Davidsson & Mannen

Inför denna match ställde jag mig frågan om Vermaelen skulle vara något för vår backlinje eller förste gubbe ut i bussen. Jag undrade hur Arteta skulle klara sig mot den press som Everton, såklart skulle sätta på Arsenals centrala mittfält. Och jag funderade kring om Wenger kunde dra fram något taktiskt ess av cynisk art ur ärmen för att segra i en av de svåraste bortamatcherna under säsongen.

Jag har vid ett flertal tillfällen använd den så kallade falska matematiken som referens här i bloggen. Jag skall inte göra det ännu en gång, men när vi nu skall åka till staden Liverpool och möta stadens blåa lag, så dyker en matematisk referens upp i mitt huvud. För efter en fotbollsvecka som färgats svart av dråp, av våldsamma bortafans, av romantiserande av bengaler och av allmänt sammelsurium, vill jag återgå till Arsenal, till glädje och till kärlek.

Jag vet att detta är en blogg som skall handla om Arsenal i synnerhet och i vissa undantagsfall om engelsk fotboll i allmänhet. Och jag har egentligen inte någon lust att lägga ännu en åsikt till den hög av högt skrikande åsikter om vem som gjort, eller inte gjort, vad för att den svenska fotbollen skall se ut som den gjorde i går eftermiddag i Helsingborg.

Förra gången vi mötte shitty i ligan, och förlorade med 6-3 borta, låg jag sänkt i magsjuka och kunde inte prestera något som helst bloggande. Denna gång hade jag, under fredagskvällen, förgiftat mig med storvulet vemodig popmusik och alkohol, varför jag under lördagen var i ungefärlig form av ett skämt ägg.

Först och främst skall jag erkänna att jag aldrig har varit något stort Bob Marleyfan. Min relation till denne, en av de stora inom reggaen, har sträckt sig till pinsamma fylleskrål av ”Buffalo Soldier” eller till att jag tyckte ”Mr Brown” med sina rader ”Mr Brown is a clown, who rides through the town in a coffin”, var en högst skön låt, men annars var Marley och övrig reggae, lite för soft, lite för vän och lite för accepterande för den då oerhört mycket mer intensive förlagan av dagens förslappade och insuttne Soffpotatis-D&M.

Ingen arsenallist behöver ju någon som helst introduktion till gårdagsmatchens kronologiska och symboliska betydelse. Efter att vi varit med om en så kallad olycka mot chelsea (f-sen, benämnde han verkligen lördagsmatchen som en olycka, den gode Wenger? Efter samma sak mot foolsen, mot shitty, mot shitty förra året, mot Bardford i ligakuppen och Blackburn i FA-diton förra året, uppgav Wenger verkligen att chelseaimploderandet var en olycka? I can’t believe it.

Idag är det måndag och om föregående veckas motsvarighet var Happy, så är denna gång dess raka motsats. Sedan Wengers 1000-matchjubileum blev till en smått makaber tillställning och förnedrings-TV:n togs till nya och oanade höjder, har snart två dygn passerat där det ena tokiga ryktet avlöst det andra. Vi är många arsenalister som försöker förstå vad det var som hände, försöker förstå hur det egentligen var möjligt och som försöker få ett grepp om vem som bär ansvaret för den fotbollsmässiga lavin vi tvingades bevittna.

När Arsenal, våren -89, behövde besegra det på den tiden stora laget Liverpool FC med 2-0 för att ta hem ligan, startade klubbens dåvarande manager George Graham med en fembackslinje. Arsenal höll nollan, växlade sedan upp och bytte spelsystem för att därefter forcera in de två mål vi behövde och ta hem ligan. Spelet var på den tiden inte vackert, men resultaten var det.

När Jakob Hellman, i februari -88 släppte albumet ”…och det stora havet” skapade han inte bara svensk musikhistoria utan också ett album som på många sätt summerar den tid jag då levde i. När jag idag lyssnar på skivan är den fortfarande lika fantastiskt bra och låten ”Avundsjuk På Dej” går fortfarande lika fantastiskt rakt in i mitt hjärta.

Jag ser mig själv som en ganska vanlig människa. Jag har mina styrkor, jag har mina svagheter och jag tror mig ha någotsånär bra koll på var de börjar och var de slutar. Jag tror mig inte vara exceptionell på något sätt och jag tror att jag är precis som så många andra när det gäller det mesta. Däribland måndagar. För trots att jag gillar mitt jobb, gillar det jag gör och trivs bra, så är måndagar inte veckornas absolut bästa dagar.