Davidsson & Mannen

I dessa tider av galenskap är det smått omöjligt att skilja rykten som är baserade på verkliga händelser från de som är rena fantasifoster eller till och med baserade elakhet. Det pratas högt och lågt om spelare som är på väg åt än det ena, än det andra hållet och enligt mitt twitterflöde har vi i princip kommit överens med en ny anfallslinje och förhandlar med ett antal klubbar för ytterligare en. Lika många spelare är, i princip, klara för andra klubbar och våra konkurrenter har redan fyllt på med såväl bredd som spets som överflöd.

Jag har alltid fascinerats över Emmanuel Adebayor. Som ni vet spelade togolesen ett tag hos oss, öste in mål mot våra antagonister, sänkte självaste djävulen och lekte Ronaldinho någon gång mot Villareal. Efter ett tag tror jag dock att både han själv och sin franske tränare kände att det var dags att släppa fram andra spelare som kunde bidra med något bättre än vad han själv kunde åstadkomma. Han drog därmed till Manchester City och lämnade plats för den fritänkande Robin van Persie, och möjliggjorde att densamme kunde bidra med de finaste av sina år just hos oss kanoner.

Nu har ni, i de två transferdoftande inläggen, fått en massa positioner och namn droppade från blogghimlen och jag skall i dag summera, samla mina tankar i kompakt och läsvärd text, men även krydda anrättningen med lite andra spelarnamn, beryktade eller inte. Några idéer är uppkomna efter att de tidigare inläggen publicerades medan andra är summering eller logiska konsekvenser av de tidigare. En summering av mina inköpsförslag är som följer:

I föregående inlägg resonerade jag kring vilka spelare som vi behöver handla in för att stärka upp målvaktspositionen och det centrala mittförsvaret, för att sedan förvirrat irra omkring i någon form av högerbacksrelaterad träskmark som mestadels stank av min egen okunskap alternativt ovilja. Utan att nedslås av det sistnämnda tar jag idag raskt ett kliv upp i banan och börjar med att fästa det Arsenalska flaggskeppet vid mittfältsbryggan innan anfallspositionerna skall knopas ihop.

Den serie texter som jag nu ämnar publicera kommer med största sannolikhet att skriva om sig själv ett antal gånger de kommande tre månaderna. Du, jag och en massa andra arsenalister kommer att bolla inköpsbehov, spelarpositioner och spelarnamn så till den milda grad att vi knappt kommer att minnas vad vi så säkert visste, vad vi önskade och vad vi förutsåg någon gång i slutet av maj. Då vi just hade vunnit FA-cupen, då hela galenskapssäsongen låg framför oss och då hoppets låga ännu lyste över Arsenalland.

Första gången jag stiftade bekantskap med fotbollsklubben Cardiff City var när jag, genom någon sönderläst och begagnad fotbollstidning, insåg att klubbens hemmaarena hette något i min värld så otroligt coolt som Ninian Park. Om att namnet gick att härleda till en engelsk krigshjälte och tillika lord som hette just Ninian, viste jag intet, för jag trodde det var någon walesisk variant på en såväl maskerad som härligt farlig krigare och det kändes otroligt fräckt. Då.

Lördagen var en dag för kalas, en dag för firande och en dag för eufori och så var även söndagen. Kanske inte för egen del, men för alla de över 250 000 människor som på olika sätt följde lagets, och klubbens uppenbara frontfigur Gunnersaurus Rex:s, färd genom Islington för att fira, var även gårdagen en dag av sång, glädje och segeryra. En FA-cupseger skall firas, en första trofé på nästan nio år skall definitivt firas och den FA-cupseger som lyfte bort det tyngsta av ok från klubbens axlar skall verkligen firas.

Några av oss är unga, andra är gamla och ytterligare några av oss har väntat alldeles för länge. Vi har väntat i år av förvisning, vi har väntat i år av nedbrutenhet och vi har väntat i år av lidande. Åtta år och 361 dagars väntan fick idag sitt rättmätiga slut. Äntligen är vi åter vinnare, äntligen är vi högst upp och äntligen är vi tillbaka där vi skall vara. År av exil, år av smärta och år av vedermödor. Idag fick det sitt slut.

Jag minns den senaste gången vi vann en trofé. Jag minns på vilken pub jag satt, jag minns vilka som var i mitt sällskap och jag minns att jag då ganska nyligen hade blivit pappa. Jag minns att livet som förälder stundtals kändes tämligen förvirrande, att vi just hade lämnat vår lägenhet i stadens mest krogtäta område och att det var just därför vi satt på just den pub vi då satt. Jag minns matchens täthet, vi mot vår på den tiden huvudsaklige fiende och jag minns Mad Jens räddning på Scholes försök i straffavgörandet.

Denna vecka har min son spelat fem matcher, gjort ett mål och träffat någon av målstolparna hela fyra gånger. Lika glad och stolt jag har varit, och ständigt är, över hans glidtacklingar, hans fina passningar och hans, tämligen, välriktade skott, lika mycket har jag unnat honom att få göra något ynka mål till av alla de chanser han har skaffat sig under matcherna.