Davidsson & Mannen

Jag lovar att jag skall fatta mig kort, för ämnen som dessa har klang av separation, saknad och vemod varför man än mer framstår som en skrynklig tant sittandes utmed en allt för sällan trafikerad landsväg, där tiden står still men livet redan har gått. Hösten 2014 har jag nog slagit alla rekord i gnällkärrighet (nej, så heter det INTE, jag vet) så av dessa anledningar skall jag lyfta upp dagens fråga i kort format.

Jag vet, frågan är varken ny eller oställd och många före mig har vandrat denna väg långt tidigare än jag gör men jag har också varit inne på frågan här i bloggen. I måndags var jag förvirrad, besviken och oerhört nedslagen av söndagens spel och resultat och jag samlade under bloggskrivandets gång på mig en herrans massa lika osköna som påträngande frågetecken.

… är ingen gång, men nu sker det ju precis hela tiden. Varje gång, precis jämt och alltid. Att förlora en bortamatch i hällregn mot ett välspelande och effektivt Swansea är i sig inte någon skandal. Att spela smått neddrogande tråkig fotboll och ändå lyckas få in ett ledningsmål tack vare Welbecks vandring och inspel och Sanchez underbara box-to-boxlöpning och kyliga avslut, genererar likestummar på lång rad.

Jag spelar vanlig, precis så vanlig som folk är mest.
Jag spelar vanlig, men hur är det nu människor gör?
Vad är det de gör?

Nu tänker jag inte, i någon form av Hellströmsk eller Maggiosk anda, skriva om tryggt sovande ungdomar, överfyllda askfat och lättsamt lustfyllda promenader i ohämmad lättkläddhet. Jag tänker inte ta med mig känslan av att ingenting fattas mig, att jag är fylld av tillförsikt eller att jag lättsamt kan klampa omkring i för stora stövlar för att ta några småtokiga bilder med min mobilkamera. Att jag skymtar någon form av välmående, att gårdagen var en lyckad fest och att allt är bra nu. För det är verkligen inte bra nu. Inte alls. Inte på något sätt.

Jag hade verkligen planer att använda gårdagslunchen, eller snarare stunden för densamma, för att runda av helgens möte med Burnley och sedan skriva upp kvällens match mot Anderlecht. Nu blev det inte så, jag fick knappt i mig lunch och att hinna skriva blogg blev till en än större omöjlighet. Men det som inte hanns med igår kan väl säkert vänta tills i morgon. Om det inte hade handlat om denna fotbollsmatchuppskrivning.

I en av världshistoriens absolut bästa filmer någonsin, porträtterar Michael Douglas den före detta försvarsindustriingenjören William Foster, som en synnerligen varm och klibbig morgon är på väg till ett födelsedagskalas han är allt annat än bjuden till.  AC:n i Fosters bil är trasig, han fastnar i en av Los Angeles alla tröstlöst stillastående bilköer och får till slut nog av bristen på rörelse.

Jag inser att det är många av er läsare som helt saknar den här referensen, att det kan finnas några som har den men som inte känner som jag och så finns det kanske några som är som precis jag. Jag som under åren 95-02 sällskapade med ett sk. humorgäng vilka besökte min radio varje fredag mellan 18.00 och 21.00 (eller hur det nu var). En tid då afterworks kunde avbrytas i förtid eller pauseras i några timmar för att sedan återupptas i än mer exalterad form och då förfester hade en självklar stamgäst i form av ett radioprogram från Riksradions P3.

Jag vet att denna blogg har innehållit på tok för många hockeyreferenser denna vecka, jag vet att jag därmed vandrar på en ytterst krokig stig och jag ser mig själv som någon form av Arsenalbloggandets Indiana Jones, hängandes i en synnerligen rank rep- och träbro över en avgrundsdjup ravin som är knökfull av hungrigt dreglande hockeykannibaler. Och så kan vi ju inte ha det.

Jag vet inte hur det är med er, men som jag erkänt här på bloggen tidigare, hade en jag en lång period då jag verkligen älskade Arsène Wenger. Allt han gjorde för oss klubben, för oss som älskar den och för fotbollen som företeelse i stort. Allt han gjorde tvärtemot andra som sedan visade sig vara den enda rätta vägen, alla svåra val han gjorde som sedan visade sig vara genialitet och alla steg han tog mot strömmen. Men sedan hände någonting.