Davidsson & Mannen

Om du redan börjat smutta på tipsextragroggen så ber jag dig nu att varsamt ställa ifrån dig den. Ta istället en rejäl balja kaffe, luta dig fram mot skärmen och inta ditt mest överseende, empatiska och överslätande mood. För nu skall det nalkas det ren och skär socialpornografi, på bästa sändningstid. This is hardcore.

Förra veckan var undertecknad ute och åkte bil å jobbets vägnar. Jag hade haft ett möte i en närliggande kommun och var tillsammans med en arbetskamrat på väg tillbaka till det lockande lunchrummet. Och vi kan väl säga så här: Jag höll mig inte riktigt till den satta fartgränsen och jag körde inte helt lagligt. När jag låg där i vänsterfilen växte dock min irritation över en norskregistrerad BMW som bromsade mig avsevärt och jag tänkte ”vad f-n ligger du i den här filen för om du ändå skall köra nästan lagligt?”

Efter att norrmannen till slut släppt förbi mig fortsatte jag min färd i ett återigen härligt lagom tempo. Bra bil, bra väglag och excellent förare, vad är problemet? När så en blågrå Passat komm upp bredvid mig, på min högra sida, började jag undra. ”Kör jag så långsamt, så att folk är tvungna att köra om mig på insidan?” ”Kanske borde jag öka tempot lite till?” Efter en kortare strid mellan mitt onda jag och mitt goda, bestämde jag mig sedan för att killen, om han nu ville köra om mig, fick hålla sig i omkörningsfilen som alla andra, varpå jag lagom demonstrativt lade mig i högerfilen för semesterkörning. För 110-vägen hade ju faktiskt just blivit en 90-väg, så någon motta fick det väl ändå vara.

Nöjd med min mogna reaktion blev jag dock genast återförd in i högpulsläge när den där blågrå Passaten, nu i min backspegel, plötsligt började blinka med både röda och blå lampor i fronten. Och snubben i passagerarsätet började signalera att jag skulle svänga av och ställa mig vid vägkanten.

Farbror Blue, everywhere you go

Min första tanke var ”f-n, nu ryker kortet, nu ryker fotbollsträningen (jag brukar skjutsa sonen till)” och vad f-n kommer frugan säga när vi blir utan bilkörning i tre månader?” Er bloggskribent fick vara så vänlig att följa med in i civilpolisbilens baksäte och bevittna deras, inte något annat än, massiva bevismängd. De hade börjat följa mig när jag körde om dem i en bit över 140 km/h, följt mig i drygt 8 200 meter och hade utifrån den sträckan fått en medelsnittshastighet. Hade de mätt mig stillastående med laser, hade körkortet fått vingar och flugit i väg, men tack vare en bil jag haft framför mig hade genomsnittshastigheten sänkts och jag klarade mitt körkort med en hårsmån.

Så lagens långa arm var inte bara handgriplig och fast, den innehöll även ett visst mått av skonsamhet, förlåtelse och överseende. Jag blev 2800 kronor fattigare, men fick behålla mitt körkort. När jag lätt skakig, smått bedrövad över den monetära förlusten men samtidigt lättad över att jag fortfarande fick köra bil, kom åter i jobbilen, var det första jag fick höra från bilstereon Judas Priest's snart 32 år gamla ”Breaking The Law” från klassikern ”British Steel”.

Breaking The Law, just när I got busted by the police, av och med Judas Priest, från staden Birmingham i vars närhet den lilla industriförorten Aston ligger. Samma Aston vars Villa vi möter i FA-kuppen i morgon kväll. Och folk säger att saker och ting inte hänger i hop? Folk tror på slumpen och förnekar uppenbara samband? Jag gör det inte.

För Arsenal är nu, återigen, i trångmål. Inte med The Strong Arm of The Law, utan med resultatet av tre raka ligamatcher utan vinst, ett fatalt set-back för en Jack Wilshere som skulle ha blivit vår frälsare och säsongsräddare, samt på grund av ett stort antal uteblivna spelarinköp av internationellt toppsnitt. Vi ligger på femteplats i ligan och gapet till livlinan på fjärde ökar för var omgång som spelas. Vi är i rejält trubbel och både jag och andra kraxar svartsynt i högan sky. Men jag fortsätter nynna på riffet till Breaking The Law och ibland kan både livet och följandet av ett fotbollslag vara som att åka på en fortkörningsbot på 2800 kronor.

Du torskar en halv London-resa men kan fortsätta köra grabben till fotbollsträningen. Vi ligger kanske rent åt helvette till i ligatabellen, men har fortfarande chans att ta hem FA-kuppen. Vi kanske just har fått besked om att en av lagets absolut mest nödvändige spelare troligtvis blir borta resterande del av säsongen, men tänk om det blir droppen som får vår klubbledning att rinna över i transferfrossa.

Och tänk om allt elände du, som Arsenalsupporter, fått utstå under sommaren och hösten, plötsligt svängar av i en väg ända fram till Wembley? Eller om din frustration över en supersegt långsam norskregistrerad BMW leder in oss på en där destinationen är slutet på en sjuårig titeltorka? F-n då kommer jag skrika ”Breaking The Law” med bredaste leendet någonsin, slå mig för bröstet och gratulera mig för den stora framgång och tur jag bär på.

There I was completely waysting, out of work and down
all inside it's so frustrating as I drift from town to town
feel as though nobady cares if I live or die
so I might as well begin to put some action in my life...

Bild från Flickr.com: ”volvomodelcar”

Nu har jag under hela föregående vecka och för den delen även veckorna dessförinnan, gnällt och pekat på våra brister. Idag skall jag tala om lösningar, både sådana som troligtvis på kort sikt är ekonomsikt kostbara och andra mer greppbara för eventuella snåljåpar i styrelserum eller på andra ställen i organisationen. Luta dig tillbaka och spänn fast kaffekoppen, tryck på den röda knappen som signalerar upptaget och insup alla lösningars urmoder.

1: En pragmatisk gameplan: När du anfaller skall du veta vad du skall göra och när det gäller Arsenal så måste allt lull-lull klippas bort. Vi måste gå rakare på mål, jobba med färre tillslag och söka skottläge enormt mycket snabbare än idag. I förvarsarbetet skall folk inte bara springa som om deras liv stod på spel, utan även veta hur. Wenger måste träna hela laget på att styra bort motståndarna och på att avväpna dem innan de kommer till skott. Våga ligga lågt och vänta på motståndarnas misstag, samt vara redo för blixtsnabba omställningar a la Invincibles.

2: Rörelse utan boll: Vi har, både offensivt och defensivt, blivit alldeles för stationära. Konsekvensen blir att vi som bollförande lag rullar runt i väntan på insticket till RvP, alternativt ett TW14-inlägg i ingenmansland, och därmed blivit ofantligt lättlästa. Den defensiva konsekvensen är att motståndarna får för mycket tid att finna sina luckor och för mycket tid till återhämtning. Vad vi än tycker om Spaniens andralag så måste vi ta lärdom av deras arbete. Dock inte av deras bollrullande (eller för den delen filmande eller domaromringande) utan av deras ständigt enorma löpvilja i försvarsarbetet.

3: Återinföra ettledarskap som inte accepterar medelmåttlighet: Vi har den kapten vi har och att RvP är kapten är precis som det skall. Men hur ser det då ut utanför planen, hur ser det ut på bänken? Bredvid den sovsäcksinklädde Wenger sitter Pat Rice. Förvisso en sympatisk figur med digert arsenalförflutet och väl dokumenterad klubbkänsla. Men efter femton år som assisterande så kanske det inte just är hans röst som får ögonbrynen att höjas, kanske inte hans ord som får sederade multimiljonärskids att vakna till i halvtid.

Utan att låta skugga falla över Herr Rice så skall Arsenal, för att lösa samtliga tre ovan nämnda punkter anställa Martin Keown och Ray Parlour som assisterande tränare från och med nu. Har klubben än mer streetsmartness skall David Dein och Dennis Bergkamp återknytas till olika ändar av klubben. Skulle även en Tony Adams halka med i omorganisationen är detta inte heller något problem. Ut med det halvdanna och in med vinnare.

Knökfullt med vinnare.

Wenger gick under tidig höst ut med att han tränat fotbollslag i ungefär 1000 år, inte behövt anlita externa assisterande för att lösa försvarsspel tidigare och således heller inte behöver göra det nu/då heller. Om folk säger att högmod går före fall, riskerar Wenger att bli ett lysande exempel på just detta.  Att sedan klubbens ordförande, Peter Hill-Wood, går ut och talar om en framtid utan Champions League är ju som att be om en förlorarstämpel. Det är ju som att säga ”nej, vi vill inte vinna och vi vill heller inte ha några nya fans/konsumenter”, vilket måste betraktas som årets autokrokben. För att inte säga idioti.

4: Låta Lex Wilshere bli standard: Den lille människovalpen satt, trots att han visat framfötterna, på Arsenals bänk fram till att Owen Coyle blev manager för Bolton och tog honom dit. Väl där fick valpen speltid, på ett antal olika positioner, växte stort och återkom fem – sex månader senare som fullgod EPL-spelare. Så skall också ske med samtliga lovande spelare på gränsen till matchtruppen.

Om inte bristande arbetstillstånd är problemet skall ingen utlåning till klubbar utanför ön ske. Det är i England du lär dig engelska fotbollens enorma komplexitet, inte i en soldränkt spansk andraliga. Inte  heller skall de onödiga utlåningarna få fortsätta. De där spelare som är för bra för, men ändå lånas ut till The Championship där de får spela under antifotbollens konung Sam Allardyce. Spelare skall, utifrån funktion, styrkor och förbättringsområde, matchas med lämplig Premier League-klubb på tabellens nedre halva och lånas ut dit. Allt för att påskynda utveckling, förädla talang och förhindra de uppstannade karriärer som vi så många gånger fått vänja oss vid.

5: Spela heta spelare och låt de iskalla få sitta: Jag vet att det är mycket som Wenger ser, som vi andra missar. Alexander Song är ett exempel på där väldigt få såg storheten innan han plötsligt var en av EPL´s bästa DM´s. Och visst är speltid en förutsättning för en sådan metamorfos, så visst måste små spelarembryos gödas med tid på planen. Men i det läge vi nu har satt oss, har vi helt enkelt inte råd att låta startelvan bestå av nio heta och två iskalla. Om ens en kall till de då tio heta. Vi måste låta de bästa spelarna spela även om det är på bekostnad av någon som säkert blir jättebra om han får ett tjugotal matcher i sig, först.

6: Sälja det vi inte behöver och göra det nu: Oj, här hamnade vi under kategorin ”lättare sagt än gjort”, men vi måsta bli av med löneposter för spelare som antingen ständigt är skadade eller bara för dåliga. Det har tidigare ryktats om att Wenger planerar någon form av truppstädning till sommaren, jag säger; gör det nu. Många spelare i dagens trupp är sådana som jag antingen tycker om eller tidigare haft ett väldigt gott öga till. Jag kan tänka mig att det är så för dig, såväl som för Wenger, men eftersom vi är en elitförening med ambitioner att stanna i det absoluta toppskiktet måste vi skala bort den ickeproduktiva verksamhet som sämre, eller enormt skadebenägna, spelare innebär. 

Jag skulle kunna se oss släppa fem till sju spelare ur dagens trupp. Målvakt, mittback, centrala mittfältare, yttrar och central anfallare, men kanske även en lovande vänsterback som förtvinat i ständiga skador. Dessa ivägskeppningar ger plats i truppen såväl som i lönebudgeten.

7: Köpa det vi behöver och köpa det nu: Även om klubbens ordförande förra veckan gick ut och hävdade att styrelsen inte tagit med eventuella inkomster från CL-spel i nästa års budget, vet vi alla att den kassakon varit rådande målsättning ett antal år. Ett gruppspel plus någon slutspelsomgång brukar inbringa ungefär £30 miljoner. £30 miljoner är väl ungefär vad du för betala för en Eden Hazard eller en Mario Götze. Eller en Podolski kryddat med en Gourcuff och då kan du ändå ha pengar över för fynd på rea(l)-hyllan.

Först och främst måste vi ersätta Nasri och Fabregas, för det har ännu inte gjorts. Kan vi köpa en ytterforward som dessutom kan gå in och täcka upp för RvP när denne behöver vila är lyckan gjord. Till detta måste en centralt belägen kreativ mittfältare in. Wilsheres återanpassning till regelbundet matchande kommer att ta tid och Diaby kommer aldrig att bli vad han en gång i tiden lovade.

Till detta vill jag även förstärka backlinjen, antingen i form av en vänsterback av klass eller av en mittback av EPL-snitt. Effekten av ett vänsterbacksinköp behöver väl inte specificeras, men mittbacksinköpet görs, om så sker, för att Vermaelen skall kunna vikariera som vänsterback och/eller Koscielny som motsvarande på höger sida. Detta eftersom vi, oavsett ytterbacksproblem, är en kompetent mittback kort.

När dessa inköp skall göras behöver de inte numerärt matcha antalet spelare som lämnat truppen. Säljer vi fem spelare kan vi ersätta dem med tre. Orsaken är att vi har lovande juniorer som kan täcka upp samt att dessa tre skall gå rakt in i startelvan, vara av klass och således också få kosta pengar. Vi gick med vinst i föregående sommars transferfönster såväl som de som föregick det. Vi har pengar, vi har en fungerande ekonomi och har råd att spendera kapital.

Det vi dock inte har råd med, varken ekonomsikt eller fotbollsmässigt, är att missa champions league och förbli titellösa ännu ett år. Det skulle ha ett enormt mycket högre pris än inköp av, för Wenger/styrelsen/ägaren/klubben, för dyra spelare. Nu kan vi fortfarande locka till oss kvalitetsspelare, till sommaren kan detta komma att vara omöjligt. Till sommaren kan det vara för sent.

Bilder från Flickr.com: Arsenal som vinnare av ”lucpelzer” och

den åtråvärda kuppen/pokalen av ”Vectorportal”.

Ni vet alla hur det såg ut och ni vet hur det slutade. Här har du betygen:

Szczesny: 3/5. Hade inget att göra på de båda målen och var ute och fladdrade lite i sidled vid ett tillfälle. Men i övrigt underbart bra. Lät bli att gå på den klassiska ”jag siktar på bollen men tar spelaren, oups” och åkt på en straff, när Wellbeck kom framstörtande. Bra på fasta situationer och lagom skrikig.

Djourou: -/5. Ja, vad skall jag göra? Jag vill inte sparka på någon som ligger ned, speciellt inte en på en snubbe som verkar jättetrevlig och en spelare jag hoppats mycket på genom åren. Men vad skall man göra? Han gjorde ju inte ett enda rätt under den första halvlek han tvingades spela. Inte ett initiativ offensivt och ständigt felplacerad defensivt. Han blandade passivitet med okontrollerat fladdrande och gav Nani tid och oceaner av yta att trixa runt, med sina fjantiga överstegsfinter, på. Jag är hemskt ledsen, men detta var uselt. En viss tröst är kanske att han har det obefintliga understödet från övriga lagkamrater att skylla en viss del av bedrövelsen på.

PM4: 3/5. Bra match av tysken. Är lite för snäll och ser ut som Bambi på is, men står rätt och är förbluffande säker med fötterna. Räddade Szczesny (och övriga försvarskollegor) vid ett par tillfällen. Tog bort det han skulle ta bort.

Koscielny: 4/5. Kvällens bästa Arsenalspelare och Wengers bästa insats (när han vågade satsa på en spelare med så ringa erfarenhet). Tog bort vad han skulle ta bort, var lagom elak vid rätt tillfällen och älgade framåt på ett underbart, kanske inte vackert men ändå, sätt.

Vermaelen: 2/5. TV5 är en underbar mittback, men som vänsterback hade han igår ingen jättelycka. Kändes nästan både lite felplacerad och lite nycomebackad, på något sätt. –Men vänta nu, han gjorde ju comeback igår, och det var ju på fel ställe i banan. Och ja just det. Vi har ju inga vänsterbackar, vi har ju valt att inte handla in några sådana, trots att behovet borde vara uppenbart. TV5 skulle absolut ha givit Arsjavin understöd vid manus segermål och han släppte sin markering på Valencia vid dennes mål, så nja, godkänt med nöd och näppe.

Song: 2/5. Bedrövlig förstahalvlek, där han spred bollarna hej villt och inte alls timade sina försvarsingrepp. Som sig bör så gjorde han en mycket bättre andrahalvlek, vilket gör att han ändå landar på godkänt. Borde även han ha stöttat Arsjavin bättre vid 2-1-målet, på samma sätt som han borde stöttat Djourou i första.

Ramsey: 2/5. Efter att ha varit felstavad av Viasat, blev han liksom aldrig sig lik. Plus för att han faktiskt tog några skott och för att han sökte lediga ytor, men stort minus för att han stannade upp spelet något enormt, framför allt i de kontringslägen vi hade under första halvlek. Godkänd, men inte mycket mer.

Rosicky: 3/5. Bra match, bra tempo och bra passningsspel. Som vanligt enormt uppoffrande i försvarsspelet, med ett högt passningstempo och en briljant speluppfattning och timing. Kanske årets bästa Cesc Fabregas, vem vet?

AOC: 3,5/5. Mycket bra insats av denne engelske yngling. Visade med tydlighet att begreppen ”modernt ytterspel” och ”Arsenal” inte står i ett konsekvent motsatsförhållande, vilket man lätt kan tro nu för tiden. Jag har varit inne på det tidigare, och jag säger det igen: Denne kille skall starta, denne kille skall få speltid och denne kille skall inte bytas ut. Lyckas kombinera fart med dribblingar och ljuvligt passningsspel. Löjligt bra framspelning till målet där han drog med sig Krull 1 (var det väl?) och gav RvP både yta och smörpass. Plus i kanten även för Wenger som köpte honom i somras.

RvP: 3,5/5. Spelade 1-1 med sig själv när han borde förvaltat Rosicky (läs: Smalings) gåva på ett bättre sätt för att sedan var klinisk vid kvitteringen. Gick ned och sökte boll när han inte fick något att jobba med och vem kan klandra honom? Bra samarbete med AOC.

TW14: -/5. Nej, det här går inte. Jag vill inte. Jag mår nästan illa av mig själv och hur jag känner inför Walcotts insats igår. Vi spelar med tio man, i nästan hela matchen. Hade några bra minuter i början av matchen när han utgick från vänsterkanten och gick in i banan. Men passade då på att slå stenhårda passningar en sisådär 25-30 meter från trolig mottagare. Och han lyckades med konststycket att gå på utsidan även under sin tid som vänsterytter, trots att Jones låg ned ett tjogotal meter bakom honom. Nej, jag är hemskt ledsen, men den här killen fyller ingen som helst funktion i laget. Förutom att han borde reta upp allt och alla med sina högst osköna gester och sitt enormt asynkrona hojtande efter andras, som han verkar uppleva det, misstag.

Yennaris: 3/5. Inte Venerisk som någon vid bordet bredvid skrockade sig till att felhöra. Oerhört lovande insats, med följsamma överlappningar (även om TW14 inte verkade förstå vad som hände) och ständigt i vägen i försvarsarbetet. Jag ser gärna mycket mer av denne yngling, i väntan på att Sagna är match-fit. 

Wenger: 1,5/5. Stort plus för att han hade AOC i startelvan och för att han tog ut Djourou i paus (skadad?), men vad i hela friden tänkte han på när han tog ut planens kanske hetaste snubbe för isglassen Arsjavin? Jag hade inget emot att se Arsjavin på planen, men varför låta TW14 vara kvar, när han inte presterat det minsta av värde, under hela matchen?

Mike Dean: 2/5. Gjorde lite det som verkar vara modernt just nu, han släppte matchen dit matchen själv ville och det är ju lite gulligt i sig. Gav Arsenal den elfte raka förlusten med Dean som domare och den som tror på slumpen kan ju fortsätta att göra det. Borde varnat Rooney (ja, manu-Mats, det är sant) för dennes ständiga filmande.

Arsjavin fick bära hundhuvudet för Wengers bristande coachning och saknade understöd i defensiven. Men om sanningen skall fram så bidrog han inte med så mycket av värde heller. Undrar vad han tänker om sin situation. Ständigt mobbad av Wenger som antingen bänkar honom, tar ut honom först av alla eller spelar honom i fel position. Ingen kul dag på jobbet för vår lille ryske scout. Hoppas han snart lyckas ta fram det vi hoppas att han fortfarande har kvar i sig. Park såg jag byttes in och slog en bra passning ut till stoppskylten på högerflanken. Annars inte mycket mer.

Denna match väcker ett stort antal frågor: Är vi faktiskt så här bra att bara vara ett par individuella misstag och en coachmiss från att spela lika med manu, eller hade de bara en dålig och skadefylld dag på jobbet? Vad sade RvP egentligen till Wenger när AOC byttes ut mot Arsjavin? Hans ögon signalerade inte feelgood, så vad håller på att hända i den relationen, egentligen? Hur i hela friden kan Wenger förklara det logiska att ge Theo Walcott 90 minuter+ vecka ut och vecka in, utan att han levererar det minsta?

Vad ser han i Walcott som vi andra så totalt missar? Vad händer nu med Arsjavin och hur kommer dagar som gårdagen påverka RvP´s tankar om framtiden? Och hur ser styrelsen, eller vem det nu är som sitter på pengarna, på vår situation? Jag har inga svar, men ser framför mig en potentiellt ganska turbulent närframtid. Jag har tidigare lovat ett Åtgärdsprogram och det kommer att komma i veckan. Jag lovar.

Då var det dags för stormatch igen, eller som den för några år sedan, något amerikaniserat kallades för, The Clash of The Titans. Nu är väl Arsenal säsongen 11-12 inte att betrakta som någon Titan, och egentligen tyckte vi nog att epitetet lät ganska löjligt och svårmöblerat i den egna munnen redan då. Men nu skall vi möta Manchester United, eller manred, som det brukade heta i PES, och vi gör det i sällskap av en tämligen bedrövlig nutidshistoria.

Som den värsta Krösa-Majan sitter jag här och kraxar om olycka och kommande eländighet, och har så gjort ända sedan Fulham hemma. Jag har dock försökt dra mitt strå till stacken och bryta negativa trender genom att, exempelvis, byta mobilstrumpa från röd Arsenal till svart Arsenal. Men inte ens det, inte ens turskjortor eller val av lokal att se matcherna på har hjälpt. Så därför skall jag nu gå tillbaka till rötterna. Jag skall se matchen tillsammans med en manu-fantast, en toonsdito, en west ham och en fools-fan. Jag skall sitta på min favoritsportbar, har redan bokat det så kallade bästabordet och kommer att återinföra det tidigare rådande halsduksobligatoriet. För ont skall med ont fördrivas och svåra tider kräver drastiska metoder.

Supersöndag i Islington.

Jag vet inte hur det är med dig, men jag har valt att se på den här matchen på ett för mig väldigt olikt sätt. Jag brukar alltid vara skitnervös, sikta på seger och se varje eventuellt poängtapp som ett bedrövligt och bedrövande sådant. Så gör jag inte inför denna match. Självklart måste vi, om vi skall vara en framgångsrik klubb vinna alla hemmamatcher, men då det vid matchstart är nio dygn kvar till transferfönstret stänger, så väljer jag att tänka i följande banor:

Vinner vi så är det fantastiskt på alla sätt. Tar vi tre poäng så visar vi att vi faktiskt, oavsett vad sådana som jag kraxat om, är kvar bland de stora och fortfarande är något att räkna med. Då är vi dessutom med i kampen om fjärdeplatsen. Förlorar vi så är vi däremot långt borta, långt utanför toppstriden eller kampen om CL-platserna och då kommer även rubrikerna klä i svart och äska om allmänt domedagsmässande. Men om vi förlorar så kan det även ha samma effekt som 8-2 matchen i höstas hade, att vi gjorde en hastig utrensning och en ganska omfattande inköpsrunda.

Så matchmyntet har med all sin tydlighet två sidor. Vinst: Toppen, vi är fortfarande vingklippta men på väg tillbaka. Förlust: Förvisso kris, ris och eländeskrax, men också ett tydliggörande av de behov av spelarinköp många av oss redan påtalat och en kanske nödvändig katalysator.

Med samma dubbelsidighet går vi in i spekulationer kring startelvans utseende. För en mängd spelare uppges vara på gränsen till att äntligen vara redo för spel. Arteta kanske är hel till matchen, Vermaelen likaså och till och med herrar Gibbs (vem är det?) och Sagna ryktas stå i viss närhet till spelchans. Av denna anledning har jag valt att spekulera i två olika elvor. En svartsynt domedagsvariant och en sällsynt (okej: läs utopiskt) hoppfullt ”det här tar vi f-n i mig”-variant.

The Doomed United-11:an
Szczesny
Djourou – PM4 – Koscielny – Miquel
Song – Ramsey – Rosicky
AOC – Mr 50 % av alla mål – Arsjavin

The Jag ser ljuset, Jonatan-11:an
Szczesny
Sagna – Koscielny – PM4/TV5 – Gibbs/TV5
Song – Arteta – Rosicky
AOC – Mr Snart Skriver Jag På Nytt Kontrakt – Arsjavin
 

Som ni ser är det i backlinjen och på mittfältet vi har skillnader. Ni ser också att Ramsey i den senare versionen får vila till förmån för Rosicky, men även att AOC i båda versioner går före TW14. Vissa anser kanske att dessa rockader kräver en förklaring, jag gör det inte. Rapporter från Wenger och .com indikerar att det är den förstnämnda 11:an som vi kommer få se på söndag, men Wenger har mörkat och lurat oss förr. Och hoppet lär ju vara det sista som överger en.

Oavsett vilken start-11:a det blir, så måste söndagens gameplan vara att ta ett steg fram och visa oss jämlika. Är vi så vingklippta som det verkar, måste de som får spela göra det som ett lag och stödja varandra i försvarsarbetet. Jag skulle gärna se att vi ligger lågt, låter manu ha mycket boll första halvan av matchen och att vi inriktar oss på snabba omställningar. Vi måste tillåta oss vara cyniska och destruktiva för att möjliggöra de elaka omställningarna och de kliniska avsluten.

Och alla håller på hemmalaget.

Vi måste gå emot Lex PHW´s looseracklimatisering och ge oss f-sen på att vinna. Vi kanske inte kan ta in de sex mål upp som manu förnedrade oss med senast, men vi måste strida till sista man för att besegra dem. Vi måste visa att vi är med, att vi fortfarande är stora, stygga och farliga. Att vi fortfarande är ett hot, att vi fortfarande är The Arsenal. För det är inte mycket som talar för oss just nu, vi är dömda på förhand och ingen tippar oss ha någon chans. Så kanske är det just därför vi kommer att vinna, kanske är det just nu det är som mörkast innan tunnelns ljus skymtas och kanske är det just på söndag som säsongen vänder. När ingen väntar sig något av oss och alla tror att vi skall falla döda ned. Då blottläggs strupen och då hugger vi. På allt. På alla. En gång för alla.

Let ’em come, let ‘em come, let ‘em come. We only have to beat ‘em again.

Up You Gunners!

Bilder från Flickr.com. Supersöndag i Islington av "danclarkephotography"
Alla håller på Arsenal av "TPMckelvey"

Välkomna till denna andra del av gamla sunkna Madonnafilmsreferenser. Jag hoppas den första föll i smaken och att även denna andra del skall vara till nytta, glädje eller tröst. Denna del kommer sedan att följas av ett åtgärdsprogram, fast mer om det senare.

Desperate seeking pådrivaren: Jag gillar RvP något oerhört och att han i höstas fick ta över lagkaptensbindeln var lika logiskt som självklart. Allt annat hade betytt tack och hej. Men det vi saknar är en spelare (eller kanske funktion nära spelartruppen) som inte bara kan göra tummen upp för ett lovvärt försök, utan även kan tydliggöra de höga krav som måste finnas i en klubb som Arsenal. En spelare som kan ge motståndarna en extra smäll för att visa lagkamraterna vägen och som inte bara kan instruera de unga valparna, utan även höja rösten och skälla när de inte lever upp till sitt absoluta maximum av sin inneburna potential. Som kan räta krumma ryggar, som kan få blickar att höjas och som kan visa att här kommer ingen j-väl över bron. För en sådan karaktär saknar vi i dag.

Jag var i del 1, inne på att vi behövde återinföra och återinternalisera det omöjliga i att förlora. Vi behöver någon som kan ansvara för att detta sker i truppen. Om det är en spelare på planen eller en ledare vid sidan av, men vars röst är rådande i omklädningsrummet, vet jag inte. Allt jag vet är att ett stort antal huvuden tillåts få hänga, ett stort antal meter med bollen får avläggas i allt för lågt tempo och ett stort minus i kolumnen rörelse utan boll accepteras. Och det kan inte accepteras, det skall inte accepteras. Och vi behöver någon som ser till att det inte accepteras.

Framåt var det, ja.

Desperate seeking central kreativitet: Så länge van Persie fortsätter spela som ensam toppforward och inte i ett 4-4-2, eller som släpande nr 10 bakom en striker, sitter vi med ett skriande behov. För som vi varit inne på tidigare så behöver van Persie någon som van Persie. Och denne heter inte Aaron Ramsey. Inte för att jag skulle ogilla honom utan bara för att han i nuläget helt enkelt inte är tillräckligt bra. Han kan säkert komma att bli jättebra, men i nuläget står han tillsammans med en del andra i truppen, stilla, både i utveckling och på planen. Visst blixtrar han ibland till men detta ständiga duttande, bollpromenerandet och närmast tvångsmässiga klackandet rakt ut i ingenmansland, skapar ett enormt avstånd mellan vår målskytt och övriga manskap. Detta tomrum optimerar inte på något sätt de resurser vi, trots allt kraxande från olyckskorpar som jag, har.

Vi har ännu inte ersatt Fabregas. Visst köpte vi Arteta men han ersatte mer Wilshere och visst lånade vi Benayoun men hans insatser som startspelare har inte odelat varit positiva. Jag tror att Wenger planerade att låta Wilshere ta ett steg fram och således bli ersättare för Fabregas. Nu är Wilshere, som ni vet, skadad och när han väl kommer tillbaka, kommer han att behöva en inkörningsperiod och när den är över kommer med största sannolikhet chansen till CL-spel nästa år, vara förlorad. Så vi är ännu en person kort i den mest kreativa mittfältspositionen. Vi är således i skriande behov av en kreativ mittfältare som kan få oss att slippa känslan av att tre centrala mittfältare är en för lite. För det är så det känns nu.

Desperate seeking fungerande försvarsspel: Här pratar jag inte försvarsspelare utan försvarsspel utfört av hela laget, på fasta situationer såväl som ute på planen. Det sägs att vårt centrala mittfält kanske inte är så kreativt, men att de minsann kämpar och löper av yta. Men till vilken nytta då? Med vilken tanke och med vilken strategi i ryggen? Vi gör två mål på Swansea borta, men förlorar ändå matchen.

I min värld skall försvarsspel, styrspel och cyniska företag leda till att man släpper in färre mål än de man gör på motståndarna. Jag älskade det fantastiskt vackra spel vi hade för några år sedan, men jag är uppvuxen på One-nil to the Arsenal. Och jag bländades självklart av Bergkamp-Henry med följeslagare, men är inte så dum att jag tror någonting annat än att Va-Va-Vroom byggde på ett väldresserat försvarsspel som Wenger ärvt och till viss del förädlat. Kan Wenger se och applicera detta på dagens Arsenal? Och ser Wenger läckorna? Se han osäkerheten, de hundradels sekunderna av tvekan och de små men ständigt återkommande tillkortakommandena?

Jag vet inte, men jag vet att vi är i desperat behov av att finna tillbaka till de defensiva rötter vilka är en förutsättning för Va-Va-Vroom och annat offensivt polermedel. För bolltrillande och handbollsrullande är i sig inte en defensiv som duger, det är den ständiga rörelsen utan boll förankrad i en väl genomtänkt och integrerad tanke, som gör att du håller en ledning eller återerövrar bollen för att göra nästa mål. Och det har vi inte idag, oavsett om motståndet heter Swanseas kontring, Fulhams slutforcering eller shittys miljonflin. Endast sex av ligans lag har släppt in fler mål än vi, det kan väl ändå inte vara en slump?

Mr 47 % av alla mål är poppis i sitt hemland också.

Desperate seeking andra målskyttar än Robin van Persie: van Persie har hittills gjort 18 ligamål medan vår näst bäste målskytt är Walcott med sina 5. Det är alltså en skillnad på 14 mål mellan bästa och nästbästa målskytt och van Persie har gjort nästan hälften (47 %) av alla Arsenals mål den här säsongen. Om motståndarna inte visste det tidigare så vet de det nu: Stoppar du Robin van Persie, så stoppar du Arsenal. Vad vi än tycker om detta så ligger sanningen obekvämt nära just detta påstående.

Vi behöver fler målskyttar och vi behöver fler passningar till personer i skottläge. En förutsättning för att vara i rätt läge är konstant rörelse utan boll. Idag är vi så stillastående att ett försvarande lag inte direkt behöver vara Einsteins för att screena bort oss. Vi behöver dessutom ta enormt mycket fler skott och skjuta dessa på mål. Yttrar såväl som centrala mittfältare verkar har gjort bollduttandet till en konstart så till den milda grad att självaste Hleb framstår som avslutande. Fler spelare än RvP måste ta avslut och de måste göra det bättre än nuvarande försöksverksamhet.

Desperate seeking spelare som är bra nog för Arsenal: Vi har redan embryot till en grym centrallinje: Vi har i Szczesny en målvakt som, trots söndagens misstag, bara är i början av sina minst 10-12 år som målvakt på absoluta toppnivå. Vi har i Koscielny, Vermaelen och Mertesacker, tre mittbackar som jag anser håller för spel i en toppklubb. Vi har en defensiv mittfältare i Song som inte bara är bra defensiv utan allt mer börjar likna den box-to-box som är så svår att finna och vi har, i van Persie, inte bara en målskytt av yttersta världsklass, utan även en potentiell DB10 att förädla fram.

Förutom dessa så väntar vi in god framtid i Wilshere, AOC, Coquelin och kanske även Frimpong samt snar återkomst i Sagna och Gervinho. Till viss del kan säkert Santos höra till denna skara, men i övrigt är det tunt. För trots att jag gillar Rosicky, en gång i tiden räddades av Arsjavins anländande och såg en glimrande måltjuvshöst för Chamakh, så är vår trupp fylld av spelare som förvisso kan vara trevliga killar och habila EPL-spelare, men som inte på långa vägar är bra nog för ett topplag som Arsenal.

Med ett par undantag, finns det inte några spelare i Arsenal som jag direkt ogillar. Däremot är det uppenbart att vissa spelare i dagens Arsenal helt enkelt inte är bra nog. Kanske lovande och kanske med möjlighet att blomma ut till någonting stort. Men om det är ett storlag, ett CL-lag eller kanske till och med titelutmanare, och inte bara en prunkande plantskola vi skall vara, så har vi inte råd med denna typ av verksamhet.

Vi är så dåliga som vi är, till stor del på grund av att truppen helt enkelt är fylld av högst medelmåttiga spelare. Och då spelar Wengers storhet mindre roll. Att vi sedan har en trupp där 6-8 spelare ständigt är skadelistade hjälper oss inte heller. Vi saknar kompetens och kvalitativ bredd att hantera så många skadade spelare, när de som är satta att täcka upp för dessa är för dåliga.

Vi står nu i den skit vi själva ställt oss. Vi är parkerad i medelmåttlighetens mellangård. Om detta inte skall bli en återvändsgränd måste vi nu agera med kraft och vi måste agera nu. Ett antal viktiga spelarkontrakt står inför omförhandling och vi står i mitten av januarifönstrets vindar som ljuder kring andra klubbar men ännu inte kring vår. Vi har tretton dagar kvar innan vinterns transferfönster stänger och vi måste börja använda det sparkapital som finns i klubben innan det är för sent.

Jag har tidigare varit inne på vad som behövs inhandlas, intet av detta har skett. Nu är läget akut, nästan lika akut som efter 8-2-förlusten på Old Trafford i höstas och jag skall i nästa inlägg berätta vilka åtgärder som är nödvändiga.

Bilder från Flickr.com.  Arsenal-framåt av "gun 130"

och RvP i orange av "oerendhard1"

Vi vet alla läget just nu. Vi vet alla att vi står i smörja upp till knäna. Att vi lider av en infernalisk backlash och har fallit tillbaka i de synder som, under inledningen av säsongen, präglade oss. Vi har just gått igenom en matchperiod som sågs som vår ”lätta” period där vi skulle ha radat upp trepoängare mot svagare lag som, bland andra, Wolves, Fulham och Swansea och ni vet själva hur det gick med den saken.

Vårt återupprättande har tagit boom stopp och den fjärdeplats som ett tag såg ut att vara inom räckhåll är numera åter avlägsen. Och då har vi ändå inte satt upp några höga mål såsom ligavinst, fortsätta komma före spurs eller krävt kuppframgångar, vi har bara valt att lägga ribban just vid överlevnadsnivå. Och oavsett om du är olyckskorp eller inte, så kan vi nog enas om att vi för stunden ser ut att misslyckas även med, den lågt satta, målsättningen att förbli ett champions leaguelag. Av dessa orsaker har jag försökt identifiera ett antal så kallade förbättringsområden. För det finns mycket att peka på och det är bråttom. Tåget håller på att lämna perrongen och vi står med fastnitade fötter i densamma. Idag får du del 1, i morgon eller övermorgon kommer del 2. Nu kör vi.

Desperate seeking ett fungerande ytterbacksspel: Det går inte att komma ifrån. Vi har inget av denna varan just nu. Det ryktas att Sagna är på väg tillbaka och läget kan inte vara mer desperat än så här. Miquel har varit acceptabel men JD har absolut det inte. Den wengerska formen av totalfotboll som vi, enligt vissa uppgifter, fortfarande skall spela vilar på ett antal fundament. Rörliga och offensiva ytterbackar är ett av dessa. Utan fungerande ytterbacksspel blir vår offensiv ett ständigt runtsnurrande i pyttesmå cirklar av allt mindre rörelse och allt större grad av förutsägbarhet.

Visst kan vi hävda att ingen på något sätt hade kunnat förutse Sagnas skada. Men att Jenkinson, som gick från League One-tempo och League One-utmaningar rätt in i startelvan för spel vecka ut och vecka in i EPL och CL, skulle få förslitningssvårigheter av detta, är ju inte direkt hjärnkirurgi. Och visst hade vi kunnat hoppas på mindre otur när Santos spelas i en helt betydelselös match i Grekland och fullt logiskt blir långtidsskadad, men att Gibbs skulle spendera all sin vaken tid på rehablistan behövde du inte vara raketforskare för att kunna förutse.

Löser du inte problem så står du kvar med de problem du inte avvärjt. Och Wenger avvärjde inte ytterbacksproblemen och därför står vi utan fungerande ytterbacksspel. Att lita på Gibbs som en av två vänsterbackar i truppen är inget annat än naiv galenskap. Och att dessutom behöva använda en så nedkyld kille som forne superlöftet Johan Djourou, som för var match som spelas allt mer liknar en mangodoftande Squillaci, är bara ännu ett tecken på det obestånd vi just nu verkar i.

Rätt killar i rätt omklädningsrum.

Desperate seeking den totala oförmågan att förlika sig med förlust: Förr i världen var vi ett lag som vann. Gjorde vi första målet så stängde vi antingen matchen genom att göra ett till eller genom att ha den moderna världens mest ogenomträngliga soliditet som försvarsspel. Gjorde motståndarna första målet så var vi fortfarande det laget som skulle gå hem med segern, så var det bara. Vi stötte och blötte, nötte och översköljde motståndarna våg efter våg av självklarhet.

För på den tiden var det, oavsett ställning i matchen, också självklart att det var vi som skulle vinna den. En förlust fanns liksom aldrig på kartan. Och den självklarhet i detta fullständigt logiska scenario var i sig en ingrediens som gjorde förlusten än mer avlägsen och akademiskt hypotetisk. Så är det inte idag. Idag tappar vi matcher vi leder och idag har vi tappat allt vad vinnarkultur heter. Ingenting av det som då ”satt i väggarna” finns kvar. Därför är vi i desperat behov av vinnare som kan fylla oss med vinster och som kan forma om övriga i truppen till de självklara vinnare ett lag som vi, skall bestå av.

Desperate seeking kompetenta ytteranfallare: Om vi nu aspirerar på att vara ett topplag i en av Europas bästa ligor, så måste vi också ha yttrar som matchar dessa ambitioner. Idag har vi en. Förvisso ganska ojämn och fortfarande lite ljummen i avsluten, men vi har en. Och han är i Afrika. Den här texten hade kunnat heta Desperate seeking Theo, för var i hela friden är han någon stans? Han som kom som så enormt lovande, Englands nästa stora sak, snabb och med sinne för målet. Igår gjorde han förvisso ett av få mål, men i övrigt har han de senaste månaderna varit rakt igenom osynlig. Vart har han tagit vägen? Var sitter han och gömmer sig någonstans? Vad är han rädd för och har han över huvud taget en framtid i ett lag som aspirerar på att vara topp 10 i Europa?

Är du ett toppfyralag kan du inte spela med 10 man 65-70 minuter av varenda match du spelar. Du har inte råd att ha en snubbe som aldrig är ett reellt passningsalternativ, som aldrig utgör någon egentlig fara för motståndarna och som alltid gör samma förutsägbara och lättlästa rörelse. Vidare smärtar det mig enormt, men Arsjavin av idag är inte på något sätt den Arsjavin vi köpte för några år sedan. Om detta beror på att han idag är en sämre spelare eller på att han kontinuerligt misshandlats genom att få spela på fel position, bänkas eller obligatoriskt byts ut i 63.e, vet jag inte. Men han är inte heller en av tre nödvändigt dödliga vapen i en fungerande anfallstrio.

På samtliga tre anfallspositioner måste du ha spelare som kan utmana, som kan lura, som kan gäcka, sätta rädsla och som kan förbrylla våra motståndare. Du måste ha rörelse, idérikedom och en förmåga att dra isär och skapa luckor i motståndarförsvaret. Det har vi inte idag. Under senare tid har vi ungefär haft en och en halv, av tre möjliga, anfallare på planen. Och det är i den snälla och generösa bedömningen.

Ett problem, en lösning

Desperate seeking den gamle Wenger: Inte den ålderstigne, grinige och trötte. Inte den till åren komna mannen som nu sitter vaggandes i någon form av dunsovsäck. Inte den, utan den Wenger vi hade förr i tiden. Han som inte bara var på gränsen till sjukligt driven av att vinna, utan ständigt såg varje läckande lucka, varje potentiell förbättring och som ständigt förändrade till det bättre.

Idag har vi en Wenger som, oavsett om det är i en eventuellt snålande styrelse eller ägares strama tyglar, handlar jordnötter som föda. Förr i världen vandrade han med den streetsmarte Darren Dein som kunde kompensera Wengers något idealistiska världsbild, idag går han ensam. Ensam mot den moderna fotbollen, ensam mot världen och ensam rakt ned i fördärvet.

Jag vet att Wenger brände sig på ett par dyra spelaraffärer som aldrig blev något annat än fiasko, jag vet att han inte köper stjärnor utan skapar dem och för detta vackra älskar jag honom. Men vi har idag inte tid. Vi hinner inte vänta in AOC, Wilshere, Frimpong eller för den delen Ramsey. Idag gör Dirty Harry borta i N17 de smarta transfer-hit and runs som Wenger tidigare gjorde, medan vi står och letar efter fickorna i vår egen sovsäck. Vi kan ha hur mycket talanger på gång, men om de inte får utvecklas i god jord kommer deras utveckling inte bli god. Och vi har inte tid att vänta på kommande utveckling för när den väl kommer, kan det vara för sent.

To be continued…

Bilder från Flickr.com:  Älsklingarna Keown och Parlour av

"O2UK Official" och Wenger i kampingtagen av

"Catalan Bola Photo Gallery"

Nu skall våra krigare till fotbollsatleter plocka fram pass, pesetas och p-piller för att lämna England och bege sig till grannlandet Wales. Väl där skall de angöra ligans näst minsta arena, nämligen Swansea Citys The Liberty Stadium. Swansea har varit hemmahörande på Liberty Stadium sedan sommaren –05, då de lämnade den gamla Vetch Field för moderniteter och komfort.

Hur Liberty Stadium är att spela på vet jag, som vanligt, väldigt lite om. De som besökt den utrycker oftast att det är den är ganska charmig för att vara en så kallad modern arena. Annat lär det ha varit på gamla The Vetch. Den lär inte allena varit snäll, mysig och gästvänlig, varken för spelare eller för besökande publik. För när marken, 1912, köptes loss från Swansea Gaslight Company, för att göras om till fotbollsarena gick arbetet så tillväga att läktare restes medan spelplanens betonggolv, på grund av rådande ekonomiska omständligheter, fick behållas. Grrr, inga mjuka papper för den tuffa skiten där inte. Och om inte annat så måste denna betongplan ha haft en danande effekt för dagens bolltrillare och man nästan drömmer om att få se killar som Steve G, Christiano Ronaldo eller varför inte random barcaspelare få idka sitt levebröd under sådana förutsättningar.

Dessa funderingar är dock historia och när säsongen 11-12 nu har vänt, kan Swansea se på sig själva med respekt. Ett kreativt och bollvårdande spel matchat med en tolfteplats i tabellen kunder verkligen vara sämre. Men sämre måste det ändå bli för dem, när de nu på söndag eftermiddag får besök av världens vackraste klubb, nämligen Arsenal. Ett Arsenal som även de/vi varit med om lite berg och dal baneliknande förstahalva av säsongen. Kass start blev spikrakt uppåt, som nu tyvärr planat ut och nästan krökts nedåt. Så får det inte vara utan återkrökning till det uppåtriktade är vad som gäller. Om inte annat för att boosta oss inför nästa helg.

Watfords gamla skyttekung Danny Graham har gjort flest Swanseamål i år, men även den gamle chelseajunioren Scott Sinclair har visat framfötterna målmässigt. Den du, och Arsène Wenger, bör hålla ett vakande öga på är dock lagets vänsterback, Neil Taylor, som gjort den långa vandringen från shittys juniorlag, via det walesiska conferencelaget Wrexham till Swansea och det walesiska landslaget.

För om vi nu kan enas om att Arsenal har problem på vänsterbacksplatsen, så kan Neil Taylor vara lösningen. En så kallat modern ytterback, men offensiva kvalitéer men även med en dokumenterad defensiv styrka. Ung och fortfarande utvecklingsbar borde han vara något i Wengers smak. Med ett kontrakt som går ut sommaren 2015 och redan EPL-van öbo, beräknas han dock ha ett marknadsvärde på ungefär £ 6,5 miljoner, vilket kan bli en käpp i ett eventuellt transferhjul.

Vilken Arsenalsspelare som kommer få tampas med Taylors moderna ytterbacksspel på söndag, är tämligen oklart. Det snackas om att Mertesacker, tillsammans med Rosicky, är sjuk, Coquelin är som ni vet skadad och Djourou tillbaka från avstängning. Detta medan högerkantens mer offensiva del brukar abonneras av en TW14 som är allt annat än på G. Både JD och TW har varit enormt matta senaste månaderna varför jag åtgår ifrån att de kranka tillfrisknar rekordsnabbt och vill se följande startelva:

Szczesny
Yennaris – Koscielny – PM4 – Miquel
Song – Arteta – Rosicky
AOC – Kung Persie – Arsjavin

På bänken sitter Henry och myser bredvid, för inhopp redo killar så som, Benayoun och Ramsey. Men så många andra potentiella matchdeltagare finns det inte att tillgå just nu. TW14 får väl som vanligt spela, men annars är det ganska tomt. Chamakh och Gervinho är på väg till ACoN, Park verkar inte vara värvad till a-laget medan Squillaci har fått på tok för mycket speltid för att framstå som säljbar.

Nu möter vi återigen en nykomling, ett Swansea vi senast besegrade endast tack vare en tavla från en annars stensäker Vorm. Ett Swansea som på de senaste sex matcherna bara tagit en poäng mindre än vi och som inte bara kommer bli en svår nöt att knäcka, utan också är en rakt igenom nödvändig nöt att knäcka. Dels eftersom vi, klantade till det rejält för oss när vi skulle gå igenom vår ”lätta” ligamatchsvit, men också för att vi verkligen behöver ett riktigt positivt besked inför nästa veckas match mot manu. Kan man säga att ligan är på väg in i ett kritiskt läge för oss, så är det läget nu och de kommande veckorna. Låt oss hoppas på att Henry talat förstånd och återinfört vinnandets självklara nödvändighet i truppen. För det kommer sannerligen behövas.

Kollegan Kicken var inne på ämnet igår och jag vet hur extremt oskönt det kan kännas att tala än mer om det. Att det är som att ta en hammare och slå sig själv i huvudet nio gånger för att försöka finna glädje i att inte slå en tionde. Men jag känner ändå att jag måste göra detta. För oavsett vilka högst osköna känslor som väcks inom oss, så är det ofrånkomligt. Vi står där vi står och vi står med en Robin van Persie som sitter på ett snart utgående kontrakt. Vi börjar närma oss det avskräckande och fullständigt vidriga läget, det som numera går under namnet Läge Nasri.

Av den anledningen vill jag sätta de båda i jämförelse, eller snarare sätta Robin i jämförelse med Samir. Vi vet ju alla att Samir gick den väg som så många andra spelare i klubben gått. Den där du skrattar hela vägen till banken men spenderar övrig tid antingen på avbytarbänken, på lån eller i begynnande glömska.

Skönt med killar som vågar visa känslor.

Bakgrund:
RvP: Uppfostrad av en konstnärsfader och en moder som verkade som artist, får man anta att Robin kanske haft en mer kulturellt präglad barndom än vad som är vanligt bland fotbollsspelare. Dock tog hans fotbollsintresse tidigt över och runt om på webben finns det gott om bilder på en Robin i tidiga tonåren iklädd Arsenaltröja med JVC på bröstet. Detta måste tolkas som ett uttryck för synnerligen god smak, alternativt ett ytterst väl genomfört föräldraskap. Under tiden i Feyenoord och Excelsior uttalade Robin vid flertalet tillfällen sina sympatier för Arsenal och den fotboll klubben spelade under Wengers ledning.

När Robin, försommaren –04, kom till Arsenal gjorde han det i sällskap av ett rykte att vara något av en bråkstake. Han hade i Feyenoord, av tränare Bert van Marwijk, blivit förvisad till spel i reservlaget. Detta eftersom hans uppförande ansågs omöjliggöra fortsatt spel i klubbens representationslag. Det hade, enligt van Marwijk, varit bristande engagemang, dåligt kroppsspråk och bristande förmåga att underkasta sig tränarens regler. Vad Wenger anser i sakfrågan, vet vi dock inte.

Det såg ju bra ut i början. Eller?

Nasri: Född av andra generationens algeriska invandrare, växte Samir upp i en förort till Marseille. Hans moder tog hand om Samir och hans tre syskon medan fadern arbetade som busschaufför fram till att han senare blev sonens personlige manager. Liksom RvP började Nasri tidigt ägna sitt liv åt fotbollen och nio år gammal lämnade han hemmet för att bli en del av Olympiques akademi i Bastide.

Under sina år i klubben utvecklades Nasri något enormt och gjorde den 12 september -04, endast 17 år gammal, debut i a-laget. Efter smått succéartad tid i den i övrigt något turbulenta klubben, skrev Nasri i maj –08 på en kontraktsförlängning som band honom till klubben fram till sommaren -12. Av denna orsak höjdes många ögonbryn när han, bara två månader senare, skev på ett fyraårskontrakt med Arsenal.

Prestation och betydelse för laget
RvP: När RvP kom till laget konkurrerade han inte bara med Dennis Bergkamp och TH14, utan även med den just inköpte, och avsevärt dyrare, Jose Reyes. Adebayors anländande i januari –06 tillsammans med RvP´s ständigt återkommande skadeproblem hämmade hans utveckling i klubben rejält. När Bergkamp, Henry, Reyes och sedan även Adebayor lämnade klubben stod RvP kvar med en avsevärt ökad ansvarsbörda.

Mellan perioderna av skadefrånvaro kunde vi se hans enorma potential. Och nu, när han sedan senhösten –10, väl har hållit sig hel, har han visat hur enormt viktig han är för laget. När vi under rådande säsongs inledning var hur dåliga som helst var det på många sätt hans mål som räddade oss och som vände den då oerhört negativa trend vi var inne i till den idag mer positiva. Han var som bäst när Arsenal som lag presterade som sämst, när vi behövde honom som mest och drar fortfarande ett enormt tungt lass.

Robin van Persie -He scores when he wants.

Nasri: Den 16:e augusti –08 gjorde Nasri ligadebut för klubben och i samma match gjorde han även sitt första mål. En debutsäsong som lovade gott följdes upp av en tre månaders skadefrånvaro, där han inte var i spel förrän sent i oktober -09. Väl tillbaka lyckades han dock knåpa fem mål och lika många assist på sina 34 matcher.

Hösten –10 var Nasri, liksom resten av laget, rakt igenom stekhet. Han dribblade sig genom Champions Leagues gruppspel på samma sätt som han förlöjligade försvarsspelare i ligan. Under hösten var han nästa stora sak och han snackade vitt och brett om att Arsenal också var nästa stora lag, varför han absolut ämnade skiva på nytt kontrakt. När laget under våren kroknade var Nasri ej heller att känna igen. Borta var dribblingarna, borta var de otagbara skotten och borta var framför allt de målgivande passningarna. Så när Arsenal, våren –11, var bedrövliga och behövde någon som räddade klubbens fall, var Narsi som absolut sämst.

Klart killen deppade.

Attraktionskraft för andra lag och potentiella köpare:
RvP: Robins attraktionskraft för andra lag är svår att bortse ifrån, men frågan är vilka presumtiva köpare som egentligen ligger och lurar i vassen. Jag har, med tanke på hans uttalade klubbsympatier, svårt att se van Persie i någon annan brittisk klubb och varken holländska eller franska ligan känns som ett steg upp för honom.

Robins barndoms andralag, den blårödrandiga klubben från Spanien, verkar förvisso hugga på allt som har två ben och heter Arsenal, men frågan är vilken funktion Robin skulle kunna tänkas ha i den klubben. Den spanska ligans bästa lag, Real Madrid, borde även de vara hur sugna som helst, men de har vad de behöver på den positionen och bänken bredvid Mourinho är kanske inte så lockande för en kille som är van att få spela så fort han är fisk. Italienska Inter skulle absolut kunna vara en tänkbar nästa destination för Robin, men man undrar hur mycket den ligan, med dess inneboende komplexitet, lockar en kille som van Persie. Kvar står tyska ligan och till viss del även något storsatsande franskt lag, berikat med nya och härliga oljepengar, men frågan är hur sugen han är på dessa alternativ. Jag kan så klart ha fel, man jag tror inte så mycket.

Nasri: När Nasri tystnade om kontraktsförlängning gick staden Manchesters samlade mängd storfinanser igång på alla cylindrar. Till slut gick Mancini till och med ut och sade att han hade allt, men saknade en pusselbit och att stora stygga Spelarens Dåvarande Lag, höll på att beröva honom på hans berättigade del, vilket uppenbart var Nasri. Så 25 miljoner pund bytte ägare och 25 miljoner pund för en kille som bara spelat en handfull matcher för sin nya klubb och mestadels suttit på avbytarbänken, kan inte anses vara kattskit.

Den här kramen vill vi aldrig behöva se igen.

Summering:
Robin van Persie är allt det som Samir Nasri aldrig var. Där Nasri dansade en sommar, eller snarare en höst, i medgångens sus och dus, men slaknade när resterande lag behövde kraft, där bär van Persie tilltufsade medspelare på sina axlar. Där Nasri glänst med vackra dribblingar, men knappt slagit en assisterande målpass, där dundrar van Persie in historiskt många mål växlat med öppnade framspelningar till medspelare.

Där Nasri, under sin tid i klubben, var under ett kontrakt och sedan stack, där har Robin sakta men säkert utvecklats till en världsspelare men också till en lagkapten, en ledare och härförare. Det kan inte med ord beskrivas hur viktigt ett nytt kontrakt med van Persies signatur är. Han är inte bara bästa målskytt, bästa spelare och lagkapten för laget. Han är också symbol för det Arsenal som går igenom svåra stunder, härdas och kommer stärkt ur dem.

Om Arsenals behov av att få Nasri att stanna, sommaren 2011, var 60-65 %, så slår RvP 100%-gränsen med råga. Han får inte låtas lämna. Han skall ges ett blankt kontrakt att själv fylla i sin lön på, att läggas på bredvid önskelistan över nyförvärv han vill se i klubben, att skicka vidare till styrelsen. Och detta pronto.

Bilder från Bildbyrån.

För några månader sedan var jag i Brighton och tittade på fotboll. Brighton & Hove Albion hade, efter år av hemlöshet, förvisning till Gillingham och tid på ocharmig friidrottsanläggning, just fått sin nya hemmaarena The Amex Stadium, belägen i den lilla universitetsförorten Falmer. Och East Sussex kändes som ett ganska rätt ställe att spendera en fredagskväll i slutet av september på. Tack vare våra vänner på The Southern Railway blev dock resan London – Brighton tur och retur inte alls de ca två timmarna, utan bjussade på en total restid på dryga åtta timmar.

Det var någon j-kla tunnel som hade börjat stöka och detta fick de inte ordning på varför en herrans massa byten och omvägar tog oss till och sedan ifrån Amex Stadium. Efter matchen var det mjölkpallståg och lokal bussar som långsamt, långsamt förde oss åter till London. Under en sträcka, vilken minns jag inte, sattes åtta – tio ersättningsbussar in och i en av dessa hamnade mitt ressällskap tillsammans med en del av Leeds Londonfalang. Detta sällskap skänkte oss stor tröst med deras, förvisso ganska berusade men även, oerhört upplyftande sånger. När busschauffören körde vilse och i stället för planerad destination, hamnade utanför den lokala pubben, bytte Leedsfansen ut ”We always got shit reff”, mot ”We always got shit bus” och när samme chaufför körde ned ett stoppljus sjöng de ”It used to be a red-light”. Men de besjöng även sina allt annat än vackra andraställ, med insiktsfull kärlek, genom att, till klassikern och den nya RvP-sångens melodi, sjunga: ”We’re Leeds United, we glow in the dark”.

Leeds on the road. Bild från Flickr: "somegeekintn"

I går kväll var dessa, i mörkret lysande, Leeds United på besök hos oss på Ashburton Grove och de var det i sällskap av en oerhörd mängd nostalgiskt skimmer. The FA-cup, Dirty Leeds och en återvändande Thierry Henry på Arsenals bänk. Sämre kunde man ha det och sämre kunde det blir. För då Leeds stod upp bra, parkerade bussen och lät Arsenal rulla runt så spenderade Arsenal nästan hela första halvlek med att just rulla runt. Förutom då Arsenal själva backade hem och Leeds promenerade boll, under en period.

Under första halvlek visade Arsjavin att han, egentligen, är så oerhört överlägsen sitt motstånd, men fick ändå ut ganska lite av denna egentliga överlägsenhet. Vi passade på att bli av med ännu en vikarierande ytterback, då den piggt startande Coquelin tog sig för baksidan låret. Chamakh visade ständigt hur iskall han är medan AOC visade varför så många av oss ser så ljus framtid i honom. Ramsey var pigg och sökte ytor på kanterna vilket skapade viss dynamik, men eftersom vi fortfarande spelar ett spel som bygger på Cesc Fabregas närvaro blev det som det blev. Inte mycket. Och nästan inga skott. Alls.

I andra halvlek fortsatte lunken, men periodvis i ett något högre tempo. Det kändes småtrevligt och ganska säkert men oerhört jämngrått. En sorts lunk i tät dimma eller någon form av nattlig vandring i obelyst terräng. Sedan slog matchuret 68 minuter, AOC byttes ut till förmån för den endimensionelle karikatyren Walcott, men framför allt fick den afrikanske snögubben Chamakh ge plats för Thierry Henry och plötsligt badade hela AG i ljus. Plötsligt kändes det varmt, plötsligt slog livets puls och plötsligt bultade hela norra London. Plötsligt var han tillbaka, plötsligt var vi tillbaka och plötsligt vart det ljus.

Fullt logiskt var det vår så kallade defensive mittfältare, Song, som hade förmågan att se den potentiella löpningen, slå det öppnade passet och finna den väntande Henry. Och så välregisserat så smög han sig in från den klassiska vänstra delen av straffområdet och slog en lätt bredsida i det bortre hörnet. Som så många gånger förr. Och som så många gånger för så skimrade han. Som en frälsares krans, som ett ljus i det annars jämngråa.

Eftersom man är som ett litet barn på julafton så sätter jag inga betyg, jo kanske ett. Det blir däremot skriftliga omdömen. Varsågoda.

Szczesny: Tämligen arbetslös i första, men fick lite mer i andra. Om man bortser från en snedspark som höll på att ställa till det, så var han fortsatt stabil, på rätt ställe och med pigga reflexer. Räddade fuskande medspelare (mer om det senare) vid ett par tillfällen.

Coquelin: Ajajaj, stånkade jag när han vankade ut. För Coquelin startade bra och lovade som vanligt gott. Nu får vi i stället vänta in rehabplanen. Inte kul.

Squillaci: Tämligen osynlig bortsett från när han, i 5:e – 6:e matchminuten, gav bort bollen till motståndare och när han i ca 80:e lät bli att markera. Räddades av målvakten och visar ingen som helst kvalité som skulle locka andra lag att köpa honom. Tyvärr.

Koscielny: Täckte även han upp för sin sämre mittbackspartner och var överlag riktigt stabil. Han var brytningssäker och tog en del offensiva initiativ när mittfältet körde fast.

Miquel: Ja, men det var väl inte så illa? Fann sig väl med Arsjavin och kan mycket väl ha vänsterbacksplatsen till Santos återvänder. Lätt bli att gå på Leedsspelarnas fuskförsök och verkade stundtals nästan rutinerad.

Song: Lite småseg i första halvlek, tappade en del närkamper man inte är van att se honom tappa, men så slog han det där passet. Och då förstår man vilken diamant han är denne Song. Vilken stundtals oslipad ädelsten vi i honom innehar. Det är inte alltid han syns, det är inte alltid man tror att han är med i matchen, men så tar han ett steg framåt och markerar sin närvaro. Och då vet man.

Arteta: Lite som Song i första halvlek. Var dock ofta på rätt ställe vid rätt tillfälle, men ligger i mitt tycke allt för långt ned. Är ofta bredvid eller till och med bakom Song vilket jag tycker är resursslöseri. Borde skjuta enormt mycket mer än han gjorde. Samt träna på att slå hörnor…

Ramsey: Ja, men han kan nog bli bra. Slog förvisso ett antal indian-passningar i första halvlek och hade så förtvivlat svårt med sistapasset in i straffområdet, men fann ytor på kanterna och samspelade bra med både AOC och Arsjavin. Med idogt tränande och lämpligt matchande mot lite svagare motstånd kan han säkert bli en startspelare för ett topp 4-lag. Om ett par år eller så, är han säkert där.

Arsjavin: Som jag skrev tidigare så var han totalt överlägsen sin ytterback och mittback. Trots detta fick han inte ut så mycket. Skjuter i princip aldrig längre och när han väl gör det så bonkar han bara på utan den tidigare så utmärkande, smått kliniska, förmågan. Visar att han har så enormt mycket i sig men får liksom inte till det. Det är som om han är inlindad i en fuktig grå filt och aldrig riktigt verkar hitta ur den där småunkna lukten av disktrasa.

Chamakh: Helt iskall, matchen igenom. Osynlig, stationär och utan förmåga att göra någonting av bollen när han får den. Fjärran från den Chamakh som under debuthösten stod på rätt ställe, tog rätt fight och fick de billiga målen, men en riktig målskytts självklarhet. Inte ens fuktig, bara insnöad.

AOC: Kanske går jag i den klassiska Arsenal-fällan här, men den här killen är på riktigt. Under sina 68 minuter på planen presterade han mer än Walcott gjort de senaste sex månaderna. När han togs ut så dog också högerkanten helt. En av få som tog skott och sökte sig, så underbart och så efterlängtat, in i banan när han fick bollen och inte alls det ständiga högerutsida om backen, som vi annars är vana vid när TW14 spelar. Mer AOC i Arsenals startelva!

He's Thierry Henry. He glows in the dark. Bild från Bildbyrån.

Yennaris gjorde ett helt okej inhopp och inte alls bort sig. Om TW14´s absoluta styrka är hans snabbhet så har han jätteproblem, för varenda gång han fick bollen så stannade han upp och verkade vänta på bättre tider som aldrig verkar komma till honom. Däremot:

Thierry Henry: Betyg: 14 av 12 möjliga. Sådan kraft, sådan närvaro och sådan markör. Tidigare oroade jag mig för att Wenger var så desperat och tvungen att låna in en gamma farbror, nu oroar jag mig mest för att han skall tillbaka till New York i februari. För visst är han kanske inte den han var under sin prime, inte ens den han var när han lämnade oss. Men det han är idag och det han gav oss igår, det räcker gott. För som han lyste upp vår skuggbeslöjade tillvaro.

Först vill jag säga hej och hälsa dig välkommen tillbaka till D&M-bloggen. Sedan vill jag passa på att göra detsamma till mig själv. För de senaste dagarna, ja nästan sedan vi torskade mot Fulham, har jag varit helt väck. Knallförkyld eller med någon form av influensa som fokuserade på att ge mig feber och ont i halsen. Bland annat. Kanske någon form av somatisering, någon form av förkroppsligande av det lidande som Fullhammatchen i synnerhet och följandet av Arsenal i allmänhet, tydligen bringar.

Så jag har mest legat i sängen eller i soffan och haft en smartphone som enda länk till det verkliga livet (läs: fotboll, Arsenal etc. ) vilket inneburit att inget skrivande har kunnat komma till stånd. Nu ser jag att både Kicken och peripetie skött detta klanderfritt varför min frånvaro inte bringat er några själsliga svårigheter. Men det är ändå lite comeback-känsla denna måndagsmorgon. Men då snackar vi egentligen inte min från sjuksängen. Nej, vi talar om en helt annan.

För ikväll tar Arsenal emot Leeds United i FA-kuppens tredje omgång, och vi gör det med Thierry Henry truppen. Så mycket legendarisk storhet i en och samma mening. Så många storhetstider samlade i bara några ord. Som ett möte med en efterlängtad exflickvän eller som en länge eftersökt och äntligen upphittad favoritskiva. Som ett Deja Vu. En sådan klassiker, en sådan monomental storhetsreferens. Och så mycket potentiell nostalgi…

Men jag är inte den som är den. Nej, jag utgår ifrån att vi nöter ned Leeds och att vi gör det med bra spelare som antingen fått för lite speltid eller spelare som fått på tok för lite speltid till förmån för sämre. Nu har mästerskytten RvP fått välbehövlig ledighet och skadesituationen i backlinjen ser ju ut som ni alla känner till, men i övrigt är vi som vi numera vant oss vid att vara. Smala upptill och nedtill samt lite jämntjocka på mitten.

Då Mannone är utlånad och Fabianski fortfarande skadad måste självklart Szczesny få stå i mål. Backlinjen kan inte bestå av annat än Coquelin, PM4, Koscielny och Miquel. Jag hoppas att Arsjavin får spela på sin rätta position, att AOC får starta och att Benayoun får göra detsamma. Mellan Park och Chamakh skulle jag nog, med tanke på att den senare sticker till ACoN välja den förstnämnde och jag hoppas att TH14/TH12 får jogga in i 70:e minuten för att spela av en redan vunnen match.

För i tider som dessa, när vi gläds, eller över huvud taget bryr oss, över ett feldömt rött kort tilldelat shittys lagkapten och när ligan numera bara handlar om att ta den livlina som 4:e platsen innebär, kan denna kupp bli våra smala lycka. För att vara Arsenal nu för tiden är som det är att vara medelålders man. Smalt upp- och nedtill och jämntjockt på mitten. Ett Deja Vu om något. Up you Gunners!