Davidsson & Mannen

Utan att lämna den arsenalska bloggboxen allt för mycket och med allt för grova över- eller klavertramp, har jag tidigare berättat om hur en medarbetare på till en kamrat en gång i tiden hade satt upp ett pubeshår i en av deras arbetsplats toaletters tak. Och att detta pubeshår, av naturliga orsaker, endast kunde ses av den del av personalen som uträttade sina mer enkla behov ståendes.

Som du förhoppningsvis vet har jag redan betat av mina inköps- och önskelistor rörande det centrala mittfältet och De Bakre Fem och jag har spekulerat friskt i både vilka av nåvarande spelare som kommer eller bör lämna oss för att ge plats åt andra men också vilka dessa andra skulle kunna vara. Turen har nu kommit till anfallstrions platser och här är det, till skillnad från de tidigare nämnda truppdelarna, tämligen vidöppet både för spekulationer och potentiella uppgraderingar.

Om jag hade velat vara konsekvent och i varje fall det minsta trovärdig skulle jag nu vara i farten med att skriva en inköpslista för anfallet, precis som jag har gjort för det centrala mittfältet och The Back Five.

Tidigare har jag skrivit inköpslista rörande det centrala mittfältets mer balanserande position och idag har turen kommit till backlinje och målvakt, det jag lite småslarvigt anglofilt ibland kallar The Back Five.

Jag är den förste att erkänna att jag inte alltid producerar texter som vittnar om ett relationellt fundament av guld och gröna skogar. Mitt arsenaliserande har liksom aldrig vilat på vetskapen om att morgondagen kommer att vara bättre än gårdagen och den moderna fotbollens så kallade utveckling har heller aldrig förmedlat att så vore aktuellt att göra. Under mina år som följare till klubben har jag fått se en enorm uppgång följt av ett, kanske inte lika dramatiskt men ändock, påtagligt fall.

Innan du kastar dig över din e-postklient och rosenrasande rasar över vissa Arsenal Swedanbloggares buskisnära rubriksättning, vill jag med ömsint öppen hand önska dig välkommen till samlevnadsrådgivare D&M:s lilla soffgrupp i rosa plysch. Ta en biodynamiskt odlad hälsocykel i slagtålig hammarplast och stig på. Till en soffgrupp där inga frågor är dumma och där allt är tillåtet, -så länge inte du eller någon annan kommer till skada.

Är det någon ute, i detta avlånga land, som minns Rolf Pihlman? Bassisten i dansbandet Tingeling, orkestern som låg på Svensktoppen med låten med samma namn vilken sedan, enligt Pihlman själv, kom att sälja ”järn, 150 exemplar”? Samme Pihlman som sedan titulerade sig musikproducent, som drack Irish Coffee i obscena storlekar och sedan kom att förpesta Melodifestivalen 2009, från start till mål. När han, redan vid förmiddagstid, sitter på Gamle Port, är bra salongsberusad och som är så härligt knökfull av uppblåst självgodhet.

I går morse var jag smått vansinnig och bad Arsenals spelare, Wenger och ja, hela klubben att vaknaupp ur den törnrosasömn som de ligger/är lagda i. Nu har det gått en dag och vi står inför en helg där ligan skall avslutas genom att vi möter West Bromwich hemma, vilket brukar vara ett gynnsamt sätt för oss att runda av vår ligasäsong, eller i varje fall hemmaplansdelen av den, på. Efter våra smått narkoleptiska insatser senaste veckorna är läget lika uppenbart som lättbegripligt.

I matchen mot Manchester United ställde Arsenal upp med samma startelva för sjätte matchen i rad vilket inte är något som hänt sedan 1995, eller något liknande. Igår spelade vi vår tredje hemmamatch i rad utan att göra mål, vilket inte har hänt sedan Denilson var en av de bärande länkarna på det centrala mittfältet. Och det var ungefär så man kände igår. Som när Denilson var med. Då vi kunde ha 80%-igt bollinnehav utan att någonting av värde över huvud taget hände . Inget alls.

Här sitter man så och försöker snika åt sig lite bloggskrivartid på egentlig arbetstid. Och jag sitter och försöker summera gårdagens match mot Manchester United, väva in dess inneboende variabler och resultatets konsekvenser samt se vidare fram emot onsdagens möte med Sunderland. Och jag måste erkänna att det känns lite både och, att det är lite svårt att finna rätt startblock att ta fart ur och att denna acceleration är lite svårhanterlig utifrån att min känsla säger en sak och min tanke en annan.