Davidsson & Mannen

Idag är det fredag och i morgon är det således lördag. Men det är inte vilken lördag som helst, det är lördagen efter ett landslagsuppehåll och lördagen då vi hemma på Ashburton Grove repriserar vårens FA-cupfinalmöte med Hull City. Som brukligt är återvänder våra kanonjärer från sina respektive landslagssamlingar som halta, lytta och allmänt nötta, i gråzonen just inför kroppsväskan eller i gipsvaggad stelhet.

Nu har det gått exakt en vecka sedan föregående måndag, vilken i sin tur var dagen efter föregående söndags förlust mot chelsea. Vi var många som lade våra pannor i djupa veck, funderade över livets ständiga förgänglighet och kom fram till ett antal högst adekvata frågeställningar rörande klubbens nuvarande situation, utveckling och framtid. Själv var jag inne på det i mitt förr-förra inlägg då jag undrade vart vi, som klubb, egentligen är på väg.

Inledningsvis vill jag be om ursäkt till, bland andra, Woody, som jag lovade ett annat blogginlägg än det som nu kommer att skrivas. Jag lovade ett inlägg som skulle handla om idag kontra igår, om Arsenal nu i relation till Arsenal då och kring Wengers ändrade syn på fotboll. Detta inlägg är så gott som redan skrivet och kommer att publiceras nästa gång, men idag kände jag mig bara tvungen att skriva av mig kring ett annat ämne, ett ämne som redan tidigare varit glödhett, men som nu, sedan gårdagen, skapar väldiga flammor av höggradig ilska inom mig.

Idag kliver vi upp till ännu en arbetsvecka efter att Arsenal förlorat ännu en match mot en av våra topp 5-konkurenter. Och trots att siffrorna, 0-2, är avsevärt bättre än de 0-6 vi åkte på i förra mötet på Stamford Bridge och trots att dessa kan få oss att tro att vi var nära, är min känsla att vi absolut inte ens var i närheten av att skaka dem.

Sommaren är kort, det mesta regnar bort och nu är den slutligen över. Vi har oktober månad på hand, minnena av kort-kort bleknar i takt med solbrännans konturer på din älskades kropp och i landets näst största stad tar de medelålders männen på sig sina nyinköpta höstrockar och vandrar vankelmodigt genom mörkret för att åter ta sina platser i förvärvsarbetets kugghjulsrotation. Men idag är det fredag, i morgon är det lördag och i övermåndag spelas ännu ett derby i London.

Arsène Wenger har alltid omtalats som en tränare som ligger i framkant och driver utvecklingen framåt snarare än en historievurmare. Och eftersom jag idag inte skall bli varken långrandig eller djuplodande anal i relation till vare sig Wenger själv eller olika spelsystems eventuelliteter, vill jag snabbt bara avverka ämnet genom att slå fast att jag, egentligen, gillar 4-1-4-1-systemet, men att det bygger på två enormt viktiga hörnstenar om det skall fungera.

Vi kan med all rätt hävda att Arsenal under veckan har fått sin/vår beskärda del av spott och spe, men ett vid slutsignalen utbuat Tottenham Hotspur förlorade i söndags, för första gången på trettio år, mot West Bromwich som därmed tog sin första seger för säsongen. West Bromwich, utan svenske Jonas Olsson var absolut bra, de hade ett ypperligt press-spel och var både defensivt solida och rörliga såväl med som utan boll, men lika mycket som West Brom var bra, var spurs tämligen uddlösa.

Ligakuppen är nästan någon form av tidsmaskin. Du får ofta möjligheten att se in i framtiden i form av den ofta tämligen rikliga mängd unga spelare som egentligen inte skall leverera nu, utan om ett par år. Samtidigt sänds matcherna sällan i de vanliga och betalbara kanalerna, utan man får hålla tillgodo med en laggande och grynig piratstream, vilket blir en lätt historisk fläkt från en svunnen tid. Själv satt jag och såg en bild med den franska kommentatorn tystad, samtidigt som jag körde en engelsk streams ljud (eftersom bilden var för dålig).

I dagens inlägg skall jag ta upp tre olika problem eller snarare ämnen, fläta ihop dem och hitta en lösning på dem. Dessa tre ämnen har samtliga varit uppe för avhandling här i bloggen tidigare, men idag kommer skillnaden vara att det i dessa problem eller ämnen, finner en gemensam lösning eller kanske till och med två. De tre frågorna jag tänker avhandla är: Vårt nuvarande spelsystem (4-1-4-1), Mesut Özils totala blekhet och optimeringen av Jack Wilshere. Så sätt dig ned, tappa upp fredagsgroggen, nu kör vi. 

Igår påbörjades Champions Leagues gruppspel och för Arsenal innebar det att ännu en gång åka till Dortmund för möta de gulsvarta Borussia på Signal Iduna Park. Ett Borussia som med fem-sex startspelare på skadelistan, var tämligen vingklippta och många Arsenalister snackade inför matchen om att detta möte kunde innebära en synnerligen god start på säsongens gruppspel. Visst hade vi Debuchy och ännu några till på skadelistan, men vi ställde med undantag för inhoppande Hector Bellarin, upp med ett lag som var så gott som ordinarie.