Davidsson & Mannen

Idag är bara en av alla dessa dagar av storhelg. Eller så är det inte alls det. Fyllskalle D&M har likt en parallellslalaomspeciallist kryssat sig genom de röda dagarnas familjinferno och landade hos manu-mats lagom till att bevittna en straff som inte var straff åt ett lag du inte vill skall ha straff, men som ändå kunde ha positiv inverkan på just ditt lag, eller snarare ditt lags kommande motståndare, varför man jublar i högan sky, och accepterar den moderna fotbollens slagsidas eventuella positiva inverkan.

Så när vårt älskade Arsenal besteg Emirates vackra matta gjorde vi det i sällskap av ett shitty som, just då, låg hela åtta poäng efter den ligaledning de nästan hela säsongen abonnerat på och vi, som redan varit nere på nio och vänt hur många gånger som helst. I ett brant slagläge. I ett läge av win or die. I ett läge där helgen kanske varit småmysigt okej, men ändå kunde gå helt käpprätt åt helvette om vi inte passade oss rejält.

Ni vet alla hur det gick. Ni såg stora stygga dollarshitty grina oss i ansiktet, med en Arsenaloffensiv som liksom kom av sig efter att Song tämligen massakrerats av galenpannan Balotelli, och ni såg ett Arsenal resa sig ur den aska som endast en begynnande undergång kunde producera. Och ändå.... Så magiskt, så rättvist och så tämligen poetiskt. Så självklart och så egentligen uppenbart. Arsenal är Arsenal och alla små futtiga utmanare fick vad de förtjänade. Gud är god, och bevare oss Mancini.

Pengar kan inte köpe klass. Bild: Fyllskalle D&M.

Szczesny: 3,5/5. Först hade han inte så mycket att göra, men sedan, när kontringen väl kom, så var han helt rätt kille på helt rätt plats. Tog yta och tog befäl på ett föredömligt sätt. Ännu en bra match av den gode polacken. Killen med kollen och killen med leendet.

Sagna: 4/5. Fick ta så oändligt mycket stryk av tidigare nämnde italienske idiot. Höll sig hel och helade hela vår högerflank ifrån onda angrepp oavsett de hette Balotelli eller na$ri och vi inföll i den säkerhet, endast en säker och rakt igenom felfri högerback kan ge oss.

Koscielny: 4/5. Gjorde inte så mycket väsen av sig, men höll sig ändå ständigt på rätt ställe och tätt intill precis rätt shittyrygg. Är liksom Mertesacker fast mer Koscielny, fast ändå inte, fast på ett bra sätt. Så dj-la nasty, när vi som bäst behövde det.

Vermaelen: 4/5. Höll på att kosta oss segern. Först i första halvlek när han, högst olyckligt, hamnade i vägen för RvP's nick och sedan i andra när han missade chansernas Royce Rolls. Var ändå ständigt uppumpand precis på det sättet vi älskar att se honom.

Gibbs: 3,5/5. Byttes ut tidigt i andra, vilket jag måste erkänna att jag inte riktigt förstod meningen i. Skadad? Sparas inför onsdagen eller bara ett resultat av trupprotation? Oavsett, så tycker jag att han gjorde en bra match med ständiga överlappningar på en vänsterkant som dels höll tätt, men framför allt var gott hotfull framåt. Håll dig hel, pojkvasker.

Song: 5/5. Storhelgens betongkeps av för en spelare som jag trodde gjort sitt för säsongen, när EPL's domarkår fortsatte se mellan fingrarna och Balotelli fick gå bananas på Arsenalben. Hade en dipp efter smällen men återkom i magnifikt tillstånd i en andra halvlek där han både registrerade offensiven och styrde defensiven. Stort spel av en stor man. Ständigt upprätt, ständigt i still, ständigt i klass. Tack Song.

Arteta: 5/5. Vad mästerforumist zimzon än säger, så kan ingen ta ifrån Arteta dagens insats. Han var stundtals generande säker i sitt brytningsspel och fick manu-Mats att tämligen gå upp i brygga av latent liggande Arsenal-kärlek. Att just Arteta fick göra det avgörande målet fick bara soffpotatis D&M än mer förförd av denne dansbandsikon. Denne Songs parhäst, som endast fick se sig besegrad av just Song, eller vette f-n, kanske tog han hem MoTM ändå. Underbar vristträff som skickade skit-shitty till den titellösa bakgård endast miljarder investerade pund kan förnimma den reella smärtan av. Du sover gott i natt, Mikel.

Rosicky: 4/5. Ständigt med huvudet högt, ständigt på väg fram och ständigt hårt tagen av shittys centrala diamant. Fick mycket stryk, men slutade aldrig att löpa, slutade aldrig att transportera boll och slutade aldrig att vara det bultande hjärta vi så oändligt behöver. En stor insats i det tysta. Av en stor fotbollsspelare.

TW14: 2,5/5. Hade sina goda stunder och hade sina sämre. Var inblandad i en del spännande anslag, men föll så ofta till föga för gamla synder av förutsägbarhet. Och shittybackarna må var skit, men dumma är de inte. Så därför föll lille Theo lite väl offer för sin egen endimensionellhet. Stort plus för hans defensiva arbete. Grymt löpt.

RvP: 3/5. Kungen av Kungar hade stolpträffen vi alla önskade skulle förlösa oss. Men som ni vet så vart det bara en stolpträff och intet av mål. Var ändå underbar att se. I all sin vilja att leda laget framåt, i alls in strävan efter att anfall efter anfall vara både nr 10 och nr 9. Man kunde verkligen, trots alkodimman, se shittys monumentala respekt för allt vad han vidrörde. Och det var viktig för oss, det skapade ytor och det gjorde andra spelare tillgängliga.

Benayoun: 3/5. Var väl lite som Walcott, fast med fler alternativ. Jobbade frenetiskt åt alla håll och kanter och var just den komplementspelare vi så ofta sagt oss sakna. Byttes ut för tidigt, mot fel spelare, men annars helt rätt in i gameplanen.

Wenger: 4/5. Kanske borde AOC kommit in i stället för Ramsey och kanske blev vi chockade av Kebabfets tidiga inflik i matchen. Men vad f-n, shitty nedlades och alla är nöjda, glada och pre-Wenger, så länge poängen rullar in. Kanske har du faktiskt satt oss i förarsätet, kanske har du lyckats, ännu en gång, genom ännu en säsong, med ännu ett katatoniskt transferfönster i ryggen? Ta mig till havet, och gör dig till kung. Vad du än gör, mannen, så gör du det gott. Och så vitt jag vet, så vann vi idag. Eller hur!

Nu är ännu en storhelg lagd till handlingarna. Svärmor är lugn och fin i TV-soffan, ungarna sover och jag är smått plakat. På finöl, på avklarade familjeträffar och på ännu en underbar eftermiddag som Arsenalsupporter. Jag fick se mitt lag genomföra en smått perfekt insats. Med ett perfekt avslut och med ett perfekt resultat.

Jag älskar Arsenal, och jag är så förbannat stolt. Up you Gunners.

Under min tonårstid ägnade jag all vaken tid, bortsett från födointag, mopedåkning och obligatorisk skolgång, åt hårdrock, folköl och åt att försöka göra det motsatta könets representanter uppmärksamma på min existens. Om vi för en stund lägger folkölen och det motsatta könet åt sidan, och siktar in oss på hårdrocksutövandet, så kommer vi in på elbasen. Din bloggvän D&M var bassist. Och bassister vet man ju hur de är, speciellt om de ger sig hän åt hårdrock.

Den godhjärtade bassisten (jag) försökte vid ett par tillfällen lära en annan ung man, vi kan honom T, att hantera basen, och genom det få tillgång till den genväg till det motsatta könets hjärta och den förhoppningsvis medföljande kroppsliga upptäcktsfärden. T var väl kanske inte den mest läraktige elev jag haft och han var nog inte den vassaste kniven i lådan heller. T hade det inte alltid så lätt för sig. Han förstod inte alltid hur saker och ting hängde ihop och hade inte alltid förmåga att uttrycka detta på ett sådant sätt att adekvat hjälp kom till undsättning.

Det var T som en sommarkväll, när han skulle referera till stadens då ganska nyanlagda golfbana, sade; ”du vet det där stället, där alla snygga bilar står”. Och som en slaskig vinter i slutet av 80-talet, storögt tämligen flög upp ur skolbänken och hängde sig ut ur fönstret, bara för att en brandbil med påslagna sirener, åkte förbi i vinterrusket. När någon undrade över T´s enormt kraftfulla reaktion, förklarade han den genom att väcka undran ”kan det verkligen brinna på vintern? Det är ju så kallt?”

Som ni förstår så var livet inte alltid så skonsamt mot T. Men det som var mest utmärkande för honom var inte hans eventuella oförmåga att förstå eller andra kognitiva tillkortakommanden.  Det mest utmärkande för T var att han var snäll. Aldrig att han lät sina egna konstanta svårigheter att koppla ihop en rak fyrtakt a la Accept med ett trefingrasspel, ta sig uttryck i ilska. Aldrig att hans totala oförmåga att greppa att Steve Harris galoppbas inte berodde på användande av plektrum, resulterade i utagerande gentemot andra medmänniskor.

Någon som saknas?

Nej, för T var, och är förhoppningsvis fortfarande, snäll och en god människa. Inte supersmart, kanske lite småkorkad, men också förmildrande snäll. Det kan man tyvärr inte säga om manshittys Nigel De Jong. Att han verkar kognitivt tveksam, lätt debil och intellektuellt stelopererad kan vara en sak. Men att han adderar det med elakhet, i många fall nästan en pennalism eller en perverterad strävan efter att åsamka en annan människa skada, det är inte snällt, det är dumt, ja rent ut sagt elakt. Att han dessutom får hutlöst j-la betalt, det gör ju inte saken på något sätt bättre.

För där T till slut fann en meningsfull tillvaro, i någon verkstad i en ganska avskiljd del av den stora världen, pysslandes med lite metallbitar i olika former och storlek, där huserar De Jong på en av världens största och bäst belysta fotbollsscener, The Barclays Premier League. Där T, smart nog, såg till att inte utsätta sig för alltför stora utmaningar av hans eventuellt svagare sidor, där tämligen kastar sig nämnde De Jong in i situationer där han prövar sin förmåga att samspela med andra människor.

Nog kan väl jag ibland tycka att det är frigörande och uppmuntrande när människor utmanar sina egna begränsningar och testar sina förmågor till det yttersta. Men det De Jong har slagit sig in på är helt fel väg. För hans testande av sina, troligtvis ganska påvra mellanmänskliga förmågor, har för länge sedan gått från att vara uppfriskande eller smått humoristiska såsom i lyteskomik, till att vara en källa till grava personskador och bara tragiska.

Nu möter vi De Jongs mansour på söndag och det är bara att hoppas att han får sitta bredvid na$ri på bänken. Får han spela så vår vi be till högre fotbollsmakter att han inte får möjlighet att skada någon av de våra och att Mancini lyckats avleda honom från interpersonella situationer där våra spelare kan vara inblandade. Eller rent av fått för sig att skona oss, resterande fotbollsvärld och De Jong själv från hans ohämmade destruktion.

För om De Jong nu, uppenbarligen, saknar T´s förmåga till insikt, varför tar ingen annan person över ansvaret? Fixar inte Mancini det heller, så varför går ingen annan bara in och plockar bort honom från scenen? Väck med illbattingen, iväg, finn dig en annan skrubb att stå vänd mot väggen i. Någon som lyfter upp honom och ställer honom i ett hörn av världen där han inte i varje sekund utsätter andra för ständig fara? Kan det vara så svårt? T? Har du något förslag? Har du plats för De Jong i någon verkstad? Kan han få sticka och brinna på vintern?

Efter en helg som i princip var shit rakt igenom, där vi förlorade, spurs och che£sky vann och där fotbollsallsvenskan, för undertecknad, började i nedstämt moll, så kräver denna vecka ett återupplivande av den gamla listtraditionen D&M Shit-Chat. Där jag listar tre saker som är smörja och tre saker som är så bra att de borde snackas upp ett par steg. Så sätt er ned i båten, spänn fast livbojen runt den ymniga buken och lösgör dragglinan från din emotionella högerfot, för nu kör vi.

Shit: 

3: Vår brist på konstans. Jag vet att detta kan anses se ut som bortskämdhet, att man efter att vi vänt säsongen och radat upp ett pärlband av vinster blir surmulet bitterstinkande för en förlust på Loftus Road. Men eftersom vi själva, genom bedrövlig start på säsongen, satt oss i nuvarande situation, är vi pressade att vinna nästan alla matcher vi spelar. Och då måste man även vinna de matcher man spelar dåligt i. Som mot foolsen och Toons. Vi måste ha dåliga dagar och ändå komma hem med tre poäng.

Vi måste vara konstanta, dvs. pitcha upp våra dippar till en dräglig nivå, där matcher mot nykomlingar och/eller lag runt nedflyttningsstrecket, bara vinns och lagen avfärdas av den enkla anledningen att vi faktiskt är ett bättre lag. Så är det inte idag och just denna brist kan komma att kosta oss en plats i den moderna fotbollens finrum, Champions League.

2: Wengers envishet. Här är jag medveten om att jag kan bita mig själv i svansen, hugga mig själv i foten, bita den hand som föder mig eller vad det nu heter. Oavsett så riskerar jag detta eftersom det på många sätt är just Wengers envishet som gjort både honom och Arsenal till så stora som han/vi är. Men det faktum att Wenger uppenbart har favoritspelare som bara han ser något gott i, och därför väljer att matcha dem, kan visa sig ha enorma konsekvenser för oss.

Exempelvis värvade han in en EPL-van Benayoun som habil och acceptabel back-up och truppspelare, men när en startspelare som exempelvis Gervinho, eller för den delen den extremt lovande AOC, visar tecken på trötthet och behöver avlastning, så använder han inte den inlånade back-uppen, utan sätter en central mittfältare, som säkert kan bli någonting bra med tiden men just nu är att anses som stående på tillväxt, som vänsterytter. Resultatet blir pannkaka, minus mys och tacksamt syltkladdiga barn vid middagsbordet. Wengers envishet och principer gick före klubbens bästa och det gick väl lite sådär.

1: Wengers ständiga vilja att matcha spelare för vad de kanske kan bli, och inte för vad de just nu faktiskt är. En gång i tiden fylldes vår startelva rakt igenom av spelare som var bra och som togs ut för att de just då var grej of the day. Sedan gick åren, fotbollens totala paradigm skrevs om och Wenger var, eller ansåg sig vara, tvungen att lägga om kurs. 

Vi slutade köpa världsstjärnor och övergick till att skapa dem, som det så fint hette. Fortfarande är allt gott, men de senaste säsongerna har vi allt mer sett spelare i startelvan som förvisso kanske kan bli bra, såsom i tidsformen futurum, men som i presensformen inte alls är det. Vi har tvingats se Diaby som vänsterytter, vi har sett Denilson prenumerera på matchavgörande box-to-boxfunktionen trots att han bara lyckades mot Everton borta säsongen 09-10 och vi ser just nu Aaron Ramsey ständigt få gå före i kön. För att nämna några.

Bring me the hammer and a nail. Bild: D&M

Självklart behöver unga spelare speltid för att utvecklas, men detta inskolande måste ske med varsamhet, det måste vara baserat på att dessa unga får göra det tillsammans med erfarna spelare att luta sig mot och det måste göras på ett sådant sätt att klubben inte, på något sätt, drabbas i realtid. Där är vi inte idag och det är en av förklaringarna till att vi inget vinner.

Som ni såklart förstår så hänger dessa tre punkter ihop och flätas snabbt samman till ett tätt, tätt nät av oskönt förlorande. Vi fångas upp i medelmåttlighetens förljuget gungande hängmatta och vaggas där till den sövande acceptans som alltid föregår undergången.

Chat:

3: Fri-TV. Enligt TT har nu ett åttaårigt avtal i dagarna ingåtts, där den publika eller semipublika televisionen är garanterad att visa såväl damernas som herrarnas fotbollsvärldsmästerskap till och med 2022. Fotbollsfantaster landet runt behöver alltså inte lägga om budget eller gå i clinch med HSB, Hon Som Bestämmer, för att genomföra de ekonomiska uppoffringar som tillgång till betaltelevision för många kräver. Bröd och skådespel eller en sista solid utpost i en övrigt förvirrad värld.

2: EPL. Jag vet att endast ett av de åtta kvartsfinallagen i Champions League var engelskt och att detta lag, till på köpet, var skitlaget che£sky. Men jag tycker det är underbart att mitt favoritlag spelar i den liga vi gör. Där, i princip, alla kan slå alla. Där inte två lag får 50 % av hela TV-avtalskakan och därmed spelar i en helt egen och avskiljd division, och där resterande arton lag delar på resterande hälft och således gör upp i en egen division 1B. Att mitt lag inte spelar i en liga där arenor är söndertrasade slagfält, där spelare tar emot miljontals kronor för att göra självmål och där alla skyller på alla i en aldrig sinande stinkström av kliade ryggar och cementerad nepotism.

Jag njuter av att följa en liga där, i princip, varje match har oviss utgång. Där lag slår lag som sedan besegrar lag som slog det förstnämnda och där så många avgörande kamper fortfarande är oavgjorda och up for grabs. Jag njuter av matcher i furiöst högt tempo, av bländande artisteri och av fotboll av yttersta världsklass. Jag njuter av English Premier League, underhållning när den är som mest relevant.

1: Wengers, vad det verkar, återfunna framförhållning. Denna punkt är inte kommen ur ett dåligt samvete för att jag givit klubbens Boss två av tre platser på shitlistan, utan endast för att det, trots rådande jämmer och elände, börjar lukta vår och kännas som lite liv i klubben. Självklart vet jag att rykten bara är rykten, men många av Wengers uttalande kring kommande sommar i relation till det kaos han kände under föregående, talar för att vi kanske, trots allt, har en ganska trevlig sommar att se fram emot.

En sommar där Wenger slutför affärer före fönstrets elfte timme och kanske till och med sätter stora delar av truppen före sommarens mästerskap. Där kan kanske handlar in det vi behöver utan att först ha säkerställt inkomster genom att kränga iväg truppens dökött. Vi skulle då inte bara få en färdig trupp när ligan börjar, utan även slippa de emotionella berg och dalbanor vi, under senare åren, fått vänja oss vid och som tär så enormt på oss arsenalister världen runt.

Visar Wenger aktion och inte bara ord, så visar han även en tydlig återgång till det synsätt som gjorde oss så framgångsrika under hans första halvlek i klubben. Jag skulle älska att sitta under kommande EM med två, tre redan inhandlade storspelare, som blommar ut än mer i Svenne Banans fotbollskonsumerande sommaren igenom. Så en Wenger som lämnar sovsäcken på surarbänken och genomför de affärer som klubben behöver när klubben faktiskt behöver det, och till det finns det faktiskt tecken som tyder.

Nu lämnar vi, och med denna lista, föregående helg av vidriga resultat och ser fram emot en omgång. Där vi nedlägger shitty, där Wigan intar Stamford Bridge och där spurs åker på storknock på The Stadium of Light och återförs till det behöriga avstånd vi alla känner att vi behöver dem på. Mer om vårt kommande möte med shitty utlovas i morgon kväll alternativt lördag förmiddag.

Up you Gunners!

Nu är vi mitt uppe i en smet av Champions Leaguekvartsfinaler där Arsenal återigen inte deltar. UEFA’s uppenbart slumpmässiga lottning har råkat välja samma tema slumpmässigt omöjligt att förutse, där storlag får möta blåbär. Storlagens deltagande säljer matcher och därför råkar det alltid liksom bara bli så att de slipper möta och slå ut varandra.

Det finns dock en match som avviker från denna slumpens uppenbarelsemönster och detta efter att rent matematiska förutsättningar varit avgörande. Av de åtta lag som var kvar i turneringen fanns fem storlag och tre blåbär, med passus för att Olympique de Marseille i nuläget är lite varken eller. Dessa matematiska förutsättningar ledde till att ett två storlag var tvungna att möta varandra och som ni vet blev dessa storlag Milan och Barcelona. Så det kan bli.

Som svensk fotbollskonsument är det i princip omöjligt att inte släpas runt i en gyttja av tvångsmässigt riktad zlatanjournalistik och om det kan man tycka vad man vill, men eftersom läget är som det är, kvarstår bara att acceptera det. Och Milans motståndare är inte heller helt obekanta för oss arsenalister. Inte bara för att väldens bästa fotbollsspelare spelar där, för att laget är guds gåva till den estetiskt mest perfekta fotbollen eller för att klubben är mer än en klubb och är den goda rättvisans stolta fanbärare.

I detta storslagna och på sin akademi fullt vilande Barcelona FC, spelar nuförtiden vår före detta lagkapten. Att spelare lämnar oss för Barcelona är inget nytt. Vi har sett Hleb, Henry och Overmars ge sig hän åt gb-glassrandigt med blandade resultat, men med Cesc Fabregas är det på många sätt annorlunda. Där Overmars lämnade för en säsong i den katalanska klubben, där Hleb i och med flytten sade adjö till sin karriär på toppnivå och där Henry rundade av sin karriär på ålderns höst, där flyttade Fabregas till klubben som 24-åring med, vad vi får anta, ett stort antal goda karriärsår framför sig. Han gjorde det som lagkapten och han gjorde det efter att klubben ändrat spelsystem med en enda spelares bästa för ögonen, nämligen Fabregas’. Fabregas var grundbulten på vilken allt byggande då vilade.

Så vad tycker vi då, idag, om denne Cesc Fabregas och hur ser vi på hans framtid i den andra klubben? Skall vi tacka för åren han gav oss och önska honom all lycka till iklädd rödblårandigt? Eller skall vi suga på bitterhetens ljuvliga karamell så länge som bara är möjligt och önska olyckans korpar full access till hans spelarkarriär? Eller skall vi välja den diplomatiska medelvägen och lite smått hålla på honom när han springer slalom där i Kontinentens SPL eller kanske rent av bara bortse från honom och hans tid i klubben?

Francesc Fabregas gör bort sig big time. Bild från Bildbyrån.

Personligen är jag enormt kluven i frågan om vem Fabregas är idag. För mig var Fabregas inte bara en underbar Arsenalspelare, för mig var han på något sätt också framtiden personifierad. Han var beviset för att Wengers syn på världen, stämde överens med verkligheten och för att det faktiskt gick att skapa storstjärnor i relation till alla monetärt dopade köpelags ändlösa inhandlingslistor. Det var sångerna om Fabregas som jag först lärde min son, efter att han stapplat sig igenom ”Vanilj to the Arsenal”, sittandes i lekplatsens småbarnsgunga, och det var nr 4, som var det vackraste av alla vackra rödvita nummer.

För mig var Fabregas så mycket Arsenal 2.2, fast in a good and winning way. Jag hade lagt så mycket förhoppningar i hans oändliga briljans och valde att tro på det han gjorde när han kysste klubbmärket. Och när tron på en gemensam framtid är så konsoliderad så blir sveket så enormt stort. För jag anser att han svek oss. Jag anser att han hade så enormt många chanser att göra helt andra val. I förhållande till sina ungdomskamrater och deras patologiskt korkade uttalande, i förhållande till barcelonas ständigt pågående tapping-up samt i förhållande till sin dåvarande arbetsgivares tysta lojalitet och bakbundna händer. Han gjorde ingenting för att påverka den rena prisdumpning som barca iscensatte och han gjorde ingenting för att motsvara allt som Wenger och Arsenal investerat i honom och hans utveckling.

Vi kan tala om hans hemlängtan, om att han innerst inne alltid var katalan och nu hade uppnått den stjärnstatus som möjliggjorde spel i sin barndoms drömmars klubb. Dessa argument skulle förvisso kunna fungera smått förmildrande, men Fabregas var redan då en vuxen människa. Han hade skrivit på ett sexårskontrakt där han fått en, för klubben, extremt hög ersättning och han måste anses ha varit i sina sinnes fulla bruk när detta kontrakt signerades.

Vi kan kasta hur mycket smörja som helst på killar som Samir Na$ri, på greadybastard eller Flamini, men frågan är om Fabregas lämnade klubben på ett så värst mycket vackrare sätt. Var den det?

För mig är Fabregas, och hans övergång till barca, fortfarande en källa till smärta. På grund av vad han var och betydde för klubben och på grund av sättet han lämnade. Det gör fortfarande ont, han gör mig fortfarande illa. Så hur mycket jag än älskade honom när han spelade för oss, så har jag svårt att se vår skilsmässa som så vidare lycklig eller ömsesidigt respektfull.

Jag önskar honom, som person, inget illa. Jag hoppas han blir lycklig, finner någon att älska och dela livet med och kanske till och med sätter små mini-fabregas till världen. Men som fotbollsspelare är han för mig numera ett neutrum, ett inte och en spelare utan person. Jag önskar varken honom eller hans nuvarande lag någon vidare framgång och jag hoppas den dagen skall komma då han sätter sig ner, ser tillbaka på sitt liv och inser vad han en gång gjorde.

Vad han gjorde mot klubben som format honom till den spelare han sedan kom att bli, vad han gjorde mot klubben som pumpat in så mycket pengar i hans lönekonto och vad han gjorde mot klubben vars följe kysste vägen han en gång vandrade. Och att han då inser hur liten han är. Hur liten han är i förhållande till andra spelare som gjorde helt andra val och hur liten han är i förhållande till klubben vars klubbmärke han en gång kysste för att bedra den bara månader senare.

Tänk dig en lördag som föregås av en fredag där du är på konsert med hårdrocksbandet Mustasch. Det blir några öl, rikligt med headbanging och lite senare sänggång i svettigare tillstånd än vad önskvärt är. Tänk dig sedan att lördagen börjar alldeles för tidigt med att skjutsa sonen, inklusive fru och dotter, till sonens fotbollsträning. Därefter åker du till andra sidan staden för att hjälpa några kompisar flytta.

Tänk att du därefter åker hem och tar en snorsnabb dusch, innan du åker och lämnar sonen på barnkalas, tar med fru och dotter för att storhandla och följer upp det med att sedan lämna fru, dotter och matvaror hemma och sedan åka och hämta son och bästis på kalaset för att därefter lämna av sonens bästis hemma hos dem. Sedan parkerar du bilen, plockar ur sonen, springer hem för att stångas en stund med datorn och sedan äntligen finner dig parkerad i TV-soffan.

Är du trött? Sliten? I akut behov av en kopp kaffe, en snus och en finöl? Yepp, precis så är det och precis så var det för denna bloggs innehavare och skribent. En inte helt optimerad matchuppladdning, eller kanske rent av just den mest optimerade av uppladdningar, vem vet? För när laguppställningen slutligen fick gås igenom och Gervinho var utbytt mot Ramsey, kändes det som om vad f-n är det som håller på att ske. Och just så skedde också.

Szczesny: 2,5/5. På målen, tja... vad skulle han ha gjort. Tog en del eländesbollar som damp ned i hans område, men släppte in två mål för mycket. 

Sagna: 2/5. Var inte riktigt sig lik idag. Om det berodde på att en dipp var tvungen att komma, på att han fick ungefär 0 % understöd från sin yttermittfältare eller om f-n och hans moster lagt sin onda hand över denna match, det vet jag inte.

Koscielny: 3,5/5. Matchens bästa Arsenalspelare. En försvarsminister som höll sin position, men även knyckte yta från elaka motståndare i randigt. Hann vara otäckt nära ett gult kort i matchens slutskede, när galenpannan Joey (vem har egentligen lyckats i livet med ett sådant tilltalsnamn?) Barton höll på att falla offer för filmningsdriftens oömma klor.

Vermaelen: 1,5/5. Gick bort sig totalt på Taarabs 1-0-mål, men var å andra sidan tämligen övergiven av de lagkamrater som var satta att ta bort ytan framför honom. Överlag lite fladdrig och ofokuserad. Kryddade det med att halka vid upprinnelsen till QPR's segermål och därmed ge öppen gata för randiga oskönheter.

Gibbs: 2/5. Fungerade i Ramseys närvaro mestadels som ytterforward och gjorde så med den äran. Skönt att se att han jobbade åt båda ändar och faktiskt, mestadels, rodde projektet i land. Dansade som ensam deltagare i någon form av Singelparty på sin kant, för någon vänsterytter fanns inte att tillgå. Ensamt är inte kul, inte heller idag.

Song: 1,5/5. Gjorde det som Song numera tenderar att göra, nämligen en tämligen kass första halvlek. Passade vackert, men svek, tillsammans med Arteta, i defensiven. I andra halvlek fortsatte han, men återigen var han ganska misslyckad i sina försök. Man önskar så mycket mer av honom, säkert för att man vet att han har så mycket mer att ge, än han gav oss idag. Är han ännu ett offer för Wengers totala ovilja att rotera i truppen?

Arteta: 2/5. Precis som Song så passade Arteta vackert vid ett flertal tillfällen i 1:a halvlek, men på samma sätt som Song, så gav han bort det centrala mittfältet till QPR. Friskare vilja i andra, men vad hjälpte det. Han lät fortfarande bli att cementera ett grepp, han lät, tillsammans med Song, fortfarande QPR få hålla för mycket boll och gav oss på tok för lite framåt.

Rosicky: 2/5. Goda initiativ med spel framåt i banan, men fastnade i QPR's defensiva nät. Snurrade runt och vann mark, men misslyckades i den sista passningen, varför RvP ännu en gång blev isolerad på topp. Blev återigen förskjuten ut på en semikantplats, vilket återigen gav intet. Och varför skjuter inte karln?

TW14: 2/5. Kändes inledningsvis som en typisk TW14-insats, med slarvigt passningsspel och lågt bolltempo, men så sökte han sig plötsligt inåt i banan, fick ett stycke smör av en liggande RvP, högg som en kobra och högg igen på returen. Mycket bra mål, men varför kunde han inte följa upp detta med en bättre andra halvlek? Varför kunde han inte göra sig användbar vid fler tillfällen än vad han gjorde? Ja, inte vet jag.

RvP: 2/5. Borde absolut satt den fantastiska chansen i 58:e minuten, där han blev förvånande fri och lät Kenny få glänsa med TV-räddning. Försökte matchen igenom att vara spelbar, men fick inte vad boll han behöver.

Ramsey: 1/5. Ja, han verkade, i första halvlek, vara någon form av vänsterytter, men som det var han tämligen resultatlös. Stillastående i det offensiva och slapphänt i det defensiva. I andra halvlek sökte han sig mer centralt och där fortsatte eländet i form av

Wenger: 1/5.Alltså, jag vet att Zinedine Zidane, någon gång under sin Juve-period, lämnade det tätt befolkade centrala mittfältet för att söka sig nya och mer tillgängliga ytor på ytterpositionen, och jag vet att han sedan skapade historia på denna kreativa ytterposition. Hatten av för Wenger för hans nytänkande eller respektfulla relaterande till fotbollens historiska milstolpar, men är det inte lite väl optimistiskt att hoppas på att Ramseys positionsrockad skall skapa samma historia? Jag vet inte, men resultatet ser i varje fall hittills inte ut att bli fotbollsmagi. Bra byten, men allt för sena. Vi ser att Wengers förkärlek för vissa spelare ibland kostar oss poäng, idag var ett av dessa tillfällen. Skulle rumsterat om i stiltjet, enormt mycket tidigare än vad han gjorde.

D&M: 3/5. Med ett nästan Formel 1-ligt klädbyte matchade jag, efter ovan nämnda dusch, min stressfraktur till nylle med riktigt proper outfit, på barnkalas såväl som i TV-soffan. Det man inte har på insidan får man ha på utsidan, tänkte farbrorn och lade armen om familjens yngste fotbollsautistiker. Ett plus för att jag, i halvtidsvilan, han med att dels lyssna på fruns prat om vänners relationella trassel, om pollenallergins inverkan på det själsliga livet samt dra en, inte helt oäven, ordvits.

Loftus Roads planskötare: 1/5. Uppenbart kompis med sin kollega på San Siros, för maken till matta att halka omkring på var länge sedan vi såg. Uselt att EPL fortfarande får ha mattor som dessa, utan att arenadelande rugbylag går att hyvla över skuld på.

Nej, det här var kass och just nu är det kass. Skit-che£sky lyckades vinna över Villa och nu får vi bara hoppas på att Swansea lyckas uppbåda lika bra spel borta, som de brukar ha hemma, och klår skiten ur sprudsarna i morgon. Usch, vilken lördag, det här var inte kul.

Nu skall vi besöka Queens Park Rangers och Loftus Road där vi inte spelat seriematcher sedan säsongen 95-96. Klubben QPR har alltså haft en femton år lång vistelse på den engelska elitfotbollens bakgård och detta är mycket för en så stor och stolt klubb som The Super-Hoops from The Loft.

Dessa Hoops har av någon anledning alltid haft en ganska stor fanbase i Sverige. Vad detta beror på kan man ju bara gissa sig till och min första är att orsaken går att finna i de Tipsextrasändningar där klubben förekom relativt frekvent på 70- och 80-talen. En annan gissning kan vara att orsaken ligger i klubbens, för engelsk associationsfotboll, ganska ovanliga tvärrandiga tröjor och att dessa på något sätt har kunnat attrahera unga män från ett på estetik utsvultet land som Sverige. En tredje gissning kan vara att de Sverigebesök som klubben gjorde ett antal somrar, just innan det gick utför för klubben, kan ha resulterat i en och annan Hoopsfrälsning.

QPR var det första engelska lag som jag såg i verkligheten. Detta då de i samband med något av sommarbesöken gjorde slarvsylta av en lokal klubbkombination någon gång under sent 80-tal. Eftersom jag inte har några som helst böjelser av det slag, så kunde det aldrig bli någon djupgående relation eller spännande bokstavskombination mellan QPR och D&M. Det fanns liksom aldrig någon förutsättning för ”är lika med sant”, där.

All disco dance must end in broken bones. Bild från Flickr.com "glediator"

Nej, för redan då och redan där hade QPR ett rejält skamfilat rykte. Deras hemmaarena hade den allt annat än sköna Omniturfmattan, det vill säga en ganska primitiv föregångare till dagens plastgräs, vilken inte bara gjorde bollstudsarna omöjliga att bedöma och förutse, utan även gjorde glidtacklingar förenade med smärre livsfara. Inte för den spelare som skulle råka vara föremål för tacklingen utan för den som ämnade utföra den. Oskönt är ju bara förnamnet, och det behöver du inte vara traditionalist eller anglofil gegg- eller tacklingsfetischist för att tycka.

QPR hade inte bara ett rykte om att vara plastigt disco i förhållande till gängse önskan om traditionalitet. Klubben drogs även med ryktet att vara ett så kallat turistlag och var någon sorts föregångare till dagens allmänt utbredda, och självklart illa omtyckta, fotbollsturism. Medelålders par åkte tillsammans med andra medelålders par på långhelg till London. Efter fredagskvällens musikal och vinpimplande, spenderade damerna sin lördag på Harrods, medan herrarna gick till närliggande Loftus Road för att praoa som fotbollssupporter.

Under detta 80-tal vars senare del tämligen dyrkade både plasten, neonet och discon, var det en total självklarhet för mig att utvecklas till läder- och nitförsedd hårdrockare. Ni förstår själva hur omöjlig ekvationen Disco-QPR och Heavymetal-D&M var och lika självklart vet ni att det fick bli ett gyttjigt, otrevligt och illa ansett one-nil-to-the-Arsenal i stället för ett poppigt, trendigt och tvärrandigt discolag med alltid rena och obefläckade hemmatröjor.

The Home of all Good. Bild: D&M

Och på den vägen är det. En till synes harmlös småklubb som nu slagit in på The Chelsea Road, vilken går parallellt med The Eastlanders Walkway, och tillskansat sig ett solitt ägarkonsortium. Ett lag som inför sin comeback i fotbollens översta hyllplan valde att höja biljettpriserna till sin hemmaarena med en sisådär 40 %. Inte för att de behövde pengarna, utan bara för att de kunde. Och för att de endast ville ha besökare med klass, stil och fet plånbok. Nu backade de i och för sig ifrån dessa ockerpriser, men nej, det laget kunde det aldrig bli för en sådan som mig. Eller för en sådan som du.

Men om det nu ändå skall dansas på lördag, så skall vi salutera våra vänner och kompetenser på Viasat och göra det till denna sång.

Yes nu är jag tillbaka. Inte bara i bloggen utan även i sinnenas sanna förnimmelse. Febern är väck och jag kan se framåt men även glutta i det förgångna. Av den anledningen vill jag lägga in en text som fungerade som krönika någon gång hösten 2010 och som är skriven dagen innan en planeringskväll, där en Londonresa just skulle planläggas. Det är en text som jag själv tycker mycket om och den handlar om en stad, och ett land, jag älskar att vistas i. Varsågod, hoppas du tycker om den.

London

Jag vill ha hamburgare, jag vill ha pommesfrites och jag vill ha tonvis med vinäger. Jag vill ha stout, lager och jag vill ha bitter. Ett tunnelbanesystem från himlen sänt, människor precis överallt och den sötsura lukten av sopgubbars hårda arbete. Jag vill ha oresonliga växelkurser, obegriplig rotvälta från någon av de östra förorterna och gentlemän i rundade huvudbonader. Fasansfullt översminkade kvinnor med total avsaknad av klädsmak, ojämna tandrader i alkade medelålders mäns levnadskantstötta ansikten och varumärken jag ändå inte har råd att införskaffa plagg med.

Jag vill ha London.

Jag vill ha svarta taxibilar, röda bussar och upprymda turister. Immigt ljusskygga syltors insuttna dynor och söndertrasade darttavlor, sötaktigt klibb mot min underarm och överdimensionerade reklamskyltar för odrickbara vätskor. Nitiska säkerhetsvakter, njurpajer och känslan av att vara i händelsernas centrum. Jag vill vara där tiden aldrig står still men ändå aldrig riktigt rört på sig. Jag vill ha väderbiten anorak, glorifierad bild av en stad och se världen genom London Eye. Jag vill ha Strongbow, Foster och London Pride. Infrastrukturella krumbukter jag aldrig hade kunnat förutse och lösningar jag aldrig hade kunnat ligga bakom. Jag vill möta folk från samväldets alla hörn och de som aldrig lämnat N5.

Jag vill ha London.

Jag vill ha släktskapet med det stundtals så främmande och omöjliga att förstå. Jag vill ha känslan av att vara en helt annan men ändå likadan. Jag vill ha steget mellan världsledande och black om foten på tre bytens avstånd. Olika linjers färger, historiska innovationer och byggen som helt har stannat av. Jag vill fingå längs med Holloway Road och vara trygg i vetskapen om att vara på rätt sida Seven Sisters. Jag vill beundra lägenhetskomplex som jag vet att jag och min familj aldrig kommer att ha råd att bo i, utan avund och utan bitterhet, endast uppfylld av glädjen med de människor som faktiskt kan bo där.

Jag vill ha London.

Jag vill ha stor risk för dåligt väder och glädjen i överraskningen över att ens sneakers inte ännu är helt genomblöta. Jag vill ha hård vind rakt i ansiktet och lättnaden över att finna skydd under en fotbollsarenas kortsida. Imperiet mot kontinenten, God Save The Queen och Doing Fuck All. Jag vill ha rödbrunt tegel och känslan av värdigt åldrande. Skönheten i acceptansen av det slitna, fula, förfallande och degenererade. Jag vill ha den lilla stadsdelens inrökt trånga kvarterspub i den stora världsstadens sjudande nattliv. Jag vill ha anarkismen i imperialismen och paradoxen i anakronismen.

Jag vill ha London.

Jag vill kunna tacka nej till sådant jag som barn drömt om att besöka, till vaxkabinetter och källarhålor med fejkade avrättningar och låtsasblod. Jag vill se makalösa trafikomläggningar under inflygning och jag vill kunna komma på mig själv med att tänka att svenskar, det är minsann ett oerhört vackert folk det. Jag vill ha flag stores, konserter och fotboll i fyra divisioner plus en pyramid. Jag vill ha storebrors CCTV, ljudet av förvärvsarbetare som tar sin lunch ståendes på gatan, och överpedagogiskt utmärkta gatukorsningar. Vetskapen om den samma men ändå vara osäker på om jag verkligen tittar åt rätt håll. Jag vill se uppblåst nationaljag, glorifiering av historien och förvrängning av det nutida. Blåröda namndroppar som svalkande faller över sommarhett bedagade storstadskroppar. Världen snurrar allt snabbare för varje sekund som går, runt, runt det centralaste av nav. Runt, runt, runt. Och navet heter…

London.

Som jag nämnde i mitt förra inlägg, då jag gav mig själv betyget -/5, har jag hela denna vecka legat nerbäddad och svettats i en infernaliskt febrig influensa som jag lyckades ta med mig hem från en annars oerhört lyckad långhelg i England. Nu kan man ju å andra sidan tycka att lämnar du familjens trygga sköte och åker på alkoholhaltig herresa till utlandet, så kanske inte en influensa är det värsta du kan få med dig hem. Det kanske finns värre saker att dra hem till TV-soffans, det vita vinet och räkornas hemvist. Men sådan är inte jag, sådant snusk skulle jag över  huvud taget inte reflektera över och sådana referenser lyser med sin totala frånvaro i såväl kropp som själ hos en asketisk undertecknad.

Men då jag varit i så totalt obrukbart skick som jag varit, har jag ägnat mig åt det jag allra helst gör, när minsta möjliga ansträngning är aktuell. Jag har tittat på gamla hårdrocksdokumentärer. Jag har svept igenom gamla Iron Maidenfilmer, avnjutit grovpixlade Anthraxkonsterter och följt med långhåriga drägg hem till Mäster Dio för att diskutera drakar, regnbågar och allsköns svärdkonst. Jag har lyssnat till en redan då sluddrande Yngwie J Malmsteen berätta om pentatoniska skalor, hört folk vittna om en utkommen sångare i läder och nitar, men även njutit av en stunds inspelad samvaro med ingen mindre Tony Iommi.

Och denne Tony Iommi, som i sin bruna Chesterfield framför sakralt spröjsade fönster, berättade om uppkomsten till all den ondskans musik som han lilla orkester framförde. Denne Tony Iommi vittnade om en hård uppväxt i ett Aston som först präglades av en tung stålindustri, för att sedan allt mer präglas av den, efter nedläggningarna, följande depressionen. Så där låg jag, med lapptoppen på magen och febern i topp och såg Aston i vitögat, både en och två gånger. Så när Arsenal Swedenmedlemmen ”Flexus”, i forumets matchtråd, önskade att något han kallade ”piskogram” skulle framföras till våra spelare så blev bilden i mitt febrilt snurriga huvud plötslig uppenbar, helt komplett och fullständigt självklar. För åker du tåg mellan London och Wolverhampton passerar du ett regnigt och betonggrått Birmingham. Och gör du det i en kupé vid sidan om en enda två och en halv timmar lång host-, snor och feberattack, så går det som det gör och ett Flexistiskt piskogram borde sändas till snorbombande dam i rutig flanellskjorta.

En i rutigt snusar i salongsberusat förmiddagstillstånd, medan en annan rutig konstant hostar otäcka baciller åt alla håll och kanter. Gissa vem som är vem! Och gissa därefter vem som föll offer för samma baciller. Bild: West Ham-Johan.

I eftermiddags mötte vi, som du vet, detta Astons fotbollslag Villa från regnets, betongens och streptokockernas Birmingam . Vi gjorde det efter att omgången tidigare äntligen placerat det lilla hållplatslösa laget i vitt på rätt plats i tabellen; nämligen under oss. Och vi gjorde det efter att, som det heter, ha hamnat i en positiv trend. Positivt började det och alldeles fantastiskt slutade det. Betyg enligt följande:

Szczesny: 3/5. Nästan helt arbetslös i första halvlek och oerhört vital i andra när Villa vid ett antal tillfällen kom upp i banan i sin reduceringssträvan. Trygg och idag lugnare med bollen. Händer och placering fortsatt prickfria.

Sagna: 3,5/5. Började med pigg offensiv men mattades, i det offensiva, ju mer matchen led. Var detta till trots ändå med och slog inlägg, lappade över och skapade räknefel i Villas försvar. Hade inte samma synkronisering med JD som han brukar ha med LK, men märkligt vore kanske annat.

Djourou: 2,5/5. Jag skall villigt erkänna att det osar ett högst oskönt nervdaller när JD äntrar planen. Och killen lyckade spela en sisådär tre minuter innan skadebytet varslades. Nu var det bara näsan som skulle korkas igen och Mr Mango kunde jobba vidare på jakten efter fjolårssäsongens börjans form. Och denna jakt gjorde han med tiden riktigt bra. Han började lite darrigt men blev allt mer säkrare i sina positioneringar och val av ingrepp. Ställdes kanske inte på sitt livs prövning i eftermiddag, men skötte det som skulle skötas med beröm godkänt.

Vermaelen: 4/5. Asså, nu får man ju bara hålla tummarna för att han håller sig hel. För så bra han är just nu. Han är precis överallt hela tiden och ändå alltid på rätt ställe i rätt ögonblick. Så dödlig och så helande i en och samma figur.

Gibbs: 4/5. Mot Everton slog han personligt rekord i antal EPL-matcher på en säsong och mot Villa gjorde han sitt första mål i samma liga. Och på vilket sätt han gjorde det. Djupt nere i motståndarnas straffområde samspelade han med strikern/den ”falske 9:an” på ett, för moderna ytterbackar, föredömligt sätt. Som taget ur en instruktionsbok. Sina defensiva pålagor skötte han även dem utan något som helst kvar att önska.

Song: 4/5. Efter att han gjort sitt numera obligatoriska defensiva förstahalvleks-misstag, radade han upp smörpass efter smörpass. Så vänlig med bollen och så elak utan den. En mycket bra man av en kille som är oerhört viktig för oss nu när vi börjar närma oss den punkt då säcken skall knytas till och spursare skall hållas på behörigt avstånd.
 
Arteta: 4/5. Satte igång och chockade oss alla med ett par riktigt skapliga skott i första halvlek. Om det var ett tecken på Artetas offensiva kompetens eller Villas bristande defensiv, vill jag ännu inte han någon åsikt. Men snyggt var det. Och passningarna satt som smäck, och då har vi ändå inte kommit in på den där lilla detaljen i 92:e... Frisparken, mmm, poesi och så värd att vänta på. En annan intressant detalj är att Arteta drog på sig en oerhörd massa Villafrisparkar och ett par av de fem Villakorten. Vad kan det bero på?

Rosicky: 4/5. Forca Rosicky, vrålade hela TV-soffan under mig. Hela jag lyftes upp och svävade ut i köket för att hämta något att kyla av hela stekheta härligheten. För som han gick fram denne man. Som han tog tag i bollen, i taktpinnen och i initiativet. En fantastisk förmåga att ta kontroll över händelserna, både framåt och bakåt. Utsökt passningsspel och en nästan uppväckande effekt på medspelarna.

TW14: 3/5. Lika hopplös som han var senast, lika självklart deltagande var han idag. Fortfarande inte världens smartaste, fortfarande något endimensionell, men på rätt ställe och med förmåga att använda de resurser han har på ett lysande sätt. Mycket kul för honom att han fick göra mål. På gränsen till ett högre betyg. Hoppas han är på väg att bevisa att vi hade fel!

RvP: 3,5/5. Idag spelade han som ett gott exempel på den så kallade falska nian. Mötande targetspelare, avslutare och fördelare. Allt i ett, färdigpaketerat och hemlevererat till just din dörr. Som ett fotbollens Kinder Egg. Man hade dock unnat honom att få sätta dit det där målet. För allt annat var som det skulle och bara den länken fattades.

Gervinho: 3/5. Läcker assist till Gibbs 1-0 mål och fantastiska hemmajobb vid ett par av våra fallerade offensiva hörnor. För även om det hela går lite knackigt för Gervinho just nu, så måste man ge killen en eloge för att han ständigt försökte, var i ständig rörelse oavsett om han har boll eller inte och ständigt drog isär Villaförsvaret.

I 67:e kom Ramsey och Santos in i stället för Gervinho och Gibbs. Santos började med att slå en riktig indianare och följde upp det med sedvanligt tokofffensivt spel med positiva förtecken. Ramsey började med att sänka en klar målchans med bollduttande utanför Villas straffområde och följde upp det hela med ett oändligt antal sidledspassninar. AOC bytte av TW14 i 77:e minuten och höll på att skrämma livet ur Villas vänsterflank, inte bara med sin pistolkulefart, utan även med christianolight-fintande på 78-varvsspeed.

Wenger: 3/5. Logisk startelva efter att Koscielny tydligen skadat sig på uppvärmningen. Bytena var även de helt okej, kanske skulle AOC ha fått komma in något tidigare, men nja... En god dag på jobbet för den så utskällde tränaren. Samma tränare som nu tagit oss till en tredjeplats i ligan. Så kan det gå.

Phil Dowd: 3/5. Vi vet ju alla vilken relation Dowd har till Arsenal. Eller snarare så har vi alla sett honom döma bort oss gång efter gång efter gång. Utan att det funnits något stopp på den pågående eländeshanteringen. Idag gav han Villa fem gula och inga till Arsenal. Han släppte Ireland lite lättvindigt och missade armbågen i Djourous nylle. Men vad f-n, Dowd är ju Dowd, man blir liksom glad när han låter bli att visa ut Arsenalspelare för ingenting och nästan varmbröstad när han inte tillåter massmord på rödtröjor. Skål för det din lilla ölmage.

Villa Villekulla Villa: 1,5/5. Ni vet vilket bortalag som stulit flest poäng på Emirates, ni vet vem som gjorde första EPL-målet på arenan och ni vet att Richard Dunne alltid varit något av en räddande ängel (Richard Dunne own goal =113 000 träffar på Google). Nu hänger Mellberg i Grekland, Dunne bidar sin tid i rehabstugan och Villa har fastnat i vinkelvolten med den där blindgalne Mc Leish till tränare. För Villa idag var inget bra. Men vi var det. Och det var gott att se.

D&M: 3/5. Jag vill inte hävda att jag genomgått någon form av Rosickylik metamorfos. Men när frugan, under gårdagskvällen, insisterade på att byta samtliga lakan med medföljande örngott, kändes det som att någonting faktiskt vände. Jag är inte MoTM-ämne ännu, men jag lyckades skjutsa grabben till och från fotbollsträning, slippa storhandlingen men samtidigt få värdefull egentid när che£sky och spurs gjorde upp om den hedersamma andraplatsen i Londontabellen. Inte dåligt kryssat, i den relationella farleden, av en oljetank som D&M. Lova att du inte säger att det var här du läste det och lova att du inget säger till mina barn, men tilläggas måste ändå att 37,9  celsiusgrader och 5,2 volymprocent ibland är en rakt igenom ljuvlig kombo.

Och efter att che£sky och spursen totalt misslyckats med att skapa fotbollsmatch, gready bastard mest sett ut som en alkad pensionär från Florida och cashley cunt visat både dumskallen Terry och alla andra på plats, vilken rakt igenom oskön snubbe han är, så är allt precis som det skall vara. Man undrar ju vad de där killarna som gick till che£sky ”för att vinna” tänker den där lilla stunden när bankbokens alla nollor kletats i hop i en enda stor röra som på lämpligt avstånd plötsligt ser ut som en 5:a. 5 som i Euro League-plats. Så kan det gå.

På återseende ärade Gooners, sov så gott och klappa gärna en katt lite extra på vägen hem i natt. Det är du värd.

Efter nio dagar utan match och efter att ha vänt matcher från underläge till vinst, på löpande band blev man rejält konfunderad när vi inte bara ägnade de tio första matchminuterna åt rena rama oléspelet, utan även gjord något så ovanligt som tog ledningen. Vermaelen tog tillvara på RvP´s vackra hörna och han gjorde det genom att lämna en helblå klunga åt sitt öde.

Därefter lade vi av med både målgörandet och bollinnehavsfotbollen. Vårat mittfält lyckades inte fungera som länk mellan en stadig backlinje, som säkert gjorde herrar Adams och Keown varmbröstade av stolthet med sina offsidefällor, och en på rulle liggande RvP. Vi tappade matcchen och gjorde den avsevärt mer spännande än vad både den och Everton egentligen förtjänade. Men när matchen var till sin ända stod vi inte bara som segrare i matchen. Eller som bästa lag i London. När matchen var slut hade vi, till slut, även gått om de soggiga från N17 och intagit den tredjeplats de absolut inte gjort sig förtjänta av att få låna, så lång tid som de fick. Nu är återigen normalitet rådande i staden Londons alla delar.

Szczesny: 3/5. Var under långa stunder av första halvlek nästan helt arbetslös, varför man kan ha viss förståelse för hans önskan att skoja till det lite när han väl fick bollkontakt. Men hans arrogans med bollen höll på att kosta oss ett mål och han måste sluta med det där nästan ticksliknande bollhanterandet på bakåtpassningar. När han i andra halvlek fick mer att göra, blev även spelet med fötterna bättre. Och han visade, återigen, att det inte är några som helst fel på vare sig hans placeringsförmåga eller hans händer.

Sagna: 4/5. Lyckades krocka rejält med reklamskyltarna vid två tillfällen i början av matchen och det visar hur mycket killen kämpar för laget. På samma sätt var han matchen igenom oerhört svår, för Evertons spelare, att passera. En klippa i försvarsspelet och en joker i det offensiva. Klok och så in i norden värdefull. En spelare att lita på.

Koscielny: 4/5 Vann mer offensiv mark än Ramsey och var dessutom mer vän med bollen än sin lagkamrat. Visade, som vanligt, ett stort hjärta och var dessutom ständigt på rätt plats när motståndarna anföll. Läste spelet helt fantastiskt, höll sig ständigt på rätt ställe och behöll även sitt kolugn när det blåste hörda blå vindar kring honom.

Vermaelen: 4/5. Ett underbart ledningsmål där han, ensam med fyra-fem Evertonspelare lyckades tränga sig igenom och få till huvudet för en målnick. Underbart hjärta i den situationen och underbart hjärta i många andra utsatta lägen. Är liksom Koscielny en man med ett fungerande bollspel som viktig ingrediens i sitt mittbacksspel och var farlig såväl i motståndarboxen som med inlägg vänster om den. Die Hard i sitt det defensiva luftspelet. Ljuvligt.

Gibbs: 4/5. Var oerhört bra med fina löpningar längs linjen och inlägg till rätt destination. Ständigt hotfull i det offensiva och allt mer på rätt plats i det defensiva spelet. Gjorde idag sin nionde EPL-match för säsongen och slog därmed personligt rekord. Känns som att man håller tummarna lite extra för denne kille och hans, fram till idag, något sköra kropp.

Song: 2,5/5. Visst slår Song denna säsong stundtals underbara bollar, främst till RvP, men han har också en tendens att slå indianare, speciellt i matchernas inledningsskeden. Så även i denna match. Kämpade stort, även om det kändes som att denna dag inte riktigt var Songs. 

Arteta: 3/5. Ser inte mycket ut för världen, men så vårdat han spelar och så klarsynt han hanterar ytor utan boll. Drar ett tungt lass och gör ett högst oglamoröst jobb i det tysta. Viktig för laget, ännu en gång.

Ramsey: 1,5/5. Spelade under matchens inledning någon form av vänsterytter i det offensiva spelet och central mittfältare i det defensiva. Lyckades bränna ungefär tre tusen lägen i första halvlek, båda klara målchanser och passningar han bara tjongade helt åt skogen. Och ungefär så fortsatte det i andra halvlek, bortsett från att han lämnade kanten och inte ens kom till skott. Jag ogillar så kallade häxjakter, men vad Ramsey idag gjorde för nytta är för mig en gåta. Sänker tempot och förstör, ständigt, kontringschanser.

TW14: 1/5. Jag vet att killen skriver barnböcker, varför han borde ha ett visst mått av smartness, eller i varje fall godhet, i sig. Men idag var hans spel varken smart eller lagkamratligt. Han försatte ständigt Sagna i ensamhetstrångmål, och om ditt lag nu har en variant där utsparkar skall gå på lagkamrat, som skall toucha bollen vidare till dig. Då skall du inte ställa dig just vid sidan av nämnda lagkamrat, och ej heller 25 meter ifrån honom och lämna honom helt ensam. Walcott var, bortsett från första tio minuterna, helt osynlig och märktes endast när han sprungit offside.

RvP: 3/5. Elak stolpträff i 56:e minuten och dessförinnan underbar med boll, men utan rätt understöd från lagkamraterna (läs: det centrala mittfältet) så kan en ensam striker bli just väldigt ensam. Borde kanske förvaltat Gervinhos inlägg något bättre, men gjorde ändå så mycket han bara kunde med det material han fick.

Rosicky: 2,5/5. Blev berövad sin rättmätiga centrala plats i någon form av Ramsey-experiment, där de varvade om platserna, vilket inte alls verkade till gagn för TR. Hade ett par goda skott och ett antal hedersamma defensiva rensningar, men hamnade tyvärr för långt ifrån bollen idag. Han skall gå centralt och ha mycket boll. Sedan skall han ha löpvilliga ytterforwards att passa bollen till och där kreera magi. Så blev det inte idag. 

Wenger: 2/5. Om han nu är så himla rädd att AOC skall gå samma väg som JW gjorde, och av den anledningen inte vill spela honom i fler matchen än bara nödvändigt, varför inte låta, exempelvis spelare som Gervinho eller Benayoun ersätta/avlasta? Skall Ramsey vara medlet som helgar ändamålet?

D&M: -/5. Kom hem efter en grym helg i England och skulle liksom bara fortsätta surfa på den positiva vågen. Då dunkar influensan in, febern rusar i höjden och jag tvingades stanna hemma i stället för att ta vagnen till Valhalla Plast och se The Ladies. Så om tillvaron är en Shit-Chat, så känner jag mig just nu som samtliga tre platser på den förstnämnda.

Men strunt i influensor, eventuella VAB-dagar och spännande husköp som aldrig blev av. Vi som varit uträknade i princip sedan i somras råkar nu, hux-flux, ligga på tredjeplats i ligan. Ha både che£sky och allas nyblivna favoritlag bakom oss. Tänk så märklig värden kan vara och tänk så tokigt det bara kan bli ibland.

Down you fever and up you Gunners!

Tack vare Arsenals oförmåga att slå ut Sunderland i FA-kuppen adderat med Evertons motsatta i förhållande till Blackpool, så har du denna helg ingen som helst Arsenal att njuta av. Helgledigt kan ibland kännas som en viss lättnad, men i nuläget är det nog mest saknad det bringar. För hux-flux spelar vi plötsligt bra, vinner matcher och är återigen grej of the gemena bardiskkonsuments lall-lista igen. Det senare är en lite konstig känsla som inte är helt enkel att relatera till, men så verkar det just nu vara.

Vi spelar inte i helgen och jag, såväl som du, kommer att vara Arsenallös ända fram till onsdag. I och med detta passar jag på att hänge mig åt förlustelse i den moderna fotbollens allra beskuggade gråzon, nämligen fotbollsturismen. Somliga anser den vara en av den genuint engelska fotbollens verkliga ärkefiender, medan andra ser den som en lika logiskt som nödvändig inkomstkälla för klubbar öriket runt. Själv ser jag den som rakt igenom ond när andra ägnar sig åt den och fullständigt ljuvlig när jag själv är deltagare i det djupt anglofila förlustandet.

Fredag morgon tar jag tillsammans med det delvis kända ressällskapet Manu-Mats (eller Manutd-Mats som han själv vill bli omnämnd) och en annan lekkamrat, låt oss kalla honom West Ham-Johan, flyget till London för några dagars fotbollskonsumerande. När vi valde reshelg var ett av målen Goodison Park där Everton skulle ha tagit emot Arsenal i en ligamatch eller, om Arsenal hade gått vidare i FA-kuppen, ett antal potentiellt goda bortamatcher. Nu blev den bortamatchen i FA-kuppens åttondelsfinal just Goodison Park, men laget blev inte Arsenal utan Sunderland. Så kan det gå.

Skönhet har ibland olika yttre.

Denna Englandsresa kommer vi att frångå principen att knö in så många matcher som bara är möjligt på en helg, och i stället hålla oss till en match på lördagen och en på söndagen. Detta öppnar yta för löpvilliga anglofiler att turista något bredare, varför fredagen förhoppningsvis kommer att innehålla en bit hederlig inhandling i form av besök hos Lillywhites, The Armoury och Dr Martens Store i Covent Garden. Men även middag på den välrenumerade Mandalay, på Edgware Road, där asiatisk cross-kitchen av mycket hög klass, enligt uppgift, skall finnas att tillgå.

Lördag morgon tar vi i arla stund tåget till Leeds och Elland Road för att se stadens United möta Johans West Ham. Eftersom vi som småbarnsfäder reser lite budget, har vi undvikt de dyraste avgångarna, varför vi åker dit med tidigaste morgontåget och hem med sen variant. Så mycket tid kommer att spenderas i Leeds. Leeds denna härliga stad, denna vackra stad och detta kärleksfulla nordengelska samkväm, det lär allt blir en resa det. Om jag förstår det hela rätt så kommer vi att sitta på den enorma East Stands första bänk, just bakom reklamskyltarna, i mitten. Är vädret bra och inte bestämt sig för att regna på oss, kommer dessa platser nog att vara hur bra som helst.

Gulorangea från ovan.

Söndagen kommer, då den engelska ligafotbollen valt att inte lägga matcher i London, även den att bli resdag och vi kommer att styra kosan åt Wolverhampton där de orangea Wolves får besök av manu-Mats (okej, Manutd-Mats) favoritlag. Även denna gång blir det långresa, men då det engelska tågnätverket är så fantastiskt som det är, kommer vi att avlägga enkel resa på bara drygt två timmar. Lite medtagen dryck, ett par Quizomgångar och den resan är inte längre transport utan rent nöje. En knapp kvarts promenad efter ankomst och sedan kommer vi att vara framme vid, den av pågående ombyggnad präglade, Molineux. Vi har platser på The Steve Bull Stands övre däck, vilka manu-Mats hoppa skall vara nära bortaklacken. Ja, men precis. Det är ju någonting att hoppas på, det.

Nu vet jag att det är Virgin Trains eller något liknande, vi kommer att färdas med, och inte alls någon tidsmaskin. Men ta dig ändå en minut och unna dig en stund tillsammans med Wolverhampton som det såg ut, och trafikerades, under det sena sjuttio- och tidiga åttiotalet. Ren och skär pornografi för den anglofile, bland andra som ovan nämnda ressällskap. Vi hoppas på gott väder, god mat och gott öl. Det förstnämnda är ännu dolt i osäkerhet, medan de två sistnämnda är att betrakta som säkra och avcheckade.

Och från nedan...

Nu lämnar jag er och bloggandet några dagar men hoppas vara åter vid skrivpulpeten någon gång under tisdagen. Om så inte blir fallet ås hoppas jag i varje fall på återseende onsdag kväll på Valhalla Plast. Up You Gunners!

Bilder från Flickr.com: Molineux från ovan av ”Beacon Radio”.

Molineux från nedan av ”Davie Pitt” och

Elland Road med omnejd av ”daviddobson77”.