Davidsson & Mannen

I ”Five Man Army” vandrade Horace Andy, Tricky, Daddy G, Cameron McVey och 3D den långa vägen från Bristols lokala tripp-hop- och klubbscen, genom en mellanlandning på ett väldigt speciellt ställe under Paddington Station, vidare ut i den stora vida världen och erövrar den sedan, som i ett trollslag, med skivorna Blue Lines, Protection och Mazzanine. De hade inte bara den enorma begåvningen att skapa en ny musikstil utan även att inse att de behövde lika begåvade medresenärer, bland annat Everything But The Girls sångerska Tracey Thorn.

Jag måste erkänna att jag ibland inte riktigt inser hur jag framstår i andras ögon. Min fru hävdar att jag, om jag inte tycker om någon viss person, är oändligt tydligt med detta faktum, samtidigt som jag själv ofta glider omkring i villfarelsen om att jag framstår diplomatisk, följsam och vän, dvs .inte alls som verklighetens representant, dvs. min fru, upplever och uppger att jag gör.

”Släpp fångarne loss, det är vår” skanderades det i de svenska komikerleden under det glada 70-talet och eftersom jag inte är den som är den, tordes en rak översättning nutidens arsenaltillvaro vara ”släpp transfertankarna loss, det är vår”. Och visst skall vi göra det. För när en säsong håller på att spetsas till i form av rafflande ligaavslutning och allt färre lag med i FA-cupen så rundas den samtidigt av. Vi är allt mer fokuserade på en allt mer viktig nästa match.

Visst är jag en kille som gärna konsumerar idrott utan allt för mycket känslor inblandade, visst låter jag mig gärna underhållas och visst njuter jag, på många sätt, ibland mer av fotbollsmatcher utan Arsenals inblandning. Jag smetar gladeligen och gärna ned sporten med mitt moderna fotbollsturistande och så långt som mitt civilstånd tillåter ser jag gärna två, tre ytterligare matcher/helg.

Som alla ni, kognitivt välmöblerade läsare av denna blogg, redan känner till så har den moderna toppfotbollens främsta representanter, spelarna i de olika fotbollslagen, nu för tiden ganska sällan speciellt mycket med den stad eller det område som laget är placerat att göra. Spelarna lever i små slutna bubblor och avståndet till den vanliga världens vanliga människor garanteras av säkerhetpersonal som skyddar spelarna som om staden de bor i vore direkt toxisk för deras ut- såväl som insida.

Du som läser bloggen vet ju redan mina tankegångar inför gårdagens returmatch mot Monaco. Du vet att jag redan hade avskrivit chanserna till avancemang och att jag redan förberett mig på nederlaget genom att stint stirra på ligatabellen och dess eventuella möjligheter och potentiella falluckor.

Som ni vet så innehöll lördagen inte bara en trevlig blandning fotbollsmatcher, utan skulle även rundas av med den i Casa de D&M lite lätt upptrummade finalen i årets melodifestival. Dottern hade bakat speciella kakor, så kallade ”Festivalkakor” (vilket spontant gav i varje fall mig helt andra associationer), gjort tabell där alla skulle kunna fylla i sina respektive röster och deras mormor var speciellt inbjuden för att värna om consensusens absoluta omöjlighet, där i TV-soffan. En självklarhet var att även de arma ungas fader, dvs.

Efter en vecka som innehåll Den Matchen på Den Arenan med Det Resultatet är det lätt att hamna i någon form av emotionellt bakvatten. Vi står liksom fortfarande och hoppar på borden, fortfarande lätt euforiska över att nio års vinstlöshet på Old Trafford nu är till ända och vi tenderar lätt, vi som följt Arsenal i några år, att tolka ut större betydelse av måndagens match än vad som egentligen är bra för oss.

När min nu åttaochetthalvt-årige son skulle gå och lägga sig igår frågade han om jag när han har läst färdigt och skall släcka lampan, skall spela FIFA. Detta är något som han alltid gör och han gör det  eftersom vi har vårat X-box i rummet mittemot hans och då han, av någon anledning, finner ljudet av handkontrollens klickande blandat med faderns suckande över Arsenals artificiella tillkortakommanden, rogivande.

Först vill jag slå fast att jag har oerhört svårt för så kallat lillebrorskomplex. När Sveriges näst största stad måste vara så enormt inbjudande, så himla rolig och så abnormt evenemangsfylld, bara för att den är mindre och således mindre betydelsefull än landets huvudstad. Eller som när vissa människor, främst män, måste kompensera en eventuell kortvuxenhet med att alltid ställa sig för nära och för påträngande andra personer och därmed annektera den sfär som i högsta grad går att anse som privat.