Davidsson & Mannen

Inför och under denna sommar matade Wenger oss som brukligt med uttalanden om att Arsenal endast handlar spelare av absolut topp-topp kvalité, bara spelare som verkligen kan göra startelvan bättre och att vi visst är villiga att betala stora summor för denna typ av spelare. Vidare att Arsenal inte är en klubb som köper överbetalda breddspelare utan att det är spets och spets allena som attraherar en klubb som Arsenal.

Nu är, eller snare känns, det oerhört länge sedan jag skrev min tack-för-denna-säsong-för-nu-går-jag-på-semester-text och den ledighet som då låg just framför mig är nu passerad för att nu ha gått över i en höst i vardande. Då hade transferfönstret varit öppet i en månad, EM var just avklarat och spelarna var antingen upptagna med att avnjuta behövlig ledighet eller på väg ut i vida världen för att göra sin kugghjulsinsats för Arsenal PR-verksamhet.

En gång i tiden kunde den svenske Arsenalfantasten få sig, i varje fall tre, fyra acceptabelt läsbara blogginlägg per vecka från Redaktör D&M:s sida av bloggkontoret. Sedan kryddades den högst delikata anrättningen ”Att leva med Arsenal adderat till familjeliv” med ett nytt jobb, varefter bloggfrekvensen sjönk som ett Sterling Pund efter en folkomröstning där ”Folket” hade fått säga sitt. Visst kämpade andra Arsenalister med skrivandet här på sidan och visst gjorde många av dem det högst förtjänstfullt men så mycket D&M fick den svenske Arsenalisten inte.

Ute faller regnet tungt mot gatan. Det är mörkt, lite småkyligt och alla paraplyer verkar vara borttappade. Jag låser försiktigt dörren bakom mig, lämnar sovande fru och två sommarlovande barn bakom mig och beger mig till ännu en dag av arbete. Det är tyst, stilla och alla grannar verkar antingen vara bortresta eller kvar i sänghalmen. Jag fäller upp regnkappans kapuschong och kröker nacken för att hålla värmen i hällregnet. Det är fuktigt, rått och lukten av disktrasa. Det är högsommar på den svenska västkusten.

Panic on the streets of London. Panic on the streets of Birmingham, I wonder to myself. Could life ever be sane again? Runt omkring oss skaffar sig våra konkurrenter nya vitalt innovativa tränare. Runt omkring oss köper konkurrenter kompetenta spelare att bygga sina trupper än starkare. Och runt omkring oss spankulerar högresta spenderarbyxor gatorna fram. Pep, Gündugan och Nolito till city. Tokfursten men tillika den borne vinnaren Mourinho har tagit över United.

I många år levde vi Arsenalister med Manchester United som våra största kombattanter. spurs var förvisso alltjämt våra rivaler, men eftersom spurs förblev spurs och därmed höll till i en annan del av tabellen var det Manchester United som var den klubb vi kämpade emot när det gällde titlar och pokaler. Bortsett från att de var den engelska fotbollens svar på Jätten Glufs-Glufs och rent allmänt var att betrakta som sk-tstövlar var deras ständiga egenhet att inkassera orättvisa uddamålssegrar, något vi då tvingades förhålla oss till.

I helgen blev det som alla redan vetat om en längre tid, även matematiskt, fast- och säkerställt: Arsenal vinner inte ligan den här säsongen heller. Vi har förvisso gått obesegrade de sex senaste ligamatcherna men istället för de arton poäng som vi borde ha tagit har vi, genom tre vinster och tre oavgjorda, bara tagit tolv poäng och således tappat sex poäng på våra konkurrenter. Vi kunde inte hålla en tvåmålsledning till seger mot Hammers, inte besegra ett Palace i klassiskt Pardrewfall och inte lyckas vinna över ett Sunderland under nedflyttningsstrecket.

Utifrån att jag skriver mina bloggar under alias är ju själva konceptet högst icke-privat, varför jag i princip kan vara hur blottande som helst. Jag har i ljuset av min pseudonyms beskyddande sköld alltid ryggen fri och tycker mig därför kunna pendla hej vilt mellan det i högsta grad allmängiltiga och det personligt privatlivsexhibitionistiska, mellan det intellektuella och det primitiva samt mellan det genomtänkta och det rent sandlådemässigt utagerande. Och ungefär det är vad jag ämnar göra i detta inlägg.

Jag måste erkänna att jag aldrig riktigt hoppade på bandvagnen när den sattes i rullning någon gång under 90-talets gungande mitt. Jag kastade mig aldrig in i Magasinets svettdrypande väggar, jag hängde sparsamt på Kompaniet och jag mötte aldrig solnedgången på Frihamspiren i deras sällskap. Jag är först och främst Metal, men när jag under åren även jag, föll för indiepop så var det snarare för den mer skånska eller norrländska än göteborgska.

“Too much time on my hands, I got you on my mind. Can't ease this pain, so easily. When you can't find the words to say, it's hard to make it through another day. And it makes me want to cry, and throw my hands up to the sky.”