Egentligen bör den här krönikan komma efter säsongen, men jag orkar inte vänta. Inte efter att vi sett vårt kära Arsenal gå igenom helvetet under de senaste veckorna. Jag är ledsen, arg, deprimerad, förbannad och allt där emellan. Bara för att jag inte uttrycker min ilska i svordomar betyder det inte att jag är ilsken. Men jag har helt enkelt blivit utsugen av energi under den sista fasen av säsongen. Nu är jag bara trött, utsliten och tom på energi. Vår säsong har inte blivit ett totalt misslyckande - om ni får för er att jag tror det - men på grund av att många tycker det och på grund av att jag själv anser att det funnits saker man kunnat göra bättre för att stoppa det så skriver jag idag det här inlägget.

Hur som helst tänkte jag idag prata om vårt lag, vår säsong och vad som komma skall. Saken är den att vi gått igenom så mycket den här säsongen. Allt från vår fantastiska höst - då vi hyllades som det bästa laget i världen - till det deprimerande november, december och januari. Vi har förlorat hopp, vi har fått hopp, vi har varit euforiska och vi har varit förjävligt arga. Mycket har hänt, men nu tänkte jag prata mer om laget.

Inför förra sommaren hade vi nyss spelat klart ett rent helvete till en säsong. Förluster, dåligt spel och två förluster i två semifinaler. Det fanns vissa ljuspunkter, men de var få. Sedan var ännu en gång skadorna många, väldigt många. Wenger pratade om att det här laget bara skulle växa och att de skulle mogna, få mer erfarenhet och vara redo för en titelstrid på allvar nästa säsong.

Under sommaren så knöt han snabbt till sig Thomas Vermaelen - som senare visade sig bli en succé - men låg förutom det lågt på transfermarknaden. Ryktena ville dock inte ta slut och vi knöts ihop med allt från Benzema till okända spelare från såväl Sydamerika som Afrika. Det slutade med att vi inte värvade någon (efter Vermaelen). Hur var då omständigheterna inför och under transferfönstret?

Jo, vi hade - precis som redan nämnt - klarat oss kvar på en fjärdeplats efter en usel säsong där Denilson, Song och Diaby varit sämst. Vi hade dock en målvakt som hade spelat fantastiskt bra under hela säsongen i Almunia och en anfallslinje med en frisk RvP samt en urusel Adebayor. Kort sagt var det mittfältet som avgjorde vår säsong. Detta då vi tappat nyckelspelare såsom Hleb och Flamini samt riktigt bra ersättare såsom Gilberto (varför i hela världen släppte vi honom?). Vi hade ersatt dessa mittfältare med en supertalang från Marseille (Nasri) samt en rätt så oprövad talang från Wales - Ramsey.

Förra säsongen gick fel redan från sommaren och framåt. När förlusterna sedan började komma i rad så grävde vi snarare ner ansiktet i händerna än att försöka kämpa oss tillbaks. Vi var omogna, väldigt omogna. Därför gick även Wenger ut och värvade Arshavin under januarifönstret. Där fann vi riktig kvalité och vi fick våra pengar tillbakabetalade. Arshavin spelade riktigt bra från första början och höjda hela laget (moralen, insatserna, spelet - det mesta).

Mycket av det låg till grund när vi förra sommaren suktade efter kvalité snarare än talang. Vi ville ha en defensiv mittfältare (detta innan vi såg Super-Song) av klass, en riktigt bra mittback och möjligtvis ett bra kompliment till Fabregas på mitten. Samt att vi ville ha bort Adebayor och in med en bra ersättare. Vi ville ha för mycket men fick för lite. Så kan man egentligen sammanfatta sommaren som gick. Vi gjorde oss av med två (Touré och Adebayor) och fick bara en (Vermaelen). Många klagade, många gick till attack och många valde att kritisera Wenger hårt.

Wenger motbevisade dock oss alla - eller de flesta - när Arsenal helt plötsligt började spela riktigt bra och underbar fotboll. Song hade blivit extremt bra, Denilson var bättre och Diaby såg för visso lika vilsen ut som under 08/09, men det fanns den här gången fler ljuspunkter i hans spel än förra säsongen. Vermaelen hade dessutom blivit en succé. Det här blev senare även anledningen varför vi inte valde att förstärka i januari. Varför skall jag berätta straxt.

Arsenal spelade bättre och bättre och trots två förluster i två matcher där vi varit det bättre laget så var det ingen som tvekade när man sade att man trodde att Arsenal skulle vara med i titelstriden in i det sista. Song behövde ingen längre ersätta, där bak hade vi en av PL:s bästa backlinjer och där fram stämde allt med en till början pigg Arshavin, frisk RvP och en spelsugen Bendtner. Vi hade det mesta, men en sak saknade vi - en målvakt.

Almunia hade varit sämst av alla under så väl försäsongen som under början av säsongen. Ingenting fungerade och hans spel från 08/09 var som bortblåst. Hans misstag var inte så synliga i början av säsongen som de var mot slutet, men de fanns där. Samtidigt så verkade Sagna bara bli sämre och sämre. Detta i en takt då de första skadebekymren började visa sig.

Pumpen gick då RvP blev skadad. Jag är beredd att säga att vår säsong sprack då RvP skadade sig. Efter en smått trög start hade han kommit igång allvarligt och var en av världens bästa under hösten. Han var ostoppbar, Arsenal älskade honom och motståndarlagen hatade honom. Men så kom då skadan. Skadan som fick honom borta från spel i fem månader. Samtidigt valde vår andre centertank - Bendtner - ett perfekt tillfälle att skada sig på.

Där brast det. Vårt anfallspel och all vår spets försvann samtidigt som Almunias misstag började bli allt värre och värre. Det hela utmynnade i att hela laget försämrades och plötsligt blev såväl defensiv som mittfält lidande av vårt anfall. Och det var i de tyngsta av tider då skadorna började hagla fram en efter en.

Förlusten mot Sunderland var tung och förnedringen av Chelsea ännu tyngre. Där var vi ute för räkning, men vi kom tillbaka. Laget tog sig helt enkelt samman och vi visade att vi inte tänkte ge upp jämfört med förra säsongen då vi bara la oss och dog. Laget hade mognat så pass mycket att de inte gav upp i första skedet. Trots blytunga förluster kunde vi rada upp uddamålsvinster, vinster över huvud taget.

Spelet stämde dock inte alls och när vi kom till januari var vi ännu en gång många som suktade efter nyförvärv. Det fanns ingen chans att vi skulle ha en chans att ta hem ligan utan en riktigt bra anfallare och en målvakt. Det hela slutade med ... Campbell. Campbell har visat sig hålla än och inget ont om honom, men vi behövde bättre. När anfallet hade slutat göra mål - i och med förlusten av RvP - började helt plötsligt mittfältet att smälla in mål och som tur var så kunde vi tillförlita oss på vårt mittfält ett bra tag.

Men skadorna kom nu till ett skede där de började kosta otaligt många poäng. Samtidigt höll Almunia korpenklass. Vi var för dåliga defensivt och vi var för dåliga offensivt. Målen kom, men detta tack vare ett mittfält utav världsklass. Det var just då Diaby började formtoppa och leverera den ena efter den andra briljanta insatsen. Wenger var naiv och trodde att det här skulle fortsätta hela säsongen ut. Han trodde på laget med all rätt - men hade trodde för mycket.

Han krävde alldeles för mycket utav ett lag som led av dåliga individuella insatser, skador och saknad av rutin. Istället för att peka ut dåliga spelare och ta ifrån dem sin startplats så fortsatte han att spela dessa spelare, t.ex Almunia. Spelarna kände på så vis att de kunde spela hur dåligt som helst utan att behöva mista sin startplats och det hela kulminerade i någon sorts vi-tror-på-varandra-hur-dåligt-vi-än-spelar-filosofi.

Det märktes inte minst under förlustmatcherna mot Chelsea och Manchester United samt de taffliga insatserna mot Aston Villa och Liverpool. Vi saknade en grundtanke, en målvakt och ett anfallspel samtidigt som vårt mittfält hade slutat producera framåt. Vi hade bara tre-fyra månader tidigare varit top 3 i världen för att sedan inte bli någonting annat än det Arsenal som vi sett säsongen innan.

Men vi kämpade oss ännu en gång tillbaka i och med poängtapp av såväl Chelsea som Manchester United. Det var ännu ett bevis på att vi hade mognat från förr. Men alla förluster och tappade poäng talade sitt egna språk. Vi saknade riktig kvalité i form av klasspelare som aldrig svek. Spelare som snarare spelade med hjärtat än med pengarna. Vi saknade samtidigt rutin och erfarenhet. Sådant som enbart kan köpas med pengar eller sparas i klubben.

Hur bra vi än var när vi kämpade oss tillbaka var vi inte bra nog. United och Chelsea låg alltid steget före och det fanns en anledning för det. Vi kan skylla på skador hur mycket vi vill och vi kan peka på vår unga trupp hur mycket vi ännu en gång vill, men sanningen är att det inte hjälper. Arsenal var under många stunder alldeles för dåligt. Det var för det mesta ren tur att Fru Fortuna helt plötsligt började hänga med oss och ge oss vinster på tilläggstid. Skadorna spelade naturligtvis stor roll och jag väljer att skylla på dem lika mycket som ni gör, men det Arsenal som vi lärt känna hade plötsligt börjat vika ner sig såväl spelmässigt som resultatmässigt.

Kulmen nåddes naturligtvis nyligen med förlusterna mot Barcelona, Sp*rs och Wigan. Det är dessa som tydligt och klart visat att vi saknat den skara spelare som behövs för att vinna. Vi saknar vinnarmentalitet, erfarenhet och rutin. Vi saknar klasspelare, "gamla gubbar" och bredd (hur bred än truppen är när alla är friska så är vår trupp aldrig helt frisk).

Visst låter jag såväl pessimistisk som arg när jag skriver allt det här, men jag vet även att det finns många ljuspunkter. Jag vet hur bra vi spelat under perioder, hur mycket vi mognat mentalt, hur bra vi kämpat oss tillbaka, hur bra vissa spelare blivit etc etc. Men just nu så räcker inte det. Vi har ännu en gång fallit på mållinjen och någonting måste göras åt det så att det inte upprepar sig nästa säsong.

Jag är inte typen som begär tusen nyförvärv. Jag anser inte att lösningen finns enbart där. Naturligtvis ska en anfallare och en försvarare in till varje pris (möjligtvis en målvakt också), men sedan så är det upp till det här laget att svetsas samman och börja kämpa för varandra. Campbell är det bästa exemplet vi har av just det.

Campbell har kommit in i ett lag med unga profiler och talanger. Han har inte varit typen som fått alla häpnade med sitt tekniska spel eller sina löpningar. Han är inte typen som tacklat som ett djur likt Vermaelen. Han är inte ... ja, ni förstår. Men det Campbell bevisat - vår bäste spelare de senaste veckorna - är att hjärta spelar så himla mycket roll i dagens fotboll.

Han har kämpat, slitit och spelat som om varenda match vore han sista. Han vet hur det känns att vinna, men han vet även att vägen dit inte är en charmig stig. Det är en lång, tuff och krokig väg att gå. Men han har stått där match in och match ut och vetat vad som komma skall. Hans hjärta har brunnit medan han spelat och han har visat hur mycket man måste ge sig in i leken för att man leken ska tåla.

Om Diaby, Denilson, Arshavin, Almunia och alla andra Arsenal-spelare spelat med lika stort hjärta som Campbell, Fabregas och RvP gjort hade vi inte legat där vi ligger nu. Då hade vi legat i topp. Om alla våra spelare hade slitit som djur varje match hade vi inte legat där vi ligger nu. Då hade vi legat i topp. Om alla våra spelare hade förstått vad man måste offra för att klara hela vägen och inte falla på mållinjen hade vi inte legat där vi ligger nu. Då hade vi legat i topp.

Att skylla på skador är den enkla utvägen för oss supportrar, men det finns så många andra saker som resulterat i vår nuvarande tabellplacering. Vad Wenger måste inse till sommaren är att vi helt enkelt måste börja kämpa för varandra och sluta gnälla. Vi måste bege oss ut i krig varenda match. Det är naturligtvis svårt att tänka så inför varenda match, men det är det ända sättet. Oavsett om vi möter Wigan borta eller Chelsea hemma så ska vi in i matchen och spela som om det vore vår sista match någonsin.

Samtidigt måste defensiven förbättras. Där har ett stort problem funnits hela säsongen. Trots att Gallas och Vermaelen haft ett bra samarbete har vi släppt in alldeles för många onödiga mål. Vad det frustrerande är är att dessa alltför ofta kommit sent, alldeles för sent. De har kostat oss självförtroende, poäng och mycket annat.

Arsenal måste lära sig att samarbeta i defensiven (hur många gånger har vi inte sett försvararna försöka lura motståndarlaget in i en offside-fälla, men misslyckats?) och målvakten (vem det än blir nästa näsong) måste ha ett gediget samarbete med försvarslinjen. Almunias kommunikation har varit bland de sämsta jag sett den här säsongen och då har jag ändå sätt mycket.

Så många onödiga mål, så många sena mål - så himla många mål. Ibland har det varit patetiskt försvarsspel och ibland har man undrat om vi lirar i korpen eller i Premier League. Hur många gånger har vi inte svurit vid dessa mål?

Vad som legat bakom dessa mål ligger naturligtvis i dödandet av matcher. Vi har inte lärt oss ta det där gula kortet för spelfördröjande spel eller skicka ut en långboll mot motståndarlagets hörnflagga, utan vi har valt att anfalla 24/7. Vi har misslyckats med att döda matcher när vi haft tusentals chanser att just göra det. När man ser till Chelsea, ett United i toppform eller Barcelona så finns det oftast bara tre sätt matcher kan sluta på - en förlust, en uddamålsvinst där man kontrollerat matchen (och speciellt slutskedet av matchen) eller en storvinst.

Det finns många saker vi måste lära oss tills nästa säsong, men det är en av de viktigaste sakerna. Att slippa släppa in onödiga mål, kontrollera matchbilden under hela matchen och lära sig att fördröja spelet skulle resultera i en ökad chans att vinna såväl matcher som titlar.

Samtidigt som mitt inlägg låter en väldans pessimistiskt så vill jag att ni ska inse att jag minst är lika optimistisk. Förutom mitt optimistiska inlägg för några dagar sedan så vet jag att det här laget kan uppnå stora saker. Det handlar bara om att finslipa detaljerna.

Det här laget har bevisat för oss att de kan utmana världens bästa lag med en skadedrabbad trupp och att de kan komma tillbaka från tunga nederlag. Vanliga lag reser sig inte på så vis som Arsenal gjort i år. Vanliga lag gräver ner sig och ger upp. Därför har det varit ett extremt nöje att se att Arsenal mognat (naturligtvis en bit kvar tills de är helt mogna) till en grad där de inte längre ger upp.

Säsongens Arsenal har bevisat att man kan bjuda upp till vacker fotboll och vinna med stora siffror. De har bevisat att de kan spela skjortan av nästan alla lag i såväl ligan som Champions Leauge. Allt handlar dock om omständigheter. Hur frisk är truppen? Hur självsäkra är spelarna? Går de in hundraprocentigt i varje match? Och så vidare och så vidare. Det här laget kan och så länge man väljer att tro på det så kan stora saker komma att hända. Men det finns - precis som sagts i hela inlägget - mycket att förbättra.

Allt jag skrivit går inte att sammanfatta med två-tre meningar. Så till er som inte gillar långa inlägg får jag stå för ett förlåt. Huvudsaken är den att allt ligger inte i att köpa tusentals spelare (naturligtvis någon/några, men inte fem-sex stycken) eller i bara skador. Det ligger i väldigt mycket annat också. Sist men inte minst vill jag avsluta med ett par meningar från vår kära Gunnerblog som förstår exakt vad jag menar. Men annars så var det allt från mig. Hoppas ni har en bra tisdag nu. Hej.

The responsibility lies with the manager. It’s no good signing another two centre-halves if the team is not compelled to work for each other. Every player must know that if he does not fulfil his responsibility to the team, he will pay the price with his place. Not in the starting-line up forthe next game, but in the squad. If we want success here, we only have room for winners. It’s alesson the likes of Nani have learnt well at Manchester United. If we want to match theirachievements, our players will have to suffer the same kind of tough love. Over to you, Arsene.

Sommaren är snart här. Just nu känns det bara skönt att den står och knackar på dörren. Det finns knappast någon som vill se någonting annat än sommar framför sina ögon. De senaste veckorna har känts som att se en fin, stor och mäktig blomma vissna till en ful, liten och skrynklig blomma. Det går inte att beskriva det med andra ord.

Jag har hunnit dränka mina sorger och jag kan berätta för er i detalj hur skönt det var att bara "glömma skiten", men av principa skäl så vill jag inte göra det. Personligen såg jag faktiskt matchen (på färjan), det gjorde jag faktiskt. Eller ja, jag såg bara andra halvlek, men det var i princip i andra halvlek som allting hände.

När Silvestre - av alla spelare - gjorde mål skrattade jag bara. Vad kan man annars göra? Av alla spelare kliver han fram på hörna och gör 2-0 till Arsenal. Jag trodde att jag hade sett allt, men det hade jag tydligen inte. Men varenda match han målar i verkar gå åt helvete för oss. Nu uteslutar jag förra säsongens bortamatch mot Wigan (då han gjorde mål och vi vann), men förutom det har vi sett honom göra mål i Arsenal - Totteham 08/09 (sluresultat: 4-4 efter att vi tappat en ledning för 984 433de gången) och nu Wigan - Arsenal (slutresultat: 3-2 till Wigan efter att vi ännu en gång tappat en ledning).

Förutom det var han ännu en gång usel. Wenger har för det mesta gjort superba värvningar, men visst har han gjort några bottennapp då och då. Silvestre är nog hans sämsta värvning någonsin. Säg en sak som han tillfört vår trupp så lovar jag att bjuda er på en öl på O'learys.

Vad gör han egentligen i Arsenal?

Hur som helst så behöll vi ledningen och skulle egentligen bara döda matchen med avvaktande spel, hemåtspel och ren maskning. Och så kommer då de helvetiska tio minuterna som resulterar i att Wigan vinner matchen. Det finns inte så mycket att säga om det än det som redan är sagt. Arsenal spelade uselt, Wigan var på bättre humör och vi misslyckades ännu en gång med att bara spela av matchen.

Det här är även anledningen till varför fotboll just nu känns som en avslagen bira. Jag kommer naturligtvis att se de kvarvarande matcherna, men det kommer bara kännas som att jag är tvungen att se ett redan förlorat lopp.

Alldeles snart inleds semifinalerna i Champions League samt att ett avgörande i ligan väntar. Vi kunde fortfarande varit med i bägge tävlingarna, men nu är vi inte det. Det finns inte mycket vi kan göra åt saken i detta läge, men nog har det funnits saker man kunnat göra under säsongens gång. Sådant tänker jag gå in på i detalj efter att säsongen är avklarad.

Fabregas är en av flera spelare som blivit medias älskning när det kommer till rykten.

Sommaren är det jag - och många av er - längtar efter, men den kan komma att bli minst lika tråkig i fotbollsväg som de senaste veckorna varit, åtminstone för mig. Jag ogillar landslag (ogillar är väl ett aningen för starkt ord) och jag finner ingenting roligt i VM - inte just nu. Dessutom kommer rykten att gå heta dag in och dag ut. Det enda jag hoppas på är att Wenger ser till att klara av alla affärer han tänkt sig göra tidigt så att vi kan slippa spekulera (alltför mycket) i vilka som kan tänka sig bli framtida Arsenal-spelare.

Det finns inte så mycket kvar att säga, inte idag. Våra blickar är redan inställda på nästa säsong och den kommer att bli avgörande för Arsenal på flera sätt. Mer om det i kommande inlägg. I detta nu så är Arsenal ingenting annat än en vissen ros. Låt oss hoppas att det inte förblir så.

Hej! Nu har jag bråttom här! Jag har en färja att hinna med. Det blir inte så mycket inför-snack i bloggen den här gången, men ni kan - precis som vanligt - läsa min inför-rapport här. Kommentera mer än gärna! Om ni har hyllningar, klagomål eller kritik får ni mer än gärna kommentera eller maila mig! Jag vill även passa på att tacka för alla fina komplimang jag fått på sistone. Det värmer i hjärtat, verkligen! Tack så mycket!

Ni kan även följa mig på:

Twitter

mIRC (instruktioner finns här)

Bloggen via RSS

Snart är det dags att förhoppningsvis krossa Wigan. Come on you gunners!

God kväll (natt)! Efter ett mycket sorgset inlägg under gårdagen så är det nu dags att blicka framåt, blicka framåt mot bättre tider fyllda med glädje och underhållning. Det finns mycket att prata om efter gårdagens förlust mot våra ärkerivaler, men sanningen är att det mesta redan har sagts. Kommentarspåret blev fyllt (verkligen fyllt) igår och det är alltid kul att läsa alla olika reaktioner. Mer sådant! Hur som helst så skrev jag det jag ville skriva om gårdagens match igår. Idag är det istället dags att börja blicka framåt mot de kommande matcherna men framför allt nästa säsong.

Vi ska inte gå saker och ting i förväg dock. Vi har fyra matcher kvar att avverka och det skulle åtminstone vara roligt att knipa en andraplats före United. Jag tror det kan verka som motivation nog för spelarna. Jag tänkte inte dra till med ett superlångt inlägg just nu, mycket på grund av trötthet och brist på tid. Jag tänkte dock leka lite finurlig och kopiera fektarns idé med en punktlista.

Det var nämligen så att jag här om dagen frågade om ni kunde ge mig så många anledningar som möjligt till att vara optimistisk. Jag tänkte nu ge alla mina egna anledningar (några har jag stulit från er läsare!) till att vara optimistisk inför sista matcherna samt nästa säsong. Så, här är listan:

______________________________________________________________________________

• Sett till "experternas" tippning inför säsongen har vi presterat utomordentligt bra.
• Vi har varit med i titelstriden ända in i det sista.
• Vårt lag har inte köpts sönder.
• Arsenal ägs inte av en shejk eller ryss med oändliga ekonomiska resurser.
• Arsenal har denna säsong minskat sin skuld mest av alla lag i Premier League och har minst skuld av de lag som för tillfället befinner sig i top 5.
• Vi har gång på gång kommit tillbaka från nederlag och svåra underlägen. Någonting förra årets (läs: säsongens) upplaga av Arsenal inte klarade av. Detta tyder på mognad.
• Till sommaren är det 99 % säkert att Chamakh förstärker anfallslinjen.
• Silvestre kommer att lämna klubben.
• Med största sannolikhet tappar vi inga nyckelspelare i sommar (ett litet frågetecken på Gallas & Sagna, men annars bör vi klara oss).
• Ynglingarna i laget får ännu mer erfarenhet av årets säsong och kommer inför nästa år vara ännu mer erfarna.
• Någon annan målvakt (antingen inköpt eller från vårt eget led) kan komma att få ta över förstaspaden nästa säsong.
• Wenger kommer ej att lämna.
• Vi kommer inte behöva kvala in till Champions League nästa år (med största sannolikhet). Det resulterar i två matcher mindre spelade vilket märks i längden.
• Förhoppningsvis kommer vi att starta säsongen med en helt skadefri trupp (utesluter Ramsey).
• Förhoppningsvis drabbas vi inte av lika många skador på spelare nästa säsong.
• Fabregas kommer ej att lämna.
• Vi kommer ha en spelsugen RvP inför nästa säsong.
• Spelarna kommer inför nästa säsong att växa både mentalt (psykiskt) och fysiskt.
• Varken Manchester City eller Sp*rs kommer att hamna före Arsenal i tabellen den här eller nästa säsongen.
• Vi kan inte spela sämre än vad vi gjort mot United och Chelsea (den här säsongen).
• Nästa säsong kommer Arsenal Sweden slå medlemsrekord ännu en gång.
• Arsenal kom längre i Champions League än Chelsea och Liverpool samt till samma utslagningsfas som Manchester United.
• Fabregas har gått ut tusentals gånger och bekräftat sin kärlek för Arsenal. RvP har gjort detsamma och även berättat hur mycket Fabregas älskar klubben.
• Nästa säsong startar vi på ett helt nytt blad. Ingenting från den här säsongen spelar någon roll i nästa säsong.
• Vår säsong har inte gått käpprakt åt helvete (lex: Liverpool).
• Vi har ett par intressanta spelare på uppgång som kan få mer utrymme nästa säsong (Wilshere, Merida, Vela m.fl).
• Clichy blir bara bättre och bättre.
• Vi har inte överdrivet många spelare med i VM, så de flesta får vila extra mycket inför nästa säsong.
• Arsenal är en sund klubb som sköts på ett näst intill perfekt sätt.
• Vi fyller 60 000 personer på Emirates match in och match ut.
• Hoppet kommer att komma tillbaka nästa säsong.
• Vi har enbart fått ett tilldelat rött kort den här säsongen och det var dessutom felaktigt.
• Vi kommer att vara underskattade även nästa säsong, dock ej lika grovt som inför denna säsong. Det ger oss hur som helst en perfekt chans att slå ur underläge.
• Manchester United kommer att vara tvungen att bygga om en stor del av sitt lag, någonting Ferguson erkänt.
• Chelsea kommer snart vara tvungen att gå igenom en kraftig generationsväxling.
• Liverpool kommer att missa Champions League.
• För att Manchester City ska gå om oss behöver de vinna fyra av sina kvarvarande fem matcher (de spelar bl.a mot United och Sp*rs) samtidigt som Arsenal tappar poäng i varenda match som återstår.
• Saker kan knappast bli värre för oss (den här säsongen).
• Sett till omständigheterna mot slutet är det extremt starkt av Arsenal att sluta trea/tvåa.

______________________________________________________________________________

Är det något som inte stämmer? Är det något som stämmer? Vill ni fylla på "listan" med ännu mer optimism? Vill ni skriva av er om någonting annat? Då får ni ta och kommentera nu!

P.S Alla uppdateringar gällande bloggen (när inlägg kommer upp, om jag är för sen, om jag är bortrest m.m hamnar på min twitter. Läs där åtminstone någon gång i veckan för att hålla er uppdaterade!)

God afton. Först och främst tänkte jag upplysa er alla om att jag åker iväg på festkryssning imorgon vilket resulterar i att jag inte kommer att kunna skriva här förrän söndag kväll/måndag morgon beroendes på hur trött jag är. Matchen mot Wigan skall jag försöka se och om jag ej hinner göra det får det bli att se den i efterhand. Så, vad har hänt på sistone? Jo, Wenger har ställt till det lite för sig själv!

Vad är det då han nu sagt igen? Det är nämligen det faktum att La Liga är sämre än Premier League, någonting som fått en hel fotbollsvärld att börja diskutera det "på riktigt". Wenger har bl.a (notera "bl.a") sagt följande:

I can't see anybody with a competitive edge wanting to go to Spain. They have two good teams and the number three is 27 points behind. Next weekend the players threatened to strike because they are not paid. It is a league in complete disarray.

Här handlar egentligen allt om vad man själv tycker. Det finns ingenting som bekräftar att La Liga är bättre än Premier League eller vice versa. Det finns ingen som kan komma och säga att så är det. Man får tycka vad man vill och jag tycker och kommer att fortsätta att tycka att La Liga är snäppet sämre än Premier League minst ett par år framåt.

Personer som anser att La Liga är bättre pekar ofta på att fler lag vunnit La Liga än Premier League under 00-talet. Jadu, vad ska man säga om det? Vi lever i nuet säger jag. Real Madrid och Barcelona äger ligan och har gjort så i väldigt många år. Det är bara ett utav de lagen som kan vinna. Sedan spelar det mindre roll att bara Arsenal, Chelsea och United vunnit ligan jämfört med La Ligas fyra/fem lag som vunnit den. I Premier League så fajtas minst fyra lag om ligatiteln en bra bit in i säsongen. Minst två-tre lag fajtas om fjärdeplatsen och kan när som helst vinna över någon utav de stora. Samtidigt kan vilket lag som helst i ligan vinna över vilket annat lag som helst. Vi såg t.ex Burnley (nykomling) vinna över Manchester United.

La Liga - med Barcelona i spetsen - bättre än Premier League? Foto: Bildbyrån.

När man diskuterar olika ligor måste man ta in alla lag i inräkningen. Därför hakar alldeles för många upp sig på Real Madrid, Barcelona i La Liga och United, Chelsea och Arsenal i Premier League. Men här anser jag ännu en gång att Premier League är bättre eftersom de har bättre mitten- och bottenlag. Fulham är t.ex i semifinal i Europa League och i botten finner man lag som t.ex Portsmouth som vann FA-cupen 2008 och är i final i år igen samt West Ham som brukar tillhöra de som kämpar om en europaplats.

Hur som helst så är bara det min åsikt och ni kan fritt ha en annan. Jag håller dock med Wenger i det han säger. Däremot blir man aningen frustrerad när man läser följande artikel där olika "experter" talar till. Enligt dessa skulle Arsenal aldrig klara sig bättre än på en tredjeplats i La Liga. Vissa anser t.o.m att de skulle falla ännu längre ner. Det gör mig aningen besvärad då Arsenal varit med i titelstriden in i det sista i världens - enligt mig - tuffaste liga. Varför bör man då inte klara av det i La Liga? Klart argast blir man på Carlo Garganese som skriver följande:

Wenger is just bitter, and moaning because of his own shortcomings. He can't expect champions like Fabregas to stay at a club that never wins anything anymore because of Wenger.  He should look at what is really causing Arsenal's lack of trophies...young players, not enough goals from midfield, poor goalkeepers and centre-backs, too many injuries, not enough experience, not enough physical power, too much pretty football. He should also recognise that he poached Fabregas off Barcelona for a pittance as a kid after they had developed him for years in their youth system.

Vilken ... jävla ... idiot. Om han skulle stå mitt framför mig just nu skulle han få sig ett par fina högerkrokar. Vad pratar han egentligen om? Fabregas kan aldrig stanna i Arsenal för att vi aldrig vinner någonting? Hört talas om exempelvis Totti? Inte tillräckligt många mål från mittfältet? Vi har nästan bara gjort mål från mittfältet, speciellt under tiden då både Bendtner och RvP var borta samtidigt. Dåliga mittbackar? Vermaelen? Gallas? Visst, Silvestre finns, men han kan knappast representera hela vår backlinje. För många skador? Vad ska vi göra åt det och hur? För mycket fin fotboll? Jaha, så nu ska vi plötsligt börja spela grisfotboll?

Vermaelen har varit en av Premier Leagues bästa mittbackar 09/10. Här i sin enda utvisning under säsongen. Foto: Bildbyrån.

Att han sedan ens vågar prata om att vi stal Fabregas från Barca gör mig ursinnig. Helt ursinnig. Fabregas valde själv att flytta till Arsenal och han ansåg sig själv ha en större chans i Arsenal än i Barcelona. Han är dessutom oerhört tacksam för det än idag och han älskar verkligen Arsenal mer än någon eller någonting annan/t. Dessutom var det Arsenal som utvecklade honom till den han är idag. Barcelona ska naturligtvis ha credit för den talangfulle spelare han var då, men hur många talanger ser vi inte misslyckas i dagens värld? Barcelona må ha "fött" Fabregas, men det var Arsenal som formade honom. Och jag tror de flesta här håller med mig.

Just Fabregas har varit ett hett ämne de senaste dagarna:

In every press conference I get asked from you, 'Will Fabregas stay or not?' Frankly, I believe it's not serious. The players are under contract."If the players are free, I'll tell you, but when the players are under contract why should we always answer the same questions. Every week it's exactly the same with Fabregas. Every year, every week. Why? I don't know why.

Jag förstår inte hur Wenger och Fabregas kunnat hålla lugnet så länge som han gjort. Nu mot slutet har han ioförsig gått lös lite, men om jag skulle varit Wenger eller Fabregas hade jag lackat loss rejält och hotat Barcelona på ett eller annat vis. Men det är ju jag. Jag förstår mig dock inte på hur de orkar mata oss med "Fabregas-till-Barca"-rykten dag in och dag ut. Blir inte det tröttande i det långa loppet?

Jag har tusentals gånger sagt hur säker jag är på att Fabregas inte kommer att lämna oss och Fabregas har tusentals gånger själv gått ut i media och bekräftat sin kärlek. Som om de inte räcker så har han kysst klubbmärket och visat sin passion för Arsenal på plan i år. Dessutom pratade RvP i en privat intervju (inte en intervju, utan en träffa-på-gatan-pratstund) om hur mycket Fabregas älskar Arsenal och att han älskar klubben mer än vad RvP själv gör. Och då ska ni veta att RvP älskar den sanslöst mycket.

Fabregas - kärleken själv. Foto: Bildbyrån.

Arsenals ordförande Peter Hill-Wood påstod sig ha haft ett möte med Barcelona där de skall ha lovat att inte buda på vår spanjor i sommar. Nu säger Wenger följande:

We have not been in contact with Barcelona. There is an official dinner before every Champions League game but there have been no secret meetings. I don't want to sell any of our players. We want to keep this team together. I can't understand the persistent campaign to get English players to Spain

Dessutom tror han att Hill-Wood aldrig skall ha sagt detta, utan att allt är ett sammansatt rykte. En sak som definitivt stört klubben på sistone är just rykten om allt möjligt. Allt från Fabregas-till-Barca till saker som Hill-Wood påstås ha sagt till att Wenger ska ersättas av Pep till ... allt. Det må inte störa spelet på plan, men det kan knappast vara roligt för någon i klubben att få höra dessa rykten dag in och dag ut, morgon till kväll. Ni kan själv föreställa er en apa som skriker lögner i ert öra 24/7. Det skulle inte vara så kul, eller hur?

Hur som helst så rullar man framåt mot nästa säsong. Det är fyra matcher kvar av säsongen - av inte en alltför stor betydelse - och Wenger säger redan nu att det finns lagdelar att förstärka tills nästa säsong:

We are in need [in defence], yes of course. It depends as well on Gallas [contract talks] and how well Djourou comes back but of course we have a need there. But we always keep our policy. We manage within our resources and it is not because there is a bigger need that we will overpay the players, because we cannot.

Just försvaret är den lagdel vi behöver förstärka allra mest. Silvestre kommer att lämna i sommar - tack gode Gud - och Djourou måste återhämta sig från sin långtidsskada. Dessutom har Gallas inte ett nytt kontrakt - än. Så i det stora hela har vi bara Vermaelen kvar. Och honom kommer ingen att flytta på. Wenger har inlett kontraktsförhandlingar med Campbell och mycket talar för att han kommer att stanna i ett år till (som ev. fjärdeback). Vi behöver dock fortfarande en tredjeback att lita på, en av yttersta världsklass. För det finns ingen möjlighet att vi har lika tur som vi hade i början av den här säsongen med inga skador på våra mittbackar. Men, vi kommer att höra mer om det i sommar!

Well, det var i stort sett allt. Ett kort och konkret blogginlägg kommer imorgon, men även en längre inför-rapport. Håll utkik efter det! Känn er även fria att kommentera om vad som helst! Tack för mig, hörs.

Den salta konsistensen av tårar flyter ner för min kind och nuddar läpparna. Jag känner ingenting annat än en salt vattendroppe i hopp om att det regnar. Det regnar inte, inte ute, men nog regnar det i mitt huvud. Jag försöker ta på mig ett paraply, men det fungerar inte, regnet bara öser ner och jag ser ingenting i mörkret som skymmer min sikt Jag ser inte ett enda ljus. Jag ser inte en återvändo. Jag ser ... ingenting.

Min ork är slut, den finns inte, den är borta med vinden. Varje dag, varenda lilla dag har jag vaknat och drömt mig iväg. Arsenal har en större del i mitt liv än vad ni anar. Ibland är Arsenal det enda, verkligen det enda jag tänker på. Varje dag har jag satt mig framför datorn och skrivit ett inlägg, en nyhet eller gjort en ljudblogg i förhoppning om att vi ska vinna någonting den här säsongen. Varenda dag.

Dimman tätnar och det lilla jag såg är helt borta. Jag svamlar fram i de gråa havet av dimma och försöker hitta en utgång. Jag hittar ingen. Tre veckor tidigare fanns det ingen dimma. Jag promenerade i solsken och vackert väder. Det fanns inga hinder, inga blockeringar och ingenting som kunde stoppa mig. Men när solskenet tar slut så kommer regnet. Ett regn som vägrar att ta slut.

Jag har år in och år ut gråtit vid förluster och jublat vid vinster. Jag har blivit förnedrad både på internet och offentligt. Jag har blivit trampad på för min kärlek för Arsenal otaligt många gånger. Jag har fått mina hatmail, hatsms, hatkommentarer och allt annat. Jag har slitits mellan himmel och helvete alltför många gånger.

Ikväll har Arsenal spelat bort ännu en ligatitel, mitt framför ögonen på mig. Och det är inte vilket jävla lag som helst som gjort det. Det är fucking Tottenham. Sp*rs. Yidsen. De som inte vunnit mot oss på över 10 år. Tio jävla år har de säsong in och säsong ut misslyckats med att besegra oss. Och så väljer de den här dagen av alla dagar. Jävla ... *****.

Jag vill ha tillbaka mitt solsken, mitt gröna gräs och fina moln. Jag vill ha tillbaka Henry i toppform, jag vill ha tillbaka 2003/2004. Jag vill ha en Vieira, en Pires, en Ljungberg och en Adams. Jag vill ha tillbaka spelarna med ett hjärta större än våra supportrar. Jag kritiserar inte spelarna vi har idag, inte alls, men jag längtar tillbaka till tiden då alla var rädda för oss, till tiden då vi vann titlar på löpande band - till tiden då Henry gjorde saker som Messi gör just nu.

Hoppet är ute, nergrävt och kommer aldrig att komma tillbaka. Det är över nu, över. Det känns som jag kommit hem från en begravning, en begravning där jag gråtit floder. Jag orkar inte mer, jag orkar inte. Jag älskar Arsenal och jag älskar dem så jävla mycket att jag inte vet vad jag ska ta till mig nu. Jag älskar att se Arsenal vinna och jag älskar att se galna gooners som hoppar runt som idioter vid mål. Men jag klarar inte av förluster av sådant här slag. Det vore en sak om det skulle varit en vanlig förlust mot Wigan, men ... det var inte Wigan och det var inte en vanlig förlust.

Varje säsong, varenda jävla säsong ska vi stå ut med samma sak. Spelare som är hoppfulla, ledare som är hoppfulla och fans som är hoppfulla. Varenda gång slutar det exakt likadant - i ren misär. Den här gången var vi åtminstone nära, men just därför känns det extra förjävligt.

Jag vill ut, jag vill bort, bort härifrån. Jag vill gå i gatlyktornas sken och känna mörkret falla över mig. Jag orkar inte med ännu en säsong utan det vi suktat efter i vad som känns tusentals år. Just nu får det gärna vara natt förevigt.

*

Silvestre kan bara vara snäll och packa sina saker och dra. Almunia kan göra detsamma. Vad fan de har gjort i år har jag ingen aning om och just nu bryr jag mig heller inte ett minsta dugg om de skulle bli sparkade direkt imorgon. De har ingenting jag vill se i detta Arsenal. De förtjänar inte att spela i vårt röd-vita ställ. Lösningen finns heller inte i pengar och i ett köp av en massa spelare. Det enda vi behöver är en anfallare (Chamakh), en försvarare (X) och en målvakt ur vårt eget led (Fabianski, Mannone eller Szczesny). Det räcker så. Jag vill inte se Arsenal bli något slags Manchester City och köpa in fem spelare i sommar. Lösningen finns inte där, utan i att hitta en formel som gör våra spelare skadefria.

Arsenal är en sund klubb. Den sköts på ett perfekt sätt och Wenger är en bra manager. Bristerna finns inte i spelarmaterialet, i styrelsen eller i arenan. Den finns någonstans i kärnan av spelarnas mentalitet, psyke samt fysiska tillstånd. Vissa spelare får ibland för sig att spela uselt ena matchen för att spela superbt nästa. Sådant håller inte på högsta nivån. Och vad har egentligen hänt med Diaby sen han rakade av allt sitt jävla hår? Jo, han har blivit urusel.

Det blev ingen matchrapport ikväll, precis som ni märker. Det finns ingen anledning till det just nu. Det finns de som dock vill veta vad för betyg våra spelare fick i dagens match. Då kan ni kika på dem här. Rättvisa och bra.

*

Dimman blir allt tjockare. Jag ramlar. Jag försöker ställa mig upp. Jag misslyckas. Det kommer några, de slår mig. Det gör ont. Det gör förjävligt ont. Jag bara ligger kvar ovetandes om vad som hänt. Jag tittar upp mot stjärnorna, skadad och sårad. Jag drömmer mig iväg, iväg till en värld som inte finns.

Oavsett vad som händer dig idag, om en månad eller ett år så kommer jag alltid att älska dig, mitt Arsenal. Jag kommer aldrig att släppa dig, bara så du vet. Jag kommer hålla fast i dig för evigt. Jag kommer skita i om du ligger sist i League Two eller först i Premier League. Det är dig jag har tillägnat mitt liv. Det är dig jag älskar. Bara så du vet så kommer du finnas i mitt hjärta idag, imorgon och förevigt. Jag kommer aldrig att sluta att älska dig, aldrig någonsin. Arsenal til I die.

God kväll. För er som av någon anledning missat min inför-rapport så kan jag glädja er då ni kan läsa den här och bara här. Så, vad är det egentligen som väntar oss imorgon kväll? Jo, det är en match som betyder mycket, väldigt mycket.

Jag tänker inte skriva en krönika om den, men däremot vill jag gärna upplysa er (er som inte känner till historien bakom rivaliteten) om den starka rivaliteten mellan lagen. Det hela går egentligen tillbaka till grundandet av vår kära fotbollsklubb. Som ni alla känner till finns rötterna i Woolwich Arsenal som under sin skapelse var beläget i södra London. Detta medan Sp*rs höll till i norra London.

Arsenal lyckades aldrig riktigt infinna sig i södra London under sina unga dagar. På grund av läget så kunde man inte dra lika mycket publik som andra lag och det hela kulminerade i en ekonomisk kollaps (på grund av flera faktorer, bl.a dåligt med publik) som till slut resulterade i att Woolwich Arsenal blev Arsenal.

Vad som hände därnäst var att Arsenal flyttade till en ny stadion år 1913, nämligen Highbury. Highbury blev som ni alla vet vårt hem ett ganska bra tag. Fotbollsklubben trivdes hur som helst mycket bättre i norra London och drog plötsligt till sig allt mer publik vilket bl.a resulterade i en bättre ekonomi. En annan faktor var att en viss affärsman vid namn Henry Norris hjälpte klubben på flera sätt, bl.a ekonomiskt. En Norris som senare faktiskt blev ordförande i Arsenal FC. Det var även han som var mannen bakom flytten från södra London till Highbury i norra London. Så honom har vi egentligen väldigt mycket att tacka för.

Hur som helst var det vid detta skede rivaliteten tog sina första steg. De var väldigt små, men de fanns. Men det hela tog sig en helt annan törn 1919 då Arsenal hittades i den dåvarande andradivisionen. Man slutade dåvarande år femma i andradivsionen vilket innebar att man hamnade utanför placeringarna som skickade upp en i förstadivisionen. Tottenham å andra sidan slutade på nedflyttningsplats i förstadivisionen. Vad som hände sedan är oklart, men det hela slutade i alla fall med att Tottenham åkte ner i andradivisionen medan Arsenal tog ett snäpp upp i förstadivisionen, trots att de inte hamnat på en uppflyttningsplats.

Alla fans, spelare och ledare i Sp*rs blev naturligtvis furiösa och det var då den riktiga rivaliteten kickade igång. Ända sedan dess har det varit krig under vartenda möte mellan de två lagen.

För den yngre generationen (som även inkluderar mig) är det aningen svårt att relatera till rivaliteten och hatet då vi inte växt upp med det hatet som Arsenal- och Tottenhamsupportrar gjort i London. Den yngre generationen i Sverige har inte blivit inmatad hur "dåliga", "fruktansvärda" och "idiotiska" Sp*rs är samtidigt som vi aldrig riktigt förlorat en match (om vi utesluter ligacup-förlusten) mot Tottenham under det senaste decenniet. Vårt hat har istället riktats mot United, Chelsea och andra lag som alltid visat sig slå oss.

Men den äldre generationen - även svenska fans - förstår exakt vad den här matchen handlar om. Det handlar om så mycket mer än bara en match. Det handlar om ... allt. Som tur är så har en stor majoritet av de utländska spelarna som kommit till Arsenal förstått rivaliteten och tyngden av hatet. De har förstått hur mycket den här matchen betyder för alla, speciellt fansen.

Trots att den inte tillhör en av världens blodigaste, hetsigaste, hemska eller värsta derbyn så är det fortfarande ett London-derby som håller klass. Dessa matcher ramas alltid in på ett speciellt sätt och fansen längtar alltid efter dessa möten. Allt som allo så handlar det om ett känslosamt derby mellan två grannar som hyser agg mot varandra.

Det finns naturligtvis mycket att skriva om rivaliteten, men jag nöjer mig där. Jag tänkte inte dra ut på det hela. Istället får ni en bonusvideo som finns i tre delar (läs: ett avsnitt som finns uppdelat i tre delar) på YouTube. Jag bäddar in första delen här och så kan ni mer än gärna kika in de andra två delarna också. Sevärt, jag lovar!

**

P.S Matchrapport kommer upp runt en till två timmar efter matchen imorgon!

[video:http://www.youtube.com/watch?v=giFye-58T7E]

God dag. Låt oss hoppa direkt på dagens inlägg.

Jag tänkte inte prata så mycket om onsdagens match idag, utan istället uppdatera er om allt som pågår i arsenalvärlden just nu. Jag kommer imorgon att skriva en inför-rapport samt ett litet blogginlägg med mer personliga åsikter, så därför lämnar jag rum åt annat idag.

Det kanske mest intressanta att rapportera om idag sker just nu hos en viss Lady Bracewell-Smith. För er som hållt koll på allt från styrelserummet till planskötaren - och inte bara det som sker på plan - bör känna igen henne. Hon satt nämligen i styrelsen ett tag och var således direktör för Arsenal Football Club. För er som vill läsa mer om henne finns det både wikipedia och google. Hur som helst har Lady Nina fortf. aktier kvar i klubben, aktier som hon nu är på väg att sälja:

The former Arsenal director, who resigned from the board in 2008, has hired bankers Blackstone to find a buyer for the fourth-largest share in the club. Any deal would probably value Arsenal at well above £500 million. That suggests Bracewell Smith could get £80 million if she sells out altogether.

Vad som nu kan komma att ske är ovisst. Det finns flera scenarion som kan vidareutvecklas och allt handlar om hur allt kommer att ske. När/Var/Hur säljer Lady Nina sina aktier? Är det säkert att hon kommer att göra det? Kommer Kroenke köpa dem i hopp om att göra ett övertagningsförsök? Kommer Kroenke "köpa" Arsenal? Kommer Usmanov (som har 26,29 % av aktierandelar) försöka komma ikapp Kroenke? Kan Usmanov komma att äga klubben?

Frågorna är många och jag är rädd för att vi kommer att få vänta på svaren. Hur som helst är det intressanta tider (oavsett om de är hemska, ljuvliga eller någonting annat) som väntar.

Låt oss istället ta ett skutt tillbaka från styrelserummet. Det händer trots allt andra saker också. Robin Van Persie skadades allvarligt i november och första domen lät inte vänta på sig. Han skulle vara borta resten av säsongen. Andra rapporten blev lite ljusare då han enbart skulle vara borta till nyår. Den tredje och sista domen blev 4-5 månader. Det har varit många turer fram och tillbaka, men nu är han tillbaka i träning och skall vara redo att vara med i truppen till matchen mot Tottenham.

RvP är tillbaka!

Fem matcher återstår och Wenger sägs nu vara beredd att riskera RvP för att ha en ökad chans av att vinna ligatiteln. Samtidigt är de flesta spelarna glada över att ha tillbaka honom. Bendtner säger bl.a följande:

It will be great to have [van Persie] back. He had a nasty injury and he has been working really hard in training to get back and if we can have him available for the last games - obviously being out for that long takes a bit of time - but if we can have him available it is a boost for us.

I am personally playing in my favourite role now as a striker, not on the right as I did at the start of the season.

Frågan som jag och många andra ställer sig är ifall det är värt att riskera RvP:s hälsa när enbart fem matcher återstår. Chelsea har saken i egna händer och t.o.m om Arsenal skulle vinna alla sina kvarvarande matcher så är Chelsea storfavoriter till titeln. De har enbart två tuffa matcher kvar (där de t.o.m har råd att förlora eller spel lika i en match) i form av bortamöten mot Sp*rs och Liverpool.

Om Arsenal skulle vinna sina resterande matcher så har Chelsea råd att tappa poäng i en av sina fem kvarvarande matcher. Om de skulle göra det i två (likaresultat + likaresultatet eller förlust + likaresultat) matcher så går Arsenal om Chelsea vid Arsenal-vinst i alla kvarvarande matcher.

Det är svårt att föreställa sig att Chelsea skulle förlora eller spela lika hemma mot Wigan, Stoke och Bolton. Därför är det extra viktigt att Liverpool eller Sp*rs ser till att antingen vinna eller spela lika (det spelar längre ingen roll om Chelsea förlorar eller spelar lika, bara de tappar poäng). Samtidigt måste Arsenal se till att vinna ovissa bortamöten mot Sp*rs, Wigan och Blackburn. Normalt sett skall vi ta dem, men vi får komma ihåg att vi just nu inte befinner oss i ett normalt läge. Well, vi får se hur det hela slutar! Det krävs dock något av ett mirakel för att vi ska lyckas vinna ligan. Omöjligt är det dock inte.

Nu när Fabregas är skadad kommer Almunia av alla spelare (herregud...) att vara kapten (nu är han ioförsig vice-kapten, men ändå!). Han själv säger följande om rollen och lite annat:

I've had this role all season. Despite Cesc being the captain all season, my role in the team is not going to change. Also, Robin is back soon and he is a big player, and his role is going to be massive as well. [The game against Tottenham] is crucial. We have five games left and if we drop any points we're out of the race.

Almunia kommer att få agera kapten under de kvarvarande matcherna av säsongen!

I samma skede släpper Arsenal.com en gratis video av en ny serie videos där spelare kommer att få reflektera i olika videos. Först ut är Fabregas och han pratar om "the 11-second derby" som vi alla minns med glädje.

Mer riktigt uppbyggnad inför matchen kommer som sagt imorgon då ni får en inför-rapport och ett litet blogginlägg att läsa. Just nu så får ni nöja er med dagens inlägg! Ha det så bra, hörs imorgon!

God afton! Äntligen är jag hemma. Har haft en kanonvecka på hemlig ort någonstans i Sverige. Ett stort tack till er alla, ni vet vilka ni är! Som ni märkt har det varit rätt så glest med blogginlägg från min sida (sett till hur många inlägg jag brukar komma med), men nu är jag tillbaka på vanlig basis med ett inlägg per dag. Det har hänt en hel del under veckan (mycket som jag missat också) och jag tänkte idag ta itu med vad som hänt under veckan.

Allt började egentligen förra lördagen då Chelsea mötte Manchester United på Old Trafford. Ett likaresultat skulle gynnat oss allra mest, men Chelsea gick och vann tack vare att de var bättre organiserade än United. Sedan var ju en viss Rooney skadad också. Senare samma dag mötte ett kraftigt försvagat Arsenal Wolverhampton och fick stora bekymmer. Räddaren i nöden blev helt enkelt en viss dansk, nämligen Bendtner.

Sett till omständigheterna har Bendtner haft en fullkomligt makalös säsong. Nu tog jag i som bara den, men sett till speltid, skador, kritik och mycket mer har han gjort det riktigt bra. Vi får inte glömma att han var riktigt bra under sensommaren och hösten. Nu på sistone har Bendtner visat exakt varför han är värd att bära en Arsenal-tröja och jag tror inte han gjort någon besviken.

Samtidigt är diskussionerna om hur bra han kan bli fortfarande heta. Min åsikt är den att han kan komma att bli riktigt bra och en anfallare av världsklass. Han är bara 22 år och anfallare brukar normalt sett vara absolut bäst under sin karriär när de är mellan 25-29 år. Samtidigt får vi alla komma ihåg att han inte begåvats med den talang som Messi, Fabregas, Ronaldo m.fl begåvats med. Han har tagit den långa vägen som inneburit att han flyttat utomlands tidigt och utvecklats i Arsenals junior- och reservlag för att sedan sakta men säkert ta steget in i a-laget. Han har en lång väg kvar att vandra, men jag tror vi alla kan samsas över att han mycket väl har potentialen att nå ändra fram.

Bendtner har haft en bra säsong! Foto: Bildbyrån.

Om vi då går tillbaka till veckan som gått. Efter förra helgens ligaomgång väntade avgörande matcher i Champions League. Under veckan hade Arsenal fått sig en mängd skador (flera långtidsskador) på flera nyckelspelare och laget åkte ner till Barcelona med ett riktigt försvagat men ack så självsäkert lag. Det började bra när en viss dansk ännu en gång höll sig framme och skapade ledningsmålet. Sedan tog en viss Messi över och när kvällen var över fick vi bekräftelse på vem världens bäste spelare var.

Det fanns egentligen inte så mycket att göra åt saken. Om vi fått en enklare lottning eller om vi haft hela truppen tillgänglig hade vi med all säkerhet lyckats spela till oss ett resultat, men nu gav vi oss på en näst intill omöjlig uppgift. Sedan är det sant att det inte finns ursäkter för förlusten, men vad alla åtminstone bör göra är att granska omständigheterna. Skador, laguppställningar, formtoppar, formsvackor, spelare, spel, Messi, hemma/bortaplan och mycket mer. Som vi alla kommit överens om så speglade inte 4-1 matchbilden, men det spelar ingen som helst roll när vi ändå åkte på en förlust.

Fabregas och Messi i det första kvartsfinalmötet. Foto: Bildbyrån.

Det var tungt trots att det var väntat. Trots förlusten så kunde morgondagen ge oss lite mer glädje tillbaka. Då hade förlusten hunnit sjunka in och vi kunde se hur United blev förstörda (förstörda och förstörda...) inför deras egen publik på deras egen arena. Om något bör kallas skadeglädje så är det just det. United var ändå storfavoriter och ledde med 2-0 innan det gått 10 minuter av matchen. I halvtid var det 3-1, men det räckte ändå inte. Den ständigt underskattade Robben sänkte United efter att Rafael dragit på sig två onödiga gula.

Samtidigt blev Lyon och Inter klara för semifinal och vi kan alla räkna ut att Arsenal haft en jättestor chans att gå till final (och vinna) om de klarat av att segra över Barcelona. Vi kan åtminstone trösta oss med att det inte gick så bra för våra rivaler heller. Vi kom längre i turneringen än Chelsea och Liverpool och åkte ur i samma runda som United. Med tanke på omständigheterna är det inte fy skam.

Sen förlusten mot Barcelona har det kommit både en och två nyheter. Flera spelare har uttalat sig och många har valt att fokusera om på ligan medan andra har valt att ifrågasätta saker och ting. T.ex tycker Clichy att Premier League behöver införa ett s.k Winter Break som många andra ligor har. Jag anser att det är ett mycket sunt förslag. Trots att jag hatar landslagsuppehåll och andra sorts uppehåll - då jag inte får se mitt kära Arsenal spela - så förstår jag att de måste få vila också. Detta för att spela på sin högsta nivå. Clichy har en stor poäng i det han säger och jag skulle mer än gärna se ett vinteruppehåll i England. Detta för att få ut så mycket av ligan som möjligt. Ekvationen är enkel: friska + vilade spelare = bättre lag & bättre fotboll.

Clichy vill likt jag införa ett vinteruppehåll i Premier League.

Så kommer vi då till helgens omgång (läs: denna ligomgång). Dels har vi fått se ett United som tappat två poäng mot Blackburn och dels har vi fått se ett Sp*rs åka ur FA-cupen (mot Portsmouth). Det kunde ju inte börjat bättre, eller hur? För oss väntar ett tufft möte mot våra ärkerivaler och deras utgång ur FA-cupen ger oss ännu större möjligheter att besegra dem.

Vi har fortfarande chansen att vinna ligan (chanserna ökade dessutom efter Uniteds poängtapp) och trots att vi har ett försvagat lag finns det ett ljus i mörkret. RvP är så gott som tillbaka, Bendtner levererar på stadig basis, Campbell kan spela igen och vi har Song tillbaka (efter att han missat matchen mot Barcelona pga skada).

Nu är det dags att börja tagga inför matchen mot Tottenham och det är dags att ännu en gång visa vem som är storebror! Mer om matchen imorgon!

**

P.S. För er som undrar vart ljudbloggarna försvunnit så är det så att de haft en liten paus. Den ska få en nypremiär nästa vecka då förhoppningsvis en mycket intressant och "halvkänd" journalist gästar ljudbloggen!

God eftermiddag. Precis som väntat har det varit aningen segt i bloggosfären på sistone. Dels spelar vi inte match förrän på onsdag nästa vecka och dels har motivationen gått ner en bit efter förlusten mot Barcelona. Sedan befinner jag mig fortfarande på resa vilket gör det aningen svårt för mig att blogga som vanligt. Hur som helst så tänkte jag försöka skriva lite idag.

Så, jag ser att en massa personer redan börjat spawna på inköpslistor och dylikt. Jag skulle gärna se att alla tar det lugnt med sådant krims och krams tills säsongen är färdigspelad. Vi har trots allt en slutspurt kvar att avverka och med Fru Fortuna på vår sida så kan det kanske gå vägen. Därför får ni gärna ta det lugnt tills vi faktiskt vet att vi inte vinner någonting den här säsongen. Nu kommer det krävas förstärkning på vissa positioner oavsett om vi vinner eller ej, men personligen ser jag gärna att allt fokus läggs på det efter säsongen. Nu bör ändå fokus ligga på slutspurten som kan komma att bli extremt intressant.

Nästa match som spelas är inte vilken som helst, utan en av de tuffaste som finns kvar på vårt spelschema. Det är nämligen en match mot våra ärkerivaler Tottenham Hotsp*rs. Bendtner som formtoppat på sistone säger detta om matchen som komma skall:

It would mean a lot to us because Tottenham are our main rivals. Beating them at their ground and maybe going second in the League, depending on other results, would be a massive thing for us. We only have the League to concentrate on now and we need to get five wins out of the last five games. They always had the players but never seemed to get it going whereas this season they have. They deserve to be where they are.

Bendtner gillar ju att spela mot Sp*rs och vem av oss kommer inte ihåg det här inhoppet? Kan vara ett av de bästa Arsenal-inhoppen någonsin. Men sanningen är att Bendtner har rätt. Uttåget ur Champions League var tungt - trots att det var väntat - och det bästa sättet att återhämta sig är att vinna emot Sp*rs. Vi kommer dock att prata om den matchen mycket mer ju närmare den kommer.

Annars är Nicklas sista två meningar intressanta. Han menar att Sp*rs haft pjäserna för att lyckas under tidigare säsonger, men aldrig riktigt gjort det. Det har de gjort i år och det finns ingen som helst skam i att erkänna det. Det som dock är konstigt är att de inte lyckats slå oss i ligan sedan i november 1999. Ändå har de under vissa säsonger haft spelarmaterialet att slå oss, åtminstone på WHL, men de har ändå inte lyckats. Storebrorskomplexet finns där, helt klart, men man bör ändå aldrig underskatta lillebror, hur liten och dålig han än är.

Sagna sade detta här om dagen:

Sometimes I think we play too much. We just want to do that and do not think about what is good for us - sometimes we just need to cut out the football, stop playing for a bit and just consider what will help us achieve what we want.

Nu menar inte Sagna att vi ska sluta spela vacker fotboll, utan han menar bara att vi ska stanna en sekund och tänka efter vad vi egentligen vill uppnå. Uttalandet påminner mig dock om spelare i truppen som menat att vi måste spela grisfotboll oftare för att lyckas. Men är det verkligen nödvändigt? Vi har sett att Arsenal kan spela vackert och vinna samtidigt. Varför inte träna vidare på det och försöka att vinna matcher medan man spelar vackert snarare än att försöka grisa ner sig när man ändå inte har spelarmaterialet för det?

Visserligen är det Sagna säger rätt till en viss mån. Ibland spelar Arsenal "över". Det blir antingen för mycket passande eller för mycket hållande i bollen (eller bägge samtidigt) vilket ofta resulterar i att den s.k tredje bollen misslyckas. Arsenal måste enligt mig utveckla ett rakare spel som ändå fungerar med den spelstil de har för tillfället. T.ex den vi hade 03/04 eller varför inte den Barcelona har nu.

Bägge spelstilarna involverar en hel del bollinnehav och passande, men vad som gör skillnaden är att man inte misslyckas med inspelen/insticken/passningarna in i boxen. Någonting Arsenal gjort alldeles för ofta den här säsongen. Sedan kan man sätta ett stort frågetecken hur bra målskyttet varit under det andra halvåret. Under sensommaren och hösten då i stort sett hela truppen var frisk gjorde vi flest mål i hela Europa, men ända sedan RvP blev skadad har det sjunkit, sjunkit och sjunkit.

Förutom att Nasri vann "månadens mål" samt att Bendtner vann "månadens spelare" så finns det inte så mycket mer att rapportera om. Eller jo! RvP är tillbaka i full träning och kan bli ett alternativ till matchen mot Sp*rs. Det ni!

Det finns de som redan tror på oss nästa säsong (se exempel), men först och främst måste vi spela klart den här säsongen! Nästa vecka väntar en tuff match på WHL och där är det bara vinst som räknas. Mer om den de närmsta dagarna. Nu ska vi dock njuta av den här fredagen och drömma om en ligatitel. Vi har fortfarande en chans till att vinna ligatiteln, så varför sumpa den med en förlust nästa vecka?

**

QOTD: Varför tror ni Sp*rs inte lyckats vinna mot Arsenal i Premier League sedan 1999 (snart 11 år!)?