God eftermiddag! Det har varit en händelserik vecka, minst sagt. Arsenals drömmar om två titlar har redan gått i kras och helt plötsligt finns det bara två kvar att kämpa om. Förlust på Wembley mot ett tappert Birmingham och ett misslyckande i hopp om ett återbesök senare i maj. Den senaste månaden har varit en känsloladdad resa. Vi har fått uppleva botten, toppen och allt där emellan.

Det som varit det mest oroväckande är dock inte några av våra vinster eller förluster, utan vad som skett under matchens gång genom en persons ögon - domaren. Jag vill direkt börja med att säga det här inlägget inte enbart kommer att skildra Arsenals öde genom den svartklädda mannens ögon. Det här är ett inlägg som berör de flesta lag - i viss mån - och jag kommer ta upp fler exempel än bara Arsenal.

Domarnivån hela den här säsongen har varit katastrofal, absolut usel. Alex Ferguson har bojkottat all media med tanke på hans vy på domarna, Wenger har använt olämpliga ord när det kommit till domarinsatser, David Moyes har varit på dem nästan varenda match, Martinez var ursinnig för två veckor sedan, McCarthy kunde inte förstå någonting för bara några dagar sedan ... och den listan fortsätter att rulla, rulla och rulla.

Det är ett tufft yrke, ett yrke som få väljer att fullfölja. Du är antingen mannen som blir älskad eller hatad av supportrarna och du är mannen som kan avgöra matcher, spela hem eller bort ligatitlar och stå under alla spotlights efter en match. Det är ett extremt svårt yrke och jag har fullständig förståelse för många dombeslut som gått emot just mitt favoritlag, men det finns alltid en gräns, och när man överskrider den gränsen befinner man sig längre inte i den zon där det är okej att göra några misstag. Då är man i en zon där varenda liten felbedömning kan kosta poäng, skador och matcher.

Den här säsongen - 2010/2011 - har varit absolut katastrofal domarmässigt, oavsett vad någon annan säger. Det gäller inte bara för Arsenals del, utan även för många andra lag. Kommer ni t.ex. ihåg sist Alex Ferguson var så pass arg att han bojkottade all media. Visserligen har han bojkottat BBC sedan 2004, men det var extremt länge sedan han bojkottade exakt all media, t.o.m. Manchester Uniteds egen tv-kanal MUTV.

Ferguson har inte varit så här förbannad på länge. Foto: Bildbyrån.

Domarna i inte bara England, utan över hela Europa har hållt en nivå som i mina ögon inte kan vara accepterat. Det säger jag verkligen inte enbart på grund av gårdagens förlust, utan på grund av att det är ett faktum. Det har varit chockerande scener vecka in och vecka ut där det dömts straffar åt filmningar (gäller även oss där t.ex. Chamakh filmat till sig 2-3 straffar), där man dömt straffar åt situationer som inte ens kommer i närheten till straffsparkar, där det visats gula kort när det skall vara röda, där det visats röda kort när det skall vara gula, där det dömts offside när det varit onside och där det dömts onside när det varit offside, där domarna blåst av regelrätta mål, där domaren blåst emot ett lag i en hel match, där domarna gjort misstag om och om och om igen.

Precis som jag sade tidigare gäller det här inte bara Arsenal, utan de flesta lag. Jag är en av de som påstått att det i längden alltid jämnar ut sig, men jag börjar mer och mer tro att jag hela tiden ljugit. Jag tror inte att det jämnar ut sig i längden. Hur länge skall vi supportrar - vi som tittar, betalar och går på matcherna - behöva stå ut med vidriga dombeslut som kan förstöra hela upplevelser för oss?

När skall alla de som åker ända från Asien eller USA för att se en enda match och sedan bli rånade på sin upplevelse tack vare ett horribelt domarbeslut få sin upprättelse? Det är löjligt och det är chockerande.

År 2006 introducerade tennisen en helt ny teknik kallad Hawk-Eye. Ni som inte vet Hawk-Eye är kan ta och läsa följande stycke saxat från Wikipedia:

In some open-tournament matches, players are allowed to challenge a limited number of close calls by means of electronic review. The US Open, the NASDAQ-100 Open in Key Biscayne, Florida, the US Open Series, and World Team Tennis started using a "challenge" system in 2006 and the Australian Open and Wimbledon introduced the system in 2007. This used the Hawk-Eye system and the rules were similar to those used in the NFL, where a player gets a limited number of opportunities to challenge per match/set.

More recently, a player may use unlimited challenges in a set, provided that he or she is not incorrect more than three times. In clay-court matches, such as at the French Open, a call may be questioned by reference to the mark left by the ball's impact on the court surface.

Tennis är en världssport, en sport som ses av flera hundratals miljoner år in och år ut. Biljetter till stora turneringar måste köpas mer än ett halvår före turneringen äger rum för att vara garanterad en plats. I sporten finns flera superstjärnor som är kända av hela världen. Roger Federer, Rafael Nadal, Novak Djokovic och Robin Söderling är bara några av dessa stjärnor.

När beslutet togs för fem år sedan att introducera teknik i sporten var det många som tvekade, men fem år senare är det ingen som klagar. Tack vare den nya tekniken kan inte matchavgörande bollar bli felbedömda. Matcher kan inte avgöras av felbedömda dombeslut, turneringar kan inte avgöras orättvist och spelare slipper bli galna á la John McEnroe eftersom dombeslut inte går deras väg.

Detta har även resulterat i att domarskandalerna inom tennisvärlden minskat avsevärt. Förut brukade många matcher överspeglas av att spelare gått i hård attack mot domaren och det slutade ofta med allt från förolämpningar till skadegörelse.

Just nu är fotbollen långt ifrån felfri. Vi lever alltså i 2011 och ända är fotbollen så naiv att man låter ett solklart mål bli bortdömt i en åttondelsfinal i självaste VM (2010). När England mötte Tyskland var bollen flera meter över mållinjen, men ändå blev det inte mål. Och då har vi inte ens gått in på allt som hänt i Premier League 2010/2011.

Scener som alla minns från VM. Foto: Bildbyrån.

Sepp Blatter, Michael Platini och alla andra högt sittande höns vägrar att ens ha in målkameror eftersom "mänskliga misstag" hör till spelet och är enligt dessa farbröder "okej". Säg det till alla supportrar som betalar monstersummor varenda säsong för att följa sitt favoritlag.

Jag har sedan länge varit en av de som förespråkat allt från kameror till offsidedetektorer. Varför inte bara göra fotbollen regelrättig och få ett enda stort slut på regelvidriga dombeslut. Huvuddomaren borde fortfarande finnas kvar på plan, men ersätt linjedomare med precisionssäkra detektorer och mållinjesdomare med målkameror. Visst är det ett stort steg att ta och jag vet själv att det aldrig kommer att hända, men hur skönt vore det inte att för en gångs skulle få stopp på allt sånt som förstör fotbollens vackerhet.

Istället för att vi dagen efter gårdagen pratar om en fantastisk fotbollsmatch pratar vi om en domarinsats. Istället för att van Persie pratar om den regelrätta förlusten kastar han förolämpningar mot domaren. Istället för att Ferguson skall acceptera en förlust bojkottar han media. Varför fortsätter allt detta när vi år 2011 lever i ett så modernt samhälle att vi kan få stopp på allt på en dag.

Stora sporter som tennis, cricket (enormt stort i England och Asien) och snooker har alla introducerat teknik. Det handlar om tre sporter som aldrig tidigare haft tillgång till det, men nu plötsligt har chansen att göra matcher regelrätta, trevliga och supportervänliga. Det är nu för tiden ytterst få gånger man hör tennisspelare, cricketspelare eller snookerspelare efter en match prata som Robin van Persie gjorde igår. Anledningen? Ja, den känner ni redan till.

Fotbollen är bäst när den är som vackrast, den är som bäst när den spelas så regelrätt som möjligt. Den verklighetsbilden är dock ingenting annat än en dröm. Lag med miljontals supportrar världen över har de senaste åren blivit rånade på avancemang, titlar och värdefulla poäng. Det finns tusentals och åter tusentals exempel på lag som förlorat tack vare usla domarinsatser och en av de mer kända matcherna är när Chelsea mötte Barcelona i en så stor match som Champions League-semifinalen 2009. Jag tror de flesta kommer ihåg vad som hände då.

***

Premier League 2010/2011 har varit en fröjd för ögat, kanske den bästa säsongen någonsin, men för domarkåren är det inget annat än ett gravt misslyckande. Jag tänker nu göra en enda lång lista över matcher med usla insatser, situationer som är värda att tas upp igen och länkar som ni alla bör se. Ni är mer än välkomna att fylla på den här listan i kommentarspåret, men kom ihåg, bara från den här säsongen.

Arsenal - Bolton | 4-1 | Bolton försöker sparka bort Arsenal från matchen och borde redan i halvtid haft två röda kort. The Gunners ser senare till att vinna matchen, men det är domarinsatsen som är i fokus.

Sunderland - Arsenal | 1-1 | Arsenal gör en kanoninsats defensivt, men blir rånade på ett mål när domaren inte blåser av matchen trots att de fyra tilläggsminuterna tagit slut. Är f.ö. katastrofal matchen igenom.

Tottenham - Arsenal | 1-4 | Slutar 1-1 efter ordinarie tid, mycket tack vare domarteamet som agerade uselt åt bägge hållen. Flera offsidesitatuioner som blåsts av efter att varit onside.

SC Braga - Arsenal | 1-0 | Pinsam domarinsats där Arsenal är laget som senare får betala för det.

Wigan - Arsenal | 2-2 | Skandalmatch från domaren som dömer straff åt en filmning, ger rött kort åt en Wigan-spelare (ur en objektiv synpunkt överreagerade Wilshere kraftigt) och gör i stort sett allting annat fel.

Arsenal - Everton | 2-1 | Horribelt är det enda ordet jag kan använda. Som tur är vinner det bästa laget, men domaren var allt annat än bra.

Newcastle - Arsenal | 4-4 | Så pass dålig domarinsats att det senare dyker upp omfattande rykten om att han varit mutad.

Phil Dowd - en härlig prick. Foto: Bildbyrån.

Arsenal - Sunderland | 0-0 | En korrekt straff och ett korrekt mål bortdömt. Behöver jag säga någonting mer?

Barcelona - Arsenal | 3-1 | Vid ställningen 1-1 och Arsenal vidare i kvartsfinal dömer domaren ut Robin van Persie efter att han en sekund efter visslan tagit ett skott mot mål. Med nära 100 000 högljudda personer på arenan och bara en sekunds tänketid är det svårt att förstå hur domaren vågar visa det gula kortet.

Ryan Shawcross also known as "not that kind of a player". Här är bara två exempel på vad han gjort den här säsongen:

1. Fin dobb på Bale.

2. En tackling som kunde ha kostat ett ben.

Wayne Rooney also known as "English players never dive". Här är två exmpel på vad han gjort bara den senaste veckan:

1. En fin armbåge (han slipper undan kort).

2. En solklar filmning med en klar vy för domaren som inte ens ger honom gult kort.

Slumpmässiga exempel från säsongen:

Chamakh har vid ett flertal filmningar fått med sig straff.

Jamie Carragher borde ha fått rött kort för tacklingen på Nani. Slipper undan med gult. Domaren heter Phil Dowd.

Dimitar Berbatov filmar till sig en straff mot Liverpool som senare skickar ut Liverpool ur FA-cupen.

Birmingham blir rånade på en straff och ett rött kort på Szczesny efter bara fem minuter i Carling Cup-finalen. Anledningen är att en onside-löpning blivit bortdömt som "offside".

Wolverhampton jagar kvittering mot ett Sp*rs vid ställningen 2-3 och gör ett helt regelrätt mål. Spelarna jublar, men målet blir bortdömt efter att Sp*rs-spelarna protesterar vilt.

West Bromwich tar ledningen mot Manchester United som senare kvitterar. Hemmalaget blir sedan rånade på en straff och en frilägesutvisning på Gary Neville. United vinner senare drabbningen med 2-1. WBA förlorar tre poäng tack vare domaren.

Fyll på listan läsare....

**

Mitt minne är tyvärr ganska kortlivat, men jag är säker på att ni har fler dombeslut på lager som visat sig kosta poäng åt lag (inte bara Arsenal). Domare är kritiserade säsong in och säsong ut, men den här säsongen har det varit någonting alldeles extra, vilket jag tror de flesta av er håller med mig om. Eller?

Jag erkänner det direkt, jag är en fegis, en enda stor fegis. Jag skrev klart ett inlägg precis innan slutsignalen ljöd och visst var jag besviken, men jag skrev att vi bara har oss själva att skylla. Till stor del är det fortfarande sant, men efter alla analyser, alla påhopp och allt granskande är jag beredd att erkänna en sak - domaren avgjorde matchen.

Om - om - vi hade förlorat med 3-1 med elva man på plan skulle vi inte ha någon alls att skylla på. Det skulle vara våra misstag, vårt spel och vår usla insats som ledde till det resultatet, men nu var det ju inte så, eller hur?

Visst försöker vi alltid att hitta syndabockar och om det inte är någon spelare brukar det vara domaren och om det inte är domaren brukar det vara tränaren och om det inte är tränaren brukar det vara någonting annat. Det är alltid någonting som resulterat i att vi förlorat orättvist. Personligen tycker jag att det är smått barnsligt att folk alltid skall skylla på någonting - därav även mitt tidigare inlägg - men efter att jag gått igenom allt långsamt och noggrannt är det ingenting annat än sant att domaren avgjorde matchen.

För er som någon gång spelat fotboll i ert liv vet ni att det är extremt svårt att spela med tio man mot elva. Jag har hört folk som sagt det motsatta (say whaat?), men ni som någon gång gjort det vet vad jag pratar om. Att då göra det mot världens bästa lag som redan spelat ut en i hela matchen ... ja, ni förstår själva.

Barcelona krossade oss, manglade oss och förstörde oss totalt. Arsenal hade inte ett enda skott på mål och vi hade knappt bollen i fler än några sekunder. Om vi således förlorat 11v11 hade jag inte haft några problem med vinsten ö.h.t., men det folk sagt efter matchen är ingenting annat än rätt - det handlar inte om statistik.

Hur många gånger har inte Arsenal dominerat, ägt och krossat motståndet men ändå spelat lika eller förlorat? Hur många gånger har inte favoriter spelat ut motståndarlagen och ändå förlorat? Ni förstår, det är charmen med fotboll. Det är charmen att vem som helst kan vinna, oavsett vilket lag som är segertippat. Om vi hade haft ett enda skott på mål vid ställningen 3-1 hade det kunnat blivit mål och plötsligt hade vi vart vidare.

Det är bara spekulationer ifall RvP skulle gjort mål på läget som Bendtner fick med bara några minuter kvar och jag tror med all rätt att holländaren satt den, men samtidigt kan man inte säga att det hade hänt. Men vad hade hänt om han var på plan? Det får vi aldrig veta. Om RvP fått chansen och missat, fine, vi hade förlorat fair and square, men att vi blir rånade på en spelare som inte gjort någonting fel är ren katastrof.

Jag vill inte vara dubbelmoralisk då jag i mitt första inlägg skrev att det är löjligt att klaga på domaren, men han skall däremot ha kritik, väldigt stark kritik riktad emot sig. Om man varit domare sedan 1990 (som han tydligen varit) skall man under dessa 21 år i domaryrket ha förståelse för vissa saker, t.ex. spelare som inför nästan 100 000 personer inte hör en vissla. Det, mina kära vänner, är löjligt.

Sedan tycker jag fortfarande vi förlorade någorlunda rättvist. Statistik gör inte matchen, precis som jag sade, men Barcelona spelade ut oss fullständigt och ibland var det nästan pinsamt att se på. De ägde varenda lilla millimeter av Camp Nou och om van Persie aldrig blivit utvisad hade jag aldrig någonsin skrivit det här inlägget. Då hade vi förlorat fair and square. Vi hade förlorat ärligt. Vi hade förlorat. Men så är inte fallet idag.

Att spela med tio man i en halvtimma mot världens bästa lag, att bli av med sin bästa striker, att inte få chansen att göra en reducering, att få emot sig ett så stort dombeslut som en utvisning gör ont i hjärtat. Tyvärr är det bara bita i det sura äpplet och gå vidare. Domaren var katastrof, men vi förlorade. Barcelona gick vidare. Vi förlorade. Vi måste helt enkelt acceptera faktum.

Sedan måste vi acceptera att vi förlorade det redan i gruppspelet. Vi förlorade mot Sjaktar Donetsk och vi förlorade mot SC Braga. Vi fick Barcelona och vi vann på Emirates. Men hur saker och ting hade spelat ut sig om vi hamnat etta i gruppen - som vi brukar göra - har vi ingen aning om. Kanske hade vi mött Barca i ett senare skede, kanske inte. Kanske hade vi förlorat även då, kanske inte. Men det är ett misstag de måste leva med i resten av sina liv. Man borde ha vunnit gruppen.

Sist men inte minst vill jag göra det jag hatar mig själv för. Jag vill gratulera Barcelona till vinsten. Jag hatar er av hela mitt jävla hjärta, men ni spelade bättre och ni vann. Jag mår så jävla illa av att säga det, men det bästa laget vann, ni kan dra åt helvete. Problemet är tyvärr att det bästa laget inte måste vinna och tyvärr kommer vi aldrig någonsin få veta om Arsenal och Robin van Persie hade gått vidare eller ej om han bara fått stanna kvar på plan. Fy fan, det svider.

I slutändan har vi ändå bara oss själv att skylla. Fabregas kostade oss första målet, Koscielny kostade oss straffen, domaren kostade oss RvP. Domarna har varit totalt katastrofala hela säsongen och om jag vart en viss Sepp Blatter hade jag gjort mig av med alla domare och skaffat kameror, teknik och allt möjligt på direkten. Då kanske vi för en gångs skull slipper alla orättvisa dombeslut, mål och tjafs efteråt. Har du tänkt på det, Blatter?

Det är så det är. När man är supporter dras man med in i elden och medan jag bara för en timma sedan var lugn och besviken är jag nu istället förbannad och arg.

Vi förlorade matchen, vi spelade uselt, Barcelona förtjänade att vinna, domarens utvisning var ett skämt, Bendtner borde ha gjort bättre ifrån sig och Barcelona-fansen är äckliga. It's like it should be.

Sist men minst ett enda stort förlåt till alla läsare. Jag vet inte vad jag ska tänka, känna eller skriva just nu. Egentligen borde jag inte skriva över huvud taget, men jag vill ju bara lufta min åsikter.

Och Robin van Persie, han är en legend i mina ögon - http://www.skysports.com/video/inline/0,26691,16429_6802981,00.html

God eftermiddag! Det började med att Arsenal.com släppte bilder på lagets träning inför returen mot Barcelona. Sedan fortsatte det med rykten om att Robin van Persie finns med i Arsenals trupp. Till sist bekräftades det hela av Arsenal.com som lade upp den här notisen. Nu återstår den kanske mest intressanta frågan - hur gick det till?

Efter finalen mot Birmingham blev folk först rädda att RvP skulle missa resten av säsongen (det brukar ju bli så...), men efter undersökningar och dylikt kom klubben med ett uttalande om att han blir borta tre till fyra veckor. Vissa journalister menade dock att det kunde sträcka sig upp till sex veckor.

Fram tills bara för några timmar sedan var van Persie inte ens ett samtalsämne. Från ingenstans - precis som Big Bang (om ni tror på det det vill säga) - kommer nu nyheten om att han är med på planet till Barcelona. Det återstår visserligen frågetecken kring om han kommer att starta, om han kommer vara på bänken eller om han ens kommer att befinna sig på bänken. Huvudsaken är inte om han kan spela eller ej, utan hans mirakulösa comeback. Här pratar vi ju trots allt om en man som vanligtvis går sönder så fort man petar honom med ett lillfinger.

Personligen är jag väldigt säker på att holländaren inte startar. Jag ställer mig fortfarande kraftigt tveksam till om han är 100 % fit eller ej. Wenger angav Fabregas som 90 % fit och då känns aningen komiskt ifall van Persie himself skulle gå från noll till hundra på en-två dagar. Men vem vet? Kanske har det varit en bluff hela vägen? Kanske har Wenger mörkat? Kanske vilades han mot Sunderland med flit? Inte ens de med insider-källor har en aning om det och det säger det mesta om saken i fråga.

Om jag får dra iväg min gissning startar han på bänken och byts in mot slutet. Han har ju trots allt tränat och antagligen genomgått ett så kallat fitness test för att se om man är redo att spela match eller ej. Precis samma fitness test som Song misslyckades med.

Arsenal är naturligtvis ett mycket bättre lag med Robin van Persie i spetsen och visst kan han vara skillnaden mellan en vinst och förlust, men hur det än går tror jag inte det är holländaren som på något sätt skulle avgöra matchen. Ifall vi nu mot all förmodan (jag är pessimistiskt inställd, förlåt!) skall få till ett resultat mot självaste Barca på Camp Nou är det en laginsats som bygger på det.

Alla måste ta sitt jobb och alla måste sätta laget före sig själv, t.o.m. en sådan som Bendtner. Om de spelar som om det vore en match mellan liv och död finns chansen att åstadkomma mästerverk, men det kommer bli svårt, så himla svårt.

Vi hade stora problem med att luckra upp Barcelona på Emirates och trots att både Piqué och Puyol saknas känns det som om det måste till någonting alldeles extra för att vi skall gå vidare! Missförstå mig inte, jag är positiv i grund och botten, men det känns som om spelarna måste höja sig ännu ett snäpp (om vi jämför med första mötet) om vi skall ha en chans på Camp Nou.

Det är dock en utmaning som passar oss alldeles utmärkt. På senare tid (läs: sedan ett par månader tillbaka) har vi varit ett lag som allt som oftast presterat när vi vart underdogs och speciellt när vi legat under i matcher. Naturligtvis finns bottennapp nära att ta till hands som exempel på det motsatta, men det räcker med att se första mötet lagen emellan för att se vad jag menar. Vi mötte Barcelona, var tippade att förlora och låg under i halvtid. Då vände vi på hela mackan!

Hur konstigt det än låter har Arsenal presterat bättre när man har blivit satta under press. Vi ledde med 2-0 mot Sp*rs, men tappade det. Vi ledde 4-0 mot Newcastle, men tappade det. Vi ledde 1-0 mot Sunderland, men tappade det. Vi ledde 2-1 mot Shaktar Donetsk, men tappade det. Vi hade 1-1 mot Birmingham i Carling Cup-finalen, men tappade det.

När Manchester United vunnit sina matcher och vi varit tvingade till att vinna, ja, då har vi även gjort det. Men när United förlorat eller tappat poäng, ja, då har vi helt plötsligt gjort detsamma. Det krävs inget geni att förstå att det här laget är lite udda i just den bemärkelsen. Samtidigt är det ett gott omen inför det som komma skall.

Vi åker till Camp Nou, vi är tippade att åka ur och troligtvis lär Barcelona måla förr eller senare. Vad kan då gå bättre än att se ett Arsenal kontra in 1-1 i sista minuten och säkra avancemang? Sure, det är bara drömmar just nu, men om 48 timmar kan det bli verklighet.

Sist men minst gäller det att sätta stopp för Barcelonas offensiv som är världens i särklass bästa. Underskattade Pedro, magikern Messi, målskytten Villa, spelfördelaren Xavi och hjärnan Iniesta. Det är inte pjåkiga spelare vi ställs mot! På Emirates hittade de gång på gång vägar genom Arsenal-försvaret och om Villa inte tagit ett extra steg och ställt sig offside och om Messi inte gjort detsamma hade det mycket väl kunnat sluta 3-0 till Barca och inte 2-1 till Arsenal.

För oss supportrar kommer det bli en resa mellan helvete och himmel, men det börjar vi ju bli vana med nu. Vad som än händer får vi komma ihåg att det är fortsatt kamp i både FA-cupen (kvartsfinal) och ligan (3 poäng mot WBA = samma poäng som United). Ifall vi åker ur är inte hoppet om en titel kört, men visst kan det bli en emotionell berg- och dalbana som väntar laget, klubben och fansen.

Det kommer bli svårt och tufft, men det kommer bli vackert och njutbart. Arsenal och Barcelona spelar den finaste fotbollen i världen och jag tror ingen neutral tittare kommer bli besviken. För oss supportrar kommer det dock bli värre. Nu får vi gå ner på knä och be fotbollsgudarna om en vinst, det är i varje fall vad jag tänker göra nu. Tack och hej.

God afton! Mackan, Joakim och Nedim har satt sig ner i recordingstudion tillsammans med mig - som programledare - och ännu en gång är en fantastisk ljudblogg inspelad.

Efter helgens galenskap finns det massvis och åter massvis att diskutera. Allt från gårdagens match mot Sunderland till de kommande veckorna i både ligan och cuperna!

Det är fortsatt bra många som väljer att dissa ljudbloggen, men jag hoppas att även ni som tidigare inte lyssnat väljer att ge podcasten en chans. Det är värt det!

Jag har inte så mycket mer att säga här i inledningen än att rekommendera er att lägga er ner och lyssna på ännu en podcast här på Arsenal Sweden! Ha det bra!

***

Saker som diskuteras i kvällens program:

Premier League: Omgång 28 (Matchen mot Sunderland)

- Diskussion kring första halvleken.

- Diskussion kring andra halvleken.

- Var det straff?

- Var det offside?

- Vad ska man göra åt domarinsatserna (sett över hela säsongen?)

- Individuella insatser: Denilson, Diaby, Bendtner m.fl.

Premier League: Omgång 29 (Liverpool - Manchester United)

- Hur påverkar det Arsenals äventyr?

- Vad har hänt med United?

- Kommer de vända den negativa trenden eller fortsätta förlora?

Champions League & FA-cupen

- Barcelona på Camp Nou - hur går det?

- Startelva?

- Hur gäller det att spela för att ha en chans att spela lika/vinna?

- Manchester United på Old Trafford - hur går det?

- Kommer Wenger rotera (ger han upp FA-cupen?)?

- Vad ska vi förvänta oss av de kommande veckorna?

+

Extramaterial om allt möjligt som har med Arsenal och fotboll att göra!

***

Eftersom det inte fungerar att bädda in webspelaren i bloggverktyget länkas den istället!

>>>>>>>>>>> Ni kan hitta den här! <<<<<<<<<<<<<

Gör mig inte besviken - lyssna!

Enjoy!

***

Kommentera mer än gärna! Alla era åsikter er fantastiska! Tack och hej!

.... på väg hem idag fick jag en fråga från en person som satt bredvid mig på tuben. Han frågade mig hur matchen var. Mitt svar? It was a fucking joke. Men precis som alltid - låt oss ta det från början.

Wenger ställde upp med sitt starkaste möjliga lag och det var nog ingen som klagade på det. Trots två stormatcher härnäst är ligan extremt viktig och med bara tio matcher kvar gäller det att ställa upp med sitt bästa möjliga lag i varenda match som återstår.

Matchen började segt, långsamt och tråkigt. Varken Arsenal eller Sunderland verkade vilja hålla i bollen ett längre tag och när man väl skapade anfall slutade det ofta i felpassningar, missar eller skott rakt på målvakterna.

Så fortsatte det hela och det enda positiva som egentligen fanns att ta med var att Nicklas Bendtner ständigt skapade hot i anfallet. I slutet av halvleken hade han bl.a. ett mycket vackert skott - ur en snäv vinkel - som räddades fint av Sunderland-målvakten.

Farligare än så skulle det egentligen inte bli. Kampviljan, krigarinstinkten och passionen saknades från alla delaktiga och spelet var stundtals uselt. Arsenal gick även till pausvila med 0-0.

Andra halvleken skulle dock bli allting första inte blev. Arsenal startade bra, höll för en gångs skull i bollen och såg även ut att finna rätt i passningarna. Problemet var bara att även Sunderland började se bättre ut. Fler tacklingar, fler vunna dueller och allt fler kontringar skapade oro inte bara i defensiven, utan även på mittfältet.

Det var många som väntade på ett förlösande mål och känslan bland alla var att det förr eller senare skulle komma. Men det var då som Manchester-boende Anthony Taylor stred in i verket.

Med en halvtimma kvar gick beslut efter beslut i Sunderlands favör och alla som såg matchen förstod vad det innebar. Stoppade kontringar, usla domslut, missbedömda mål och missbedömda offside-avgöranden.

Arshavin var kanske vår bäste spelare i andra halvlek när han gång på gång störtade ner på vänsterkanten, trots att han efter anfall såg ut att ha sprungit en mil. Arshavin avgjorde även matchen för Arsenals del - om det inte varit för Taylor det vill säga.

Första domslutet som avgör matchen är när Taylor bestämmer sig för att inte ge Arshavin straff trots att han rent ut sagt slängs ner i straffområdet av Bramble. Taylor tänkte säkert: "han är kort, Bramble är stor" innan han tog beslutet att inte blåsa straff. Precis som jag skrev på Twitter efteråt: är det någon som är förvånad över varför filmning existerar när ärliga spelare försöker hålla sig på benen och avsluta istället för att ramla? Jag kan lova er med 95 % säkerhet att Arshavin fått med sig straffen om han stått för ett dramatiskt fall á la Chamakh. Men istället var han ärlig och det slutade som det slutade.

Så här såg Arshavin ut efter matchen. Foto: Bildbyrån.

Andra domslutet är till och med värre. Till och med om Taylor dömt straff hade det inte varit ett solklart mål. Men andra domslutet som tas av linjedomaren är horribelt. Arshavin är solklart onside när han löper sig fri och rullar in bollen i öppet mål. Men nej, det blir "offside".

Nu känner jag till att sånt här jämnar ut sig till slut, men det känns extra tråkigt att gå miste om ett solklart mål i en match där det stått 0-0 sedan starten. Men FIFA vägrar att ens föra upp diskussionen om att föra in teknik i fotbollsvärlden. Mänskliga misstag är ju någonting som vi alla gillar, eller hur?

Varför bara inte göra som i tennis? Det har ända sedan starten varit en sport där felbeslut kan avgöra hela matcher, turneringar och karriärer. Men där var man smarta nog att ta till vara på teknik när det fanns sådan tillgänglig. Nu blir alla domslut gällande om bollen var inne eller ej korrekta eftersom datorn är millimetersäker på den grejjen.

Jag vet att jag är bitter, men det är någonting jag velat ha sedan länge. Och jag vet att det fungerar åt båda hållen. Vad jag även vet är att det känns mycket bättre att förlora en match ärligt än att förlora den felaktigt. Hur bra skulle det inte vara med offsidekameror som tar beslut på bara några hundradelar? Men FIFA:s fantastiska argument håller ju den diskussionen borta. "Det är acceptabelt med mänskliga misstag".

Om det funnits hade vi dock haft rött kort på Szczesny och en straff mot oss efter bara fem minuter i Carling Cup-finalen. Å andra sidan hade vi idag vunnit med 2-0. Sure, mänskliga misstag jämnar ut sig i längden, men med teknisk utrustning skulle vi aldrig ens behöva vara förbannade över sådant som hände t.ex. idag.

Och det är självklart att felbeslut som sådana tar musten ur ett lag i ett lagspel. Om dombesluten går mot dig hela tiden tappar du till slut nerven och då brukar det sluta illa. Samtidigt är domarinsatserna inte en bra bortförklaring för en utesluten vinst så länge det inte handlar om domarinsatser á la Övrebo.

Arsenal skulle helt enkelt ha avgjort matchen innan den tog den färdriktningen den valde att ta. Ineffektivitet? Nja, vi hade massor av bra skott och matchen hade slutat 2-0 om domaren skött sitt jobb. Kampvilja? Saknades för visso i första halvleken, men i andra gav nästan alla allt. Tur? Varenda titelvinnande lag har turen på sin sida och trots att vi hade den på vår sida i höstas börjar den sakta men säkert gå i motsatt riktning.

5-0 mot Leyton Orient, men bara 0-0 mot Sunderland. Foto: Bildbyrån.

Det finns egentligen inga bra anledningar att ange varför det här slutade 0-0. Sunderland kämpade tappert, Arsenal misslyckades med att hitta målet och Mignolet i Sunderland-målet hade en av de där dagarna där man som målvakt bestämmer sig för att rädda allt som kommer i ens väg.

Domaren var visserligen katastrofalt usel, men ännu en gång, man borde ha avgjort det här trots domarens insats. Vi har inte någon annan att skylla än oss själva, hur bittert det än är.

Och hur kommer det sig att varenda gång United förlorar måste vi knappa in med småsteg (1p) istället för stora kliv (3p)? Vi kan ju lika gärna ge dem ligatiteln redan nu om vi ska hålla på så.

Å andra sidan är det just därför United vinner titlar och Arsenal inte gör det. Om vi hade sett Manchester United idag hade de vunnit matchen utan några större problem. Och sedan hade de ju fått straffen med sig. Och sedan hade det ju aldrig blivit avblåst för offside. Och sedan hade de ju kunnat armbåga någon "bara för att" och komma undan med det. Det är ju trots allt Manchester United vi pratar om.

Hör och häpna! Det finns dock positiva saker att ta med sig från en match som denna.

1) Vi förlorade inte.
2) Vi höll nollan.
3) Bendtner såg farlig ut och spelade mer som RvP med skott ur snäva vinklar, cykelsparkar och lite av allting.
4) Chamakh ser äntligen ut att ha grävt upp sig från sin formsvacka. Var mycket bra under sin korta tid på planen.
5) Arshavin visar inga tecken på att ge upp. Kämpade som en jävla galning i nittio minuter och han kunde nog knappt gå efter slutsignalen.
6) Szczesny räddade en poäng tack vare sin superräddning i slutet.
7) Om det inte vart för domaren hade vi vunnit matchen.

En poäng är bättre än noll. Nu väntar Barcelona för ett tröttkört gunners. Up the Arsenal!

______________________________________________________________________________

Spelarbetyg och omdömen:
Standardbetyg: 6

• Szczesny (710) - Väljer att tacka polacken för att vi räddade en pinne idag. Fantastisk räddning med bara några minuter kvar. Det är inget fel på hans linjespel, reaktioner eller shot-stopping. Det är precis som i Fabianskis fall luftspelet som ständigt står och väger fram och tillbaka.

• Sagna (6/10) - Sprang som en galning, men inläggen höll ingen vidare klass idag. En av hans sämre matcher 2011, trots att han var stabil defensivt - precis som vanligt.

• Djourou (6/10) - Fortsatt stabil. Fru Fortuna var väldigt snäll mot Djourou vars knäskada kunnat kosta oss säsongen om den hade varit värre.

• Koscielny (6.5/10) - Något bättre än sin mittbackskollega, men bara något! Var bra både defensivt och offensivt, men höll faktiskt på att kosta oss matchen i slutet av matchen när han skickade iväg en farlig hemåtpassning till Szczesny.

• Clichy (6/10) - Tvekar fortfarande om det var en bra insats eller inte. Godkänt var det i alla fall.

• Wilshere (7/10) - Mycket bra match, men det är något vi förväntat oss att få från Wilshere.

• Diaby (5/10 - utbytt i matchminut '77) - En av de sämre. Höll i bollen när han skulle kontra, sköt inte när han skulle skjuta och passade inte bollen när han skulle passa.

• Arshavin (7,5/10) - Fortsatt bra! Jag är ganska säker på att han avskyr att ta de där långa löpningarna, men han gör det ändå om och om igen. Var totalt utsliten efter varenda löpning, men fortsatte bara att springa. Det är sådant vi gillar och det är sådant som uppskattas. Borde fått mål och en straff med sig. Ren otur att det inte skedde.
• Denilson (4/10 - utbytt i matchminut '61) - Nää.
• Bendtner (7/10) - Mycket bra i första halvleken, men blev nästan osynlig i andra. Hade bra många målchanser, men ingen sylvass. Gjorde det bra ändå överlag.

Bendtner - bra, men inte bra nog. Foto: Bildbyrån.

• Nasri (7,25/10) - En av de bättre. Hade en fantastisk frispark som mirakulöst nog räddades. Ständigt en pådrivare i anfallet. Gav allt.

• Chamakh (7/10 - inbytt i matchminut '61) - Mycket bra inhopp! Ständigt farlig framåt och hade en nick i undersidan av ribban. Kunde blivit målskytt.

• Rosicky (spelade för lite för att betygsättas - inbytt i matchminut '77) - Ok.

______________________________________________________________________________

Matchens tre kanoner:

• Andrey Arshavin - Blev rånad på två solklara mål.
• Samir Nasri - Fortsatt bra, trots uteblivna mål.
• Nicklas Bendtner - Jobbar på som aldrig förr. Fina skott, cykelsparkar, nickar, ja, allt möjligt!

______________________________________________________________________________

Glöm inte bort:

Glöm inte att vi trots allt knappade in en poäng på Manchester United. Det är bättre än en förlust. Samtidigt känns det miserabelt att vi borde ha knappat in sex poäng och inte två när United väl förlorat (vi borde vunnit mot Newcastle och Sunderland). Känns förjävligt och kommer nog avgöra ligan åt Uniteds fördel om inte Fru Fortuna vill något annat.

Glöm heller inte bort att vi gav allt i den här matchen. Räknad med många trötta ben som nu skall se till att försöka vinna mot Barcelona på Camp Nou. Kan bli svårt.

______________________________________________________________________________

Mina sista tankar:

Det var det det! Vi kunde vunnit, men vi gjorde inte det. Någonting som blir allt vanligare att skriva här på bloggen. Man skall helt enkelt inte hålla på Arsenal om man inte gillar att ha lugn och ro i livet. Det är en berg- och dalbana som vägrar att ta slut och räkna med ännu en nagelbitare mot Barca på tisdag! Vi hörs redan imorgon, förhoppningsvis med en fullpackad ljudblogg! Tack och bock!

God kväll! Säsongen går vidare i raska steg och den kommande veckan kan komma att bli den viktigaste under hela säsongen. Två turneringar står på spel medan ligan görs upp mellan Manchester United och Arsenal. Manchester City kommer absolut inte att hålla i längden, men de har gjort det bra den här säsongen och i slutändan tror jag att de är nöjda med den förmodade tredjeplatsen de kommer att få. Chelsea och Tottenham? Ja, de är avsågade sedan en lång tid tillbaka.

Imorgon spelar vi mot Sunderland hemma på Emirates Stadium och jag kommer precis som vanligt att finnas på plats på North Bank.  En sak som ofta slår mig är hur priviligerad jag är som kan gå på varenda hemmamatch (och även ett par bortamatcher). Det hade jag aldrig i hela mitt liv trott för ett år sedan. Ibland har jag fortfarande svårt att förstå det och det händer att man nyper sig i armen då och då.

Ni som vill veta allt inför morgondagens möte kan checka in inför-rapporten som går att hitta här. Mina egna tankar om matchen? Well, det finns egentligen inte så mycket att tillägga till det som redan är sagt. Det kommer bli ett svårt möte - det finns inge enkla matcher i Premier League - och trots att en vinst ligger närmast (har det gjort en bra massa gånger tidigare när vi förlorat...) får man ändå se upp för Sunderland. Trots deras dåliga form (fyra raka förluster) kan man ingenting annat göra än att fortsätta vara nervös.

Just nu lutar det mer åt en uddamålsseger än en målorgie á la Leyton orient. Men om vi vill se ut som genuina titelaspiranter är tre poäng ett absolut måste. Manchester Uniteds förlust mot Chelsea har gynnat oss enormt och ligaledarna åker nu till Anfield för ännu en supersvår bortamatcher där Kenny Dalglish mannar mycket väl kan skrälla till åtminstone ett likaresultat. Om vi leker med tanken att det blir 1-1 på Anfield och vi vinner mot Sunderland har vi för första gången på flera månader chansen att gå om United och positionera oss i täten.

Det är naturligtvis just nu ett enda stort drömscenario eftersom allt lika väl kan skita sig. Vi alla känner Arsenal för väl och det skulle inte förvåna mig om jag får lämna Emirates imorgon med en ångestladdad känsla som får mig att bli arg. 0-0 duger inte, det gör inte 1-1 eller 2-2 heller. Vad som helst duger förutom ett likaresultat eller en förlust. Jag tar 5-0, 4-3 eller 1-0, whatever, så länge vi vinner och tar dom där tre poängen!

En ynka poäng med endast tio omgångar kvar är ingenting och Patrice Evra får nog börja akta sig, eller just ja, han håller ju bara koll på Chelseas resultat.

Hur som helst kommer matchen mot Manchester United på Emirates mycket väl komma att avgöra ligan. Att inför den matchen ha gått om United skulle resultera i att ett likaresultat mycket väl kan vara acceptabelt ifall så blir fallet. Men om vi är en två-tre poäng bakom och det slutar lika kan det mycket väl vara över. En vinst känns bara som en dröm och jag vågar helt ärligt inte ens drömma om en vinst.

Hur som helst äger den matchen rum om bra många veckor och det finns inga skäl för att gå runt och oroa sig för den matchen just nu. Det som är viktigast är Sunderland och varken tränare, spelare eller fans ska ha någonting annat än matchen mot Sunderland i deras skallar. Nåja, fansen har väl lov att blicka framåt, men det har inte laget!

Jag förväntar mig att man visar upp en minst lika stor professionalitet som man gjorde mot Leyton Orient, det vill säga att man går och gör jobbet. Inga skandaler, inga krusiduller och inga skador. Ett eller två mål, håll tätt där bak och invänta domarens slutsignal - enklare än så kan det inte bli!

Det vore skönt om jag imorgon kväll kunde sätta mig ner vid datorn och skriva hur bra vi spelat och hur optimistisk jag är inför matchen mot Barcelona. Dessutom är det fortsatt viktigt att många spelare fortsätter att leverera. Spelare som Nasri, Wilshere, Sagna och Clichy kan vi alltid lita på, men kan Bendtner fortsätta ösa in mål? Kan Rosicky hitta tillbaka till 2007? Kan Szczesny glömma matchen mot Birmingham? Kan Diaby göra jobbet som defensiv mittfältare? Kan Arshavin fortsätta sin formtopp? Kan Djourou och Koscielny skapa det mittlås som bara släppte in två mål under en hel månad? Det är frågor som kräver svar imorgon och jag hoppas innerligt att vi imorgon kväll har svaren på åtminstone ett par av de ovanstående frågorna.

Det här var dock allt för den här fredagen! Vi hörs imorgon igen! Ha det bra!

P.S. Jag älskar Bobby Ryan! D.S.

God eftermiddag! Nykter, pigg och glad är vad jag är den här onsdagmorgonen! Istället för ett trött kvällsinlägg blir det ett morgoninlägg fullpackat med allt möjligt! Vid den här tidpunkten förra säsongen skrev jag ett inlägg som jag började med orden "win the league or dye tryin'". Idag har jag modifierat den meningen och börjar istället med orden win a trophy or die tryin'.

I slutet av januari 2010 - förra säsongen - hade Arsenal klarat av ett stort test. Man hade åkt till Bolton, vunnit med 2-0, åkt tillbaka till London och sedan vunnit hängmatchen mot samma motstånd med 4-2 efter att legat under med 2-0. För ett litet tag ledde man till och med ligan, men det med två fler matcher spelade än Manchester United och Chelsea.

När spelschemat släpptes inför säsongen 2009/2010 såg vi med skräckfyllda ögon fram mot slutet av januari och början av februari. I det tidsspannet skulle vi nämligen ha fyra matcher som senare skulle visa sig avgöra ligan. Aston Villa på bortaplan, Manchester United på hemmaplan, Chelsea på bortaplan och Liverpool på hemmaplan. Ett i mångas ögon sinnessjukt schema som mycket väl skulle antingen knäcka eller stärka laget.

När vi väl sammanfattade de fyra matcherna hade vi samlat ihop enbart fyra poäng på lika många matcher. Ett likaresultat på Villa Park, en hemsk förlust mot United på Emirates, en väntad förlust mot Chelsea och ett något sent avgörande mot Liverpool. Trots att Arsenal senare kom att kämpa sig tillbaka kan det mycket väl ha varit de fyra matcherna som kostade oss en ligatitel. Det är naturligtvis svårt att säga då så många faktorer påverkade varav det största hindret var ett enormt skadehelvete.

Trots det bekännetecknade de fyra matcherna hela Arsenal den säsongen. Likaresultat eller sena vinster mot botten- och mittenlag, förluster mot de bästa och enmålsvinster mot lag som Liverpool. Under vårkanten kom vi att vinna massor av matcher tack vare extremt sena mål (mycket tack vare dansken), men det var redan kört innan det hade börjat.

Bendtner räddade oss ett flertal gånger förra säsongen, men i slutändan föll vi på mållinjen. Foto: Bildbyrån.

Vad har då allt detta med den här säsongen att göra? Jo, det skall jag nu förklara!

Våra tre nästa motstånd heter i tur och ordning Sunderland (Premier League), Barcelona (Champions League) och Manchester United (FA-cupen). Jag tror ni förstår redan nu vad jag vill ha sagt och ja, det är exakt det jag villa ha sagt.

Det är tre matcher som kan avgöra hela vår säsong. Det är tre matcher som kan gå ner i historien som de matcherna som fick oss att glömma det förflutna och välkomna det nya. Och till och med om vi skulle förlora de två sistnämnda är inte hoppet kört! Låt mig berätta.

Matchen mot Sunderland kan bli viktigare än många tror. Nu är visserligen varenda match superviktig, men just den mot Sunderland kan bli viktigare än både den mot Barcelona och Manchester United. Om vi ser till att göra jobbet, göra mål och hålla tätt där bak skulle det resultera i tre poäng i ligan. Tre poäng som inte bara gör att vi bibehåller vår andraplats, utan som gör att vi knappar in på Manchester United så pass mycket att det bara skulle skilja sig en ynka poäng mellan lagen.

Om vi vinner mot Sunderland skulle vi således ha en livlina kvar ifall vi skulle åka ur både Champions League och FA-cupen. Detta eftersom vi då enbart kan fokusera på ligaspelet medan Manchester United har tuffa möten kvar i både Champions League (förutsatt att de tar sig vidare från kvarten) och FA-cupen. Arsenal har således ett okej spelschema med massor av vila och med bättre uppladdning inför varenda match. Wenger skulle enbart kunna fokusera all kraft och all sin fokus på ligan som vi skulle ta hem ifall vi matchar Manchester Uniteds ligaresultat och ser till att vinna över dem på Emirates. Det är inte världens enklaste sak att göra, men det skulle i viss mån bli "enklare", trots att jag inte gillar att använda det ordet.

Men vi är trots allt Arsenal och vi siktar på att vinna varenda titel. Så Champions League och FA-cupen är minst lika viktiga som ligaspelet. För att förtydliga skall vi för guds skull inte "lägga oss" mot varken Barcelona eller Manchester United. Det skulle aldrig hända och om det skulle hända i något paralellt universum skulle det bara vara idiotiskt. Det jag menar är att vid vinst mot Sunderland skulle vår säsong inte vara över ifall vi oturligt nog skulle åka ur cuperna.

Matcherna mot Barcelona och Manchester United lär bli minst lika viktiga som den mot Sunderland. Förra året åkte vi till Camp Nou med en pinsamt svag trupp. Vi hade spelare som Merida och Eastmond på bänken medan spelare som Silvestre och Almunia fick starta. Trots detta lyckades vi göra ledningsmålet och hade även bud på 2-0. Trots van Persies och Walcotts frånvaro åker vi till Barcelona med en mycket starkare trupp än vid nästan samma tidpunkt förra året.

Inga upprepade scener tack. Foto: Bildbyrån.

Cesc Fabregas är troligtvis tillbaka, Nicklas Bendtner ser hetare ut än förra säsongen, Arshavin lär vara supermotiverad (oftast då han gör sina bästa matcher), Koscielny & Djourou är minst en miljong gånger bättre än vad tusen Silvestre hade varit och Szczesny kan förhoppningsvis glömma sin mardrömsmatch mot Birmingham och visa upp samma spel som han visade upp när vi mötte Barcelona på Emirates.

Trots den hemska Carling Cup-förlusten åker vi till Barcelona mot ett Barcelona som saknar Valdes, som har en skadedrabbad Xavi (ett frågetecken inför mötet då det sägs att han slog upp sin skada mot Valencia) och en utvisad Pique. Dessutom ligger Guardiola på sjukhus på grund av sina ryggproblem. Visst är Barcelona superfavoriter, men huvudsaken är att vi har en mycket bra chans att åtminstone göra mål på Camp Nou och då måste plötsligt Barcelona göra två för att det skall gå till förlängning eller tre för att de skall vinna matchen.

Det är en svår uppgift, men om det är en sak vi vet om vårt kära Arsenal är det att vi kan spela lika mot Leyton Orient den ena dagen och vinna mot Barcelona den andra dagen. Ingenting är omöjligt. Och hur stor skulle inte självförtroendeboosten vara vid vinst mot självaste Barca på Camp Nou?

Den självförtroendeboosten skulle mycket väl kunne resultera i att vi tar Manchester United av bara farten. Visst är det ett drömscenario och troligtvis lär det här aldrig hända, men vi kan ju drömma, eller hur? Om vi nu mot alla odds emot oss skulle vinna mot Barca kan vi kanske, kanske, kanske bryta spöket vi haft emot oss på Old Trafford de senaste åren. Detta då Manchester United för första gången på länge börjat visa upp rejäla problem.

Wayne Rooney är visserligen tillbaka i form, men han har allvarliga problem. Nemanja Vidic fick rött kort mot Chelsea. Ferdinand är fortfarande borta. Nani fick sig många smällar mot Chelsea. United förlorade sin andra match för säsongen och åker nu till Anfield där Liverpool har alla chanser i vägen att få till ett resultat. United börjar få allt större problem och Arsenal har alla chanser i världen att utnyttja dessa.

Lampards straffavgörande fick United att må illa. Foto: Bildbyrån.

Naturligtvis har vi våra egna problem, men vi befinner oss i ett läge av säsongen där det handlar om mental styrka. Det lag som visar upp störst mental styrka kommer i slutändan vinna Premier League, eller FA-cupen för den delen.

Och om vi skulle förlora mot Barcelona vill jag se exakt lika stor professionalitet som Arsenal visade upp igår. Många - inklusive jag - trodde att vi bara skulle vinna med 1-0 eller 2-1, men The Gunners visade upp enorm mental styrka och visade helt enkelt upp sin professionalitet. Trots finalförlusten mot Birmingham bara några dagar tidigare gick man ut på Emirates och vann med 5-0. Visst, motståndet hette Leyton Orient, men med tanke på vilka problem topplag som Arsenal och Manchester United haft mot motstånd från lägre divisioner (minns bara Uniteds 1-0 mot Crawley) var 5-0 ett minst sagt bra resultat.

Det hela går egentligen i en enda stor slinga:

Vinst mot Sunderland -> Vinst mot Barcelona -> Vinst mot United

Vinst mot Sunderland -> Förlust mot Barcelona -> Vinst mot United

Förlust/Lika mot Sunderland -> Vinst/Förlust mot Barcelona -> Vinst/Förlust mot United

Vinst mot Sunderland -> Förlänging/Förlust mot Barcelona -> Vinst mot United

Förlust/Lika mot Sunderland -> Förlust mot Barcelona -> Förlust mot United

Det finns massor av olika scenarion, men jag hoppas att ni förstår ungefär hur jag tänker. En förlust mot Barcelona tvingar inte nödvändigtvis fram ett negativt resultat mot Manchester United, men naturligtvis försämras chanserna. Ett positivt resultat mot Barcelona skulle få laget att tro som aldrig förr vilket får mig att tro att en vinst på Old Trafford inte är en omöjlighet. Samtidigt kan laget få en övertro på sig själva vilket mycket väl kan resultera i ett negativt resultat istället. Chanserna för att det ska hända är dock lägre än det förstnämnda.

Vad jag vill komma fram till är att dessa tre matcher kan mycket väl avgöra hela våran säsong. Och även om vi skulle förlora de två sistnämnda har vi en absolut sista chans att "make things right". Det skulle vi normalt sett inte ha.

Nu är det upp till Arsenal att visa vad man går för. Det här laget har enorm potential och enorm talang, men den potentialen kommer aldrig nå fullt ut om man inte ser till att vinna en titel. Win a trophy or die tryin', som sagt.

Den här upplagan av Arsenal skall sättas som föredöme för årets upplaga av Arsenal. Foto: Bildbyrån.

När Jonathan Tehoue satte 1-1 på Brisbane Road för bara två veckor sedan var jag besviken. Det var ett onödigt mål som tvingade vårt kära Gunners till ett totalt onödigt omspel. Vad jag inte visste just då var att omspelet skulle visa sig bli viktigare än jag någonsin trott.

I och med finalförlusten i Carling Cup kan den här matchen visa sig bli betydligt viktigare än vi trott på förhand (det märks att jag är trött vah?). Resultatet 5-0 var naturligtvis positivt, men det var framför allt de individuella insatserna och lagspelet i helhet som var det mest positiva.

Nicklas Bendtner gör hat-trick och visar varför han i detta nuet är bättre än Chamakh. Fantastisk nick som påminde mig om nicken borta mot Stoke förra säsongen. Fantastiskt skott som påminde mig om målet mot Ipswich. Fantastisk straff som påminde mig om straffen mot Porto. Nåja, så fantastisk var han inte, men om vi skall ha en chans att klara av våren måste Big Nick komma igång och det var nog bra för hans redans enorma självförtroende att sätta tre mål, även om motståndet hette Leyton orient.

Mar0uane Chamakh fick göra sitt första mål sedan november(!!) månad och trots att Bendtner är före honom i hackordningen kan marockanen bli viktigare än många tror. Om han återfår sin form från hösten är han ett bättre anfallsvapen än bendtner. Men frågetecknen är trots målet stora.

Kieran Gibbs gjorde en kanonmatch både defensivt och offensivt.

Ignasi Miquel överglänste sin rutinerade, erfarne och i vanliga fall bättre kollega.

Connor Henderson gjorde en absolut godkänd debut i Arsenal-tröjan.

Sedan fanns det mindre positiva saker att hämta!

Sebastian Squillaci - vad gjorde han?

Manuel Almunia är fortsatt katastrofal, trots att han verkade vara bättre i luftrummet än Szczesny senast. Självförtroendet är sargat för evigt och han är borta till sommaren.

Tomas Rosicky var väl både upp och ner - precis som vanligt!

Laginsatsen var bra och 5-0 är ett bra bevis på det. Gael Clichy fick göra sitt andra mål i Arsenal-tröjan (sitt första mål på Emirates) och Emmanuel Eboue var Emmanuel Eboue.

Det finns egentligen inte så mycket mer att säga! Ni får ursäkta mig om det inte är min typ av inlägg, men som ni säkerligen märker är jag fortsatt deprimerad över finalförlusten. Att slå Leyton Orient med 5-0 får mig inte att må bättre.

Nu väntar Sunderland om ett par dagar och i och med Manchester Uniteds förlust mot Chelsea är en seger absolut vital. Allt annat än tre poäng är en enda stor katastrof och det är bara att börja hoppas på att Bendtner fortsätter att göra mål - på alla möjliga sätt och vis.

Naturligtvis kommer alla behövas! Matchen mot Barcelona bara ett par dagar efter är minst lika viktig, men vi har kommit in i ett skede av säsongen där varenda match är hyperviktig. Det är även anledningen varför Wenger igår sade att varenda match som är kvar är en cupfinal för Arsenals del.

Jag har inte så mycket mer att tillägga! Eftersom mitt inlägg blev både sent och kort tänkte jag istället låta den riktiga reflektionen ske i kommentarspåret. Här har ni några frågor ni kan börja med:

Vad behöver Chamakh göra för att återfå formtoppen?

Är Bendtner bra nog för Arsenal?

Hur ser chanserna ut inför Barcelona-matchen?

Sunderland - hur går det?

En bra start!

72 timmar senare sitter jag utanför Royal London Hospital och skrattar. Det är inte första gången jag gjort det sedan den hemska söndagkvällen jag fick bevittna på Wembley. Det blev en natt fylld av alkohol, sörjande och både fysiska och psykiska sår. Mina knogar var spräckta, mitt hjärta var brustet och min ledighet slut.

Dagen efter började jag jobba efter en två veckors lång semster. Jag var deprimerad, bakfull och var bara minuter ifrån en mental kollaps under hela dagen. Idag är det bara roligt. Jag har vandrat runt på Londons gator, satt mig ner vid Thames, twittrat på min iPhone och bara skrattat. Jag har skrattat åt ödets ironi. Jag skrattar än.

Det är fascinerade hur psyket fungerar hos en fotbollsupporter. Jag känner massvis med vänner som knappt tagit förlusten på allvar när man själv är på väg på att bli galen. Det är sånt man får leva med om man är en die-hard supporter.

Samtidigt är det lika fascinerande att se hur fotboll fungerar, och även få ett bevis på varför det anses vara världens största sport. Att veckan innan vara med om det lyckligaste ögonblicket man haft (i supporterväg) på flera år för att bara en vecka senare få vara med om det exakt motsatta. Ja, jag saknar ord.

Det är kanske så de vill ha det. Att vi skall få känna på en sista grym förlust. Gud, Fru Fortuna (lyckans gudinna) eller Moira (ödets gudinna) kanske ville ha det så. När Manchester United vann dubbeln år 1994 hade de bara några månader innan förlorat ligacupfinalen på Wembley mot Aston Villa. Visst, det var ett bra tag sedan, men det är ett av många bevis på att det bara är dumristigt att tro att allt är kört.

Jag var en av de sista Arsenal-supportrarna kvar på Wembley. Jag såg Ben Foster springa av lycka, jag såg Robin van Persie långsamt gå upp för trapporna för att ta emot en meningslös silvermedalj, jag såg Birmingham lyfta bucklan och jag såg allt firande från början till slut. Med all ärlighet var det det värsta jag vart med om sedan 2006. Jag satt där nästan helt ensam och kände en tomhet som inte kan beskrivas i ord. Det enda jag kunde tänka var: "tänk om det var Arsenal".

När de visade Jack Wilshere på storbildsskärmen föll han ihop och började gråta. Efter ett par minute rann även tårarna hos mig, men jag ville inte bli något skrattobjekt för äcklen vi har till grannar, vilket gjorde att jag gömde mitt ansikte i halsduken fler än en gång. Men mest var det bara en enda tomhet. Just där och då lovade jag mig själv att aldrig tvinga på mina framtida barn att bli fotbollsupportrar. Det är en värld som ena dagen slungar dig i en enda stor famn och kramar om dig som en stor nallebjörn för att nästa dag kasta dig in i ett brinnande inferno. Det är sinnessjukt, ingenting annat.

Men precis innan jag lämnade tittade jag ut mot gräsmattan och tänkte att det här kommer sluta lyckligt ändå. Jag vet inte vad som for in i mig, men det är en känsla jag aldrig haft tidigare efter en finalförlust. Kanske, kanske står vi där igen, bara några månader senare.

De senaste timmarna har jag läst massvis och åter massvis med blogginlägg. Sanningen är att det inte finns så mycket att tillägga till det som redan sagts. Hur smärtsamt det här än är finns det inte ens en liten anledning att ge upp. Jag må hata mig själv för att jag skriver det här, men det är dags att se framåt - och det med optimism.

Med lite rationellt tänkande är det inte så illa trots allt. Vi har massvis kvar att kämpa för och efter att ha smält den här förlusten blir det att ta tag i sig själv i nacken och fortsätta kämpa. Om United hade lagt sig ner efter förlusten 1994 hade de aldrig ens varit nära dubbeln. Men de gav fan i att ge upp och några månader senare var den förlusten som bortblåst.

Vad jag vill få fram är att vi måste fortsätta kämpa. Vi kan kritisera vissa spelare hur mycket vi vill för förlusten, men i slutändan får det bara oss själva att må bättre. Samtidigt skall de spelarna som tabbade sig i söndags ta del av den kritik som riktats mot dem och lära sig något av det. Jag vill inte peka ut spelare själv, men jag tror vi alla vet vilka det handlar om.

Sedan har även jag mina teser om varför vi förlorade. Allt från att vi inte tog det seriöst nog (hur många gånger fick vi inte höra att det var en "Kalle Anka-turnering"?) till att vinsten togs ut i förhand av en förvånande majoritet. Jag skiter i att det inte hade någon större påverkan på spelarna i sig, men det var löjligt att höra på förhand. Det skulle aldrig bli en "enkel" match och det var nog många som fick äta upp sina ord efter slutsignalen.

Samtidigt vill jag inte att laget skall glömma förlusten (som vissa sagt). Den här erfarenheten är viktig för dem då vi har extremt många spelare som aldrig tidigare varit i final. Nästa gång kanske de sliter ännu hårdare, kämpar ännu mer och står där som vinnare istället för förlorare.

Titta bara på hur Birmingham firade efter slutsignalen. Tror ni i all ärlighetens namn att Arsenal-spelarna hade firat lika vansinnigt? Det må hända att det var en stor skräll och att Birmingham-spelarna aldrig trodde på en vinst (vilket fick dem att reagera galet), men i slutändan såg man den stora lyckan i deras ögon. De hade kämpat tills den sista droppen svett fallit från deras panna. De hade aldrig slutat tro. De hade aldrig slutat försöka. Det var Arsenal som dominerade, men det var Birmingham som levererade.

I slutändan har jag ingenting att tillägga till allt det som är sagt. Arseblog, Goodplaya, Gunnersblog, Akhil Vayas, RSD och speciellt Arsespeak.com (läs den artikeln!) har redan sagt allting. Alla dem har skrivit en sak gemensamt - det är inte över. Vi kan deppa, vara förbannade eller känna oss tomma, men vi kan inte ge upp.

Nu väntar Leyton Orient i FA-cupen, en extremt viktig PL-match mot Sunderland och sedan returen mot Barcelona på Camp Nou. Om vi tar oss vidare i FA-cupen väntar sedan Manchester United på Old Trafford. Fru Fortuna må inte vara på vår sida just nu, men om vi tar oss igenom den här perioden med någorlunda bra resultat kan allting hända. Om vi inte gör det, ja, först då är det nog dags att köpa gravstenen.

Det är bara att ta nya tag. Arsenal kommer att vinna titlar förr eller senare och den här förlusten bidrar bara till den fantastiska känslan som kommer att infinna sig när vi väl står på pallen igen. Det är bara att komma igen, precis som alltid....

P.S. Jack Wilshere är min idol. D.S.