Davidsson & Mannen

Ja, vad skall man saga? Man kan skylla på en domare, eller snarare på ett dubbelbestraffande regelsystem. Man kan säga att vi var kassa, hänga Özil för en högst gamnackad straffspark eller Wenger för en lite märklig laguttagning. Eller så kan man säga att vi mötte ett av världens absolut bästa fotbollslag. Att vi faktiskt höll dem stången helt okej, att vi spelade med en man mindre i nästan en timme och fortfarande har ansiktet i behåll. Att vi föll med ett visst mått av flagga i topp.

För en herrans massa år sedan var på någon form av musikerträff i stora staden Vänersborg och frotterade mig under en helg med gräddan av stadens kulturelit (eller nja… kanske inte) eller i varje fall med väsentliga delar ur dess dåtida replokalspopulationer.

Jag måste erkänna att jag var lite kluven till denna match. För för mig är ligan allt och ligan skall alltid vara prioriterad. Så med vår lövtunna trupp med rejäl trötthet på många spelare var det lite läge för trupprotation, detta samtidigt som vi måste göra vad vi kan göra för att få slut på denna förbannade titeltorka, varför FA-kuppen skulle kunna vara ett ypperligt tillfälle att göra just detta. Och så är det som det alltid är: Match mot foolsen är alltid match mot foolsen. Och då måste bara motståndet besegras.

I går kväll möttes fjolårets ligasegrare föregående omgångs ligaledare på bästa sändningstid en lillelördag i ljusnande tider. Och så tråkigt det blev. Så trött, så räddhågset och så både hängslen och livrem. Arsenal var livrädda för att upprepa alla patetiska försvarsmisstag som begicks borta mot foolsen i helgen och gästerna Manchester United var ett lag i enormt dålig form. Det som skulle kunnat bli en bra match mellan två bra lag i ett bra (högt) tempo blev ett västgötaklimax utöver det vanliga.

Äntligen, äntligen är denna helg över. Äntligen är ligaomgång 25 färdigspelad och nedpackad till historiens valv och äntligen har även medföljande måndag betats av. Jag avskyr måndagar efter förlust, jag avskyr lördag kväll efter förlust och jag avskyr att bli så avklädd och synad som jag blir efter förlust. Jag avskyr att det blir så uppenbart hur mycket Arsenal inte bara betyder för mig, utan framför allt hur mycket Arsenals resultat styr mitt humör, min sociala adaptionsförmåga men tyvärr också min syn på världen jag lever i.

Eller tja... Jag vet inte riktigt, kanske inte eller snarare f-n heller. Det här var det sämsta jag har sett Arsenal prestera sedan 8-2-matchen på Old Trafford. Den sämsta matchstarten och det sämsta markeringsspelet på mycket, mycket länge. Sämre förberedda än alla värdelösa bortamatcher förra och förrförra säsongen och sämre rörlighet än mot alla bussparkerande lag vi någonsin mött.

På lördag spelar Arsenal den tidiga lördagsmatchen borta mot Liverpool FC och denna match har så många olika infallsvinklar, så många bottnar och så många ramar kring sig. Det är en svår bortamatch mot ett lag som, i Luis Suárez, inte bara har en av ligans absolut bästa spelare, inte bara har en oerhört effektiv offensiv med oändliga variationsmöjligheter utan vill framstå som ett lag på väg uppåt i seriehierarkin.

Så här två dagar efter transferfönstrets igenslagning och mitt i den mest tragikomiska, eller skall vi säga parodiska, soppan som numera lyder under namnet Kallstromgate, där skulle vi möta den pånyttfödda Crystal Pulis, nej förlåt, Crystal Palace. När man tvingats relatera till Arsenal som till en sängkammarfars utan ekivoka inslag, med jobbiga SMS från människor man inte brukar ha kontakt med och med ett närmast tragikomiskt anslag.

Jag skulle kunna kalla den här texten för ”konsten att missa en straffspark”, ”konsten att missa öppet mål” eller kanske använda brottningens parterröverläge som bild för ett tillförskansat eller givet överläge. Jag skulle kunna oja, älta och gräva mig djupt ned i en brunslemmig gyttja om enorma tillkortakommanden satta i relation till ett fantastiskt bra utgångsläge. Det skulle jag kunna göra och sedan kunde jag använda vilken referens eller bild som helst, resultatet skulle ändå vara detsamma.

I dag borde jag antagligen skriva upp söndagens möte med Crystal Palace, jag borde skriva om en klubb som jag känner riktig värme inför, kanske kring deras synnerligen trevliga hemmaarena eller kring ligans mest högljudda fans vilka hör hemma just på Selhurst Park. Men nu spelas matchen inte i på Whitehorse Lane nere i Croydon och Palace äger, sedan Tony Pulis inträde i klubben, inte längre lika mycket charm.