God morgon! Solen skiner i London och då är det bäst att man inte sitter inne och ödslar sin tid! Därför blir det ett tidigt och kortfattat inlägg denna fredagen, men i all ärlighet finns det heller inte så mycket att prata om.

Matchen mot Fulham kommer bli säsongens sista match och efter det väntar femtiofem tråkiga dagar innan vi spelar vår första försäsongsmatch i Asien. Därefter väntar trettiotvå/trettiotre dagar innan Premier League drar igång igen. Totalt blir det runt nittio dagar vi får vänta innan vi får se Arsenal kicka igång premiärmatchen på Emirates eller någon annan arena i England.

Det första jag gör när jag vaknar upp varje dag är att jag ligger kvar i sängen, tar upp min telefon och surfar in på Twitter (det blir ofta så när man blivit inbiten supporter). Där hittade jag en hel drös med tweets om att Denilson är på väg bort från Arsenal, men innan jag lyckades hitta en länk till den påstådda artikeln trodde jag inte att det var sant. Hur som helst är det ett par riktigt skarpa ord han riktar mot klubben:

I am so upset. I am a winner and I came here to win trophies but I've been here for five years and won nothing. A footballer's career is over very quickly so it is time for me to move on. This has been the worst season of my life.

I made up my mind eight months ago. But I haven't said anything because I did not want to disrupt the team during the season. I've been to see Arsene Wenger and told him how I felt and he agreed to let me go. I know some people will think I'm crazy. They are right. It is a great club, with a great organisation, a great manager and so many talented players. I need a fresh challenge and although I'm taking a big gamble, I'm ready to take that risk.

Innan ni börjar kasta ifrån er glåpord i kommentarspåret vill jag rekommendera att ni lämnar hatet åt sidan. Precis som jag skrev igår är vi bättre än så. Däremot har alla all rätt till att kritisera honom och det lär inte bli enklare för brassen att vinna över supportrarnas respekt med dessa väl inte så väl valda ord.

Jag har aldrig ogillat Denilson till den grad många andra gjort, men jag måste erkänna att det är väldigt dumma ord han slänger ifrån sig. Med all förståelse är han upprörd och besviken, men han får det att låta som om det är fel på klubben och inte honom.

I am a winner and I came here to win trophies but I've been here for five years and won nothing. Som jag sade i föregående stycke förstår jag hans besvikelse, men herregud, kan det ligga någonting i att du helt enkelt inte är bra nog att spela i Arsenal? Kan det bero på att även du kostat oss poäng? Kan det bero på att du inte gjort lika bra ifrån dig som dina lagkamrater?

Denilson har inte haft många anledningar att fira på sistone. Foto: Bildbyrån.

Att han är en vinnare har då inte märkts. Det finns tusentals exempel att ta till, men det som kommer fram direkt på ögonhinnan är hans insats mot Manchester United hemma på Emirates 09/10. Han såg inte ut som en vinnare när Rooney fick tag på bollen vid mittplan - mitt i en kontring - och knappt ens joggade hemåt för att göra hemjobbet. Det slutade så klart med ett United-mål.

Närkamper har aldrig varit hans styrka, inte hemåtjobb heller och i anfallet har det ofta sett glest ut. Den bistra sanningen är att han helt enkelt inte är bra nog. Visst har han haft sina höga toppar, men de har varit alldeles för få för att imponera på Wenger (som nu är beredd att låta honom gå), supportrarna (som aldrig riktigt gillat honom) och medspelarna (vilket man enkelt kan anta).

Med detta säger vi hejdå till Denilson. Han kan bli en helt okej spelare, men Premier League är tyvärr inte rätt liga för honom. Vi önskar honom all lycka till någon annanstans.

En spelare som mycket väl kan komma att ta hans plats är Henri Lansbury som återvänt från Norwich. Ett Norwich som han var med och förde upp i Premier League. Young Guns har intervjuerat Michael Bailey som följt Norwich hela året och det är en fantastisk rapport man kan läsa på Young Guns hemsida! Lansbury själv har detta att säga:

I just want to try and force my way into the Arsenal side next season. I have to come back raring to go, to be strong and try and take my place. I'm ready to prove myself here and show the boss that I'm ready to be in the first team.

Som ni alla vet är jag ett stort fan av Lansbury - som även många andra är - och hoppas innerligt att han tar chansen i sommar. Han är en av få utlånade spelare som har chansen att slå in sig i a-laget redan till nästa säsong. Det enda problemet är att vi tyvärr inte behöver mer talang, potential och unga spelare, men det är samtidigt viktigt att flytta upp de bästa talangerna i de egna leden och nu när Denilson är på väg bort öppnas ett briljant tillfälle för Lansbury att ta hans plats.

Likt Jack Wilshere har Lansbury spelat i Arsenal sedan han var nio år gammal och om det är någonting vi faktiskt saknar i dagens lag är det hjärta och passion, någonting ett energiknippe som Henri utan tvekan skulle tillföra. Frågan är bara om han är tillräckligt bra för att ta en plats i dagens lag? Han har blivit utlånad tillräckligt många gånger och för Wenger gäller det att ta ett beslut innan han ångrar sig.

Kan Lansbury ta det stora klivet? Foto: Bildbyrån.

Med tanke på alla de skador vi normalt sätt dras med under hösten och vintern skulle han utan tvekan vara en perfekt truppspelare att ha i truppen. Och han kan väl knappast göra sämre ifrån sig än Denilson? Jag hoppas utan tvekan att vi får se mer av Henri i Arsenal!

Jens Lehmann gjorde en oväntad comeback i vintras när Arsenal genomgick en målvaktskris, men nu överraskar tysken oss igen genom att säga att han mycket gärna kan stanna kvar ytterligare en säsong:

It was not really a comeback, but more of a last resort – actually more of a hobby. I took three weeks to get really fit and then I had to play against Blackpool. I thought ‘You can do it still. You haven’t forgotten what to do’.“From my performance, I would be able to continue playing.

My team-mates are always asking me if I’ll still be here next season. I can well imagine a job in football. First, I’ll probably end my trainer course. When you have such personalities as Alex Ferguson at Manchester United and Arsene Wenger at Arsenal, England is the ideal solution.

Vem skulle klandra honom? Vito Mannone är med största sannolikhet på väg bort från Arsenal då han inte lär acceptera en position som tredjemålvakt och vem skulle fylla den positionen bättre än Lehmann? Samtidigt har han tiden att ta sin tränarlicens och det blir något av en win-win-situation för både honom och laget.

En tredjemålvakt får inte spela ofta, men däremot finns en stor fördel att ha en erfaren tredjemålvakt som kan vara med och utveckla andra- och förstamålvakten (ifall de nu är unga). Med tanke på att både Szczesny och Fabianski är relativt unga (nåja, den äldre är faktiskt 26 år...) kan de nog ta lärdom av Lehmann på flera plan. Dessutom finns James Shea i målvaktsledet som även han kan lära sig både det ena och andra från tysken.

Det här är dock ingenting som är inristat i sten, men det är utan tvekan ett intressant alternativ. Jag skulle inte ha någonting emot att ha kvar honom i klubben.

Jack Wilshere och Andy Carroll är som väntat uttagna till U21-EM i Danmark i sommar, vilket har fått flera tränare och experter att rasa. Arsène Wenger har gått till attack mot Stuart Pearce och FA ett flertal gånger och nu håller både Harry Redknapp, Michael Owen och Alan Shearer med.

Jag har nuddat det här ämnet flera gånger och ni som följt bloggen vet att jag är kraftigt emot att skicka seniorspelare till ett U21-EM. Man tar ohyggliga risker genom att skicka spelare som redan spelat massvis med matcher för både klubblaget och seniorlaget. Det är skillnad på att skicka Bojan (som inte alls spelat många matcher) med att skicka Wilshere och Carroll (som bägge spelat fler än fyrtio matcher).

Jack Wilshere. Foto: Bildbyrån.

Vi har redan sett massvis med spelare som skadats både psykiskt och fysiskt av för mycket spel och jag vill helt enkelt inte se Wilshere bli utbränd eller skadad. Jag älskar hans passion för fotboll, men det finns alltid en gräns, även för professionella fotbollspelare. Det är inte för intet som Redknapp, Wenger, Shearer och Owen allihopa går ut och varnar honom för spel i U21-EM.

Arsenal Football Club höll igår årets välgörenhetsgala (en biljett för en inbjuden supporter skulle tydligen ha kostat runt £500) och om ni vill ta en titt på flera festliga bilder från tillställningen kan ni göra det här! Bl.a. donerade Abou Diaby och Bacary Sagna £35,000 var för detta! Otroligt classy.

Transferrykten finns det som vanligt massvis att ta del av! Arsenal kopplas ännu en gång ihop med Eden Hazard (hur många gånger har inte det hänt?), men den här gången även med Lilles anfallstank Gervinho.

Det pratas även om Matoe Kovacic och Karim Benzema, precis som vanligt. Arshavin har gått ut och sagt att han kommer stanna i Arsenal (efter samtal med Wenger) medan Denilson gjort det motsatta. Dessutom sägs Barcelona planera att lägga ett bud på Cesc Fabregas dagen efter Champions League-finalen. Det skall bestå av £26 miljoner + två spelare.

Det här var dock allt för idag! Nu skall jag ut och glida i solen! Om ni har det soligt även där ni bor rekommenderar jag er att göra detsamma. Vi hörs imorgon eftermiddag, bl.a. med en inför-rapport! Cheers!

För flera århundraden sedan sade en klok man: den som väntar på någonting gott väntar aldrig för länge. För vissa sker det nu, för vissa tar det ett år, för vissa ett halvt decennium - för vissa aldrig. Det handlar om ett motto som kommit att spegla mångas liv, så även våra.

Vad det goda är handlar om helt olika saker för helt olika människor. Det kan vara att klara av universitetsstudierna, att åka iväg på en jorden-runt-resa, att hitta en fru eller att bli en professionell idrottsman. Vi alla har privatliv att värna om, men bakom de vardagliga sysslorna finns det en helt annan värld i en helt annan atmosfär. Arsenal.

Det är en passion, en plåga, en kärlek, ett hat. Innerst inne vet vi att det är en löjlig hobby, hah, att bli känslomässigt påverkad av elva män som jagar en boll. Löjligare än så kan det inte bli. Men det finns någonting så förtjusande i det löjliga som förfört våra hjärtan sedan dag ett.

Lukten av gräs, synen av en fotboll, de röd-vita tröjorna, den skrikande publiken, de elva spelarna som bär upp laget. För oss är det mer än män som jagar en boll. För oss är det en livslång kärlek som inte går att beskriva i ord.

Det spelar ingen roll vart man bor, hur man tittar på matcherna, hur mycket pengar man slösar, varför man gillar laget eller hur mycket man dras med i matcherna. Vi är alla lika mycket supportrar när det väl kommer till kritan. Det spelar ingen roll om någon slösar tiotusen kronor på ett säsongskort medan den andre bara slösar några hundralappar på ett Viasat-abonnemang. Vi bryr oss lika mycket.

Oavsett tider, oavsett datum, oavsett motstånd och oavsett plats finns vi alltid där, antingen bland publiken, i pubarna, hemma i soffan eller bakom datorn. Att missa en match är det värsta som kan hända, men när det väl händer märker man hur smärtsamt det är. Hur smärtsamt det är att inte veta vad som händer, hur det går eller vad man skall ta sig till. Det känns som om man tappat bort något värdefullt som absolut inte får bli borttappat. Men till och med om man missar matchen finns man alltid med. Far away, but always present som Arsenal Swedens sten utanför Emirates Stadium säger.

När Arsenal spelar uselt påverkas vi av det, mer än vi tror, trots att vi inte vill. För vissa innebär det stor ilska medan andra blir mer besvikna och uppgivna. Men det finns inte en enda själ där ute som tar det med glädje, trots att man i svåra stunder försöker se positivt på saker och ting. Det skapas debatter, diskussioner och matas åsikter fram och tillbaks. Man analyserar in i minsta detalj, ifrågasätter allt och försöker hitta svar som inte finns.

År in och år ut är Arsenal en drog som vi inte kan slita oss ifrån. Problemet är att det inte finns behandlingshem för sådana som oss, och till och med om det fanns tror jag inte att folk skulle söka sig dit självmant. För alla oss är det en drog som antingen får oss att må dunderbra eller så in i helvete dåligt.

Det värsta är att man inte kan koppla ifrån, att man inte kan lägga det åt sidan och fokusera på privatlivet. Det finns alltid med i tankarna, oavsett om man går till ICA, tar hand om barnen eller festar loss på krogen. Man försöker glömma, men när man väl börjar tänka på det går det inte att få ur en.

Vi alla strävar efter att må så bra som möjligt, att få se vårt kära Arsenal vinna, inte bara matcher, utan titlar. Det har gått sex år sedan Patrick Vieira lyfte upp den där silvriga bucklan på Millenium Stadium. Ända sedan dess har vi fått gå igenom pina, plåga, tårar och besvikelser - säsong efter säsong, år efter år.

Väntan efter att få känna oss övermänskliga, att stå på toppen av ett berg och att bli omfamnad av drogen vi kallar Arsenal har tagit oss till ställen vi inte kunnat ana de senaste åren. Den väntan har satt spår i både kropp och själv. Den väntan har fått oss att tappa tålamodet, drömma oss iväg till andra dimensioner och glömma varför vi älskar den här klubben.

Men det har funnits värre stunder, för både oss och Arsenal. Vissa saker är viktigare än ett fotbollslag. Som vår familj, begravningar, bröllop, födsel och allt det som formar våra liv. För Arsenal har det funnits värre tider. Mellan 1938 och 1948 vann man ingenting. Samma sak hände 1953 till 1970. 1971 till 1979 blev helt titellösa. Och mellan 1979 och 1987 vann man heller ingenting. Vi kan med all rätt lägga till 2005 till 2011 i den listan, men det ger oss lite perspektiv på vad vi går igenom idag.

Vi har fått vänta länge, flera gånger, flera år, men när den väntan tar slut skapas minnen för livet. Det är då all väntan är värt mödan. Det är då vi glömmer alla år, alla hjärtskärande förluster, allt det som en gång var. Det blir som en nystart, för klubben, för laget och för oss supportrar. När den tidpunkten anländer kommer vi alla att glömma all misär vi gått igenom och tro mig, det kommer vara värt det.

Men det är viktigt att vi inte glömmer vår identitet, att vi inte glömmer det som formar klubben. I dessa bistra tider är det enkelt att man glömmer bort varför man älskar Arsenal, varför man går igenom alla känslomässiga procedurer, varför man tar sig tiden att följa ett lag som The Gunners.

Titta på Barcelona. Det tog sex titellösa år innan de skapade en ny storhetstid. Och titta på deras supportrar nu. Vi skall inte dra alla över en och samma kam, men många som en gång var trevliga har blivit rena skitstövlar.

Titta på Manchester United. Ett lag som vinner år in och år ut. Men jag hittar inte glädjen bland supportrarna. Jag hittar bara mättnad, arrogans och en övertro. De hånar alla andra med glädje och glömmer ofta bort kärleken till sitt eget lag.

Titta på Chelsea. Ett lag som vann sin första ligatitel på över femtio år för sex år sedan. Tålamodet bland deras supportrar har varit lika med noll ända sedan dess. De byter tränare och köper in nya spelare på löpande band. De klarar inte av ett enda år utan en titel, trots att de förut var tvungna att vänta hela femtio år på att se sitt älskade Chelsea lyfte ligatiteln.

Jag skall inte lyfta upp oss själva som änglar eller helt oskyldiga. Även vi har våra fel, är emellanåt arroganta och slänger ur oss glåpord. Men vi är en familj. De plågsamma åren med misslyckande efter misslyckande har fört oss samman. Har fått oss att förstå. Har fått oss att älska.

Visst ogillar vi vissa spelare, har skilda åsikter om tränaren och blir förbannade varenda gång allt skiter sig, men vi överger aldrig den klubb som en gång fick oss att förföra våra hjärtan. Vi älskar vårt lag i både vått och torrt. Och även om vi tycker olika kommer vi aldrig någonsin släppa taget om varandra.

För flera århundraden sedan fanns det en klok man som sade: det som inte dödar, härdar. Tänk på det, mina vänner.

Det har gått flera veckor sedan vi hade en videokväll
sist och nu när tråkigheten tagit över på grund av säsongsavslutningen känns det som en bra idé att sätta ihop ännu ett videoinlägg. Som tur är har
dessa videoinlägg blivit något av en
succé, så jag hoppas att dagens inlägg blir minst lika bra som de andra sjutton blivit.

I dagens
videoinlägg kommer ni att få se allt från superba kompilationer till
intressanta händelser bak i tiden. För att blicka tillbaka och se någon
av de föregående videokvällarna jag haft kan ni trycka på någon av följande
länkar:

Videokväll 1
Videokväll
2
Videokväll
3
Videokväll
4
Videokväll
5
Videokväll
6
Videokväll
7
Videokväll 8
Videokväll 9
Videokväll 10
Videokväll 11
Videokväll 12
Videokväll 13
Videokväll 14
Videokväll 15
Videokväll 16
Videokväll 17

Jag kan lova er att det finns massvis med guldkorn
att hämta därifrån. Om ni missat någon videokväll som ägt rum tidigare
är det ett hett tips att kolla igenom dem! Det finns som sagt massvis
med superba videos att hämta därifrån och om jag vore er skulle jag både
läsa och titta igenom varenda en!

Det har ofta hänt att folk kommenterar att "den här
videon och den här videon" skulle vart med, men allt som oftast är det
också så att den videon ni rekommenderar har vart med i en tidigare
videokväll! Ni är dock mer än välkomna att lämna in tips i antingen kommentarspåret eller via mail (kristonel.elwe@arsenal.se)!

______________________________________________________________________________

Arsenal - Stop & Stare - En video som tar oss igenom säsongens höga toppar och djupa dalar. Mycket smärtsamt att se med facit i  hand, men ändå ett av de bästa sammandragen. Älskar slutet, trots att det är deprimerande!

______________________________________________________________________________

Förbannad Arsenal-supporter - Det var många av oss som började koka av ilska när vi tappade 4-0 mot Newcastle, men frågan är om inte den här killen tar priset? Skulle dock inte förvåna mig om de flesta av oss reagerar liknande, med skillnaden att vi inte blir smygfilmade.

______________________________________________________________________________

Cesc Fabregas - Stubborn - Om det inte vore för det sämsta låtvalet på år och dagar skulle den här videon vara en av mina favoriter. Tyvärr förstör låten en hel del, men videon är fortfarande lite magisk. Mycket bra redigerad och klippt!

______________________________________________________________________________

Fredrik Ljungberg missar bollen - Vi alla vet vad Ljungberg försöker göra, vi alla vet hur enkelt det skall vara, men vi alla vet hur fel det kan gå. Att det skulle gå så här fel är det dock inte många som trodde. Om den inte bjuder på gapskratt får ni pengarna tillbaka!

______________________________________________________________________________

Fabregas mål mot Juventus - På vägen till Champions League-finalen 2006 mötte vi bl.a. det dåvarande storlaget Juventus. Samma lag Patrick Vieira hade gått till året innan. När det således var dags för åttondelsfinal i Champions League stod en hel del ära på spel. Det här 1-0-målet är faktiskt en av mina favoritmål från 00-talet!

______________________________________________________________________________

En klassiker mot Tottenham - Vi har spelat många klassiker mot våra ärkerivaler och det här är en av dom bättre! Säsongen 1983/1984 gick knappast till historien, men den här vinsten mot Sp*rs kan vi åtminstone glädja oss över. Och målet av Charlie Nicholas är inte lite pjåkigt! (Bonus: Arsenal vinner ligan på White Hart Lane 1971)

______________________________________________________________________________

Theo Walcott - Magic - Theo Walcott har haft en hyffsad säsong och här får vi se några av hans bästa tricks, mål och löpningar den här säsongen!

______________________________________________________________________________

Samir Nasri - Sensational - Även Samir Nasri har haft en hyffsad (nåja, väldigt bra) säsong! Här får vi se de bästa målen, dribblingarna och målfirandena! Absolut värd en titt.

______________________________________________________________________________

The Arsenal Dream - En av de mer känslomässiga klippen jag sett denna gången. Tar i tur och ordning upp alla våra cupförluster och jag erkänner att det var svårt att ta sig igenom den här videon. Väcker många starka minnen.

______________________________________________________________________________

Bortasupportrarna jublar i Leeds - En perfekt vy från bortasektionen på Elland Road där vi får se Bendtner skicka in ett inlägg i boxen som Robin van Persie nickar in elegant!

______________________________________________________________________________

Nicklas Bendtner 2005/2006 - Nicklas Bendtner - eller Big Ben som han kallas - kom till klubben redan 2004. Säsongen därefter fick han förtroendet att leda anfallet tillsammans med Arturo Lupoli i Arsenals reservlag. Tillsammans gjorde de kaoz med hela reservligan och här får vi bl.a. se hur det kunde gå till.

______________________________________________________________________________

RvP & Nasri - De bästa momenten från den här säsongen när det kommer till individuella insatser från både holländaren och fransmannen. Man blandar även in ett par andra konststycken från bl.a. spelare som Song.

______________________________________________________________________________

Arsenal 2008 - 2008 var inte en av de bättre årgångarna, men armirvp88 gör fantastiska videos och ibland är det skönt att se hur de såg ut för ett par år sedan. (Bonusvideo: Om ni missat 2010 måste ni se den! En av mina favoritvideos alla kategorier!)

______________________________________________________________________________

David Platt målar mot Manchester United - Det här målet resulterade i en vinst mot Manchester United 1997 som senare skulle bli våra största rivaler till ligatiteln år in och år ut.

______________________________________________________________________________

I'm Gooner Till I Die - En emotionell video till tonerna av fantastiska Coldplay. Många fina ögonblick, mål och scener! Synd att den är så kort!

______________________________________________________________________________

Jack Wilshere 2010/2011 - Den unge britten och supertalangen Jack Wilshere har fått sitt stora genombrott i år. Här ser vi en briljant video från några av hans bästa ögonblick! (Bonusklipp: Wilshere tar emot priset som årets unga spelare!)

______________________________________________________________________________

125 Years - Den här kompilationen har varit med tidigare, men den är så pass bra att den kommer med igen! Dessutom är det passande då det faktiskt är jubileumsdags!

______________________________________________________________________________

Robert Pirés - Någon som saknar den här fransmannen?

______________________________________________________________________________

Arsenal FC - Deja Vu - It's a phenomenon known as Deja Vu. Med dessa vackra ord börjar denna fantastiska video som mycket väl kan vara en av de bästa idag! Ta er en titt - ni blir inte besvikna!

______________________________________________________________________________

Nu till den kanske viktigaste frågan ikväll - vilken video var er favorit i dagens videokväll? Var inte rädda för att kommentera! Ha det!

And worst of all, the relationship between Arsenal fan and Arsenal fan
is strained. If you don’t want Wenger out you’re a know-nothing, AKB. If
you want him gone you’re a fool for ignoring all the great work he’s
done in the past. If you step back and assess our problems, you’re
making excuses. If you call for serious change you’re a shit-stirring
reactionary. It’s very hard these days to find the middle ground. - Arseblog.

2004/2005 - Arsenals oslagbara rekord på 49 matcher utan förlust tar slut i oktober månad 2004 när Manchester United vinner med 1-0 på Old Trafford. Sedan börjar allt gå neråt och vid vårkanten ligger vi flera poäng efter ligaledarna Chelsea. Det slutar till slut med att Chelsea tar hem titeln 12 poäng före Arsenal. En fantastisk höst, en tveksam vinter och en usel vår. The Gunners vinner dock finalen i FA-cupen mot Manchester United.

2005/2006 - Arsenal gör sin sämsta säsong sedan Wenger tog över rodret i Arsenal och är bara en match ifrån att hamna femma. Som tur är äter Tottenham-spelarna lasagne före sin kritiska bortamatch mot West Ham - och resten är historia. Arsenal når dock till final i Champions League där man förlorar bedrövligt mot Barcelona.

2006/2007 - Första året på nya arenan Emirates kunde ha slutat bättre. Arsène Wenger är tvungen till en kraftig generationsväxling efter att ryggraden i "Invincibles" åldrats och inte längre presterar på samma nivå som förut. Man slutar ännu en gång fyra med bara 68 poäng.

2007/2008 - Arsenal börjar fantastiskt och håller i formtoppen under hela hösten och vintern. Vid februari månad leder man ligan med fem poäng, men en bortamatch mot Birmingham skulle komma att kosta oss ligaguldet. Eduardo bryter benet, Gael Clichy orsakar en sen straff (som egentligen inte är en straff) och Arsenal kryssar. Efter det går allting neråt och till slut slutar man trea, bara fem poäng bakom Manchester United.

En dag att glömma. Foto: Bildbyrån.

2008/2009 - The Gunners genomför ännu en usel säsong och slutar fyra efter interna stridigheter, dåliga insatser och mentala problem. Man når semifinal i både FA-cupen och Champions League, men mer än så kan man inte glädja sig.

2009/2010 - En bra start, en blandad höst, en riktigt bra vinter och ännu en usel vår. Så kan man som enklast sammanfatta säsongen 09/10. Efter den första förlusten mot Tottenham på över tio år går allting neråt och Arsenal slutar först på en tredjeplats.

2010/2011 - En bra start, en blandad höst, en bra vinter och ännu en usel vår. Det ser nästan exakt likadant ut som den föregående säsongen. Den enda skillnaden är att man nu är kapabla till att slå lag som Barcelona, Manchester United och Chelsea, men säsongen slutar katastrofalt och man slutar trea/fyra efter att ha legat tvåa i flera månader.

Sex år sammanfattat i sex stycken. Att läsa igenom allt detta tar bara några minuter. Att gå igenom denna känslomässiga berg- och dalbanna skapar men för livet. Men det är just det vi gjort, år in och år ut. Vi har satt oss i en karusell, hoppats på en kul åktur, börjat bra, gått sämre, slutat förjävligt.

När vi kommit tillbaka till samma nöjesfält året senare har vi hoppats på en bättre åktur. Men det har slutat exakt likadant. Varenda gång. Varenda år.

Sex år utan titlar har satt sina spår i laget, i spelarna, i tränaren, i mentaliteten och inte minst hos supportrarna. Vi har vart med om några fantastiska vinster, några bedrövliga finalförluster, ett par utskåpningar, men aldrig, aldrig har vi sett en Arsenal-kapten lyfta en buckla sedan Patrick Vieira gjorde det på Millenium Stadium för sex år sedan.

Den minnesbilden blir vagare för varje säsong, och om ingenting händer de kommande åren kan den ha försvunnit helt och hållet. Vi har haft chansen, flera gånger om, men alltid fallit på mållinjen - oavsett om det gällt cupfinaler eller ligaspurten.

Under Arsène Wengers tid i klubben har vi vart med om djupa dalar och höga toppar. Vad vi även vart med om är aktiva somrar. Somrar som senare har satt sina spår genom titelvinster och bra spel. Inför 97/98 förändrade - första försäsongen för Wenger - fransmannen allt från spelare till lagsystem och hjälptränare. Ett år senare kunde han titulera sig ligamästare.

Back in 1998. Foto: Bildbyrån.

Inför 01/02 hade vi inte vunnit ligan på tre år och ett fjärde år utan några som helst titlar var nära - om man fick tro fansen. Men inför sommaren värvade man hela fem spelare, ändrade träningsmetoder och genomförde ett flertal mindre förändringar som skulle innebära att man ett år senare kunde kröna sig ligamästare.

Den vågen levde man på i flera år framåt och under somrarna behövde man inte vara lika drastisk som man var tvungen att vara ett par gånger tidigare. När varje sommar närmade sig hade man känslan av att det skulle lösa sig, vilket det också skulle göra.

Men så kom arenaflytten, generationsväxlingen och abrupta farväl på en och samma gång. Problemen stakade sig över varandra, vilket även skulle märkas på plan där laget blev allt sämre, spelet allt mer problemfyllt och spelarna allt mer griniga.

Men efter de två usla säsongerna 05/06 och 06/07 skulle vi återfå hoppet. Ett hopp som vi levt på ända sedan dess. Vi har trott att talangerna utvecklats, att laget blivit allt mognare och att titlarna snart skulle nå norra London. Inför varenda säsong har vi trott på under, trott på förbättringar, trott på illusioner.

Varje säsong har dock sett likadan ut där vi fallit på mållinjen då vi haft en usel vårperiod. Vad det kan bero på har diskuterats flitigt i flera år nu, men ingen vet svaret. Annars skulle det vara löst nu. När vi således beger oss in i ännu en sommar är det inte med samma känsla som de föregående somrarna.

Tålamodet har tagit slut. Supportrar slåss med egna lagets supportrar, oavsett om det gäller knytnävar, åsikter eller tankesätt. Bloggar är fulla av kommentarer fyllda av hat. Forum är fulla med inlägg om Wenger skall bort eller ej. Communities är förstörda av den rådande mentaliteten.

Som Arseblog skriver i dagens inlägg (ni kan läsa stycket längst upp) finns det inte längre en hälsosam syn på klubben. Oavsett vad man tycker just nu kommer det alltid finnas folk som påpekar att man har fel, att man tänker idiotiskt, att man har usla åsikter och att man inte bör uttrycka sig. Om man skriver att Wenger borde stanna möts man direkt av kommentarer att han inte bör göra det. Om man skriver det motsatta blir man direkt mött av kommentarer som beskriver hur dum man är.

Medan supportrar alltid har olika åsikter - oavsett om man vinner titlar eller ej - har det i Arsenals fall gått så långt att det finns folk som inte vågar uttrycka sina sanna åsikter. Om man sitter med ett gäng som ogillar Wenger finns en stor risk att man inte vågar säga att man själv vill se honom kvar. Det är förfärligt, men det är sant.

Det har gått för långt, på alla möjliga plan. Det har rapporterats om slagsmål bland egna supportrar på Emirates. Man har tagit det dumma beslutet att höja biljettpriserna, trots att vi redan har Englands högsta biljettpriser. Wenger har agerat konstigt, naivt och underligt fler än ett par gånger. Spelarna har underpresterat och spelat katastrofuselt. Laget har inte varit i närheten av att vara ett l a g. Nästan allt som kunnat gå åt helvete har även gått åt helvete.

Hjälp! Foto: Bildbyrån.

Klubben, ledningen, tränaren och spelarna står inför den viktigaste sommaren på mer än fem år. Vi vet alla hur illa det är just nu, men jag vill inte ens tänka tanken på hur hemskt det kan bli om vi nästa säsong sitter i exakt samma båt vid exakt samma tilfälle. Då kommer det här se ut som himmelriket i jämförelse.

Den här sommaren kommer avgöra vårt öde totalt. Om vi misslyckas nästa säsong också väntar inte ännu en sommar. Då väntar farväl till stjärnspelare, ett eventuellt farväl till Wenger, ett misslyckat lagbygge och en mentalitet som nått rock bottom. En säsong som mycket väl kan leda till ännu fler år utan titlar.

Wenger står inför sin svåraste sommar på flera år. Vad han tar för beslut före, under och efter försäsongen kommer antingen leda oss till succé eller fortsatt besvikelse. När många supportrar accepterat de ekonomiska svårigheterna, den ekonomiska krisen, arenaflytten och tiden det tar att bygga ihop ett lag från grunden är det tålamodet millimeter ifrån att rinna ut, ett tålamod som för många redan har runnit ut.

Premier League blir bara bättre och bättre för varje år och inför nästa säsong kommer vi ha lag som Manchester United, Chelsea, Liverpool, Manchester City och Tottenham alla utmana om en plats uppe i toppen. För varje år kommer det bara bli svårare och svårare att vinna.

Hur mycket vi än suktar efter titlar, hur mycket vi än vill glömma våra misslyckanden, hur mycket vi än ogillar varandras åsikter vill vi alla en och samma sak - att Arsenal skall vara så bra som möjligt. Kärleken för klubben är obrutbar, oavsett om vi hamnar först eller sist. Samma kärlek är dock anledningen varför vi hamnar i bråk, varför vi har olika åsikter och varför vi kräver saker vi inte har den blekaste aning om.

Det sägs att allt är tillåtet i kärlek och krig, men du vet inte vad du har förrän du förlorat det. Arsenal är just nu det som för oss alla samman, det som får er alla att läsa dessa rader, det som får oss alla att antingen må avskyvärt eller vara hur lyckliga som helst. Vi följer ett fotbollslag i vått och torrt, i regn och sol, i hat och kärlek.

Hur hemska dessa år än varit kommer vi alltid tillbaka. Vi kommer alltid tillbaka. Det sägs att hoppet är det sista som dör, men för oss, för alla er kommer det hoppet inte dö förrän ni själva sänks ner i graven. Det kan ta ett år, det kan ta fem år, det kan ta tjugo år, men en dag, en dag kommer vi äntligen få betalt för all längtan, för alla känslor, för alla men. En dag kommer vi grina oss lyckliga, bada i fontäner och jubla oss hesa. Vi vet inte när. Vi vet inte var. Men vi vet hur.

Det har gått för långt - och Wenger vet om det. Den sista hemmamatchen för säsongen blev allt annat än en trevlig tillställning och spelarna som efter matchen var tvungna till det klassiska lap of appreciation skämdes nog ordentligt. Trots att många av spelarna var värda applåder och hyllningar - RvP, Sagna och Wilshere för att nämna några - var det bra många ur truppen som förtjänade det motsatta.

LWDLLDDWDDLWLL - så har det sett ut sedan jag såg mitt kära Arsenal förlora på plats på Wembley. Det är en fasansfull historik och det är fjorton symboler som inte går att blunda för, varken för ledningen, Wenger eller spelarna. Värst av allt är att supportrar nu försöker finna ensamma syndabockar.

Fotboll är en lagsport och vad som hänt i vår är ett misslyckande utöver det vanliga. Alla har sin skuld att ta ut. Ledningen, Wenger, spelarna, ja, till och med supportrarna. Medan Wenger handlat naivt i många säsonger har även ljuset gått upp för honom. Det har gått för långt.

När det ordnas protester, manifestationer, sjungs ramsor i stil med "6 % - you're having a laugh" och förloras för sjätte gången på två månader har det gått över gränsen. Inga bortförklaringar, inga lögner, ingenting. Bara ren fakta.

När Wenger lämnade arenan igår hade supportrar satt upp en banner utanför utgången med texten "Football manager, not bank manager", vilket är ett i raden av långa bevis på att de årliga misslyckandena tagit hårt på supportrarna.

Idag är bloggvärlden fylld av domedagskrönikor, protesttexter, hat och krav på värvningar. Jag tänker inte vara en av dem. Jag orkar inte med att hata, ogilla eller skriva ännu en krönika om alla våra problem. Det har jag redan gjort massvis med gånger. Oavsett vad man tycker, vill eller tänker är det dock en sak som står klar - någonting är väldigt fel.

Wenger kan inte längre blunda för allt som pågått de senaste månaderna. Han kan inte gömma sig för besvikelsen. Han kan inte gömma sig för kritiken. Han kan inte gömma sig från att laget gjort honom besviken och upprörd. Men det här handlar inte bara om Wenger.

Det här handlar om en hel klubb. Det finns spelare som underpresterat utöver det vanliga, det finns spelare som inte varit bra nog när de behövts som mest, det har funnits spelare som varit skadade, det har funnits supportrar som gått för långt i sina aktioner, det har funnits en ledning som gjort det hela värre genom att höja biljettpriser och vägrat ta på sig någon skuld. Medan Wenger har sin skuld att ta ut är han bara en liten kärna i en stor apelsin.

Förändringar - som vi alla vill se - är dock på väg och redan innan sommaruppehållet tagit vid har vi genomgått stora förändringar. Stan Kroenke har blivit majoritetsägare i Arsenal, klubben planerar en försäsong i Asien (matcher mot bl.a. Kuala Lumpur XI, Hang-Zhou XI, Köln och Benfica) och spelare är både på väg in och ut. Lägg där till ytterligare förändringar och förbättringar under försäsongen och ni märker själva att man inte kommer att sitta stilla och hoppas att saker och ting löser sig av sig självt.

Många har pratat om att vi kan bli tvingade att möta lag som Bayern München, Lyon och Villarreal om vi hamnar fyra och blir tvungna att kvala in till Champions League, men det är inte sant som Orbinho (tweet 1 & tweet 2) och Jamie Dalton (tweet 1 & tweet 2) gjort klart för oss. Vi kan alltså inte möta lag som Bayern München och Villarreal, för att understryka det en extra gång.

Oavsett vilka vi nu blir tvungna att möta är två extramatcher onödigt på alla sätt och vis, vilket gör att jag innerligt hoppas att Manchester City redan är mätta och inte vinner sina två sista matcher. Om vi dock hamnar fyra har vi inga andra att skylla än oss själva.

Samtidigt handlar inte exakt allt om värvningar. Visst kommer vi vara tvingade till ett par köp, men värvningar löser inte alla våra problem. Det krävs förändringar och förbättringar på flera plan, vilket jag antar är ett hett diskussionsämne inom klubben och inte bara bland supportrarna. Ännu ett misslyckande skulle få större konsekvenser än man kan ana, någonting ingen vill se ske.

Nu gäller det att vänta en vecka, spela klart sista matchen och börja ladda om batterierna. Efter det väntar en lång och hektisk sommar med flera adjö, flera inköp, flera förändringar och förhoppningvis en Wenger som tänkt om.

Det är en lång tid kvar tills den 13 juli då vi spelar vår första försäsongsmatch - om den mot Barnet inte blir av - men det är en välbehövd vila för klubben, laget, tränaren och oss supportrar.

Det har varit en hemsk vecka på alla sätt och vis, men precis som alltid kommer vi igen. Det kan bara ta lite längre tid än väntat den här gången.

God afton! Imorgon eftermiddag spelar Arsenal den sista hemmamatchen för säsongen och för motståndet står Aston Villa. Allt om den matchen kan ni hitta i den redan publicerade inför-rapporten.

Trots att jag ikväll tänkte skriva lite om morgondagens match har jag inte så mycket jag vill få fram. Allt går egentligen att sammanfattas i en mening: Tre poäng, inga skador och ett lugn. Det är allt jag kräver, och till och med ett formsvagt Arsenal bör kunna klara av det, speciellt nu då Manchester City ligger i hälarna.

Man skall inte ta någonting för givet då det lika gärna kan sluta lika eller med en förlust, men det är första gången på länge jag känner mig trygg inför en hemmamatch. Kanske är det ett falskt tecken, kanske är det så att vi kommer stega ut på Emirates och störtdyka, förlora med 3-0 och lämna planen till publikens burop. Men jag hoppas verkligen inte det. Det vore för mycket.

Hur som helst är det bara en och en halv vecka kvar tills vi äntligen kan ta ett nödvändigt sommarlov från allt som heter Arsenal, Premier League och fotboll. Ett break där vi kan ladda om batterierna, fokusera på nästa säsong och förbättra alla aspekter av vårt spel som varit under all kritik under säsongens gång.

Det kommer även vara ett idealiskt tillfälle att förstärka vår trupp, köpa in kvalitetsspelare och forma ett ännu bättre lag inför nästa säsong. Vi supportrar är alltid entusiastiska inför somrar och under senaste veckan har jag sett läsare som listat massor av önskelistor under vartenda blogginlägg.

För oss supportrar är det dock samtidigt ett helvete. Trots att vi i slutet av säsongen är trötta på att se Arsenal spela kommer suget efter att se Arsenal-matcher komma tillbaka efter enbart ett par veckor. Lägg där till att det ryktas dag in och dag ut om vilka som kan tänka sig att komma och lämna klubben. Lägg där till Barcelona som inte kommer ge upp sin våta dröm om Cesc Fabregas. Och lägg där till att vi inte har den blekaste aning vad Wenger har i tankarna.

Sedan arenaflytten till Emirates Stadium sommaren 2006 har Wenger gjort extremt få klassvärvningar i form av redan erkända namn som antingen gjort succé i toppligorna eller de internationella mästerskapen. De enda två namn jag kan tänka mig att lista är Samir Nasri som jagades av Real Madrid, Barcelona och Milan efter sin framfart i Ligue 1 och Andrey Arshavin som gjorde enorm succé i EM 2008 och hade under flera år varit en av Rysslands bästa spelare då Arsenal gjorde honom till klubbens dyraste värvning genom tiderna.

Arshavin sänkte Sverige i EM 2008. Foto: Bildbyrån.

Det finns namn som man kan diskutera, bl.a. Eduardo, Ramsey och Vermaelen, men ingen av dessa tre spelare var allmänt kända för den stora fotbollspubliken vid tidpunkten av köpet. Eduardo blev långtidsskadad, Ramsey likaså och Vermaelen likaså. Visserligen gjorde Vermaelen en debutsäsong i succéform, men han har fortfarande mycket kvar att bevisa, precis som Aaron Ramsey.

Tittar man däremot bakåt i tiden hittar vi värvningar av Overmars, van Bronckhorst, Wiltord, Edu, Campbell, Reyes, Silva och Ljungberg (fotnot: anledningen varför jag inte nämner spelare som Vieira och Henry är att de kom från stora formsvackor där de hade gjort allt annat än succé) som nästan alla hade lämnat någorlunda stora avtryck i både klubb och landslag innan Arsenal slog till och köpte dem. Det går att diskutera vissa fall, men överlag gjorde Wenger alltid ett eller två klassköp tillsammans med en eller flera talanger som fick tid på sig att utvecklas (Touré, Fabregas, Song m.fl.).

Ända sedan flytten till Emirates har dock värvningarna minskat i rask takt och varenda transferfönster ser i många fall nästan exakt likadant ut. Vi köper in relativt okända spelare, relativt okända talanger och betalar inte mer än £10 miljoner så länge det inte handlar om udda fall som Nasri och Arshavin. Wenger har dock under flera år betonat hur prioriteten ligger på att behålla alla spelare och vi har sett att den prioriteten ligger i då extremt många spelarkontrakt förnyats de senaste åren.

Inför varenda transferfönster de senaste åren har dock Wenger en vana att säga exakt samma saker:

2008: For me what is more important is to pick quality, much more than big numbers [transfer fees]. I buy considering the resources of the club, our ambition and the players we have already.

2009: At the moment I feel that if we do add somebody we need to add somebody who has a special class, because we have good players. Take a player like [Aaron] Ramsey. They show that they grow. Of course they still show lapses, a lack of experience, but they have quality and they can grow quickly.

2011 (igår): The first target is not to weaken our team but to strengthen it. We are looking to strengthen every year [but] first, we look not to weaken because we want to keep all our players, and then try to strengthen. It's not the number [of new signings], it's the quality. I don't want to give out a number.

Arsène Wenger har många gånger tidigare lovat oss klassvärvningar, förstärkningar och bättre truppmaterial, men det har ofta slutat med att vi köper en spelare från Ligue 1, en talang som ingen hört talas om samt två-tre spelare som flyttas upp från reserv- och ungdomslaget. Frågan är om det är exakt samma sak som kommer hända i år igen?

Det finns naturligtvis anledningar varför vi inte kunnat värva som vi gjorde under sent 90-tal och tidigt 00-tal och det har självfallet med ekonomin att göra. Medan det finns de som argumenterar om att det alltid funnits pengar - vilket det i viss mån måste ha funnits - har vi tagit ett megalån, flyttat till en ny arena, lagt pengar på infrastruktur och lagt pengar på förbättringar och förändringar utanför spelartruppen. Lägg där till att vi gått igenom den värsta ekonomiska krisen sedan slutet av 20-talet och ni förstår själva att vi aldrig haft pengar att slösa á la City. Medan pengar fortfarande skall ha funnits har det aldrig handlat om några megasummor, utan snarare det motsatta.

Däremot har transfersumman stigit sommar efter sommar och inför förra sommaren rapporterades det från flera håll att vi hade runt  £30-35 miljoner i den pengagrisen. En summa som jag förväntar mig har ökat på grund av flera anledningar. Men frågan kvarstår fortfarande - kommer vi i sommar att spendera pengar på erkänt bra spelare?

Problemet med ordet kvalitet är att tränare, spelare och supportrar har olika syn om vad som klassas som kvalité. Vi supportrar menar allt som oftast att det handlar om en erkänt bra lirare från en toppliga. Tränaren menar att vilken förstärkning som helst är en förbättring i kvalitet. Och för spelarna handlar det om någonting där emellan.

Hur tänker Arsène Wenger? Foto: Bildbyrån.

År in och år ut ser jag folk på forum, bloggar och communities som gör önskelistor som innehåller sex-sju värvningar och sex-sju avsked. Jag brukar väldigt sällan klanka ner på supportrar, men den som med all ärlighet tror att vi säger hejdå till mer än fem spelare samtidigt som vi köper in mer än fem spelare lever inte i denna värld. Det är inte bara orealistisk så in i helvete, utan det är på gränsen till dumt.

Till och med om vi haft pengar hade vi aldrig köpt in en så stor mängd spelare. Ingen annan toppklubb förutom Manchester City och i viss mån Real Madrid köper sällan in fler än två-tre spelare varenda sommar. Genom att göra det tar man massiva risker och medan det ibland kan betala av sig kan det i många andra fall gå åt det andra hållet.

Om vi spekulationsmässigt skall vara realistiska, seriösa och hålla en acceptabel nivå kommer vi med största sannolikhet få se värvningar i sommar, men det kommer i sådana fall handla om en eller två spelare som antingen är bra nog att gå rakt in i startelvan eller utmana om en plats i startelvan. Lägg där till flera talangköp samt att några få reservlagsspelare (som kanske varit ute på lån) som får chansen att göra avtryck i a-laget (t.ex. Henri Lansbury).

Nu kommer vi till det andra hindret. Hur mycket kommer i sådana fall dessa två (som är ett mycket realistiskt antal) spelare kosta var för sig? Hur mycket pengar är Wenger beredd att punga ut? Jag är en av de som är beredda att tro att han kan komma att göra en dyr värvning, men då handlar det inte om några £30 miljoner, utan snarare någonting kring £15-22 miljoner. För vissa låter dock även den summan orealistisk, så vi tvingar ner den prisintervallen till £12-19 miljoner vilket låter väldigt realistiskt.

Nu när vi nu har rett ut dessa två problem kommer vi till ännu ett problem, nämligen vilka positioner vi måste förstärka. Jag är en av de som i detta nuet inte har en enda aning om var vi kan tänka oss att förstärka då det finns orosmoln både i försvaret, på mittfältet och i anfallet. Vi kommer inte att förstärka varenda lagdel, så det kan alla glömma, men däremot lär vi förstärka en eller två av dessa lagdelar.

Personligen är jag skeptisk till att värva en mittback då vi aldrig någonsin kommer få ett stabilt mittbackspar om vi håller på att köpa mittbackar varenda sommar. Så vad gör vi om den mittback vi köper in misslyckas? Köper ännu en mittback nästa sommar? För att skapa ett stabilt, bra och erfaret mittbackspar krävs tid och tålamod. De kommer aldrig ha tid att forma ett samarbete om de inte får den tiden på sig.

Vermaelen, Koscielny och Djourou är tre mittbackar som utan tvekan lär stanna där det enda frågetecknet finns kring Squillacis framtid. Det vore hårt att göra sig av med en spelare efter bara en säsong och trots att jag är delad i frågan tror jag att Wenger behåller honom.

Försvarsspelet fungerar dock väldigt bra när det inte handlar om fasta situationer (vi är ett av de lag som släppt in minst mål i öppet spel) och det bevisar att vi har ett bra försvar, men dålig strategi, teknik och kvalitet när det kommer till fasta situationer. Medan en mittback skulle förbättra vårt försvar handlar fasta situationer mer om att skapa ett samarbete inom hela lagets gränser. Att köpa en mittback löser vissa problem, men långt ifrån alla. Någonting som faktiskt får mig att tveka kring ett köp av en mittback.

Köpa en mittback eller inte? Skribenten är inte säker. Foto: Bildbyrån.

Vad vi däremot behöver är en klinisk anfallare och en positionstark mittfältare som kan ge understöd åt Song, vilket i sin tur förbättrar defensiven och ger oss en stabilare defensiv.

Det här är dock helt och hållet mina egna åsikter, och jag vet att väldigt många av er vill se en ny mittback, men jag är inte övertygad om att vi får ut det mesta av vår potential genom att köpa ännu en mittback.

Den fjärde och sista delen handlar om vilka spelare som i sådana fall är aktuella för Arsenal. Här kan vi nämna en hel drös med namn, men det här är ingenting någonting vet med stor säkerhet. Jag är inte ens säker på om Wenger vet än. Här kan vi spekulera hur fritt vi vill, men kom ihåg att hålla er till ramarna.

1. Två spelare (max tre).

2. £12-19 miljoner. Därefter mindre summor.

3. I nöd av:

Målvakt: 5 %
Mittback 20 %
Mittfält 50 %
Anfall 35 %

4. Namn.

Sedan kommer naturligtvis ett par spelare lämna Arsenal och då gäller det naturligtvis att ersätta dessa. Jag har inte räknat med det här i mina kalkulationer, men om en eller två spelare lämnar måste dessa ersättas på ett eller annat sätt.

Tyvärr kommer det här inlägget aningen olägligt, men efter alla spekulationer, rykten och kommentarer kunde jag inte låta bli att skapa ett inlägg om detta aktuella ämne.

Naturligtvis är det här mina egna åsikter och jag tar mer än gärna emot kritik, men håll er till en rimlig nivå när ni kommer med kritik (ingen sandlådenivå tack). Det är bra att ha olika syn på saker och ting, så kom gärna med era förslag och skriv gärna ner samma fyra punkter utifrån vad ni själva tror!

Det här var dock allt för idag! Ta nu en öl - om ni har åldern inne - och hoppas på tre poäng imorgon! Cheers!

God kväll! Är det inte fascinerande hur besatt man är av ett fungerande Internet i dagens samhälle? Så fort jag får internetproblem - vilket jag haft rejäla problem med idag - blir man alldeles utom sig och ju längre det pågår, desto större växer sig frustrationen. Som tur är har jag inte tagit sönder någonting, men nog har ett par möbler fått tåla lite stryk. Förjävligt.

Hur som helst har jag nu fått Internet tillbaka och kan efter flera timmars lidande börja skriva dagens blogg. Arsène Wenger höll idag presskonferens inför ligamatchen mot Aston Villa som kommer bli den sista matchen vi spelar på hemmaplan den här säsongen.

Det kunde ha varit en trevlig tillställning, men på grund av den djupa formsvackan har det anordnats ett flertal protestmarscher inför den här matchen. Dessutom har det pågått manifestationer om vad för ramsor och budskap som skall framföras under matchens gång.

Det är inte bara ett tecken på att tålamodet tagit slut, utan att det gått för långt. Att en historisk och klassisk klubb som Arsenal inte kan acceptera hela sex år utan en enda titel. Eller ja, vi har ju vunnit Emirates Cup ett par gånger! Pokal som pokal, eller hur? Skämt åsido har irritationen, frustrationen, ilskan, besvikelsen och uppgivelsen växt sig så stor att supportrarna känner att det är dags att visa upp hur missnöjda man är.

Vad som gör läget värre är att Arsenal har en realistisk chans att hamna fyra som betyder att man således måste kvala in till Champions League. Det handlar inte bara om 180 minuter fotboll, utan om kraftansträngningar för spelare, risk för skador, kortare försäsong, fler matcher och mindre tid att ladda upp sig inför det allra viktigaste i början av varenda säsong - ligaspelet.

I Champions League-kvalet för två år sedan filmade Eduardo till sig en straff vilket skapade massor av onödigheter. Foto: Bildbyrån.

Manchester City är bara två poäng bakom Arsenal och med tanke på hur dåligt vi spelat på sistone finns all chans i världen att de faktiskt går om oss. Att hamna fyra medför även en ännu större kritik mot Wenger, spelarna och hans tränarstab. Skillnaden mellan att hamna trea och fyra bör inte vara så stor som man tycker, men för mig och många andra är det ett gravt misslyckande.

På grund av morgonens presskonferens har Arsenal.com uppdaterats med massor av nya uttalanden, videos och statistik. Bl.a. ger Wenger svar på tal gällande Mersons uttalande om koffeintabletterna han skulle ha fått minuter innan en bortamatch mot Blackburn. Ni kan hitta massor av annat också om ni besöker den officiella hemsidan.

Robin van Persie fortsätter att berätta om Arsenal, sig själv och sin karriär. Idag säger han följande:

I used to make excuses here and there just to give myself a better feeling about my own performance, for example. That’s what has changed, because I’m the first one who knows if I had a good or bad game.I’m the first one who tells myself. In general, in any sort of business you do, ask yourself a question, “What did you give? Did you give everything? Did you play well” and then look at the situations, that’s the only way to improve.

If you lie to yourself when are you going to improve, what’s the point to lie? You need to be honest to yourself, be hard sometimes, for yourself and sometimes for others around you as well. But with one target in your head: being a winner, that’s the end result but to achieve that you need to really honest with yourself.

Vi alla kommer ihåg den gamla van Persie. Den van Persie som gav igen så fort någon gav sig på honom. Den van Persie som tog på sig ett rött kort när ilskan hade växt sig så stor att han inte klarade av att hålla känslorna kvar inombords. Den van Persie som ofta betedde sig naivt, omoget och lite fult.

Den van Persie är dock borta för länge sedan och det sista jag minns av den gamla versionen av holländaren är hans röda kort mot Stoke när laget låg under med 2-0 och allt hade gått åt pipan.

Efter den säsongen gick han dock ut med att han slutat bete sig illa på planen. Han berättade bl.a. om att han alltid lyckades skada sig själv när han skulle ge igen för en tackling som en försvarare gjort tidigare under matchen. Bland annat sade han att det inte var värt det och att hans personlighet förändrats avsevärt sedan han fått barn med Bouchra.

Sedan dess har han mognat allt mer och mer och i år ser vi resultatet av det. Han spelar allt bättre och bättre, håller huvudet kallt och drar sällan på sig gula kort (Barcelona-matchen ett undantag!). Och det här citatet visar att han tagit ett ännu längre steg genom att han börjat analysera sina egna insatser. Kort och gott har han blivit en bättre fotbollsspelare.

Robin van Persie - bättre än någonsin? Foto: Bildbyrån.

Emmanuel Frimpong fortsätter att ösa beröm över sina lagkamrater och nu är det Jack Wilshere som han hyser stor beundran för:

Jack [Wilshere] is just amazing, that’s the word I can use for Jack. He’s actually amazing because the things that he even does in training, it’s different for some players, some have a good training session and when they go on the pitch they’re not as good as they are.

Some players actually train bad and when they go on the pitch they are good but no matter where Jack is, the training pitch or Emirates he’s just amazing.

I’ve been with him since we were young so I’m very happy for him. He’s happy to do what he’s doing, he’s just enjoying life as he should because obviously he’s still young. The thing that is different between Jack and most of the Arsenal players here in the reserves, if I have to be honest, is that he’s very consistent, you hardly ever see him have a bad game, maybe that’s why he’s in the first team.

We’ve got loads of players in the reserves that are very very good players, in my own opinion as good as Jack on the day but they don’t really have that day quite often and that’s where the difference is.

Det mest ärliga han säger i hela stycket är att han sällan ser Wilshere göra dåliga insatser, någonting som stämmer väl överens med årets säsong där han fått sitt stora genombrott. Visst har han spelat mindre bra i vissa matcher, men det är väldigt sällan vi sett honom göra en bottenmatch, en dålig insats, en totalt usel prestation.

Han har snart spelat över femtio matcher för klubb och landslag - bara den här säsongen - och i majoriteten av matcherna har han sett till att leverera. Många kvalitéer behöver naturligtvis putsas till, förbättras och förändras, men han är fortfarande bara en tonåring. En tonåring som lever sin dröm.

Den relativt nyanställde landslagstränaren Gary Speed valde att göra Aaron Ramsey till kapten för Wales. Många har kritiserat valet av kapten, men många har även berömt det, bl.a. Wenger. Speed säger följande om sin guldklimp:

When Arsene Wenger says something like that as a young manager you listen and take it on board. If Arsene says it I respect him totally but we didn’t just make Aaron captain for the England game – we made him captain for the future.

I know Cesc Fabregas was a captain at a very early age at Arsenal and he probably made mistakes. Aaron will learn a lot as he goes on. I’ve not put any extra pressure on him. I just want him to go out and play. He is going to have quiet games and great games but the reason behind it was the future of the team and it was definitely the right decision. When we are in a position to compete in two years’ time then I think Aaron will benefit from the experience he is getting now.

Vad som bör understrykas är att det här är ett val för framtiden, vilket Speed betonar och betonat flera gånger om. Wales håller just nu på att genomföra en generationsväxling och Aaron Ramsey är talismanen för den nya, unga och lite bättre generationen med spelare som bl.a. Bale, Vokes och Nyatanga.

Det finns naturligtvis alltid problem med att ha en ung kapten, men Wales har någonting bra på gång. Dock kommer det ta ett par år innan de kan utmana på allvar, vilket det alltid gör när man genomför generationsväxlingar.

M arouane Chamakh har ända sedan december haft problem med skador, utbrändhet och speltid. Han har sedan ett par månader tillbaka varit fullt frisk, men på grund av van Persies framfart har han knappt fått spela någonting. När vi dessutom åkte ur de inhemska cuperna - där avbytare och reserver brukar få mer tid - blev han fast på bänken och har enbart fått nöja sig med korta inhopp. Chamakh säger följande:

With the injuries to Van Persie and [Nicklas] Bendtner, I found myself at the forefront of things from the outset. When they came back, people said I had lost my place. Well, actually it's more that Van Persie logically got his place back.

He's an excellent player, a phenomenon. I still have a way to go yet and I'm here to learn. That said, if I can bring that little bit extra to the team, all the better. Right up until the end of februari, we were competing on every front.

Then we lost the League Cup final and we started asking ourselves questions. Everything happened very quickly, the Champions League came: we played well in the first leg against Barcelona, and then we blew the return. In hindsight, the League Cup left its mark on us. It's my first season with the club, but it's been a long time that my team-mates want to win something. All that's left for us is to finish the season as best as possible.

Chamakh har det haft väldigt tufft under andra halvåret och mycket beror på vårt spelsystem som bara tillåter att ha en centerforward längst upp i anfallet. Vi har ofta sett hur Bendtner - som även han är centerforward - petats ut på högerkanten där han ofta gjort det helt okej, men som är långt ifrån hans bästa position.

Chamakh har haft det tufft! Foto: Bildbyrån.

Dagens inlägg av Arseblog nämner även en intressant sak som jag faktiskt aldrig kommit att tänka på. Medan många människor klagar på träbenet Bendtner är det relativt få som klagat på Chamakhs förstatouch och bollhantering.

Chamakh skulle aldrig (man skall aldrig säga aldrig...) kunna göra vad Bendtner gjorde mot Ipswich, eller som han gjorde mot Blackburn 09/10, eller Portugal i VM-kvalet, eller ... ja, ni förstår. Däremot är han en annan spelartyp med andra kvalitéer. Men det är en intressant synpunkt han tar upp och någonting som gör det ännu svårare för mig att välja vem som egentligen är No. 2 bakom Robin van Persie.

Om vi nästa säsong skulle gå över till ett spelsystem med två toppar måste van Persie ha en ideal partner. Många - inklusive jag - vill se en världsklassforward bredvid honom, men varken Bendtner eller Chamakh är i närheten av att vara världsklass. Samtidigt vet man inte hur det skulle se ut om man gav någon av dem chansen bredvid RvP i ett par månader. Men det är ännu en gång en risk som inte känns värd att ta.

Dessutom har Wenger flera gånger berättat att han tänker föra in Walcott allt mer centralt i banan då han i verkliga fallet är en centerforward. Och det är en lösning jag absolut skulle kunna se, speciellt efter att han visat vilka bra avslut han har förmåga att ta. Men då ställs vi inför ett annat problem, nämligen att ena spelaren i duon Chamakh&Bendtner måste bort samtidigt som vi måste köpa in en ytter som är minst lika bra eller bättre än Walcott.

Men mycket talar för att vi behåller vårt 4-3-3 och då växer sig missnöjdheten allt större hos våra CFs då de lär få knapert med speltid så länge Robin van Persie håller sig frisk.

Hujja mig, vilka problem Wenger kommer ställas inför i sommar! Jag har ofta velat vara i hans position, men att vara tränare under försäsongen måste vara ett helvete. Det kommer hur som helst att bli en väldigt, väldigt intressant sommar.

Wenger har mycket att grubbla över i sommar! Foto: Bildbyrån.

Arsenal Insider fortsätter leverera bra nyheter och igår avslöjade man att Arsenal kommer möta Hangzhou Greentown i Kina den 16 juli! Dessutom är ännu fler matcher inplanerade i både Kina och Malaysia!

Johan Djourou medverkar i en gratis video på den officiella hemsidan, framtidslöftet Ryo Miyaichi kan ni se ännu mer av här och Igor som är känd från både IRC och ljudbloggen har startat en tumblr som är värd att följa!

Fotbollssommaren kommer allt närmare och som de flesta av er vet har man redan gått bananas på olika tidningsredaktioner runt om i Europa. Bl.a. har det kommit uppgifter från Italien att Carlo Ancelotti är på väg till Arsenal medan Wenger sätter sig på tåget till Roma. Herregud.

Vidare avslöjar Adebayor att han var nära att skriva på för Tottenham, Massimo Moratti avslöjar att man är intresserade av Eden Hazard och Buffon bekräftar att han inte är intresserad av en flytt till Arsenal.

Det här var dock allt för idag! Om mitt Internet inte sviker mig kommer även en inför-rapport upp senare ikväll, men jag törs inte lova er någonting på grund av de återkommande problemen. Annars får ni ett par korta tankar inför matchen mot Aston Villa i morgondagens blogg. Hörs då!

God afton! Känns det inte som att dagarna går förbi allt långsammare och långsammare? Visserligen är jag hemkommen från en tre veckor lång semester, men det känns som jag arbetat i en månad, inte två veckor. Det känns lite som ett gympass där man befinner sig på rullbandet och ser sekunderna ticka ner, sekunder som känns som en evighet. Hur som helst har vi lite att skriva om idag, så let's get started!

Paul Merson släppte för ett par veckor sedan sin självbiografi med den finurliga titeln How Not to be a Professional Footballer och i boken skriver han om sin självdestruktiva fotbollskarriär. Hur som helst har Metro slagit på stort med ett par meningar från boken, trots att den släpptes för flera veckor sedan:

I never asked myself any questions. From the moment where you trust a manager, you take everything he asks you to. Just before kick-off for a game against Blackburn, Arsene gave us a dark tablet. It was pure caffeine, the equivalent of ten cups of Starbucks. My heart started racing, 30 minutes later that was still the case. From Monday to Friday a footballer's life is very boring. I wasn't able to stand it.

I övrigt består boken av hans detaljerade beskrivingar hur han spelade bort sin lön, hur han var besatt av onanering och hur ofta han blev berusad både på och utanför fotbollsplan. Jag har personligen inte tagit mig tiden att läsa boken, men har länge tänkt att köpa den. Kanske blir det av om bara ett par dagar.

Angående den mystiska tabletten har personer inom klubben bekräftat att det enbart handlat om en vitamintablett. Dessutom har jag svårt att tänka mig att man matat spelarna med extremt kraftiga koffeintabletter före match. Speciellt med tanke på den sunda filosofi Wenger introducerade i klubben.

Paul Merson var ett stort namn i Arsenal under många år. Foto: Bildbyrån.

Robin van Persie fortsätter att beskriva sin kärlek för Arsenal och berättar nu om hans första tid i klubben:

It was a dream coming true for me to play with Dennis Bergkamp, Thierry Henry, [Robert] Pires, [Patrick] Vieira, I loved it, I loved every single training session, every single game, even if the boss gave me two minutes, as Dennis Bergkamp substitute.

I was still proud to come on for Dennis Bergkamp and play for Arsenal, I was really proud to wear that shirt. That’s where everything started for me, I was so convinced about myself and the faith the boss had in me that we were working together on this.

The most important things with [big players] is the way they trained and played. For me it was really important, just to look at them sometimes. Words are not as strong as actions and their actions were so strong, giving 100%, treating football with the highest amount of respect. That was the biggest lesson for me overall, just being around, being surrounded by them.

Hur intressant, roligt och befriande det än är att läsa det här blir jag ändå aningen dyster inombords. Holländaren beskriver sin första tid i klubben på ett liknande sätt som redan gjorts av bland andra Alex Song, Gael Clichy och Cesc Fabregas. Saken är att han beskriver hur fantastiskt det var att träna, spela och se alla spelare som spelade i Arsenal på den tiden. Henry, Bergkamp, Silva, Bergkamp, Lehmann, Campbell m.fl.

Det var sannerligen fantastiskt, men det får mig att tänka på dagens Arsenal, dagens lag, dagens trupp. Spelare som flyttar hit får inte träna och se spelare som Henry, Bergkamp och Campbell. Medan vi har många fantastiska spelare är det inte samma sak, hur man än vänder och vrider på det.

Jag tror inte att en ny spelare - vare sig ung eller gammal - om några år skulle stå för ett liknande citat och beskriva hur entusiastisk han var över att se Wilshere, Walcott, Vermaelen eller Chamakh för att ta ett par exempel. Naturligtvis finns stora namn som Nasri, van Persie och Fabregas, men jag kan inte tro att det är samma känsla som det var förr i tiden.

Och hur tänker egentligen spelare som Fabregas och van Persie när de ena minuten gör eller assisterar ett mål för att minuten senare se laget släppa in ett väldigt enkelt mål på grund av dåligt försvarsarbete eller individuella missar? Alla i laget kan tyvärr inte vara lika bra som de bästa, men jag kan tänka mig att de inte känner likadant som man gjorde förr i tiden med alla de fantastiska spelare vi hade på den tiden.

Inte samma sak. Foto: Bildbyrån.

Sedan är tyvärr sanningen att spelarna måste gå vidare med sina liv, men man kan en kväll som denna sitta och tänka tillbaka och undra var vi hade stått om vi ersatt de spelare som lämnat klubben med likasinnade eller bättre spelare. Jag är inte så säker på att vi fortfarande gått titellösa då. Men det är bara jag - och mina tankar.

Vår käre Adebayor har talat ut i media om Wenger, Arsenal och framtiden. Han har bl.a. det här att säga:

He [Mourinho] is the best, then Arsene Wenger. He prepares his players sometimes like you are going to war. He gives you that spirit and motivation. I have huge respect for Arsene Wenger, but Jose Mourinho could not accept losing to Birmingham in a final. No chance.

He knows how to motivate you. He knows how to give you everything it takes to win it. Even if it means laying down my life to win this cup, I will do it, because I want to win it so much. That is the difference.

Arsenal is a fantastic club, all the players are young, but at the end of the day you have to be harsh and be aggressive. You have to instil a mentality where you think you have to win, win, win every day. That's the difference with Arsenal.

Compared to Manchester United, Arsenal have the better players, individually, but they need something more. The manager has to ask more from them. He has to tell them: 'you have done good, but you have to do better. You have to fight more, you have to run more and fight for every ball.' That is what will win Arsenal titles. They are not far off.

Vad man än må tycka om togolesen kan man inte undgå sanningen att han har flera poänger i det han säger. Alla tränare har dock sin egen stil och hur mycket vi än skulle vilja se Wenger föra krigstal före matcher är det inte hans ledarstil. Däremot är allt det andra han säger väldigt sanningsenligt och intressant.

Känslan är i många matcher att laget har "one of those days" där man helt enkelt inte visar tillräcklig vilja för att vinna. Det är just det som Mourinho och Alex Ferguson - för att ta två exempel - är mästerliga på. Deras lag har väldigt få "one of those days" och när det väl inträffar ser man till att räta till problemen antingen under halvtid eller efter matchen.

Att tänka vad det här Arsenal skulle kunna åstadkomma med lite mer mognad, annorlunda mentalitet, ett par kvalitativa värvningar och en ryggrad är smått skrämmande, men tyvärr är vi inte där än. Hur nära vi är går att diskutera, men det är inte miltal det handlar om.

Keown som ofta har många intressanta åsikter om klubben säger nu följande:

You have to feel there will be changes. I think Arsene Wenger has almost over-estimated what they are capable of and they have let him down, so it is a shared responsibility when the team does not do well and collective praise when they do.

I am sure everyone will look at themselves, and that they will bounce back. Arsenal are not far away it is not all doom and gloom with the right collection of players with experience and strength of leadership, then I think Arsenal can win something next season.

Även här håller jag med i det han säger, precis som så många andra gånger. Om laget underpresterar känner även Wenger att han underpresterat. Om laget förlorat har Wenger misslyckats. Och medan han många gånger tidigare haft bortförklaringar att använda är jag inte så säker på att han har så många kvar om vi skulle ligga i en liknande position nästa säsong. Då är nog alla ballonger spräckta.

För honom gäller det att ta en kraftig look på sig själv och fråga sig själv vad han gör för fel, vad som går fel och vad han kan göra för att det inte skall upprepas. Inte vad det här laget kan prestera "om ett par år", inte betona hur ungt laget är och inte berätta för media att Arsenal inte får cred nog. För honom gäller det helt och hållet att räta till problemen, skippa alla bortförklaringar och få Arsenal att rulla igen, precis som på de gamla goda tiderna.

Wenger för ett par år sedan. Foto: Bildbyrån.

Det råder ingen tvekan om att han är en bra tränare, men de senaste åren har han fallit tillsammans med sin policy och besatthet av att skapa ett lag från grunden. Många av oss vill se "den gamla Wenger" tillbaka. En tränare som gav svar på tal, som hittade problem innan de ens hade hunnit bli problem och som förde sitt lag till stora framgångar. Det är enklare sagt än gjort, men förr eller senare har nog även han fått nog av våra upprepade misslyckanden.

Patrick Vieira intervjuades igår i The Times - briljant intervju! - och fick självfallet svara på en hel del Arsenal-frågor. Om dagens lag säger han följande:

They play the best football in the last few years. But playing the best football and not winning, that must be so frustrating. When they are in trouble, they always concede a goal. A big team when it's under pressure, it pulls together, it makes the trouble go away.

Sometimes you know you have diffcult periods, even the best teams. You accept the opponent is stronger, you defend, you stay strong, more compact. You accept you have to suffer.

We did it in that Cup final against United. I've got no idea how we won. United were all over us for 90 minutes. We knew the only way to win was penalties. Some days are like this. It's not your day. Accept it and find a different way to win. Fight for each other. It's not the way you want, but what's important is to win.

Och visst får vi höra ännu en smart poäng från ännu en intelligent man. Exemplet han tar upp - finalen mot United 2005 - är egentligen ett perfekt exempel på hur ett lag fullt av ledare, vinnartyper och en inbiten aldrig-ge-upp-mentalitet kan vinna matcher de inte bör vinna.

Jag kommer ihåg den finalen som om det vore igår och frågan är om Arsenal någonsin blivit så utspelade, förstörda i en cupfinal. Manchester United hade allt, allt förutom målen. Men Arsenal vann. På straffar. Oförtjänt. Men man vann. Om det hade utspelat sig idag hade vi nog förlorat med 5-0, men inte då, och det har sina anledningar.

Hur som helst gäller det att fokusera på vad vi kan göra idag, vad vi kan göra för att räta till problemen, och vad vi kan göra för att reparera oss. En spelare som kan tänka sig vara med i den reparationen är Emmanuel Frimpong som säger att han är en "galning" på plan:

Obviously we play in the same position but I think I’m quite different to Alex because he’s more aware of his position.When I go on the pitch all I want to do is just go mad and tackle people, just play. but he’s more calm, we’re different in different ways.

Ett självklart framtidshopp, men efter skadan som höll honom borta i mer än ett halvår är det bästa valet för honom att gå ut på lån. Såvida han inte gör succé under försäsongen det vill säga. Men till och med om han skulle göra succé vet jag inte hur säkra vi skulle känna oss med att ha Frimpong som back-up till Song. Vad tror ni?

Smånyheter! Den unga gunnern Kyle Ebicilio avgjorde mot Englands U17-lag när Holland mötte dem i U17-EM! Henri Lansbury åkte häromdagen fast för fortkörning och fick ta och bege sig till rätten då han körde 101 mp/h - 162.5 km/h - på en 70 mp/h-väg - 113 km/h - norr om Ipswich. Den unge engelsmannen fick betala böter samt sex prickar på sitt körkort som redan tidigare hade tre prickar på grund av en tidigare bot. Av med körkortet blev han dock inte!

Lansbury hade turen på sin sida, precis som i matchen mot Sp*rs! Foto: Bildbyrån.

Goal.com som är förbjuden att länka till på diverse sidor kommer nu med "sensationella" uppgifter om att den f.d. Charlton-tränaren Phil Parkinson kan komma att bli Wengers nye sideman. Det lät för otroligt för att vara sant innan jag ens hann läsa namnet.

David di Michele berättar att han kunde blivit värvad av Arsenal år 2001, men att The Gunners avstod för att de inte hade lust att gå in i ett så kallat bidding war. Carlos Vela blev häromdagen prisad i Bolton, trodde jag. Det handlade dock inte om mexikanen Vela, utan engelsmannen Vela. Ett stort grattis till Carlos Josh Vela!

Transferrykten? Arsenal sägs vara ute efter Lens försvarare Raphael Varane, men sägs även ha blivit besegrade i det racet av Manchester United. Dessutom ryktas det om att man blivit besegrade av samma lag i racet om Ajax burväktare Maarten Stekelenburg. Något säger mig att United fortfarande är besvikna över att ha blivit besegrade av Arsenal i racet om Aaron Ramsey.

Manchester United var så säkra på att de skulle få Aaron Ramsey att de bekräftade affären på sin officiella hemsida! Foto: Bildbyrån.

Sist men inte minst pratas det om att Lazio är intresserade av Chamakh för en summa på £9 miljoner. Det sägs även att Chelsea-supportern tillika supertalangen Romelo Lukaku är ett intressant namn för Arsenal.

Innan vi säger hejdå kan vi passa på att titta på Robin och Bouchra van Persie och hur Newcasltes hemmatröja kommer att se ut nästa säsong!

Detta var dock allt för idag! Blev ett rätt så smaskigt inlägg, men det bör ni vara vana vid vid det här laget! Ha det bra och njut av era liv! Cheers!

God eftermiddag! Saker och ting börjar långsamt kännas bättre, trots vår senaste förlust mot Stoke. Vi har bara två matcher kvar att kravla oss igenom. Sommaren kommer allt närmare. Snart är den här säsongen ingenting annat än historia. Vi kommer alla få oss en välbehövlig nystart och en sommar som förhoppningsvis innebär ett par nya namn samt ett par nödvändiga farväl.

Om vi får behålla alla namn, ta in ett par nya, säga farväl till ett par andra och ha en bra försäsong i Asien finns alla medel till för en bättre säsong, men det gäller att vara försiktig med planeringarna. Oavsett hur bra eller dåligt vi börjar försäsongen och den riktiga säsongen vet vi att allt kan fara åt helvete under vårkanten, precis som det gjort varenda vår sedan 2006.

Däremot finns det andra saker att vara spänd inför! Arsenal firar jubileum - 125 år! - och kommer säkerligen se till att ordna festligheter av alla möjliga slag. Samtidigt har även Arsenal Sweden jubileum - 10 år! - som vi kommer fira genom att anordna en stor fest i Stockholm med gäster, f.d. spelare och förhoppningsvis även Away Boyz. Det finns således många skäl till att se fram emot nästa säsong!

Först gäller det dock att spela klart de två sista matcherna, någonting som vi kommer få göra under stor press då Manchester City nu bara ligger två ynka poäng bakom oss. Vår avslutning har varit illa nog, men att tappa en andraplats (som vi haft under merparten av säsongen) till en fjärdeplats skulle vara ännu ett misslyckande av alla de misslyckanden som redan bildat en stor hög.

Dessutom innebär det att vi måste kvala in till Champions League, någonting som kommer strypa till tiden, uppladdningen, försäsongen och kosta extra kraft. Det gäller således att hålla undan för Manchester City, men med tanke på hur dåligt vi spelat finns all chans i världen att vi tappar tredjeplaceringen vi innehar just nu.

Manchester City i Champions League! Foto: Bildbyrån.

Den största nyheten idag har faktiskt varit en väldigt gammal nyhet. Jag har ingen aning om varför detta blossat upp så stort, då vi vetat om detta sedan bra många år tillbaka. Det är hur som helst Alex Ferguson som "avslöjar" att han lika gärna hade kunnat börja träna Arsenal:

I was offered the Arsenal job and I wanted to take Walter with me. I thought I would sound him out when we were on Scotland duty together. We were going to play in Israel and I didn't know that Walter was going to Rangers at that time. I told him that I had been offered the chance to go to Arsenal and I asked him what he thought. He was positive, saying they were a big club. So I said to him ‘Do you fancy coming with me?’ Then he dropped the bombshell that he was going to Rangers.

The thing about the Arsenal offer was that they wanted an answer right away but I couldn’t give them one as I was going to the World Cup in Mexico with Scotland. So the Arsenal thing fell by the wayside. Walter went to Rangers and then later that year I went to Manchester United.

Den här storyn har dykt upp flera gånger de senaste åren, vilket gör att det kommer som en liten chock för mig att det finns så pass många som inte hört den här historien tidigare.

Det är hur som helst väldigt intressant att tänka hur Arsenal hade sett ut med Alex Ferguson i styret. Kom ihåg att om detta hade hänt hade han aldrig haft någon anknytning alls med Manchester United. Vade hade hänt? Hade vi vunnit lika dramatiskt 1989? Hade vi vunnit över huvud taget? Hade vi haft ett Invincibles? Hade vi haft en sex år lång titeltorka? Hade vi vunnit Champions League? Hade vi vart ett topplag? Det är frågor som aldrig kommer få några svar, men det är ju trots allt lite roligt att spekulera.

Passade på att plocka upp London Evening Standard idag och läste något skrattsamt vart Nicklas Bendtner skulle kunna tänka sig att spela:

If it’s a free choice, I choose Barcelona. I’ve never had any idols in the football world but if I had a dream player to play with then it would be Xavi and [Andres] Iniesta.

Att dansken har ett större superego än de flesta andra fotbollspelare är redan allmänt känt - och jag har länge varit en av de som välkomnat det - men vad man än tycker om Bendtner kan man inte låta bli att dra på smilbanden när man läser detta. Han platsar för tillfället inte i Arsenals startelva och skulle nog inte ens platsa på Barcelonas bänk om han av någon väldigt udda anledning skulle bli upplockad av Barca.

Att Bendtner spelat klart i Arsenal verkar dock bli allt tydligare för varje dag som går då jag inte tror att han skulle få mer speltid nästa säsong, ifall nu Robin van Persie håller sig mirakulöst frisk. En Chamakh som får en nystart kommer sätta ännu fler käppar i hjulet för Bendtner och trots att Wenger inte vill göra sig av med dansken kommer det nog med största sannolikhet att ske.

Vi får se hur den här historien utvecklas i sommar, då säsongen fortfarande pågår i detta nuet. Det vore dock intressant att höra era tankar kring dansken. Bör han stanna? Bör vi sälja honom? I sådana fall för hur mycket?

Skall vi behålla dansken? Foto: Bildbyrån.

En som definitivt inte kommer att säljas är Robin van Persie som haft en helt makalös vårsäsong. Jag har inte papper på statistiken, men han ligger på en 21-22 mål på 24-25 starter och har nu gjort mål i åtta bortamatcher i rad, ett nytt rekord i Premier League. Om han inte varit lika skadedrabbad som han tyvärr är hade han utan tvekan nämnts i samma andetag som de allra största stjärnorna som Ronaldo, Messi och Rooney (när han är i form).

Robin har alltid älskat Arsenal och berättar nu om hur han kom att hålla på The Gunners:

I had two football team shirts, one of them was A.C. Milan and the other one was Arsenal.I was about 11 or 12 years old and I did a photo shoot in that shirt. This guy asked me, ‘What shirt do you want to do the shoot with?’ It was my first shoot and if I had to pick one I [decided to do it with] the Arsenal one.

I started to support Arsenal because especially since the arrival of the boss and Dennis [Bergkamp] and [Patrick] Vieira and players like that, Arsenal did change from what they used to say “Boring Arsenal” to a really fancy sexy football playing team.I love this Club, I think it’s a Club of class, if you look at our people who are working for Arsenal, from the boss to the people working at the Emirates, anyone who I speak to, anyone who is involved with Arsenal, they have class.

Här ser ni nog den största anledningen varför jag alltid älskat Robin van Persie. Han är en spelande supporter, någonting vi inte får se alltför ofta i ett lag som Arsenal. Han talar alltid gott om klubben och har flera gånger de senaste åren beskrivit sin kärlek för Arsenal.

Om han bara låter bli att bli skadad var tredje månad kan jag utan se honom kvar ända tills han går i pension. Han kan bli vårt svar på Manchester Uniteds Ryan Giggs, fast i en anfallsposition så klart. Och hur grymt vore det inte om han stannade så pass länge i klubben? Hoppas!

Robin van Persie har gjort många mål. Foto: Bildbyrån.

Nu till lite seriösare saker. Arsenal Supporters Trust har varnat de små aktieägarna att inte sälja sina aktier, trots att Arsenal Football Club rekommenderar en sådan aktion. Här är vad AST har att säga:

The AST believes that Arsenal is stronger when supporters are represented in its ownership structure. This arrangement means we can ask questions at an AGM (annual general meeting) and scrutinise the official report and accounts, something the AST has gained a reputation for doing with clarity and expertise.

We also think that having supporters involved in the ownership helps to give the club a real sense of 'belonging' and acts as a check and reminder to those that run the club that its most important asset is its supporters.

Precis som Ahldén påpekade för ett par inlägg sedan kan en Kroenke med 100 % göra i princip vad han vill. Det behöver naturligtvis inte betyda någonting dåligt, men tiden har inte kommit för en ensamägare i Arsenal. Att låta honom vara majoritetsägare är ett stort steg nog och det är bättre att vänta ett par år för att se vad för planer amerikanen har innan man kan tänka sig att sälja hela klubben.

Nu är dock ett så kallat övertagningsförsök obligatoriskt när man överstrider 30 % och om det inte går hem nu är han tvungen att vänta ett helt år innan han har lov att genomföra ännu ett försök.

Nu till någonting helt annat! Benik Afobe har under säsongen varit utlånad till Huddersfield Town i League 1 och där gjort hyfsat bra ifrån sig. Det har inte blivit någon megasuccé, men under ett tag hade han fyra raka MoTM-utmärkelser, vilket är ett bra betyg för att vara en relativt nybliven artonåring. Om ni vill se mer av Afobe i League 2 kan ni titta på den här videon.

Opta Sports kommer ofta med väldigt intressant statistik - nyligen kom de med den omtalade stolpstatistiken som hade fört Arsenal upp i topp - och idag skrev de att Emirates är den enda arenan i Premier League som det inte gjorts mål på utanför straffområdet. Ännu en indikation att vi inte tar vara på bra skottlägen, trots att Arsenal är det lag som skjutit flest skott på mål i ligan!

Som vanligt avslutar vi med ett par väldigt många rykten och igår kunde jag berätta om att vi kopplats ihop med hela sexton spelare under mindre än två dagar. Idag verkar det vara minst lika hetsigt med rykten om allt möjligt!

Barcelona sägs vara beredda att ge £33 miljoner för Cesc Fabregas, som förvånande nog är en ökning av förra sommarens bud, trots att spanjoren har en mycket sämre säsong bakom sig. Vad man däremot får komma ihåg är att han dels varit väldigt skadedrabbad och dels har fyra år kvar på sitt nuvarande kontrakt.

Vidare berättar den egyptiske landslagsmannen Mohamed El-Gabas att hans stora dröm är att spela för Arsenal. På andra sidan jordklotet - nåja... - sägs Bayern München vara intresserade av Bacary Sagna. The Daily Mail har publicerat en story om att Lass Diarra kan vara på väg tillbaka till Arsenal för endast £12 miljoner.

Diarra på väg tillbaka till Arsenal? Foto: Bildbyrån.

Vidare fortsätter ryktena om jan Vertonghen samtidigt som Anderlecht sägs vara intresserade av Carlos Vela. Mexikanen skulle i sådana fall kunna ersättas av Malagas Salomon Rondon. Sist men inte minst har även Roberto Mancini erkänt att man är genuint intresserade av Arsenals lagkapten Cesc Fabregas.

Detta var dock allt för denna eftermiddagen! Om ni har funderingar, frågor eller andra åsikter ni vill uttrycka är kommentarspåret öppet 24/7! Cheers!

P.S. Arsenal Swedens lag är nu uttaget till den supportercup som kommer spelas på Emirates Stadium den 29e maj! Jag kommer finnas där som manager, vilket är en stor ära! Självklart skall jag bunkra upp med vattenflaskor att köra i backen så fort vi släpper in ett mål! D.S!

När jag i förmiddags satte mig ner för att skriva ett inlägg
visste jag inte hur jag skulle börja, vad jag skulle skriva om, eller
hur det skulle sluta. Jag tänkte skriva ett hyllningsinlägg om Dennis Bergkamp,
som idag fyller 42 år (grattis!), men det skulle både bli för krävande
och för mycket en dag som denna. Jag tänkte anordna en videokväll, men
det kändes avslaget på grund av flera orsaker. Jag tänkte på en
frågestund, men det har jag inte tid med. Jag tänkte skriva ännu en
krönika om vårt enorma misslyckande, men det skulle bara kännas för
deprimerande och repetivt.

Till slut märkte jag att jag
helt enkelt var för trött. För trött på Arsenal, för trött på bloggen,
för trött på säsongen, för trött på de återkommande misslyckandena, för
trött på allting. Det finns knappt ork eller lust kvar att skriva om
någonting som har med Arsenal att göra. De senaste månaderna har varit
hemska, fyllda av misär och ett bevis på att vi inte är bra nog. Det har
varit likaresultat i massor, förluster mot sämre lag, dåliga insatser,
missade titelchanser och ett enda stort helvete.

Det är en
säsong som lovade mycket, men slutade i misär. Men jag skall inte sitta
här och skriva en säsongskrönika än. Det har sin tid även det. Istället
för att skriva ett specialinlägg tänkte jag helt enkelt låta er ta del
av dagens största nyheter, uttalanden och rykten, precis som vanligt.

Hur vi
än gör, vart vi än vänder oss eller vad vi än läser går det dock inte
att undgå att folk fortfarande pratar om vår förlust mot Stoke, om
Wengers vara eller icke vara och om ännu en titellös säsong för The
Gunners. The Romford Pelé var ursinnig efter helgens match och sade
detta:

When are they going to learn that they can’t go to places like
Stoke and give things away. It’s a tough game. It’s amazing to watch
this Arsenal side, they’ve got so much flair and ability but just simple
things they get wrong. Set-pieces have been a nightmare. Look at Bolton
– two goals [conceded from set-pieces], another one today. And we used
to do it on the training ground, we did practice set plays.

Sometimes you’ve got to look at the players and say
responsibility. ‘This is your man, if he scores it’s your fault!’ That’s
how you’ve got to do it for me, that is how you do it on the training
ground. Frustrated is the word [to sum this season up]. I think there
was a great opportunity this year to win [the title]. They were in a
great position and suddenly they haven’t got the final push.

Every single game is a cup final. Last week was a cup final
against Manchester United and they performed and won the game.This
week’s another cup final for them but they haven’t turned up again and
that’s the problem they’ve got. The last ten games you’ve got to win
every game, simple as that.

Vem kan klandra honom? Titta tillbaka på tiden då Parlour själv spelade i klubben och man förstår varför han är ursinnig. På den
vackra tiden, med det spelarmaterial vi hade, med de ledare vi hade, med
det försvar vi hade, med den mentalitet vi hade, ja, det var en annan
tid i en annan värld. Om man gick och förlorade mot ett lag som Stoke på
den tiden visste varenda spelare hur fruktansvärt det var. De förstod,
de skämdes - och de förbättrades.

Det var andra bullar på Parlours tid. Foto: Bildbyrån.

Att jämföra dagens lag med
det lag vi hade i början av 00-talet är bara tragiskt. När Wenger den
här säsongen gick ut med att det här var den bästa trupp han någonsin
haft och att den här truppen kunde bli bättre än Invincibles kändes det
som en enda stor förudmjukelse för det Arsenal som en gång i tiden
faktiskt var bra. Det Arsenal som faktiskt vann titlar. Det Arsenal som
skrämde lag.

När vi åkte ur Carling Cup, Champions League
och FA-cupen efter varandra trodde jag ändå att det skulle leda till
någonting bra. Det var naturligtvis förfärliga veckor, men jag trodde
att det här laget skulle gynnas av att inte behöva fokusera på flera
mål, och att med tio matcher kvar av säsongen bara ha en titel kvar att
kämpa för. Man låg på en fantastisk andraplats, var bara ett fåtal poäng
efter Manchester United och hade ett enklare spelschema framför sig än
både Chelea och United. Hur det slutade vet vi alla. Bottlers.

Bacary Sagna var en av ett fåtal spelare som faktiskt pratade med pressen efter förlusten mot Stoke och han hade då följande att säga:

We are too nice. We have to fight a bit more. We have to
push them as much as they push us and be a bit more killer. We are not
defending as well as we have to and against big players like Stoke have,
it is very difficult. We have to put in performances week after week
and fight even more. We didn’t give enough. We didn’t play as we can and
that is what happens when you don’t give the maximum – you get beaten
everywhere.

Jag kan inte låta bli att kommentera detta utan att länka till dagens fantastiska inlägg av Arseblog.
Han tar upp det här citatet, som visar sig vara ett i raden av liknande
citat som gjorts av Arsenal-spelare sedan flera år tillbaka. Och
fortfarande säger man samma sak, klagar på samma problem och misslyckas
med att förbättra sig.

Bacary Sagna menar att Arsenal inte ger allt. Foto: Bildbyrån.

Det värsta är att det inte finns
någon individ att skylla på då alla har sig själva att skylla. Spelarna
för att de inte ger allt, Wenger för att han inte är bestämd nog och
tränarstaben för att de inte kan lösa problemet. År efter år verkar vi
dra på oss problem som vi inte lyckas, som vi inte vill eller som vi
inte kan lösa. Och om man inte kan lösa ett problem vet vi alla att det
förr eller senare kommer bita oss i baken.

Nicklas Bendtner har gått ut i media och berättat att han är missnöjd, vilket leder till allt större rykten om att han kan vara på väg bort:

I need to have a talk with him [Wenger] because I'm not
satisfied as well. I'm not satisfied with playing on the right wing
which I've done more or less all season long. I'm concentrating on
getting the Champions League place and then we'll do the evaluation at
the end of the season. It's certainly not the best thing for me but it's
not up to oneself and sometimes you have to adapt to what the manager
says.

Det är ingen överraskning att han är
missnöjd, någonting han varit hela året. När van Persie var skadad klev
Chamakh fram och levererade. När van Persie kom tillbaka började han
leverera, någonting han gjort sedan vintras. Dansken har aldrig fått
chansen att visa vad han går för - som i slutspurten 09/10 - och har
ofta slösats på högerkanten när han spelat och spelare som bäst i den
centrala anfallsrollen.

Det har under hela året gått
ihärdiga och troliga rykten om att hans far, som även är hans agent,
aktivt letat efter klubbar som är intresserade av att naffa åt sig
Bendtner, någonting som inte varit så svårt. Det finns massvis och åter
massvis med klubbar som skulle tänka sig kunna köpa Bendtner, men det
finns ingen som är lika bra som Arsenal.

För dansken
gäller det att ta ett beslut. Antingen stannar han i världstoppen ocn
nöjer sig med restriktiv speltid, eller så nedgraderar han sig för mer
speltid. Det är ett beslut som helt och hållet är upp till honom. Om han
inte är nöjd och känner att ett klubbyte är ett måste, ja, då kan vi
inte göra så mycket åt saken. Det är ett liknande scenario Eduardo befann sig i för bara ett år sedan. Och vi vet alla vad för val Eduardo tog.

Samir Nasri har den senaste tiden kopplats ihop med italienska klubbar som Juventus (lolololololololol) och Milan, men hans agent Alain Migliaccio bekräftar att han kommer att fokusera på Arsenal:

The interest from Juventus and Inter Milan? There is
nothing with them. There is no break with Arsenal, in fact, we start
over negotiations for the extension of the contract which currently
expires in 2012.

Någonting som bör ta kål på alla rykten gällande Nasri. Eller ja, vi kan åtminstone hoppas.

Det finns en hel del smånyheter på den officiella hemsidan där vi kan hitta allt ifrån statistik från reservlagets andraplats i den södra reservligan till David Sjöman prata om Fabianski och Szczesny samt del två i intervjun med Robin van Persie.

Det mesta handlar dock en dag som denna om rykten, rykten, rykten, rykten
och ännu mer rykten. Sommaruppehållet närmar sig med stora kliv och som
vi alla vet sitter det journalister, supportrar och nobodies i hela
världen som hittar på alla möjliga sorters rykten.

Vad det
värsta är att folk verkar gå på varenda rykte de läser. Igår kväll blev
det rena rama twitterstormen då Arsenal kopplades ihop med Karim Benzema för €25 miljoner. Folk var överlyckliga, började skriva hur bra han
skulle passa in i laget och agerade som om affären skulle vara i hamn.
Det roligaste var att källan till ryktet var en Real Madrid-twitter som -
håll i nu - enbart skrev om rykten och påstådda övergångar. Och
personligen tycker jag inte det finns någonting fånigare, löjligare
eller naivare än att tro på varenda rykte man läser.

Karim Benzema sägs vara missnöjd och på väg till Arsenal för €25 miljoner. Foto: Bildbyrån.

Jag har inga problem med folk som läser rykten,
kommenterar det med ett skratt eller skriver om det med en liten gnutta
sarkasm, men varje dag finns det minst en handfull människor som med
flit går på varenda rykte. Över 90 % av all fotbollsrelaterad skit som
skrivs på Internet under sommaren är rykten. Rykten som är falska
och/eller påhittade. Och den enda anledningen varför man fortsätter
hitta på alla möjliga sorters rykten är för att supportrar blir
exalterade, tror på vartenda rykte de läser och agerar som om affären
vore i hamn.

Om jag skulle vara fotbollsjournalist på en slumpmässig blaska
och skriva att Henrik Andersson från IFK Eskilstuna i den svenska
tredjedivisionen är på väg till Arsenal skulle en handfull människor tro
att det var sant. Tro mig.

Det finns ingen skam i att läsa rykten, tänka sig hur det vore
om Arsenal köpte den specifika spelaren och resonera kring ryktets
trovärdighet. Att däremot tro på varenda rykte som om det vore
officiellt och att kommentera det som om varenda rykte är sant får mig
att tappa tron på mänskligheten. Med det sagt är det nu dags för ett långt stycke med de senaste ryktena.

Vi börjar med spelare som enligt uppgifter kan tänka sig lämna Arsenal. Det har bl.a. skrivits om att Denilson kan vara på väg till Sevilla, att Nicklas Bendtner är intresserad av en flytt till Tyskland och att Pep Guardiola har träffat Cesc Fabregas föräldrar för att diskutera en flytt till Barcelona. Det pratas även om att Carlos Vela och Emmanuel Eboue kan vara på väg bort.

Enbart under de senaste fyrtioåtta timmarna har Arsenal
kopplats ihop med en massiv mängd spelare. Juventus sägs ha erbjudit
Arsenal att köpa Felipe Melo. Ajax säger sig vilja sälja Jan Vertonghen till antingen Arsenal eller Manchester City. Det pratas ännu en gång om att Gael Clichy får göra plats åt Leighton Baines eller Jose Enrique.

Leighton Baines har gjort succé i Everton och Arsenal sägs vara intresserade. Foto: Bildbyrån.

Vidare ryktas det ihärdigt om Karim Benzema, trots att Real
Madrid själva nekat till någon sorts kontakt med Arsenal. Som
anfallspartner till Robin van Persie pratas det även om Gameiro från Lorient, trots att han själv hellre vill till Spanien och La Liga. Den unga mittfältaren Mario Goetze har gjort succé i Borussia Dortmund som nyligen tog hem Bundesliga - och Arsenal sägs naturligtvis vara intresserade.

Sist men inte minst har det även skrivits och ryktats om Christopher Samba, Kaká (...) och Ajax burväktare Maarten Stekelenburg. Sexton namn. 48 timmar. Och sommaren har inte ens börjat.

Vi avslutar dagens inlägg med en liten bildspecial! Om ni vill se en tvåårig Robin van Persie kan ni klicka på följande länk. För att se Ryo, Ryo igen och Ryo igen kan ni klicka på angivna länkarna. Och för att se hur Bendtner förvandlats från en 22-åring till en 40-plusare kan ni ta och kika in denna bild.

Detta var dock allt för idag! Knappast ett av mina bättre inlägg, men
det får vara som det är! Ni får mer än gärna kommentera och tycka till
nere i kommentarspåret. Annars så hörs vi precis som vanligt imorgon
kväll. Cheers!