i världen att chockera fotbollsvärlden. Om Köpenhamn kan spela 1-1 mot dem hemma på Parken och nästan göra detsamma på Camp Nou skall även Arsenal klara av det.

Nu är det kanske aningen naivt att jämföra Köpenhamn med Arsenal, gruppspel med slutspel och Barcas b-lag med a-laget, men chansen finns. Förra året klarade vi av 2-2 hemma på Emirates och gjorde första målet på Camp Nou. Att ett år senare kolla på det lag som åkte ner till Spanien gör mig ännu mer hoppfull om att vi faktiskt har en ännu större chans att skaka Barcelona om laget bara håller sig skadefritt.

Den största chansen finns dock fortfarande i Carling Cup och FA-cupen. Ipswich skall bara besegras, till och med om vi skulle starta med Szczesny som central anfallare. Leeds i FA-cupen blir en svårare nöt att knäcka, men även de skall kunna besegras utan större svårigheter. Om detta sker är vi i final i Carling Cup och vidare i FA-cupen vilket bör ge laget ännu mer självförtroende och ännu mer hopp om att äntligen vinna någonting.

Ipswich och Connor Wickham skall bara besegras! Foto: Bildbyrån.

Om vi dessutom tar tre raka vinster mot West Ham, Wigan och Everton (som skall vara fullt möjligt) går vi dels in i åttondelsfinalen mot Barcelona med en bra dosa självförtroende och dels sätter vi press på ett United som förhoppningsvis har tappat en eller annan poäng. Allt detta är långt ifrån omöjligt.

Det är dags att glömma gårdagens tunga likaresultat och blicka framåt. Om vi fortsätter spela som vi gjorde igår (vi spelade fantastiskt bra) kommer det göras mål i massor. Kom igen nu Arsenal, jag vet att ni kan!

______________________________________________________________________________

Spelarbetyg och omdömen:
Standardbetyg: 6

• Fabianski (6,5/10) - Gjorde det lilla han ställdes för bra. Fick inte ett enda skott emot sig, men var ständigt alert på kontringar och höjdbollar.

• Sagna (8/10) - Gjorde hela 11 lyckade tacklingar igår! Elva stycken! I en match där vi hade allt spelövertag! Sagna slutar inte att förvåna mig och om det inte varit för det något onödiga röda kortet mot slutet hade han fått ett ännu högre betyg. Man kan dock förstå frustrationen när han flera matcher i rad blivit brutalt nertacklad flera gånger om, stämplad på benen två gånger och dessutom fått springa som en idiot i nittio minuter med blandade resultat.

• Djourou (7,510) - Utan tvekan en given startspelare om han fortsätter så här. Gör inte mycket fel.

• Koscielny (7,5/10) - Efter en liten formsvacka har Koscielny verkligen kommit igen starkt. Riktigt bra mot City!

• Clichy (6,5/10) - Helt okej. Bättre än mot tidigare motstånd.

• Wilshere (7/10 - utbytt i matchminut '82) - Tappade en hel del bollar och spelade smått slarvigt, men har tagit för sig allt mer och mer på Arsenals mittfält. Hade en bra match, men småmissar drar ner betyget lite.

• Song (7,5/10) - Song hade dagen till ära skaffat sig skägg och en ny frisyr. Det fungerade helt okej. Var ständigt aktiv på mittfältet och den något tillbakadragna rollen som han fått på sistone passar honom mycket bra.

• Walcott (7,5/10 - utbytt i matchminut '69) - Hade en något sämre match än tidigare, men var fortfarande en av de bättre på planen. Ständigt ett hot i offensiven och man märkte tydligt att City-försvaret hade stora problem att handskas med honom. Dåligt av Wenger att byta ut honom (enligt mitt tycke). Kunde mycket väl sprungit sig fri på en slumpmässig boll och satt 1-0.

• Nasri (6,5/10) - Glänste inte lika mycket som han gjort tidigare, men var ändå helt okej. Valde dock att inte avlossa bössan vid ett par tillfällen där han mycket väl hade kunnat skjuta mål. Tråkigt!

• Fabregas (7/10) - Försökte, försökte och försökte, men bollen letade sig aldrig fram. Spelade bra hela matchen, men saknade det där sista som gör en godkänd insats till en mycket bra insats.

• van Persie (6,5/10) - Svårt att bedöma holländarens insats. Samtidigt som han hela tiden är aktiv i offensiven (kommer alltid med farliga instick och skott) är han lite slarvig och lite för "på". Kunde tagit smartare beslut i gårdagens match, men det gick som det gick.

• Arshavin (6/10 - inbytt i matchminut '69) - Kom inte med mycket.

• Bendtner (spelade för lite för att betygsättas - inbytt i matchminut '82) - Fick aldrig chansen.

______________________________________________________________________________

Matchens tre kanoner:

• Sagna - Gör sin kanske bästa säsong i Arsenal-tröjan.

• Walcott - Killen springer ifrån allt och alla. Hade med lite mer tur satt minst ett mål.
• Djourou & Koscielny - Andra raka nollan. Försvaret verkar för första gången på länge agera stabilt i alla lägen.

______________________________________________________________________________

Matchens sp*rsspelare:

• Ingen.

______________________________________________________________________________

Glöm inte bort:

Andra raka nollan. Hur tungt det än var att vi inte vann höll vi trots allt nollan och spelade fantastisk fotboll. Med några millimeter hit och dit hade vi vunnit matchen och jag är mer än säker på att målen kommer avlösa varandra om vi bara fortsätter på det inslagna spåret.

Glöm heller inte bort att massor av cupspel väntar oss i både januari och februari! Två matcher i FA-cupen (om vi vinner mot Leeds det vill säga), två matcher i Carling Cup och i februari väntar Barcelona i Champions League samt en eventuell final i Carling Cup. Kan bli mycket intressant!

______________________________________________________________________________

Mina sista tankar:

God eftermiddag! Vädret är underbart här i London och solen skiner på oss som om det vore en solig sommardag. Sådant gillar man! Har nyss kommit tillbaka från gymmet (beläget längst upp i byggnaden) och ska skriva några korta meningar inför dagens match före jag ska laga lunch och fortsätta arbeta.

Igår skrev jag aldrig ett inlägg, men däremot kom en lång och välskriven inför-rapport upp. Det är en syn ni får vänja er vid nu när matcherna kommer titt som tätt. Att skriva ett blogginlägg plus en inför-rapport (samma dag) stjäl alldeles för mycket tid från mitt privatliv. Däremot finns jag alltid på Twitter och då och då skriver jag ändå några rader inför matcher på bloggen också (t.ex. idag). Hur som helst vet ni nu att när jag oftast skrivit en inför-rapport kommer inget blogginlägg upp på bloggen!

Vad finns det då att säga om dagens möte mot Manchester City? Well, för att vara ärlig finns det massor att prata om. Om deras rekorddåliga facit mot Arsenal, om bråket mellan Touré och Adebayor och om hur viktigt tre poäng kan visa sig att bli och om en hel del annat.

Det var någon som ville att jag skulle skriva lite om bråket mellan Touré och Adebayor, men precis som jag svarade i kommentarspåret idag finns det egentligen inte så mycket att skriva om. Adebayor har sjunkit lågt bra många gånger förr, men att han skulle gå runt och snacka skit om Arsenal på träningarna finns det ingen anledning till att göra. Precis som det kom fram idag rörde det sig om en tackling som uppfattades som "långt över gränsen" av Touré som sedan fick spel och tog nacksving på Ade. Det är ganska vanligt att sådant händer i klubbar (vi kan hämta exempel från massor av klubbar och landslag) då och då, men i Manchester City är det lite vanligare än på andra ställen. Det har ju hänt allt möjligt i den klubben under de senaste två åren. Allt från fylleskandaler till slagsmål på träningarna.

Att det skulle bli interna stridigheter när man värvat som man gjort visste alla. Frågan är bara hur långt det kan tänka sig att gå då jag inte tror att det är sista gången spelare kommer ryka ihop på träningarna i de blå delarna av Manchester. Det är upp till Mancini att få ordning på den truppen och som tur är så är det inte mitt jobb. Kan nog bli aningen tufft i slutändan.

Arsenal har lite tur inför dagens möte då City saknar två av sina viktigaste spelare i David Silva och Mario Balotelli. Efter en trög höst har Silva verkligen blixtrat till på sistone och Balotelli må ha världens största ego, men spela fotboll kan han. Det sägs även att Adebayor är osäker till spel, men med tanke på hur livligt det gick till på träningen igår skall det mycket till om han åtminstone inte får en bänkplats imorgon. Han är frisk. Så är även alla andra i Citys trupp som faktiskt är bättre än någonsin.

Ekonomisk dopning och Manchester City går som vi alla vet hand i hand, men det finns inte så mycket att göra åt det. Vi kan klaga, klaga och klaga, men det finns ingenting som kommer stoppa Manchester City ifrån att köpa, köpa och fortsätta köpa. Det är dock väldigt synd eftersom man hade en stor respekt för Manchester City förr i tiden. Bara för några år sedan 05/06-06/07 hade de massor av egna produkter som fick speltid i a-laget och trots att man var ett sämre lag på den tiden var det mycket roligare att möta dem.

Hur som helst lever vi i 2011 och inte 2006. Nu är Manchester City en toppklubb som är att räkna med. Om de mot all förmodan skulle vinna idag skulle de dra ifrån med fem poäng, dock med en match mer spelad. Det är dock inte City som oroar mig, utan deras ärkerivaler Manchester United. United har som vi alla vet en match mindre spelad än Arsenal, men ligger fem poäng före Arsenal efter den inte så imponerande vinsten (har dock spelat lika många matcher som Arsenal i detta nuet) mot Stoke igår.

Om Arsenal skulle tappa poäng, oavsett om det är två eller tre, faller vi ännu längre bakom United och det kommer bli ännu svårare att jaga ikapp dem. Om vi däremot vinner mot City ikväll går vi dels förbi City och sätter fortsatt press på United. Det är ett absolut måste då resten av januari ser väldigt enkel ut med hemmamatcher mot Leeds (FA-cupen), Wigan (PL) och Ipswich (Carling Cup) samt bortamatcher mot Ipswich (Carling Cup) och West Ham (PL).

Dagens match är således extremt viktig för laget, klubben, supportrarna, ja, i stort sett alla. En förlust skulle innebära att vi halkar väldigt långt efter och med tanke på att våren snart är här är det ingenting vi vill göra. För när vårmånaderna väl inleds är varenda match så pass viktig att en enskild match kan kosta oss ligatiteln.

Jag är för övrigt fortfarande väldigt deprimerad över hemmaförlusterna mot WBA och Newcastle. Tottenham-matchen som var årets besvikelse går till och med enklare att smälta, men om vi vunnit mot WBA och Newcastle (som vi gör 9 gånger av 10) hade vi varit i en så mycket bättre position.

Snacka om att jag är rädd för att jag blir tvungen att skriva att det var de matcherna som kostade oss en ligatitel när säsongen är över och Manchester United lyft PL-bucklan. Vi alla hoppas att det inte blir så, men när vi tittar tillbaka på säsongen kan vårt dåliga hemmafacit bli det som kostade oss en titel (dock kan vi vända på det och kanske blir det så att det var vårt fantastiska bortafacit som vann oss ligatiteln...). Varken jag eller ni vill gå saker i förväg, så vi låter det vara som det är för tillfället. Det är sådan fotbollen är och det är ingenting vi kan ändra på. Nu gäller det bara att blicka framåt och försöka komma ikapp och gå förbi Manchester United.

Manchester City har inte vunnit mot ett Arsenal på hemmaplan sedan 1975, men som vi alla vet är rekord till för att slås. Att Tottenham inte hade vunnit borta mot Arsenal (d.v.s. ett Arsenal på hemmaplan) sedan 1993 spelade ingen roll när de vände 2-0 och vann med 3-2 på Emirates. Därför gäller det att ta City på allra högsta allvar.

The Blues kommer att bli en tuff nöt att knäcka, så det gäller att ha tålamod. Jag kommer inte vara det minsta överraskad om det fortfarande står 0-0 i halvtid. Min magkänsla säger att det här mötet avgörs sent och då kan det gå åt vilket håll som helst. City är trots allt det lag i PL (tillsammans med Sunderland) som hållt flest nollor.

Med spelare som Hart, Kompany, De Jong, Johnson och Tevez är det ett lag som kan skapa många problem för motståndarnas anfall och försvar. City är ingen slagpåse längre och det gäller att spela minst lika bra som man gjorde mot Chelsea och Birmingham om man skall ha chansen att gå vinnandes ur striden. Den här matchen kan på många sätt bli vital för hur det går den närmsta månaden. En vinst känns som ett absolut måste.

Personligen kan jag inte närvara på kvällens match, men kommer att finnas på plats när Leeds gästar Emirates i helg. Dessutom har jag bokat in West Ham borta samt Tottenham borta i kalendern. Kan bli riktigt bra!

Sist men inte minst skall det bli kul att se Sanchez Watt spela mot Arsenal (det sägs att han är spelklar och att han har tillåtelse att spela mot oss [rätta mig gärna om jag har fel]). Sedan kan jag inte låta bli att skratta till lite åt Tottenham Sweden som först nu kommit upp i 1000 medlemmar. Hahaha!

Det här var dock allt för idag. Min personliga rapport från dagens match kommer upp imorgon och inte ikväll (ni behöver således inte sitta och vänta på den efter matchen) Hörs då! Och just ja - COME ON YOU GUNNERS!

God eftermiddag! Det har varit ett par hektiska dagar på sistone. Det har inte bara resulterat i att man varit borta ofta, utan även att man varit totalt utsliten när man väl kommit hem igen. Igår blev det i stort sett ingenting annat än sömn och det antar jag att ni alla förstår. Idag är det min sista semesterdag (börjar jobba imorgon tisdag) och nu gäller det verkligen att vila upp sig rejält inför det som komma skall.

Medan andra ligor haft ett break på flera veckor har Premier League-lagen ihärdigt spelat vecka in och vecka ut, ibland upp till tre dagar i veckan. Medan Zlatan och hans Milan är i Dubai och medan Barcelona igår spelade sin första match sedan 21 december har bl.a. Arsenal fått slita och kämpa under jul och nyår. Chelsea har besökt Emirates, Wigan har blivit besökt av Arsenal och på nyårsdagen besegrades Birmingham av The Gunners.

Saken görs inte bättre av att helvetesschemat fortsätter. I övermorgon väntar Manchester City och tre dagar efter det går vi in i FA-cupen mot Leeds. Fyra dagar efter det väntar Ipswich på bortaplan och tre dagar efter Ipswich-mötet väntar West Ham på Upton Park (dit jag för övrigt skall försöka ta mig). Det är först efter matchen mot West Ham vi har lite vila på en vecka. Och sedan drar det igång igen med matcher mot Wigan, Ipswich och FA-cupen med bara några dagars mellanrum.

Vad som dock gör saken bättre är att vi slipper möta topplag. Vi kommer i nästan två månader bara köra vårt eget race och vi har verkligen allt att vinna. Medan Manchester United har kvar att möta Tottenham, Chelsea, Arsenal och Manchester City alla på bortaplan (!!!) har Arsenal redan mött alla dessa lag utom Tottenham på bortaplan. Jag kan erkänna att jag är rädd för att United har en chans att gå igenom ligan obesegrade, men att de skulle vinna alla fem matcher mot alla i top 5 (Big Four är nog ett minne blott...) kan vi nog utesluta, till och med när det handlar om Manchester United. Man skall dock aldrig säga aldrig.

Hur länge håller sig Manchester United obesegrade? Foto: Bildbyrån.

Det finns naturligtvis massor av nyheter att ta upp, men jag tänkte bara ta upp ett fåtal idag. Det första kommer från Theo Walcott som säger följande:

Making the changes worked again. If someone had said we'd get seven points in these three games I think we'd take that. It shows how important the squad is and how you have to rotate, especially in this busy period.

Just trupprotationen har varit ett väldigt hett samtalsämne på sistone. Medan jag själv och många andra var besvikna över det lag som ställdes upp i Wigan kan man i efterhand faktiskt tycka att det var helt okej. Laget som ställdes upp mot Wigan var fortfarande riktigt bra och borde ha vunnit matchen, men försvarsspelet havrerade och det blev bara 2-2. Men marginalerna är små. Om Arshavin satt 3-1 i mitten av andra och vi hade vunnit hade alla hyllat Wenger. Nu blev resultatet ett annat och Wenger blev kritiserad.

Jag försöker inte rättfärdiga hans beslut på något sätt (åtta byten var lite för mycket), men om man spelar tre matcher på fem dagar blir risken för skador avesvärt stor samtidigt som vissa spelare blir uttröttade. Nu skall man kunna spela tre matcher på fem dagar om man får nästan en miljon i veckan och jag tror vi även hade gjort det om vi varit inne i april och varenda match varit absolut avgörande för ligautgången. Nu hade vi dock chansen att rotera med tanke på vår relativt skadefria trupp och Wengers beslut att vila upp laget inför svårare matcher mot Birmingham och Manchester City kan jag tycka var helt okej nu i efterhand. Det var någon som kom med en intressant synpunkt igår. Medan Birmingham - som ställde upp med exakt samma lag som hade spelat fyra dagar innan - såg smått trötta och sega ut såg Arsenal piggt och rappt ut.

Jag kan tänka mig att vi spelar med exakt samma lag mot Manchester City samtidigt som vissa spelare som Arshavin, Bendtner och Denilson får chansen mot Leeds och Ipswich. Men det är samtidigt att leva farligt med tanke på att både Leeds och Ipswich kan chocka oss om de bara vill. Wenger har ett par tuffa beslut att ta de kommande veckorna.

En annan sak jag tänkte påpeka var att Song spelat väldigt bra på sistone. Mycket på grund av att han haft en mer fast roll på mittfältet. Han följer fortfarande med upp i ett par anfall, men de senaste veckorna har han varit mycket mer tillbakadragen än vanligt vilket hjälpt vår defensiv massor. Chelsea hade ingenting att komma med när de besegrades för en vecka sedan. Birmingham hade lite mer att komma med, men stoppades gång på gång av bl.a. Song på mittfältet. Om han fortsätter har en lite mer tillbakadragen roll - precis som han hade hela 09/10 - tror jag vårt defensiva arbete får sig en rejäl uppsving.

One Song, we've only got one Song! Foto: Bildbyrån.

Vad som även bör påpekas är att Djourou gjort två väldigt bra matcher i rad. Även Koscielny har gjort det bra mot tuffa motstånd som Chelsea, Wigan och Birmingham. Sagna skall vi heller inte glömma bort. Han kan ju för övrigt inte vara en människa. Om man spelare tre matcher på fem dagar och springer som en idiot i varenda match kan man omöjligen vara människa.

Saken med det här laget är att det inte finns något mitt emellan. Antingen spelar man ut lag eller så kollapsar man totalt. Det finns inget mitten. Det finns inte en mellannivå för Arsenal. De matcher man vunnit har man spelat bra i. De matcher man förlorat har man spelat uselt i. De matcher man spelat lika i har man gjort antingen eller. Om vi ska ha en realistisk chans att vinna en förbannad titel den här säsongen krävs det att laget håller samma nivå som man hållt i matcherna mot Chelsea och Birmingham. Det gäller att lägga alla poängtapp bakom sig och sikta framåt.

Om vi dessutom kan hitta en jämn och stabil nivå skulle det bli ännu bättre. Det finns ingen chans att vi kan spela ut varenda lag vi möter fr.o.m. nu, men det finns en chans att vi kan vinna många matcher om vi spelar på en nivå som passar oss. Om laget anser att den nivån vi hållt mot Chelsea och Birmingham passar oss, well, då skall man även spela så i varenda match. Men med tanke på hur bra laget spelat känns det smått orealistiskt att vi kommer hålla samma nivå en längre tid. Bottennapp och likaresultat kommer att komma, speciellt när skadorna börjar göra oss påminda igen. Frågan är bara hur länge vi kan hålla oss relativt skadefria och fortsätta bygga på vårt imponerande bortaspel.

En annan viktig fråga är vad vi ska ha för prioritering i cupspelet. Skall vi ställa upp med ett b-lag mot Ipswich eller skall vi ta Carling Cup seriöst, precis som vi gjort tidigare den här säsongen? Skall vi gå in mot Leeds på Emirates med fullt manskap eller vilar vi ett par spelare och riskerar förlust? Eller riskerar vi verkligen förlust om vi vilar ett par spelare? Leeds är ju ändå ... Leeds. Samma sak med Ipswich. Men att åka ur FA-cupen i första omgången och att riskera att åka ur Carling Cup när vi är så nära en titel (må det vara en "Kalle Anka-titel", det är fortfarande en titel...) vore hemskt.

Samtidigt kan vi inte skita i ligaspelet. Vi måste ha vår bästa trupp tillgänglig i ligaspelet och vi måste starta med bästa möjliga elva i bra många ligamatcher. Men hur går det ihop om vi måste starta med en så pass bra elva som möjligt mot Leeds och Ipswich? Det kommer inte att gå. Wenger kommer vara tvungen att vila spelare förr eller senare och från och med nu handlar mycket om prioriteringar.

Wenger har en del tuffa beslut att ta. Foto: Bildbyrån.

Att Barcelona väntar om bara en och en halv månad gör inte saken bättre. Visserligen har vi Wolverhampton hemma matchen före (vilket bör tillåta oss att vila de absolut viktigaste), men på en och samma gång kan Wolverhampton straffa oss för det. De var en sekund ifrån att spela 1-1 på Old Trafford tidigare den här säsongen och de var minst lika nära att spela lika på Emirates förra säsongen.

Det är extremt svåra beslut som väntar för Wenger och hur han än gör kommer han att bli kritiserad. Vad vi dock kan fastställa är att vi har en chans mot Barcelona om våra spelare fortsätter hålla sig skadefria. Om vi spelar lika bra som vi gjorde mot Chelsea och Birmingham har vi all chans i världen att slå Barcelona på Emirates och få till ett resultat på Camp Nou. Det gäller dock att inte skaffa sig för höga förhoppningar.

Innan vi börjar gå mot slutet av detta inlägg vill jag även ha med två uttalanden. Ett av Lukasz Fabianski och ett av vårt japanska nyförvärv Ryo Miyaichi. Fabianski säger följande:

When I was 20 I was different in the way of thinking. The first year when I was playing for Legia [Warszawa] was amazing, a lot of things happened to me and my world changed completely. Maybe I was getting too excited when people were saying positive things about me but I’ve always been working with good coaches and [they] always worked with me not only on the goalkeeping side but also the mental preparation.

The most frustrating time for me [was when I was injured] because after I came back I was sitting on the bench. Three years almost always sitting on the bench was not enjoyable but now it’s ok. I know people have questioned me and maybe some still do, but to be honest I was only focused on working hard and doing my job on the pitch. I always knew I had the ability to play at the top level. The players see me every day in training and know what I am able to do.

I had the believe as well and [was always waiting] to get that chance, to play longer and at the moment it’s alright. I don’t want to get overexcited about it but I’m enjoying it.

Personligen förstår jag absolut varför Fabianski fortfarande ses som ett orosmoment av vissa. Med tanke på hans historik i Arsenal-tröjan kan man förstå att vissa fortfarande inte litar på honom. Vad jag däremot tycker är pinsamt är kommentarer som dessa. Förutom ett enda ingripande (mot Newcastle hemma) har han gjort fantastiskt bra ifrån sig, vilket får mig att må lite illa över folk som enbart kritiserar honom för att "de kan göra det".

Jag har inga problem med folk som fortfarande är lite osäkra över hans kvalitet, men jag personligen anser att han förtjänar minst lika mycket cred för allt det han gjort bra som all den kritik han fått för det han gjort dåligt. Ända sedan han fick chansen mot Partizan Belgrad har han spelat över förväntan. Han har räddat poäng åt oss (Manchester City, Wolverhampton, Everton m.fl.), han har varit dominant i luften, han har kommunicerat bra, han har gjort superräddningar, ja, han har gjort i princip allting rätt. Trots det får han ändå kritik som jag inte riktigt förstår mig på.

Senast mot Birmingham gjorde han en kanonmatch. Förutom den fantastiska räddningen på Sebastian Larsson frispark var han dominant i luftrummet (tog nästan allting) och kommunicerade aktivt med sina försvarare. Han tog höjdbollar som om det var det enda han hade gjort under sina 25 år på jordklotet.

Han valdes till Man of the Match av Arsenal-fansen (på Arsenal.com) efter matchen mot Manchester City och han valdes till MOTM av Sky Sports efter matchen mot Everton på bortaplan. Arsène Wenger har tydligt förklarat att han är vår nye förstemålvakt och trots kritiken har en hel del fans trots allt slutit upp bakom polacken.

Fabianski kastar sig ut i luften. Foto: Bildbyrån.

Det bästa är att det är Fabregas som nickar bort hörnan därefter. Foto: Bildbyrån.

Så länge inte den Fabianski som vi sett tidigare säsonger gör sig påmind finns det ingen anledning att peta honom. Han har gjort bra ifrån sig och lär även göra så i fortsättningen. Ett tydligt bevis på det är att folk knappt pratat någonting alls om att köpa in en ny målvakt i januari. I somras och i höstas var det ett absolut måste och även jag ansåg att det rent av var ett måste att köpa in en målvakt. Nu har jag dock ändrat åsikt, precis som många andra. Lukasz Fabianski är #1 och Wojciech Szczesny är en fantastisk andremålvakt som mycket väl kan komma att bli vår framtida #1.

Sist men inte minst kan vi alla med glädje läsa vad Ryo sagt om sin kommande tid i Arsenal:

I'm confident I have the ability to penetrate defenses over there and hopefully I'll be given the marks that I am looking for. I just have to go there and give it a shot, compete and hopefully one day I will be standing on the pitch at Emirates Stadium.

I don't feel pressured (by the comparisons) but I know in myself that I have nowhere near the talent of such great players as Cristiano Ronaldo and Thierry Henry. I just have to do my best to one day come close to being the kind of players they are.

En av Miyaichis största egenskaper är snabbheten. Han har klockat 10.84 på 100 meter vilket bara är några hundradelar ifrån Theo Walcotts 10.30 på samma distans. Precis som Young Guns nämner har både Miyaichi och Walcott blivit erbjudna en karriär inom professionell friidrott, men tackat nej för att satsa på fotbollen. Bara tanken av att ha Miyaichi på en kant och Walcott på en annan medan vi kan ha spelare som Ramsey och Wilshere i mitten gör mig smått skrämd över vilken framtid Arsenal kan ha. När man dessutom tänker på Djourou, Gibbs, Szczesny och uppkommande ynglingar som Aneke och Afobe blir man ännu mer skrämd. Om vi kan ta vara på all denna talang, ja, då ser framtiden extremt ljus ut.

Det här var dock allt för idag. Imorgon börjar jag jobba igen och jag har ingen aning om när morgondagens inlägg dyker upp. Vi får väl helt enkelt vänta och se. Tills dess får ni ha det så bra! Tack och hej!

Wow! Jag vet inte ens i vilken ände jag ska börja. Från klubbandet på nyårsafton eller från den bästa matchen jag någonsin upplevt på plats? Well, vi kan göra som vanligt och ta det från början!

Bortamatchen mot Wigan var riktigt kul att uppleva och trots besvikelsen över slutresultatet ångrade jag mig aldrig att jag åkte. Det var en upplevelse utöver det vanliga. Att Wigan var en stad som inte föll mig i smaken gjorde absolut ingenting eftersom jag knappast var där för att besöka den. Jag var enbart där för att se mitt kära Arsenal.

Jag tyckte att det var bra stämning, att vi sjöng på rätt bra och att vi fanns bakom laget som en tolfte man. Vad jag inte visste just då var att jag tre dagar senare skulle få erfara samma känsla, fast multiplicerat med hundra. Men som sagt, låt oss ta det från början!

Nyårsafton var äntligen här. London var helt dött på eftermiddagen och man kunde verkligen ana lugnet före stormen. När jag gick ut för att hämta lite snabbkäk från Subway såg jag knappt någon alls på gatorna. Det var lugnt som aldrig förr och om det inte varit för skyskraporna kunde man lika gärna trott att man befann sig i Säffle och inte London.

Efter att ha ätit klart den supergoda lunchen blev det att sitta och finstila årskrönikan som sedan lades upp exakt klockan tre på eftermiddagen. Fram tills åttaslaget satt man inomhus, läste Arsenal-nyheter och pratade med kompisar via Mumble som är ett Skype-liknande program.

Ett litet tag efter åtta mötte man upp med ett par nya vänner och sedan bar det av mot Fabric som enligt många anses vara en av de bästa nattklubbarna i London. Efter att ha stått i kö i en halvtimma kom man äntligen in och från nioslaget fram till en tre-fyra på morgonen minns jag inte mycket. Det var musik, svett, dans, överpris på alla drycker och ballonger överallt.

Efter att ha umgåtts och dansat non-stop i flera timmar (tolvslaget var magiskt!) fick man ändå ha Birmingham-matchen i åtanke. Jag lämnade Fabric cirka tre på natten/morgonen och tog tunnelbanan hem. Efter att ha gjort en snabb visit på McDonalds blev det att gå hem och lägga sig i sängen - direkt.

Eftersom klubbmusiken dunkat sig in i öronen hade jag extremt svårt att sova och när jag vaknade vid niotiden på morgonen hade jag enbart fått några timmars sömn. Knappast den ultimata förberedelsen. Jag dröjde mig kvar ganska länge i sängen varpå jag nästan fick tidsbrist. Det enda jag hann göra var att kolla igenom kommentarerna på bloggen, nyheter inför matchen och en väldigt snabb frukost. Sedan var det ut genom dörren och mot Emirates!

Emirates skulle få sig ett besök! Foto: Bildbyrån.

På väg till tunnelbanestationen vid Liverpool Street blev det även att gå förbi McDonalds igen (inget kaffehak hade öppet...) och ta en snabb kaffe. Knappast det ultimata stället, men det duger i nöd.

Som vanligt tog jag Hammersmith & City till King's Cross och bytte där till Picadilly Line. Vid elvatiden gick jag av vid Arsenal (Holloway Road är närmre, men föredrar att gå av vid Arsenal) och promenerade fram mot Emiraten. Vädret var så himla vackert att det inte går att beskriva i ord. Gatorna var nästan tomma, solen lyste, himlen var molnfri och det hela liknade en vacker vårdag.

Att komma gåendes längs Gillespie Road, gå upp för trapporna mot arenan och sedan vandra på bron, titta upp och se alla våra legender avbildade på jättelika planscher. Allt detta till perfekt väder. Gåshud, bara gåshud.

Väl utanför Emirates lade jag mig ner på en av stenbänkarna precis ovanför The Armoury. Där låg jag säkert i 20 minuter och bara njöt, andades in Arsenal-luften och drömde om en skön seger i Birmingham. När klockan närmade sig tolvslaget rörde jag mig ner för trapporna och till bussarna som stod parkerade vid Queensland Road (precis utanför arenan). Där äntrade jag en av de fem bussar som stod redo. Efter en kvart bar det äntligen av!

Bussresan till St Andrew's blev lång, riktigt lång, men sällskapet längst bak i bussen var trevligt och gjorde resan lite mindre tråkig. Efter ett kort lunchbreak lite utanför Birmingham kom vi äntligen fram, cirka fyra timmar (inklusive breaket på 45 minuter) efter att vi lämnat London och Emirates.

Väl framme vid St Andrew's klev vi av bussen och började sjunga direkt tillsammans med alla andra tillresta Arsenal-supportrar (fanns massor!). Här skulle de minsann få veta att Red Army hade kommit fram. Ända sedan fyratiden då vi klev av sjöng vi nästan non-stop tills åttatiden då vi lämnade. Fyra timmar. Personligen vet jag inte hur jag klarade av det. Jag vet bara att min röst är bräcklig och att jag är helt utsliten.

Arsenalklacken. Foto: Kristonel Elwe.

Före, under och efter matchen var stämningen extrem (med andra ord var den helt sjuk) och jag kan med all säkerhet säga att jag aldrig upplevt en bättre stämning någonstans. Det här var som en rockkonsert, bara att det var vi som var artisterna och "hemmasupportrarna" som var åskådarna.

Nu ska jag inte uttala mig för vilt heller. Jag ligger i lä jämfört med många av er (speciellt vår ordförande Lander som antagligen är den svenska Arsenal-supporter som besökt flest ställen), men av det jag upplevt under mina snart tjugo år på jorden var det här magnifikt. Take it easy guys, jag är fortfarande ung, men jag lovar er att jag en dag skall försöka komma ikapp Lander.

Hur som helst befann sig de flesta gooners inne i supportrarnas "lounge" (eller vad man kallar stället där man går på toa, köper öl och väntar på att matchen ska börja) före match. Stämningen var fantastisk hela tiden och detta klipp beskriver en hel del, men inte allt:

[video:http://www.youtube.com/watch?v=1vr5IwY1qSM]

Vi sjöng, vi sjöng och vi sjöng. Allt från coach trips till Eduardo-hyllningar. Allt från vanliga We love you Arsenal till Rocky Rocky Rocastle. Allt från What do you think about Tottenham till Na Na Na Samir Nasri. Allt från We follow the Arsenal till You live in a shithole. Allt från Walking in a Bergkamp wonderland till There's only one Aaron Ramsey. Ja, vi avverkade så många ramsor vi bara kunde. Och det bästa var att alla sjöng, verkligen alla sjöng.

När matchen väl drog igång fick jag genast en massa SMS om hur högljudda vi var. Det blev bara extra energi för resten av kvällen! Inne på arenan fortsatte vi sjunga som bara den! Det finns så många tillfällen jag vill återberätta här i bloggen, men samtidigt vill jag inte göra inlägget längre än vad det redan är. Vi hade en massa fantastiska ramsor (your ground's too big for you | you live in a shithole | same old arsenal - taking the piss | we've got cesc fabregas - you've got lee bowyer m.fl.).

Den sistnämnda ramsan är kanske den jag minns mest från hela kvällen. Någonstans i mitten av första halvleken började vi alla sjunga "We've got Cesc Fabregas" efter en delikat passning fram till Walcott. Dock kom vi fantasifullt på fortsättningen "You've got Lee Bowyer". Där stod vi upp och turades om att sjunga "we've got Cesc Fabregas - you've got Lee Bowyer" i en massa många minuter. Det ville aldrig ta slut och man märkte tydligen att hemmapubliken såg något ... tagna ut.

Innan jag fortsätter inlägget vill jag flika in med att säga att ni kan läsa mer om matchen i fråga (vad som utspelade sig på plan) i vår officiella matchrapport. Där får ni veta alla detaljer som veta behövs!

När Robin van Persie satte 1-0 blev vi galna. När Samir Nasri satte 2-0 gick vi bananas (vilket märktes av allt och alla) och när Cesc Fabregas låg bakom 3-0 använde vi våra sista krafter för att jubla. Birmingham var ett slaget lag, både på plan och på läktaren. Hemmasupportrarna började genast leta sig ut efter 3-0 och vi satte naturligtvis igång "Is there a firedrill?". Sedan sjöng vi "Cheerio" samtidigt som vi vinkade adjö. Åh, så underbart.

Vad som ej får glömmas är att vi gång på gång sjöng Eduardos namn för att hylla en spelare vars karriär i den absoluta toppen blev förstörd på samma arena vi befann oss på. Det var en fin gest och man fick nästan en tår i ögat efter att ha gjort sig påmind om vad som hände på St Andrew's för bara två år sedan.

Efteråt flödade hyllningarna på bl.a. Twitter och det gjorde resan bara ännu mer minnesvärd:

Reaktionerna på Twitter.

På väg ut blev det allsång (na na na...) och efter att ha stått och sjungit i cirka en halvtimma utanför arenan blev det att kliva på bussen för hemfärd.

De flesta av oss var helt utslitna och en stor majoritet sov på vägen hem. Lite sång blev det naturligtvis, men den stannade av efter bara ett par minuter. Vi alla var trötta, för trötta. Efter lite snack om svenska Premier League-spelare bak i bussen slocknade även jag. Som tur var vaknade jag bara några minuter innan vi anlände vid Emirates igen. Sedan blev det att kliva av bussen, ta tunnelbanan hem och sätta sig för att se BBC Match of the Day.

En absolut fantastisk resa, en skön seger och ett minne för livet. Bättre än så kan jag inte beskriva det. Arsenal är kärlek, en del av det jag lever för och en del av mitt hjärta. Det går inte beskriva i ord hur mycket jag älskar den här klubben. Speciellt inte efter ikväll. Jag älskar Arsenal, jag älskar alla gooners, jag älskar allt som har med den här klubben att göra.

Arsenal 'Til I Die!

______________________________________________________________________________

Matchens tre kanoner:

• Nasri - Förutom att han ständigt var ett hot i offensiven kämpade han extremt hårt i defensiven. Var den spelare som vann tillbaka flest bollar vilket säger det mesta om hans defensiva insats.
• Fabregas - El Capitan! En ledare, en kämpe, en mittfältsmotor. Var fullständigt briljant idag. Glädjen han visade upp efter Nasris 2-0 (han sprang fram mot oss och skrek ut all sin glädje samtidigt som han knöt näven i luften) var så underbar att det kändes ända in i hjärtgropen.
• Djourou & Koscielny & Fabianski - Omöjligt att välja ut endast en ur denna trio. Djourou var lika stabil som han var mot Chelsea (en av säsongens positiva överraskningar så här långt), Koscielny fortsätter att imponera och Fabianski är #1 - inget snack om saken.

______________________________________________________________________________

Glöm inte bort:

Glöm inte bort att det här var för första gången på över fem år Birmingham förlorade en match hemma med tre mål eller fler. St Andrew's är ett extremt svårt ställe att åka till och med tanke på att Chelsea förlorat och United kryssat här var det ingenting annat än en fantastisk insats av laget idag.

Samir Nasri fortsätter sin supersäsong och är nu uppe i tretton mål totalt. En publikfavorit av större mått. Fantastisk spelare.

______________________________________________________________________________

Mina sista tankar: