Davidsson & Mannen

Sunderland AFC bildades 1879 under strängt överseende av Mr James Allan. Denne James Allan var en från Skottland utvandrad lärare och skolledare med ett brinnande intresse för sporten Association Football. Klubben bildades som Sunderland and District Teachers AFC och var sin första tid någon form av korplag för unga magistrar.

Efter att ha skippat skolvårdsreferenserna och kortat ned sitt namn blev klubben medlem i den nationella ligan lagom till säsongen 1890-1891. Lagets spelarbas var då inte längre folkskollärare utan de något mindre akademiskt inriktade skottar som värvats till klubben. Immigranterna från norr hade tagit med sig en stor dos fotbollskompetens och klubben tog hem sin första ligaseger redan säsongen 91-92. Klubben skänkte därigenom staden Sunderland ett lyckans ljus av framgång, ett ljus den kanske inte riktigt var van vid.

För livet i Sunderland var under denna period inte alltid helt enkelt. Det var fiske i snåriga vatten, fulhandel och nasty sjöfart, kol, salt och spannmål. Det var karg kyrklighet, Victoria Hallkatastrofer och slagsmål med grannstaden Newcastle. För dessa städer kunde verkligen det där med rivalitet, med grannschismer och det var Mackems mot Geordies i frejdigt handgemäng så ofta som det någonsin var möjligt. Och så skall det tydligen ha fortsatt än idag.

Dagens Sunderland AFC styrs av den gamle Unitedmittbacken Steve Bruce. Denne Mr Bruce är en man som står upp för sina nära och kära och verkar verkligen vara en man av principer. Minns ni FA-kuppmötet mellan vårt Arsenal och Bruces Blades, i februari –99? När Overmars gjorde mål efter att Kanu råkat bryta mot koden att, sparka tillbaka bollen till motståndarlaget, när de rullat ut den till inkast på grund av eventuell skada? Bruce gick bananas och hotade med att ta sitt lag av planen om inte målet underkändes och ströks från protokollet.  Kanu fick gråta ut en ursäkt i kvällspressen och Firma Wenger-Dein erbjöd omspel i Sheffield. Men Steve Bruce lät sig inte hunsas eller falla till föga för smickrande locktoner av ursäkt från någon storklubb eller nigeriansk gästarbetare. Gjort är gjort, rätt skall vara rätt, dum är ond och stackars är det synd om.

Riktigt så rigid var Mr Bruce inte när han, i början av juni -09, lämnade sin dåvarande arbetsgivare Wigan Athletics för det rödvitrandiga laget i nordost. Han skrev då på ett lukrativt treårsavtal med klubben som är hans barndoms favoritklubbs absolut största antagonister och blodsvurna fiender. Vi känner ju redan till städerna Newcastles och Sunderlands rivalitet och du säger oskön sell-out medan D&M säger kärleksfull brobyggare med sinne för ironi.

För som en fredens lilja lägger Steve Bruce sin ganska gedigna lekamen över floderna Tynes och Wears kalla och mörka vatten. Som en genetisk busgrogg av Bantar Björn och Lillen Eklund korsar han alla revirgränser i fredens, samförståndets och förbrödringens tjänst. Född och uppvuxen på Brown Ale, grötig toonska och St Jamesiska drömmar om storhet, är han så uppfylld av önskan om gränslös samvaro och kärlek, att han låter udda vara jämnt, förlåtelse vara all och medmänsklig storhet ledstjärna i det nordengelska mörkret.

Men hur skall vi som blivande antagonister göra för att rasera denna monomentala brobyggare och det lag han har sina solida korvfingrar kring? Jo, det skall jag säga dig. Det finns två alternativ, Wengers och D&M´s, dessa lyder som följer:

Wenger choice: Mr Wenger kommer att köra med sitt vanliga mittfält, där Song och Arteta kommer att spela bakom Ramsey, vilken inte kommer att kunna leverera några som helst användbara passningar till någon av TW14, RvP eller Gervinho som, avskiljda från övriga fotbollsfastland, kommer springa omkring i sedvanligt ingenmansland. Av den andledningen skall vi i stället fundera kring:

D&M choice 1: Szczesny i mål, en backlinje bestående av Jenkinson, PM4, Koscielny och Gibbs/Santos. Ett mittfält där Song tillsammans med någon av Frimpong och Coquelin spelar bakom Arteta, vilka levererar skönspel till kreatörer Arsjavin och RvP samt blivande måltjuven Gervinho.

D&M choice 2: Redan nämnda Back Five, därefter ett mittfält bestående av Song och Arteta bakom, en på rätt plats spelande, Då D&M och Mästare DB10 är rörande eniga varför RvP kommer att få spela på DB10´s gamla position. Rättvänd och just bakom anfallstrojkan. RvP kommer matchen igenom att servera briljanta smörpass till Arsjavin, Chamakh (ja, det är sant) och Gervinho.

D&M choice 2.5: Att vi spelar någon av Gervinho eller TW14 centralt framför RvP, och/eller ännu hellre ge AOC chansen från start. Oavsett, så borde AOC, Park och TW14 ligga bäst till för inhopp, vilket även Rosicky och Coquelin, beroende på matchbild skulle kunna göra. Jag vet att Arsène ”Skynda Långsamt Till Folk Somnar” Wenger vill vänta in AOC eller låta andra spelare, som han kanske anser står före i kön, spela, men i D&M choice skall bästa spelarna vara på plan, oavsett ålder. Gör AOC för dagen mer nytta än TW14, så skall han spela. Gör Coquelin eller Frimpong mer nytta än exempelvis Aaron Ramsey så skall inte Ramseys namn stå med i startelvalistan. Så är det bara. Oavsett vad motståndet heter. Enda undantaget heter Trupprotation, men eftersom det begreppet verkar vara okänt för Wenger, så är regeln bara att följa.

Denna match skall vi bara vinna, denna match skall vi bara äga. Sunderland är ett mittenlag, förvisso ett pimpat sådant men fortfarande ett mittenlag, som vi bara skall hålla bakom oss. Ett Sunderland utan egentliga anfallsspelare, speciellt i denna match när de stympas av vår egne Nicklas ”Fuck You I’m Nick” Bendtners frånvaro, får liksom bara inte vara ett hot mot oss. - Trots att denna säsong mest verkar vara fotbollens version av Vill Uppochned. Vi skall egentligen bara ta dessa svartkatter i svansen och hysta dem åter till landets nordvästra hörn, där ingen egentligen verkar vilja bo kvar, ingen Mack får sinnesfrid och där ingen WAG finner shoppingro.

Men tänk ändå om fler kommunalpolitier, näringslivspampar och skolledare kunde ta efter killen Bruces exempel. Tänk om fler magistrar, rektorer eller fotbollsmanagers kunde vända sin kupade hand för de goda värdena skull, på samma sätt som Mr Steve Bruce från Corbridge, Newcastle upon Tyne. Sträcka upp sin kupade hand, varsamt hållandes en fredens lilja, och med kraftfullt magistral röst stämma upp i I will lay me down, Like a bridge over Trouble Water. Oh, så vackert, Bruce.

Vi står just ni in the deep shit och om det kan det inte råda några som helst tvivel. Vi ligger på 15:e plats, förlorade just före landslagsuppehållet mot värsta rivalen och har ungefär trettiofemtusen av våra mest viktiga spelare på skadelistan. Om inte värst vore illa nog, så förlorade vi under sommaren som var, inte bara vår lagkapten till hans upplevda modernklubb, utan även en av fjolårssäsongens mest tongivande offensiva spelare till en av våra stora konkurrenter. Vi gjorde det dessutom utan att ersätta dem med adekvat spelarmaterial och dessutom utan att täta de defensiva läckor som då redan var pinsamt uppenbara.

För att fortsätta frossandet i vårt miserabla gyttjebad till fall, så har vår nye lagkapten Robin van Persie, börjat skicka signaler, förvisso hedrande subtila, om att hans framtid inte lika säkert är just i Arsenal. Att hans önskan om att vinna är så stark och att möjligheten att göra det i Arsenal inte längre är så stor. Att han påtalat behovet av att värva men att Mr Wenger, eller någon/några andra, har kommunicerat att handbromsen fortfarande är lätt åtdragen.

Vi kan tycka vad vi vill om den moderna fotbollens närmast sjukliga löneutveckling, där proportioner och rimlighet för länge sedan lämnat bordet. Men till syvene och sist, så jämför våra vänner toppspelarna sig med andra toppspelare och de bästa spelarna kommer, så länge det ges utrymme för detta, kräva de bästa lönerna. Och vill vi vinna troféer så behöver vi de bästa spelarna. Det går liksom inte längre att blunda för läget, vad man än tycker om det.

Vill vi vara en mittenklubb så kan vi fortsätta med nuvarande lönepolitik, men vill vi vara med och utmana om titlar så måste vi hoppa på tåget, hur galet det än må framstå eller till och med vara. Vill vi behålla våra bästa spelare så måste vi inte bara ge dem högre lön, utan även värva andra toppspelare vars glans de kan spegla sig i.

I dessa tider av svårmod, förfall och desperation höjs fullt rimligt också ropen på förändring. Och som bloggkollega Kicken, för några dagar var inne på, så verkar det som olika fraktioner, kring Wengers situation i klubben, utkristalliserats bland klubbens fantaster. Det är liksom ”Avgå Wenger” vs. ”In Wenger we trust” hela tiden och däremellan finns ingenting eller i bästa fall en grå massa av menlösa personer som inte vågar ta ställning. För eller emot, antingen eller, svart eller vitt.

Själv står jag så klart i den ovan nämnda grå massan emellan de olika argumentationsytterligheterna. För jag vill inte sparka Wenger, jag respekterar honom och hans strävan så djupt. Men jag vill vinna och jag är så erbarmligt trött på att ständigt vara på den förlorande sidan. Jag är trött på att vara trött. På att förlora så mycket energi på något som för i världen istället brukade ge mig energi. Som brukade lyfta min tillvaros tunga stunder till uthärdlighet. Som brukade ge mig ett halvt plus tillgodo i alla lägen, eftersom jag alltid kunde falla tillbaka på en kommande kuppfinal, ett holländskt spelgeni som alla ville ha men som bara ville spela för oss eller på en självklar tätkänning i ligatabellen.

Tyvärr sitter jag inte inne med lösningen, jag har kläckt koden eller funnit trollformen. Däremot när jag ett hopp, inte bara om att Platinis FFP-regler helt skall kicka in, utan även om att Wenger skall visa vilken klok man han fortfarande är. Att han skall vara stor nog att inse att han behöver få in en ny röst, en ny infallsvinkel eller en kraftig dos av den gamla vinnarkulturens kraft av självklarhet. Att han, trots sina trettio år av tränarerfarenhet, skall visa sig vara så ödmjuk som endast en riktigt stor man kan vara, och efterfråga hjälp när han så behöver.

När jag läser den här artikeln så fylls hela jag av värme. Framför mina ögon framträder inte bara bilden av den vackra historien utan även bilden av framtiden i form av Wengers nya assistenter. Det perfekta paret i träningsoverall, den perfekta lösningen på det svåraste av problem och den ultimata win-win-situationen. Ett offensivt geni tillsammans med ett defensivt monster av cynisk insiktsfullhet och båda stöpta i en form av att vinna är allt och att förlora inte ens finns med som alternativ.

Om vi nu tror att endast pengar är lösningen, så kan vi värva hur mycket som helst i januari och betala hur höga löner som helst till hur stora namn som helst. Men om vi inte får bort möglet från väggarna, rosten från stålbalkarna och den fadda eftersmaken av unkenhet, så kommer vi ändå inte hitta tillbaka till vad vi en gång var. Tillbaka till glädjen, till vinnandet och tillbaka till den nästan berusande känslan av att vara en upp på alla du möter. Dennis och Martin kan faktiskt vara lösningen på fallet. Men då måste Wenger först komma till insikt och se fallet…

En gång i tiden var ditt Arsenal av det goda slaget. Hårt arbetande vanliga män grundade klubben, byggde upp den och hårt arbetande vanliga män spelade, i förlagor till dess ljuvligt vackra tröjor, för den. Sen kom en lättsamt skönt wheelande-dealande lokalpolitiker, flyttade klubben till sin rättmätiga hemvist och resten är, som de brukar säga, historia. 

 Vi hade goda perioder och vi hade mindre goda. Vi spelade vacker fotboll och vi hade, om sanningen skall fram, ganska långa perioder där vi spelade en allt annat än vacker fotboll. Men vi kämpade så gott vi kunde, vi stred med stolthet i vårt bröst och vi var av någon form av godo. Islington/Highbury utnämndes till Englands 9:e värsta ställe att bo på, men klubben skänkte områdets invånare en liten orsak till att känna någon form av stolthet.

Sedan började importerna välla in över den engelska ön och Arsenal gick i bräschen. Vi tog inte bara in franska världsmästare, exotiska afrikaner utan även en udda fågel i form av en fransk akademiker som fick ansvaret att leda laget och dess utveckling. Gammalt mötte nytt, engelskt mötte utländskt och vi vann, vi vann och vi vann ännu lite till. Vi spred skräck i motståndare, inte på grund av något övervåld utan för att våra motståndare inte hade en aning om hur de skulle besegra oss. Snabba, smarta och med kvickaste av omställningar gäckade vi motståndarna till att jaga skuggor i en annars väl upplyst tillvaro. Vi var bland de största, de bästa och mest vackraste fotbollsvärlden hade att uppvisa. Vi var Arsenal och vi var bäst.

Om du nu fortfarande tror att så fallet är du lika vilseledd som invånarna i den lilla Evenemangsstaden. Tror du att laget du bär i ditt hjärta, om du är tärd av tunga stunder, skulle bära dig på sina kraftfulla axlar, så tror du inget annat än fel. För ditt lag är inte längre ditt. Det du tror dig se är inte längre sant och Arsenal är inte längre Arsenal. Det du trodde var en stor klubb, rent av en storklubb, är nu bara en i mängden. En liten fisk i stora vatten, redo att simma vilse eller att bli uppäten av någon större.

För ditt hjärtas klubb har blivit kidnappad av de små människornas draperande syndikat. De små människorna är så små att du aldrig ser dem och absolut aldrig, om du skulle råka snubbla på någon av dem, tror att de spelar någon egentlig roll. Men de har tagit över det du trodde var ditt och gjort det till sitt. Och om det har du varken något att säga till om eller att skylla ifrån dig för. Det bara är så. Ja, det bara blev så.

Laget innehavs nu av sluga små representanter för tjocknande magar vars enda önskan är att växa sig ännu tjockare och bli än mer inflytelserika. I alla ändar finns de. De bara är där. Hux-flux, som en axelryckning vid en väldoftande pissoar. Prinskorvstjocka direktörsfingrar i ena änden och fotbollssparkande hybris i den andra. Som lätt glänsande kackerlackor klättrar de utmed väggarna in över AG´s betong och du är så bedövad av showbiz att du inte hör ljudet av deras små tassande steg uppför halsen på din älskades hals. Och där, någonstans vid sidan av, där står du och tror att du har koll och inte alls är bortkollrad.

Men detta är ändå inte det värsta. För mellan dessa små människors draperande syndikat och profithungerns väktare, skvalpar klubben numera runt i en ocean av medelmåttlighet. Vi säljer biljetter som smör i solsken, bufféer går åt i rasande fart och vi har ligans bästa rulltrappor. Islington är alltid nystädat, vi har världens grönaste gräs och vi har en massa spännande spelarnamn att trycka på de inhandlade klädesplaggen. Vi är unga, vackra och nästan lika kortväxta som världens-bästa-messi.

Men vi vinner aldrig någonting. Vi blir aldrig längre bäst på det som klubbens hela existens går ut på. Vi är vackraste ytan men saknar numera helt innehåll. Vi har det mest välbesökta av evenemang, gladaste gästerna men får aldrig mat på det egna middagsbordet. Spunnet socker och lukten av fotbollscharter, men det ekar av tomhet i prisskåpet. Konsumenterna står i kö för att konsumera ännu mera, pengarna rullar i en allt stridare ström men inget ges till de svältande fantasterna. En inbjudande arena med mjukaste av stolar, formad som en berg-och-dalbana, men inga troféer att skänka stolthet till området där den ligger. Upp och ned, ned och upp, grisen gal i granens topp.

De små människorna har gjort big business av ett lag från norra London och de har samtidigt förminskat ett tidigare storlag till ett skrumpnande skrott. Vi har blivit lika ekande tomma som en Evenemangsstad utan fungerande infrastruktur. Lika obetydliga i värde som ram utan innehåll, som ett giftermål utan kärlek eller som en stad vars huvudsakliga mening är besökande turisters plånböcker.  En vattenfestival, en multiarena långt bort i obygden eller en imploderande eventkonsult. Förut var vi en vinstmaskin fruktad av alla, nu är vi en underhållningsenhet som alla andra ler överseende åt, men som ingenting vinner.

Vill du läsa den inldande västgotiska delen av dystopin, så finner du den här: http://www.arsenal.se/index.php?option=com_myblog&show=Evenemangsstaden--en-socialpornografisk-dystopi-i-tvA-delar.html&Itemid=59

Det finns en liten stad, någon stans i vårat land, som bara de som gått vilse kan finna. I denna stad är alla glada, har gröna öron och pratar ett språk som bara består av högljutt ljudande vokaler. De som bestämmer i staden kläckte en gång idén att få ihop verkligheten genom att göra om den till en enda stor berg-och-dalbana. Och om sanningen skall fram så består numera hela staden endast av en herrans massa olika berg-och-dalbanor, hopknutna av spunnet socker och gladlynt gubbrock uppslängt framför fötterna på en kissande havsgud. Invånarna spenderar mestadels sin tid med att stå bredbent och applådera allt de ser och hör, skratta åt grannens goa vitsar eller med att knåpa fram några egna av samma sort. Mer av samma, gratis godis åt alla barnen, stora som små.

För i den här staden tror folket att allt de ser är sant. Att så länge ytan är vacker och solen skiner så är allt väl. Så länge en massa människor vill komma och besöka staden så måste den ju bara vara hur bra som helst. Och är staden hur bra som helst, ja då måste man ju vara glad. Och är man bara glad så är ju, som nämnts, allt hur bra som helst. Och på den vägen är det. Som yra hamstrar i löphjulen springer de kring, runt, runt, lyckligt ovetande om allt och ingenting.

Det stadens invånare inte riktigt känner till är att de, där bland parisarhjul och tjockmagade underhållare, egentligen inte finns. Eller ja, de kanske existerar som en liten del i en statisk kolumn, men de vet inte hur man gör för att tänka och de har ingen aning om hur saker och ting verkligen är beskaffade. De har ingen mat att äta och ingenting meningsfullt att göra om dagarna. I stadens parker kvittrar ensamheten och längs dess gator kissar tomhetens skuggor i kapp med fredagsfyllans drömmar om delaktighet och innebörd. I skolorna lär sig barnen absolut ingenting, deras gamla far- och mor föräldrar ruttnar bortglömda på hemmen och stadens sjuka ligger döende i personalöde sjukhuskorridorer. Ut med maktens korridorer stoppar rikligt kliade ryggar ned sedelbuntar i varandras fickor, samtidigt som den lilla stadens invånare hålögt ser på med dreglet rinnande ur mungipan.

Men så länge alla är glada och tycker om människorna så spelar ingenting egentligen någon roll. Den lilla staden utses år efter år till så vackra saker om som Årets Evenemangsstad och det låter ju hur bra som helst även på det lokala tungomålet. Om invånarna nu skulle få för sig att ägna en stund åt tankeverksamhet, så är det ungefär så de tänker. Och sedan drar de en vits, dunkar någon medlevande låtsaslasse i ryggen och går in och hämtar grogg gjord på smuggelsprit och östeuropeiskt läskeblask.

Nu skall du dock inte se ner på stadens stackars invånare. De gör liksom så gott de kan. De vet inte bättre och de tror fortfarande att de är av det där goa slaget. Du skall heller inte tycka synd om dem. För visst är det på många sätt synd om dem, men även om du om detta intet vet, så är du i samma situation som de är. Du är de och de är du.

För du är lika lyckligt ovetande som de. Du går lika lyckligt ovetande till jobbet, gör ditt jobb, kommer hem och kramar om din fru samt spenderar din tid framför TV´n, lika lyckligt ovetande som folket i Evenemangsstaden. Du tror att du håller på ett fotbollslag, men sanningen är att det för länge sedan håller dig. Att det har tagit makten över dina görande och över ditt livs emotionella innehåll. Du tror att du följer Arsenal, men sedan lång tid är det Arsenal som förföljer dig.

Och du tror att laget i ditt hjärta är av det goda slaget. Det är inget av de monetärt dopade che£sky eller man-shitty, ej heller det dubbelmoraliskt hymlande fuskbarca eller stöddigt skolgårdsmobbande we-get-what-we-want-manu. Du tror att vi är de goda killarna. Att vi är skönspelande esteter, företrädare för den goda sortens fotboll och att vi står för de goda värdena i livet. The last man standing, the last of the good guys and whatevva whatevva.

Men detta är endast en lögn. Allt är lögn och du förstår inget av vad som har skett eller av vad som sker.

To be continued... Troligtvis i morgon eller i övermorgon. Och då kommer det, än mer, att handla om vad som håller på att hända med laget i ditt hjärta.

Det finns texter du längtar efter att författa och det finns texter du nästan fruktar att du behöver befatta dig med. Den här är av den senare sorten. För jag hade planerat att skriva igår kväll, efter matchen mot spurs, men jag kunde inte förmå mig. Jag kunde inte få mig att försöka sätta ord på mina upplevelser av vad vi just nu går igenom och jag kunde inte förmå mig att vara kvar i det som gjorde så förbannat ont.

Nu har vi mött två av de lag som, enligt expertisen, skall utmana oss om kvalplatsen till Champions League och vi har förlorat båda. Vi ligger på femtonde plats i tabellen vilket är elva platser fel, om vi fortfarande förväntar oss vara ett så kallat topplag, och vi är i fritt fall. Vi förlorar mot bottenlag, släpper in onödiga mål och beter oss överlag som det juniorlag vi är. Klubbens ledning har helt tappat verklighetsförankringen, höjer biljettpriser men sänker lagets kvalité genom ett konsekvent uselt värvningsarbete. Wenger talar om att vi skall vara ett världslag och mitt i detta elände står Du, Arsenalfan, och försöker förstå vad som håller på att hända med ditt lag.

Matchen igår var inte dålig, vi var tvärtom bättre än vad vi varit på senare tid. Vi hade en målvakt som förvisso släppte in ett något billigt mål och vi hade ett mittbackspar som självklart brast i kommunikationen, som nykomponerade par gör, men som var den här säsongens bästa mittbackskombo och vi hade en defensiv mittfältare som inte bara stoppade bollar utan även fördelade densamma.

Men som ni vet räckte inte detta. Inte på långa vägar. För långt däruppe sprang en anfallstrio helt avskuren från övriga laget. Den länk som det centrala mittfältets offensiva del skall vara saknades helt och när de fick bollen så missade Gervinho självklara målchanser medan TW14 mestadels var den parodi av sig själv vi tvingats vänja oss vid. Gervinho och TW14 skall inte spela samtidigt, Gervinho är som sämst på vänsterkanten och TW14 saknar helt den fotbollsintelligens som ett dynamiskt ytterspel kräver. Och RvP var helt omsvärmad av försvarare där han, ensam i ingenmansland, sökte deltagande i ett spel som hölls utom hans räckhåll. 

I denna bedrövelse är det smått omöjligt att ge en objektiv bild av respektive spelares insatser, men jag skall ändå göra ett försök:

Szczesny: 3/5. Fuskade på förstamålet genom att släppa bortre stolpen och skulle absolut ha tagit Walkers 2-1-mål, men var trots detta en av de bättre igår. Räddade minst tre klara frilägen, dels med spektakulära räddningar, men framför allt genom att ha is i magen och vänta ut Tottenhamspelarna. Känns oerhört orättvist att 2-1-målet fick bli avgörande, för Szczesny är värd att ha ett bättre anfallsspel framför sig.

Sagna: 3/5. Fram tills hans skada var Bale, i princip, osynlig. Därefter blev han hela N17´s favvogossedjur. Sagna är en av få stjärnor i dagens Arsenal, och hans gårdagsmatch var inget undantag från regeln, där han gör det mesta defensivt rätt och även mycket gott framåt. Rapporterna talar om minst tre månaders frånvaro, vilket måste anses vara de sämsta av nyheter.

PM4: 3/5. Ett par kommunikationsmissar i förhållande till hans nya mittbackspartner och en viss passivitet vid 1-0-målet, men i stort gjorde Per en stabil och bra match. Vältimade uppstick och lugna passningsfötter, vilket gör att vi nu bara vill se honom bättre och mer framträdande på offensiva hörnor.

Song: 3,5/5. Man of the Match, enligt D&M-sekretariatet och på gränsen till ett ännu högre betyg.  På rätt plats nästan hela tiden, lugn och säker i brytningarna och med ett passningsspel som borde väcka avund i vilken central mittfältare med nr 16 på ryggen som helst. Ingen slump att han stod för assisten till målet. 50% av denna säsongs bästa mittbackspar, men trots detta känns det, på grund av hans pånyttfödda passningsspel, nästan som slöseri att spela honom som mittback. Dock bör han vara kvar där till Vermealen återvänder till startelvan.

Gibbs: 2,5/5. Ganska bra, fast bara nästan. Han fortsätter att glädja oss med sina offensiva löpningar, instick och riktigt stabila inlägg. Men ger oss även huvudbry genom att ständigt släppa förbi sig motspelare på väg framåt. Hade en tuff match mot van der Vaart och fick slita hårt för att hänga med.

Coquelin: 3,5/5. Hack i häl på Song när denne blev MOTM. Återigen en mycket bra insats av fransmannen, som höll lugnet, täckte ytorna och tog bort merparten av Tottenhams central offensiv. Oerhört nyttig inte bara med sitt defensiva slit, utan även med sin förmåga att slå passningar framåt i banan. När Song lämnar backlinjen och återfår sin plats på det centrala mittfältet måste han ha Coquelin bredvid sig. Hör du det, Wenger!

Arteta: 2,5/5. Oj, vad han saknade medspelare i rörelse. Oj, vad han stod och letade efter passningsalternativ och oj, vad ensam han var där i kreativitetens navkapsel. En stabil EPL-spelare, men ingen arvtagare till Cesc Fabregas, för den killen hoppar nyopererad kring på kryckor. Behöver sällskap på CM.

Ramsey: -/5. Här väljer jag att inte sätta något betyg. För jag ogillar syndabockstänkandet och jag ogillar att lägga all smörja på en person. Men där även en blind höna kan hitta ett korn, där kan även en rakt igenom usel Arsenalspelare göra ett mål. Ramsey var igår, och detta smärtar mig något oerhört att skriva, rakt igenom usel igår. Passningar slogs bort i tid och otid och det defensiva alibijoggandet fick, i D&D´s frånvaro, ett nytt ansikte. Jag känner verkligen med Ramsey, som före skadan var hur lovande som helst, men efter densamma mest ser ut att vilja gå och gömma sig.

TW14: 1/5. Var han med igår? Jo, jag såg några skott vina upp på kortsidesläktarna, men var det en professionell fotbollsspelare i ett världslag som stod för dessa? TW14 gör sig bäst som inhoppare, när motståndarnas ytterbackar redan är tröttkörda, men som startspelare hade han återigen inget att ge. Och på något sätt känns han förstörd och förbrukad. För när han får bollen, och istället för att antingen vänta in ytterbackens överlappande och kuta in i mitten, eller fortsätta anfalla själv med bollen, stannar han bara upp och slår en passning bakåt till en stillastående CM. Och där dog ännu ett anfallsförsök kvävningsdöden. Ännu en gång, ännu en gång.

RvP: 2/5. Oerhört svårbedömd. Fick inga bollar att jobba på och hade ständigt två killar på sig. Han måste ha sovit dåligt i natt av all den ilska han borde känna inför sina medspelare som kategoriskt vägrade ge honom något att skapa av. En ensam ö i en ocean av bedrövlighet.

Gervinho: 2/5. Som jag var inne på tidigare, så skall Gervinho inte spela med TW14, för han behöver något att samspela med, byta kant med och dra isär backlinjen tillsammans med. Det kan han inte tillsammans med TW14. Brände lägen han absolut borde satt och verkar vara på väg att redan ha smittats av Arsenalsjukan.

Benayoun, Arsjavin och Jenkinson bedöms inte. Två av dem borde ha spelat från och den tredje kommer få spela konstant de närmast tre månaderna, så därför släpper vi ämnet.

Wenger: 1,5/5. Bra DM-val och förutseende att ha Jenkinson på bänken, men i övrigt mest sådär. Fortsatt feghet att inte vilja spela ett centralt mittfält i form av det låset som exempelvis Coquelin-Frimpong hade utgjort och fortsatt envist in i förbannelse.

Och med tanke på denna envishet, samt hur matchen utvecklade sig, är det inte annat än att man tänker på Scott Parker och dennes sommarval. Detta lågbudgetköp som borde har varit så lockande för Wenger, vars pris vi hade råd med och vars löneanspråk vi lätt hade kunnat matcha. Hade han spelat för oss hade han varit en tredjedel av mittfältet, i min värld länken mellan den främst defensive och den främst offensive tredjedelen, mellan Coquelin och Arteta, och ni vet ju själva vem som hade den platsen igår.

Detta får mig att tro att den där sanningen om att Wenger vill vinna till varje pris, bara är en myt. Att det inte alls är så att Wenger vill vinna till varje pris, utan att han, till varje pris, vill vinna på sitt sätt. Att det viktigaste inte är att Arsenal vinner, utan att Arsenal vinner på Wengers vis. Och hur är det talesättet lyder? Högmod går före...?

Ni vet hur det är med jobbiga småbröder eller med de där kusinerna från landet som helt saknar koll. Med klassens nye kille som direkt vill visa att han verkligen hänger med, att han kan slänga sig med de fräckaste uttrycken och innehar de senaste attiraljerna och accessoarerna. Killen som vill lite för mycket, som jobbar lite för hårt på det och som är igång och försöker precis hela tiden.

Först går du kanske på spektaklet och tycker att killen faktiskt är ganska okej. Sedan märker du att det under den uppdaterade ytan inte finns så mycket av det där han utger sig för. Du fylls då av en gnagande känsla av att vara insvept i en allmänt oskön social sfär och försöker långsamt dra dig därifrån genom att bara undvika killen. Fortsätter han med sin act, så blir du till slut ilsken och markerar avstånd. Du tycker han är jobbig, ocharmig och ingen som du vill bi associerad med.

Eftersom du är en fin människa och din mamma lärt dig att man skall vara snäll, så går du en match i den intrapsykiska ringen, vilken leder till att du snart förlåter killen för hans något osköna och ständiga pådrag. Du kanske inte försöker bli bästis, men då låter honom i varje fall få vara med i leken och du ser till att faktiskt till välja honom någon gång då och då, när ni skall dela upp lag till lunchrastens fotbollsmatch. Era familjer kanske inte firar midsommar tillsammans med hamnar ni bredvid varandra på skolavslutningsutflykten, så accepterar du att ha deras picknickfilt bredvid eran. Inte för nära, på ett visst behörigt avstånd och med en outtalad överenskommelse om att det är du som är kungen, dina regler som gäller och ditt accepterande killen även fortsättningsvis alltid kommer att sukta efter. För du tycker nästan lite synd om honom. Och du vill inte göra honom ledsen.

Ungefär så är det med fotbollsklubben Tottenham Hotspur och ungefär så relationen mellan Arsenal FC och detta Hotspur. Arsenal är kungen och killen med kollen, medan spurs är snubben från landet som åker in till stan och leker världsvan. Arsenal är coola katten och spurs Allan Ballan. Arsenal är en blå Puch Dakota och spurs en gammal ärvd trampmoppe som toppar på 25 km/timmen i nedförsbacke, hemlängtan och bajsnödig.

De vill liksom vara med och leka med de stora killarna. Spotta längst och klättra högst. Palla flest äpplen och ha farligaste storebrorsan. Ha alla hårdrocksskivor som folk pratar om och ha massvis med nitbälten, fast de alltid liksom råkar glömmas kvar på landet. De ljuger alltid ihop historier om hångel med än den ena än den andra av parallellklassens tjejer, även om alla vet att de närmsta de kommit är en nekad långtradare med hon Clearasiltjejen. 

 Spurs vill vara med i smeten, men fixar aldrig att klamra sig kvar. De vill vara ett bland CL-lag men vi vet ju alla hur det gick och alltid hur det går med den saken. De vill vara det genuina laget i norra London, men kan inte ens få en tunnelbanelinje framdragen i acceptabel närhet till sin arena. De tar i så de spricker men blir aldrig ändå stora.

Men vi i Arsenal är de goda killarna och vi låter gärna spurs hålla på och konstra sig. Vi låter dem hållas. Självklart på behörigt avstånd och självklart på sin plats, men ändå så nära så att de tror att vi har accepterat dem. Vi låter dem leva i denna villfarelse och vi gör det för att vi är hyggliga och inte vill göra dem ledsna. Vi låter dem vara med och lattja trots att de alltid måste testa cykelsparkar och alltid bara skjuter bort bollen. Och vi låter dem ha sin picknickfilt på samma gräsplätt som vår är på, för vi har överseende med dem, den lilla finniga kusinen från landet.

De elva som skall åka upp till den norra oroshärden och bitchslappa fason på den odräglige lille klassclownen, bör i och med rådande omständigheter, vara följande ordningsmän:

Szczesny
Sagna – Kejsar Per – Song – Santos
Frimpong – Coquelin – Arteta
Gervinho/TW14/AOC – RvP – Arsjavin

Högerkanten är fram till värmningen ännu lite osäker och vänsterbacksplatsen kan vara vikt åt Gibbs, men i övrigt är det inga svårigheter med den utan endast det, för samtliga närvarande, uppenbara. Inga problem, bara lösningar. Förresten, tror ni verkligen att det kan vara sant, det där om att inavel är en lagstadgad rättighet där uppe i N17?