Davidsson & Mannen

Jag är fullt medveten om att Phil Collins-referenser är att anse som en ren och skär styggelse, där endast en match mot Steven Gerrards liverpool fc kan ses som ett acceptabelt undantag. Men jag kan ändå inte låta bli at göra det och hoppas ni tillåter mig att dra till med den titel dagens shit-chat har fått. För det är ungefär så det känns. Ännu en dag i fotbollens paradis.

Sommaren 2005 sålde Arsenal Patrick Vieira till Juventus som, i calciopolis kölvatten, sedan blev Inter. Det talades om att Vieira under ett antal år hade velat lämna den engelska fotbollen för Madrid, att Wenger vägrat släppa honom men att han, efter FA-cupvinsten mot Manchester Unitet, där Vieira slog sin sista spark för klubben, var redo att tillmötesgå lagets kaptens önskan om transfer, vilken dock inte landade i Spanien utan i ett Italien i gungning.

Inte vet jag hur det är i andra små städer, men i den jag växte upp i fanns det ett antal personer som stack ur den homogena och småstadslikformade mängden, var tämligen säregna, smått excentriska och som till slut benämndes med det föga respektfulla epitetet ”original”. Vi hade Janne Murarn, Trixi och Nisse Krabba, vi hade Bälinge-Tarzan, Dreglas och Anders Burnis. Var och en av dessa levnadsöden var formade efter en annan sorts mall än den övrigt rådande, präglade av andra öden och gjutna i en annan form än den vi andra kunde relatera till.

Inför hemmamötet med Besiktas skrev jag om den optimism jag då bar på, om mötets betydelse på så sätt att ett klarat kval till Champions League, skulle kunna innebära spelarinköp på adekvat nivå. Jag spekulerade i att spelaraffärer kanske till och med var färdiga och bara väntade på att realiseras när vi tog steget in i huvudturneringen. Att vi efter en seger skulle inhandla de två till tre pusselbitar som ständigt fattats oss. Att allt var som vanligt men, i och med detta, ändå skulle bli helt annorlunda.

I dag äntrar vi fönstrets sista dag och allt är precis som vanligt för Arsenal. Vi har börjat säsongen med att kvalificera oss till spel i Champions League, men ser, bortsett från det positiva, ut att ha fastnat i en törnrosasöms snoozeloop från h-vettet. Gårdagens match mot Leicester var inte bara en parodiskt övertydlig display över hur illa ställt det är på klubbens strikeravldelning, det var inte heller bara en fortsatt uppvisning i resursslöseri när Özil åter, till största del, hamnade ute på en kant.

I dagar som dessa är det nästan svårt att bibehålla fokus, att hålla händerna på ratten och blicken fäst på vägen. Att vara inställd på nästa utmaning och inte sväva iväg i det som ligger längre fram bakom nästa krök och att inse att det, mitt upp i all transfertranspiration i helgen faktiskt skall spelas en tredje ligaomgång, vilken för vår del betyder bortamatch mot Leicester på söndag kväll.

Jag önskar att jag kunde säga att jag aldrig var orolig. Att jag kunde framställa mig som en cool katt, orubblig stod eller som den där überlugna filbunkssnubben. Men det vore att ljuga. Gårdagsmatchens sista 15 minuter var nog den mest arbetssamma, idrottsrelaterade, stunden jag upplevt på många, många år. Värre än vårens FA-cupfinals berg- och dalbana, värre än alla CL-kvasl sammanflätade till ett galgfäst rep och värre än CL-finalen -06:s vidriga avslutning, inklusive Mad Jens röda kort dessförinnan.

Det är ju lite Arsenals grej det här med att spela kvalmatcher för att nå Champions League. Och alla som följer den moderna toppfotbollen känner ju till att spel i Champions League, vid sidan av sjukt hissnande mängder pengar, är det som lockar fotbollsspelare, och sportens parasiter -agenterna, att välja ny klubb när agenten anser byte är nödvändigt för spelarens (och agentens prestige) och lönekuvert.

I Nationalteaterns musikhistoriska asterisk ”Lägg Av” ber den något pressade narkomanen sin socialtjänsthandläggare att just lägga av. Narkomanen hävdar att handläggaren inte förstår någonting och bara är någon som sitter på socialförvaltning, fluktar i någon pärm och håller koll på allting. Vidare hävdar narkomanen att han lever, men också, för h-vette, skiter i hur det går för honom.

Dessa initiala veckor av Arsenalsäsongerna är nu för tiden så underbart matchtäta att endast Football Leagues avgörande vårveckor kan komma i närheten. Samtidigt som vi Arsenalister biter våra naglar i transfernervositet startar Premier League samtidigt som vi, som vanligt, försöker ta oss in i Champions League. Ett kval som kan vara helt avgörande för vilka spelare vi kan handla in, vilket i sin tur kan bli lika avgörande för hur säsongen kommer att utforma sig. Ja, du förstår själv.