Davidsson & Mannen

För mig är det alltid svårt att finna fokus efter att Arsenal förlorat en viktig match, speciellt om det gäller en kvällsmatch under arbetsveckan. Jag ligger vaken på natten, försöker begripa vad som hände och finna orsaker till att det elände som jag bevittnade kunde komma till stånd. Sedan brukar jag till sist släppa taget, sova oroligt resterande del av natten och vakna upp som om jag vore bakis, trots att jag inte intagit något alkoholhaltigt.

Ja, ibland tänker man att man inte behöver skriva eller säga det till synes uppenbara. Ibland tänker man att det där, det är en självklarhet så det behöver vi inte ägna någon energi eller tid åt. Men så, stunden efter, så inser man hur j-la fel man hade. Att det till synes självklara inte alls var så självklart och att det uppenbara tydligen inte alls var speciellt uppenbart får samtliga berörda parter. För när jag nu skall se framåt och se fram emot söndagens möte med Everton så bubblar fortfarande ilskan från i onsdags upp inom mig.

…men det var precis det här som jag varnade för. Jag bad om en tät mittfältstrio, om ett lågt sittande försvarsspel och om att prioritera defensiven först. Jag varnade för Monacos tighta försvarsbox och farliga omställningar, särskilt i relation till en statisk bollinnehavsfotboll från Arsenals sida. Jag bad om lite taktisk finess, om att lura upp det kontringsskickliga Monaco med en låg försvarslinje för att sedan själva slå om snabbt och jag önskade slippa en lika menlös som självdestruktiv possessionsfotboll. Och vad fick vi se? Ja, vad fick vi se?

För de/er som hänger med mig på twitter (för er som inte gör det, gör det: @DavidssonoMann) så är det ingen hemlighet att jag brukar ta med fru och barn för att semestra i södra Spanien om somrarna. Vi har varit på olika ställen längs med den så kallade Solkusten och i somras var vi i den lilla, som det heter, pittoreska staden Nerja i vilken jag och sonen hade turen att kunna se Emirates Cup på något i Andalusien så ovanligt som en Arsenalpub. Eller snarare en pub ägd av en engelsman med förkärlek för världens vackraste lag.

Nu har jag kommit upp i den åldern då människor i min bekantskapskrets inte bara har gift sig, utan i vissa fall även gjort det en andra gång. Då folk är glada och njuter över att de har mött sitt livs kärlek och att det är lika härligt varje gång det sker. När jag, för ett tag sedan, var medpassagerare på en av stadens stolta kollektivtrafikmedel, stötte jag ihop med en gammal kompis-kompis som jag inte träffat på ungefär två hundra år.

Idag lever vi alla med de förutsättningar som veckans första dag, måndag, för med sig. Och för mig, som för många andra arsenalister eller följare av andra idrottsligt relaterade föreningar, så färgas denna veckans inledande arbetsdag så oerhört mycket av hur just avsnoppade helg utvecklat sig. Eller snarare hur ens idrottsliga preferensers bärare, i mitt fall Arsenal, har presterat under helgen. Och mitt Arsenal presterade riktigt bra, riktigt lovande och riktigt generöst, varför min måndag på något märkligt sätt är … riktigt angenäm.

Nu är ligans tjugofemte omgång avslutad och bortsett från att ordningen i norra London nu är återupprättad bjöds vi på ett antal Arsenalrelaterade tingelser att förhålla oss till. Innan vi går vidare till väsentligheter vill jag ändå be att få gratulera och glädjas med våra vänner från Middlesex för deras tre dagar ovanför oss i tabellen, vilka nu är och förblir en del av en falnande historia som hetsporrarna världen över är förvisade till att leva i.

Jag är inte den som ställer höga eller orimliga krav. Jag kräver inte längre att vi skall vinna titlar år efter år, att vi ständigt skall ha en trupp till bredden fylld med fotbollsvärldens mest spännande namn eller att det är just vår tröja som skall gå åt som smör i solsken när skolgårdsstrebersar of the world united har sin årliga tröjväljardag. Jag kräver över huvudtaget inte så mycket längre utan har med åren kommit att bli tämligen luttrad och det är inte ur den luttrades position som de stora kraven föds.

Ett, tu, tre där kom hatten lätt på sne. Och så får det ju inte vara. Ordning måste bestå eller återställas och ordning är och förblir att vi kommer först, sedan ett väl tilltaget mellanrum och därefter släntrar de där på behörigt avstånd. Gärna molokna med svansen mellan bena och skammen blossande över kinderna.

Ja, men då var det över för denna gång. De stora killarna stod med sina stora plånböcker och i fönstrets elfte timme så hände… ungefär ingenting. Manu plockade in en ung förvarare från Bolton, på lån, vilket känns smått underbart. chelsea gjorde vad chelsea brukar göra, köpte in en spektakulär ytter tillika habil trupp-spelare, sålde en annan och lånade ut ytterligare en. Dessutom fick de £10 miljoner av Southampton för Ryan Berthrand, vilket får anses vara bra deal för båda parter.