Davidsson & Mannen

Tänk er ett stadshotell i vilken svensk småstad som helst, en pulserande storstads ljusskygga nattklubb eller vilken Danmarks- eller Finlandsfärjas förförande tingeltangel som helst. Tänk er att klockan för länge sedan passerat midnatt, att den så smått börjar närma sig stängningsdags, låt oss säga 03.00, och tänk er att det subtilt sociala smörjmedel, som en salongsberusning kan innebära, för länge sedan övergått till en stadig och rejält hederlig lördagsfylla.

Barens ljudnivå är högre och nyanserna i konversationerna färre. Gesterna är större och de tidigare i varje fall diskret närvarande, hämningarna lyser nu allt mer med sin frånvaro och är snart bara blott historia. Det som tidigare var kastade blickar och besvarade leenden är nu ett sammelsurium av islängda relationella ankaren. De mellanmänskliga kontaktytorna putsas i ett allt mer rasande tempo och de stackare som ännu inte försäkrat sig om fångst, inhöljs i ett allt mer påträngande skimmer av annalkande brådska.

I takt med klockans obevekliga nedräkning höjs alkoholhalten i blodet och i sällskap av desperationens viglande ombud leds vi nu in i nattens avslutande fas. Grisjakten. Nu är kraven inte längre så höga, insatserna lägre och oddsen både avsevärt bättre och för rejält somliga sämre. Vissa siktar in sig på en högst temporär kontakt av det erotiska slaget medan andra tänker långsiktligt och satsar på emotionellt baserad samvaro. Det börjar nu bli rejält dj-kla bråttom och det huggs i princip på allt som kommer i ens väg. Nu skall driftlivets segerkrans försegla kvällen och garantera förhöjd status vid kommande måndags alla avrapporteringar. Och stackars den arme sate som tvingas göra vandringen hem, genom snårblåstens höstnatt, i singularisens golgataform. 

Precis då och precis där står fotbollsklubben Arsenal just idag, just nu. Månaderna i transferfönstrets nedräkning har övergått i dagar som nu snart bara är timmar. Klubbar som handlat färdigt tidigt i fönstret, sitter lugnt i baren och betraktar överseende spektaklet, medan de som spelat 0-0 i sina inledande matcher allt mer utsöndrar lättigenkännliga pustar av den bekanta odören desperation. De irrar mellan dansgolven i ett allt mer planlöst mönster, messar den ena och råkar liksom krocka in i den andra. Klockan slår, dagarna går. Idag är det torsdag och vi börjar med raska steg närma oss detta transferfönsters absoluta grisjakt.

Kontrakt skall slutas kring såväl varaktiga som högst kortsiktliga relationer. Muskler skall pumpas upp, konkurrenter skall skrämmas på flykt och ropen av lock och pock blir allt mer påtagliga för var sekund som går. Somliga kör med rent spel och låter sanningen tala för sig, andra slår på stora trumman och lovar guld och gröna skogar, digra titelchanser och en rikligt mysig frukost av delande att konfirmera alliansen med. De olika parterna låter spelet föra dem vidare i den outtalade förhandlingen och trevar allt mer intensivt efter en förslutning.

Wenger, Gazidis och gänget rullar konjaken i sina kupor. De lutar sig bakåt, låter pallen gunga och låter armbågarna ta stöd mot bardisken. Deras blickar går över fältet av fotbollsspelare möjliga att få till klubben och de är visa av erfarenhet kyliga att sitta still, hålla på hanen och vänta ut sina motspelare, ännu en liten stund.

Tick-tack och klirr i glasen, tiden rinner som oljemiljoner mellan fingrarna och snart skall bluffar synas och korten läggas på bordet. Alldeles strax tänds lamporna i taket och då kan det redan vara allt för sent. Kommer de ärrade herrarna vid baren att lyckas, kommer de att landa det eller de önskade objekten? Kommer de, nästa veckas inledning, att kunna stoltsera med det där klassiska leendet som bara en väl utförd grisjakt kan ge? Vem vet? Vi kan bara höja våra glas, lägga en hand på vår egna erövrings lår och önska dem god jakt. Kom igen nu, herrar, in och grisa. 

Nu är det, äntligen, måndag sista veckan i augusti. Först vill jag be om ursäkt för att det inte producerades någon Headmaster Ritual i går eftermiddag. Orsaken till det är att vi nu är ungefär två veckor, efter skolstart in i hösten, varför ungefär 75 % av alla Sveriges skolbarnsföräldrar antingen just har varit förkyld och febrig, just skall bli förkyld och febrig eller just nu är förkyld och febrig. Själv tillhör jag den sista kategorin varför jag under gårdagen låg i sängen med datorn på bröstet, med en halvt urdrucken folköl bredvid mig och verkligen försökte få feeling, men inte var i stånd att producera varken text eller adekvata betyg.

Dock kan helgens resultat fungera som ett ypperligt startblock till denna just påbörjade vecka, denna transferfönstrets sista vecka av öppet spelarfladdrande. För efter två omgångar har Arsenal, med två matcher mot förmodade mittenlag, redan tappat fyra poäng på täten. Vi har spelat fyra halvlekar, hållit lakanen rena och gjort totalt noll mål. Försvaret har, om det nu kan anses ha sats på prov, fungerat bra, anfallsspelet varit, i bästa fall, fesljumet och den fungerande rollfördelningen på mittfältet har helt lyst med sin frånvaro.

Med dessa upplevelser i ryggen skall vi gå in i transferfönstrets sista vecka med öppna ögon, kloka nog att inse läget och se över medlen för att göra någonting åt situationen. Förra året hade vi förnedringen på Old Trafford som katalysator, denna säsong har vi dessa två 0-0-matcher. Visst har vi fått in den underbara Cazorla, men vi är ännu långt från i hamn. Min bild av läget ser ut som följer:

Målvakterna:
Visst hade vi gärna sett en Schwarzer eller en Sörensen i målet i går, men nu har både Mannone och Fabianski valt att stanna i truppen och så länge ingen av dem rör på sig har vi acceptabel back-up till den givne Szczesny. 

Backlinjen:
Wenger har skickat Bartley till Swansea men ännu inte lyckats göra sig av med Squillaci. Vi är, i nuläget, en lättare skada ifrån att möta foolen på Anfield med Djourou i backlinjen, men jag känner mig detta till trots inte helt panikslagen inför läget. För Gibbs har ju börjat säsongen hur bra som helst, Jenkinson har stretat emot helt acceptabelt på sin kant och Miquel är för mig ett enormt mycket bättre alternativ, än ovan nämnda fepplande fransman, som femte mittbacksalternativ.

Mittfält:
Om Wenger nu hävdat att vi har nio mittfältare aktuella för de tre platserna, måste han uppenbarligen ha räknat både Coquelin och Lansbury dubbelt. För med Rosicky och Wilshere frånvarande med skador minst september ut och med Song utflugen till nepotismens urmoder, så har Arsenal, i Arteta och Cazorla,  bara  två etablerade mittfältare och ett gäng utfyllnadsspelare att rotera med.

Exempelvis har nu Diaby förvisso hållit sig hel i hela två matcher, men har ändå varit rakt igenom bedrövlig i båda dessa. Han har inte tagit något som helst defensivt ansvar och överlämnat allt detta till en klart hämmad Arteta som tyngts ned i Songs gamla funktion. I spelet med boll har Diaby fortsatt att, sin vana trogen, sänka tempot, drälla med bollen och mot Stoke slog han bort nästan en tredjedel av passningarna. Är Diaby verkligen den killen som, skadad eller inte skadad, skall bli vårt mittfältsblock, en öppnande kreatör eller vårt box-to-box-mittfältsnav? Är det en sådan spelare som skall axla någons fallna mantel? Innebär hans comeback att vi har vad vi behöver och således inte behöver handla?

Anfallet:
Gör ditt lag, på två matcher mot lag som skall ligga i ligans mitt, totalt noll mål, så fungerar inte ditt anfallsspel. Att utifrån detta döma ut anfallsspelarna är dock ett både långt och felaktigt steg att ta. Wenger har valt att ersätta en skyttekung med två nykomlingar vilka förvisso både varit skyttekungar i sina tidigare liv/ligor, men oavsett är just nykomlingar i ligan.

Både Gioud och Podolski behöver mer tid och en inslussning som inte står och vinglar på randen till akutläget. Men nu är det som det är, Wenger eller de styrande i klubben, har valt att jobba som det gjort och anfallsspelet blir, fult logiskt, drabbat av detta. Att varken Chamakh, Park eller Arsjavin fanns med på bänken mot Stoke skulle kunna indikera att ingen av dessa finns med i Wengers framtidsplaner, varför anfallsbesättningen inte bara kvalitativt, utan även kvantitativt, ser ut att behöva få en del uppmärksamhet av klubbledningen.

Lösning:
Vi behöver två, alternativt tre nya spelare. En renodlat defensiv mittfältare eller en som kan fungera som Song gjorde för några säsonger sedan. En box-to-box-mittfältare att avlasta Arteta och en etablerad anfallsspelare som kan få igång målgörandet.

Det har ryktats om M’Vila, om Capoue från Toulouse och nu senast från Newcastles Tioté. Jag skulle bli själaglad för vilken som helst av dessa, även om den sistnämnde inte bara har ACoN i vinter utan även en viss skadehistorik som skuggar hans spelarprofil. Visst kan Arteta spela DM light och visst är Coquelin lovande, men Arteta behövs bakom mittfältsspetsen och Coquelin får inte bli ännu en symbol för Wengers övertro till unga och lovande spelare, att sätta före etablerade.

När Sahin ryktades till oss, gick jag upp i brygga av gammal bortträngd Arsenal a la Wengers tidiga år i klubben-feeling. Sedan gick hans agent bananas och körde igång foolsen vilka förvisso fick en grymt lovande spelare att ha i sin klubb denna säsong, men även en av fotbollshistoriens sämsta dealar. Real Madrid måste stå där och fnittra smått chockade, med ett så tillgängligt farmarlag som betalar hutlösa pengar för att utbilda deras spelare.

Dock anser jag fortfarande att en Sahintyp hade varit drömmen, som komplement till truppen. Inte en av de två nödvändiga värvningarna, som vi bara måste göra denna vecka, men som ett härligt kryddande till en ljuvlig truppanrättning.

Arsenals måltorka har fått internet att gunga av rykten och önskningar om köp av än den ene storspelaren efter den andre. Många vill ha in en etablerad striker och kräver att Wenger skall tömma sin spargris för namn som Llorente och Falcao. Är det rimligt att ta in ännu en spelare som skall aspirera på den enda strikerpositionen vi har, i vårat 4-3-3?

Om vi i stället funderar på spelare som inte bara kan fungera som central striker, på mer mångfacetterade spelare, som kan vara alternativ på flera positioner, vad ser vi då? Mångsidig, erfaren och van att göra många mål i en stor liga, tja...?

Jag vet ju en kille som gjorde 17 mål och 7 assist under sin senaste säsong i Premier League. Som kan fungera som striker, som ytter och som spets bakom anfallstrion, men inte skulle stå i vägen för någon enskild spelares utveckling. Som har lämnat in en transferförfrågan till sin nuvarande klubb och dessutom uttryckt önskan om att få spela Champions League. Tja… vem kan det vara, Wenger?

Slutsats och inköpslista:
1: Defensiv mittfältare. Vem som helst av ovan tre nämnda men ett litet plus från min sida för den etablerade landslagsspelaren M’Vila. Capoue är säkerligen billigare och ett mer wengerskt val, medan Tioté inte bara har erfarenhet av ligan, utan även skulle innebära en förlust för en ligakonkurrent.
2: Clint Dempsey. Se kravspecifikation ett par stycken upp. Övriga frågor synnerligen onödiga.
3: En central mittfältare eller riktig ytter. Mycket beror på hur Alex Oxlade-Chamberlain matchas, utvecklas och bedöms av Wenger. Vi är bara en skada ifrån att hamna i Läge Lapptäcke och spelare som Ramsey och Diaby kommer, när säsongen summeras, oavsett antalet matcher de får, att ha fått spela för många. Vad vi än tenderar att haussa frånvarande spelare, så kommer ingen av dessa att lyfta laget, varför bättre spelare måste handlas in.

Nu har klubben, efter spelarförsäljning och försäljning av mark runt Emirates, pengar att spendera. Vi har redan handlat in tre spelare som kommer att göra nytta och kan faktiskt vara bara ett par saknade pusselbitar från att se riktigt bra ut. Så kom igen nu, Wenger med entourage. Låt oss nu få det vi behöver och låt oss återfå känslan av att vara på gång upp igen. Dit vi hör hemma och som det ett Arsenal ständigt skall vara. Titelaspiranter, det som alla avundas och bara förbannat dj-la bra.

Come on you guys ! Come on and spend som f-king money!

Det var i år det återigen skulle ha varit i ropet att vara gruppens goda ålderman eller rent av gubbe. Gärna närma dig de trettio och gärna ha blivit förgylld med gråglimrande tinningar. Du skulle ha klätt dig i en Harrington, bytt ut dina fräsigt fräcka sneakers mot de stilistiskt striktare Chelseabootsen och ditt dyra salongsvax mot klassisk Pomada.

Det skulle plötsligt ha blivit helrätt att öppet, publikt och ohämmat värna om din vackra fru och dina barns fortsatta acklimatiserande i ett annat land än det du föddes i. Att ha talat om vikten av trygg hemvist och den goda utbildningen, samt verkligen understryka faktumet att du älskar staden som du har bott i de senaste åtta åren.

I år skulle det ha varit inne med sunda värderingar. Nämnda familjevurm och att sätta trygghet och bevarande av goda relationer framför ett tre gånger så tjockt lönekuvert någon annan stans. I år skulle det ha varit helt rätt att vara trogen sin nuvarande arbetsgivare istället för att slampa runt som ungdomar Ashley, Samir och Emmanuel tidigare gjorde till någon form av tonårsrevolt. För att inte tala om de smått promiskuösa killarna Eden och Jan som verkligen skulle ha blivit otäckt omoderna. Nej, i år skulle du istället ha stått kvar, haft rötterna nedåt och grävt där du stod. För det var i år som Robin van Persie skulle ha skrivit på nytt kontrakt och bedyrat sin trohet till fotbollsklubben Arsenal.

Det var i år som negativa trender skulle ha förbytts till goda, året då självupptagenhet skulle ha bytts ut mot tanken om sin egna lilla del i det stora maskineriet och egots grandiosa singularis skulle ha bytts ut mot styrkan i det fungerande kollektivet. Det var i år du inte bara skulle ha ropat efter vad alla andra borde göra för dig, utan främst funderat på vad du kunde göra för de andra.

Siktade du mot nordväst redan då, Robin? Bild från Flickr.com: ”toksuede"

Det var i år de goda och ansvarstagande valen skulle ha gjorts före de äventyrligt spännande. I år som människor skulle ha börjat tacka bilister som stannar framför övergångsställen, börjat hålla för munnen när de hostar och säga ”prosit” när främlingen bredvid i bussen nyser. Det var denna sommar som människor skulle ha börjat hålla upp dörren för andra på väg in i gallerian, börjat kommunicera i trafiken och gjort en vana av att visa hänsyn till andra. Det var denna sommar som Robin van Persie skulle ha skrivit på nytt kontrakt och bedyrat sin trohet till fotbollsklubben Arsenal.

Det var i år som uppstudsigt himmelsblått skulle bli urblekt bäbisblått och då småstadsstyrande manchesterrött bara skulle ha blivit något obärbart skotskrutigt till köksbordet. Det var i år som vita ärmar skulle ha blivit det vackraste som folk kan tänka sig, året då rött alltid var rätt och då marinblått faktiskt kunde gjort sig som detalj på en fotbollströja.

Det var i år som folk skulle börjat röka fredlig pipa istället för att skjuta medmänniskor eller knark, då folk skulle börjat resa sig upp för äldre i den kollektiva trafiken och börjat sätta nästes bästa framför egen profit. I år som världen skulle ha häpnats över en 62-årig ungdom som överbevisade jordens alla sockerpappor om de goda värdenas konstans. Det var i år som Robin van Persie skulle ha skrivit på nytt kontrakt och bedyrat sin trohet till fotbollsklubben Arsenal.

För detta skulle ha blivit det goda året. The Year of The Good Guy. The Year of The Goe Gubbe. Nu blev det inte så. Robin van Persie bedyrade inte sin trohet till de goda värdenas konstans, utan bestämde sig för att distansera sig från sin barndomskärlek, kasta sig ut i den moderna toppfotbollens allt mer promiskuösa narcissism och flytta till Staden Som Betalar Bäst.

Visst har Arsenal handlat ersättare och till och med ersatt Cesc Fabregas. Visst ryktas det om en del riktigt lovande spelare på väg in och visst kan det hela bli bra till slut. Men ändå blev detta inte den goda sommaren, inte det goda året och Robin van Persie visade sig inte heller vara den goda mannen, inte den gode gubben. Inte det heller.

Den brittiska Arsenalfantasten Mo Farah tog, som ni vet, guld på både 5 000 och 10 000 meter vid det just avslutade olympiska spelet i London. Senast London arrangerade OS var 1948 och det lag som då vann engelska ligan var Fararhs Arsenal. Och senast Arsenal startade sin ligasäsong mot dagens motståndare Sunderland, ja, då vann Arsenal ligan.

Idag inledde vi vårt ligaspel mot just Sunderland, samma år som London arrangerat de olympiska spelen och ja… vad skall vi utifrån denna bebådelse tro?

Förutsättningarna inför dagens match har väl inte varit de bästa med domedagsprofetior alla zlatanblad världen runt. Det har varit van Persie hit och Song dit i en ständig ström av negativism och har, stundtals känts som om allt uppsnack inför dagens match egentligen handlat om att snacka ned det ena av laget. Så när matchendagen väl kom hade man varit så upptagen med att tränga bort allt distorsion att avsparken kändes som rena befrielsen.

Frugan hade utlokaliserat sig själv till Stockholm, jag hade köpt lördagsgodis till ungarna,  öl till mig själv och pizza till oss allihopa.  Alla vi hemmavarande satt därmed uppradade med socker och pizzaflöt tämligen sprutande ur öronen och såg Emirates vackra gräsmatta bada i solskenet. Nu kunde det äntligen börja, nu kunde det äntligen ske. Och då skedde det. Eller kanske skedde det inte.

Ni vet själva vilken skepnad matchen tog sig. Första halvlek var rena sömnpillret och andra mer eller mindre en agenternas dröm, där Arsenals behov av nya spelare blev smärtsamt tydligt. Vi höll boll och rullade runt, men inget hände egentligen. Som killarna i studion var det Arsenal 11-12 minus han den där holländaren, bortsett från att Cazorla fann det som inte gick att finna då.

Arsenal förlorade två poäng och Sunderland vann sin suktade bortapoäng. Wenger fick något att fundera på, men fick också besked om att Cazorla kommer bli nyttig och Giroud likaså. Vi har enormt lång väg kvar, men det kan också komma att bli en väldigt lång säsong för oss om vi inte får ordning på en del, i nuläget lösa boliner. Rektor D&M går fram till svarta tavlan och kritar på ett antal betygstecken enligt följande:

Szczesny: 2,5/5. Gjorde en mycket viktig räddning i matchens inledning, när försvaret gick bort sig, men hade därefter bokstavligen ingenting att göra. Snyggt att se en nr 1 i målet, plus för det.

Jenkinson: 2/5. Hade ett antal fina inlägg och lade till det ett par snygga brytningar och glidtacklingar. Hade ett par situationer i offensiva delen av banan han borde gjort bättre, men var även smart nog att slå bollen på Sunderland ben för att få en, tyvärr resultatlös, hörna i matchens slutskede.

PM4: 2/5. Gick bort sig helt i ovan nämnda Sunderlandchans i matchens början och såg faktiskt lite osäker ut i positionsspelet. Helt olikt vad han brukar göra så missade han många framstick och lämnade då högst osköna luckor bakom sig. Kom liksom lite på mellis stundtals och måste även pitcha upp sitt passningsspel till nästa framträdande.

Captainator (tack Goon Rambler): 3/5. Hade en pigg start där det nyvunna förtroendet som lagkapten lyste igenom. Var, periodvis, alert även offensivt, men hade, på grund av hur matchen utvecklade sig, kanske behövt gå fram än mer. Goda initiativ, men mer att önska med bollen.

Gibbs: 3/5. Kanske bäste försvarare denna dag, vilket med tanke på Sunderlands extremt påvra offensiv, kanske inte är så konstigt. Lugn och säker i sina brytningar och i högsta grad delaktig i anfallsspelet. Hade ett lovande samarbete med Gervinho på den offensiva flanken, men behöver sikta in sig bättre i inläggsspelet.

Diaby: 1,5/5. En bra första halvlek och en bedrövlig andra. Struntade i ytan framför försvarslinjen och visade med besked varför rykten om en M´Vila eller en Sahin går höga där ute på internettet. Under min uppväxt hade en del söner till frugalt yrkesverksamma, uttrycket slöpung för insatser såsom Diabys i andra, något som jag över huvud taget skulle drömma om att använda. 

Arteta: 3/5. Var som brukligt någon form av DM-light med uppoffrande spel och enormt potent bollhantering. Hade under vissa stunder ett väldigt vackert samspel med sin landsman, Cazorla, men fick ändå inte riktigt till sistabollarna. Eftersom Arteta är man, och inte kvinna, kan jag ge utlåtandet ”enorma lungor” utan att genant rodna, om denna stilist.

Cazorla: 4/5. Hade ett antal goda försök i första halvlek och växte, under matchens andra hälft, ut till en riktig härförare. Slog ett antal synnerligen vackra pass, både långa och korta, och det var liksom inte hans fel att medspelarna inte riktigt gjorde sig förtjänta av hans mästerverk till framspelningar idag. Tack, Wenger, för att du förde honom till klubben.

TW14: 3/5. Den lille Theo var idag pigg både framåt och bakåt. Släppte sargen, okej; sidlinjen, och sökte yta i mitten och bjöd på ett antal små instick som var värda långt mycket bättre öde än de fick. Riktigt bra med bollen, även i fart. 

Podolski: 2/5. Fungerade helt okej som target, men fick ändå inte ut mycket av sitt arbetande. Skulle såklart ha satt ett mål i första och skulle såklart gjort mycket mer av det han fick i hand. Av matchens gestaltning att döma så saknade han en central forward att samspela med, vilket säkert blir något för Wenger att fundera vidare över. 

Gervinho: 4/5. Bäst i dagens Arsenal och ett ständigt hot för Sunderlands försvar. Jobbade även föredömligt i det defensiva då han gav den ständigt hotande Gibbs bra understöd och visade upp ett mycket lovande ytterspel. Nu skall han bara få igång en central anfallare också, så är vi på banan igen.

Giroud: 2,5/5. Fick sin halvtimme i en debut som absolut borde inneburit ett matchavgörande mål i den 82:a spelminuten. Lär drömma mardrömmar om hur illa han tillvaratog smörpassen han fick från Cazorla. Visade dock ett, i mina ögon, ganska lovande centertanksspel och borde ligga bra till för att få starta nästa helg på Britannia.

Ramsey och Arsjavin skiter jag i att betygsätta, men den senare hade ett par goda initiativ då han, genom att söka sig centralt på gammalt gurkburkvis, lurade motståndarna att lämna fria ytor.

Domare Foy: 1,5/5.  Synnerligen ojämn och var släppte Sunderland och överarbetade i sin bestraffning för småsaker gentemot hemmalaget. Och varför, varför vågade han inte ge Mignolet det uppenbara gula kortet, när denna från början till slut i parodisk övertydlighet, maskade? Kom igen nu, FA, skärp er!

Adidas: 1/5. Vi kan tycka vad vi vill om vårt egna bortaställ men vännerna på Adidas hade uppenbarligen bemödat sig med att ge oss referenser som hette duga. Endast ett eventuellt reklam-goodwill på bröstet räddade bortalagets tröjor från att få en överkorsad kaftan i betyg. Brrr.

Så skitsamma. Nu är premiären avklarad och trots att den inte, bortsett från Cazorlas och Gervinhos insatser, gav oss mycket att hänga i julgranen, så är det bara för Wenger och killarna att bryta ihop och komma igen. Det är fortfarande två veckor kvar av fönstret och de har således två veckor kvar att agera. Ge mig en riktig defensiv mittfältare och en avlösare till Arteta och The Real nr 10, så tror jag detta kan bli ganska bra med tiden.

Nu tar vi och lugnar ned oss, knäcker en öl, ser till att få ungarna i säng i tid och återställer verklighetsbilden genom ett maraton på FIFA 12. För där är vi f-n i mig grymma. Och där har vi redan värvat M'Vila, Sahin och Dempsey.

Up You Gunners!

Tack till ”LuLuLukas Podolski” på Svenska Fans N5-forum, för de historiska referenserna.

Nu är det slutligen dags. Alla regntunga dagar som likt snigelfart dragit dig i tristessens slemsegment, är nu äntligen till ända. Allt domedagsmässande F5-fepplande på Twitter och NewsNow är plötsligt historia och alla försök att hålla den moderna toppfotbollens allra mest smutsstinkande årstid stången, kan i varje fall tillfälligt sättas i stand by-läge. Alla FM-spelande tonårsshejker kan kasta sin Bolt Cola och ta sin middagsvila för nu är verkligheten, det som allting egentligen handlar om, i antågande.

Vi vet alla att van Persies tid i klubben är över och även om det smärtar något ofantligt, så är känslan ungefär som när ett plåster, som dragits av alldeles för långsamt, äntligen är borta. Smärtans bultande är ofrånkomligt, men såret behöver syre för att läkas och så gäller även för oss Gunners. Och detta läkande syre som våra blödande hjärtan så desperat behöver, är inte långt borta, inte omöjligt att nå, utan alldeles runt hörnet. 

För i morgon eftermiddag öppnas äntligen dörrarna till den Chokladfabrik som så många av oss kallar Premier League och som så många, inklusive jag själv, tenderar att vara så slaviskt trollbunden av. Som om världen faktiskt kretsade kring Imperiets Centralort, som om Gin faktiskt fungerar bäst med Tonic Water och som om vänstertrafik, plommonstop och allsköns suspekta pajer inte var avvikande utan i själva verket normen. Som om vi, fram till i morgon, har lidit av en tre månader och åtta dagar lång abstinens.

Ditt, mitt och hela världens allra vackraste Arsenal tar steget ut i säsongen 12-13 genom att klockan 15.00, brittisk tid, ta emot bollklubben Sunderland AFC från landets nordöstra hörn. Klockan på den södra kortsidan kommer att peka på tre, nedräkningen kommer äntligen att vara avslutad och äntligen kommer abstinensen vara försvunnen och förstörd. Äntligen kommer vår törst stillas, vår jakt vara över och vår tomhet ersatt av innehåll. Av engelsk ligafotboll och av klubben i våra hjärtan, Arsenal.

Här kommer folk aldrig sluta vandra. Bild: D&M

I mina ögon bör vi destruera denna abstinensens tomhet och saluterande påbörja kommande eriksgata med följande startelva:

Szczesny
Jenkinson – BFG – Koscielny – Gibbs
Song – Arteta (c)–Cazorla
Podolski – Giroud – Gervinho

Vi vet att våra tyskar fick vila från landslagsdeltagande och vi vet också att AOC, TW14 och Koscielny lämnade återbud, på grund av skada. Dessa skadeåterbud betyder i min värld, dock endast att Wenger återfått sin fingertoppsslughet och jobbat som på Ljungbergs tid, varför samtliga tre kommer att vara tillgängliga mot Sunderland. Jag utgår även ifrån att den mot Köln vilande Arteta är hel nog att bekämpa Sunderlands Million Pound Babies.

För första gången på ganska länge saknas den självklarhet som bara ett underskott på bredd i truppen kan ge. Det finns faktiskt flera på många sätt fullgoda alternativ och flera spelare att alternera med. För visst skulle Vermaelen utan svårighet kunna starta i backlinjen, visst skulle Podolski kunna får spela i anfallets centrum och lämna en ytterplats ledig och visst skulle både Yennaris och Coquelin kunna hantera högerbacksmatchen utan att göra bort sig. Och är Arsjavin kvar så…

En frisk AOC borde absolut vara med och göra anspråk både på en plats på det centrala mittfältet men framför allt på en som ytteranfallare. Och med tanke på vad Walcott visade upp under sin halvlek nere i Köln, så skulle även han kunna vara ett alternativ, även om jag fortfarande hävdar att TW14´s absoluta storhet är att som avbytare komma in runt 65:e matchminuten och springa sk-ten ur trötta motståndarförsvarare.

Som ni ser så placerar jag Gervinho på vänster kant och Podolski på höger. I mina ögon är båda dessa bäst med högerkanten som utgångsposition och jag skulle kunna tänka mig att Wenger låter Gervinho starta till höger medan Podolski får den position han brukar ha i det tyska landslaget, den vänstra anfallspositionen.

Äntligen. Bild: West Ham-Johan

Många har gått upp i brygga över att Diaby under försäsongen inte bara hållit sig borta från rehabiliteringszonen, utan även faktiskt trillat boll riktigt hyggligt. Oavsett om så är fallet och oavsett på vilken position Wenger anser honom bäst, så petar han ingen av de tre centrala mittfältarna i min uppställning och på detta centrala mittfält så finner vi även personen som jag anser skall vara vår nya kapten.

En kapten skall vara en rutinerad röst i omklädningsrummet, truppens ansikte utåt och en som går i bräschen för sina mannar på planen. Men i mina ögon skall han också vara den spelare som först tas ut i en startelva. På grund av rådande konkurrenssituation i backlinjen omöjliggör detta att den tidigare vicekaptenen och logiske tronföljaren Vermaelen tar över som kapten och kvar finns då Szczesny, Song och Arteta, av vilka den sistnämnde, med sin ålder, rutin och självklarhet i startelvan, drar längsta strået. Och om vi dessutom skall försöka bryta trenden med att ständigt tvingas sälja vår lagkapten till antagonister fotbollsvärlden över, så framstår Arteta som den gyllene medelvägen. Så även om frågan, så här i post-RvP-tider, är högst obekväm, så är mitt svar Arteta.

Så med en ny kapten, en till stora delar ny centrallinje och med en ny säsong framför oss. Med ännu en av transferhelvetet påtvingad nystart under vardande kan det vara på sin plats med en fråga: Minns ni hur det gick för Arsenal senast vi inte hade den där Robin van Persie i truppen?

Svar: Vi gick obesegrad genom ligan…

Come on You Gunners!

För några dagar sedan läste jag, på ett annat Arsenalforum än Arsenal Swedens, ett inlägg där en manu-fantast (OBS: inte manutd-Mats) påstod att han förvisso hade förståelse för den besvikelse vi Arsenalfans känner inför en eventuell van Persie-flytt till manu. Men samtidigt att vi, i vår tur, borde ha förståelse för RvP´s önskan om flytt. Detta på grund av RvP´s ålder och den status han, i och med sina prestationer, har.

Manusnubben hävdade att bra och framgångsrika spelare alltid kommer att vilja söka sig till framgångsrika klubbar och att de, i och med sina prestationer, också äger någon sorts rätt att få sin önskan om detta uppfylld. Att Robin van Persie, eller vilken stor stjärna som helst, per automatik har någon sorts rättighet att vinna titlar och därmed även någon rättighet att spela i de lag som ligger närmst till för nästa trofé.

Inte bara åsikten i sig, utan främst retoriken, gör mig galen av irritation. En irritation som tämligen omgående övergår till ren och skär ilska. För i den typen av resonemang, och här förstår jag att generationsskillnader spelar in, ligger en inneboende snedvridning. En snedvridning vilken har som konsekvens att varje individ har ett antal rättigheter, vilka inte på något sätt skall ställas i relation till eventuella skyldigheter.

Bara en skylt i London? Foto: D&M

I min värld har Robin van Persie inte någon som helst rättighet att få sin eventuella önskan om karriäristiska genväg tillgodosedd. Han kan önska precis vad han vill, men det spelar inte någon som helst roll i detta samanhang. Precis som i fallen Fabregas och Nasri, eller precis vilken annan stor fotbollsstjärna som helst i den moderna fotbollen för den delen, så är van Persie under kontrakt med en fotbollsklubb, i hans fall Arsenal. Han har utifrån detta kontrakt en mängd rättigheter såsom lön, försäkringar och eventuella rehabinsatser, men framför allt en skyldighet att göra sitt absolut bästa för att klubben skall nå så goda resultat som bara är möjligt, ja kanske till och med vinna något.

Och det är här som jag och ovan nämnda manu-fantast hamnar i så diametralt olika hörn av frågans ring. För Arsenal som klubb har ingen som helst skyldighet att uppfylla van Persies önskan om flytt och han har inga som helst rättigheter till den. Snarare borde han anses ha skyldighet att stanna kvar i den klubb som inte bara bjussat på en enorm mängd rehabinsatser utan även haft ett enormt tålamod under hans ständigt återkommande skadefrånvaro och dessutom betalat honom mer än rikligt under hans år i klubben.

van Persie har absolut inga juridiska, men skulle kunna antas ha en del moraliska skyldigheter, att betala tillbaka genom att inte bara prestera en säsong, såsom han gjorde under den förra, utan även fortsätta delta i klubbens arbete för att återkomma till den absoluta toppen.

Som jag nämnde tidigare, så inser jag att mitt resonemang är en produkt av den jag är, vilket är en produkt av den jag blivit formad tid, vilket i sin tur är en produkt av den tid jag växte upp i. Att de som växer upp i dag säkerligen formas på annat sätt, vilket kanske till och med står i kontrast till mitt. Men jag efterlyser en diskussion kring, och ett ifrågasättande av de rättigheter som, bland andra, fotbollsspelare uppenbarligen av många fotbollskonsumenter anses ha.

Eller än värre, en skylt på Cardiff City Stadium? Foto: West Ham-Johan

För rättigheter måste alltid stå i förhållande till skyldigheter. Uppfyller du det du är skyldig att uppfylla, ja då har du också förtjänat rättigheter. Robin van Persie har således rättighet till företeelser såsom lön, försäkringar, arbetstrygghet och eventuell rehabilitering. Men absolut ingen rättighet att vinna titlar, eller att spela i någon av de klubbar som han, eller hans entourage, för stunden anser ligga bäst till för någon av dessa titlar. Ålder och tidigare prestation berättigar per automatik inte spel i CL-final, ligatitel eller £ 220 K/veckan. 

Klubben han är kontraktsbunden till, har således inga som helst skyldigheter att möjliggöra en eventuell önskan av karriärmässig genväg. En spelare har det fria valet att signera eller inte signera ett kontrakt, precis som klubben han har slutit detta kontrakt med. Jag tycker RvP är en fantastisk fotbollsspelare och min absoluta önskan är att han skriver på nytt kontrakt med Arsenal. Men så länge han inte gör det, men ändå har kontraktstid kvar, så bestämmer klubben vad som är bäst. För klubben, inte för van Persie. Och det, det är en rättighet.

Yes, då var säsongen nästan på gång att börja. Själv har jag njutit sommarlov i nästan tre veckor utan bloggande. Familjen har fått sitt och jag själv likaså. Men som så många andra av oss, så kan jag aldrig, även om jag försöker, ta ledigt från Arsenal. Alla rykten om spelare på väg in blandas med de om andra på väg ut, och man försöker hålla sig lugn. Försöker fånga dagen och leva i nuet, eller vad de nu säger, men man är ändå någonstans mellan första matchen och avspark.

Nu har vi äntligen avlagt försäsongens sista träningsmatch och nästa gång vi ser laget är det skarpt läge hemma mot Sunderland. Vi förenade nytta med nytta genom att, som del i betalningen för Lukas Podolski, spela mot hans före detta hemvist FC Köln och tja... vi var ganska mycket bättre än de. Från början till slut.

Även om jag vet att träningsmatcher inte kan bedömas på samma sätt som tävlingmatcher, så behöver även jag några matcher för att komma i form, varför jag valde att knåpa ihop en Headmaster Ritual även idag. Som vanligt är det svenska skolans gamla betygsmått, ett till fem, som gäller och som vanligt tillåter jag mig vara hur subjektiv som helst. Ha överseende med betygen utifrån en kacki stream och med eventuell ringrostighet från min sida. Håll till godo. 

Mannone: 2/5. Klart godkänd med inte allt för mycket att göra under den första halvlek han fick under bältet. Lite småsvajjig på ett par höjdare men i övrigt helt okej. Känns i nuläget som en god back-up för den, i mina ögon, givne Szczesny.

Yennaris: 2,5/5. Inte spektakulär på något sätt, men väldigt placeringssäker och med ett par goda inlägg. Jag måste säga att jag varje gång jag ser honom med bollen tänker ”att den där killen kan nog bli något riktigt bra”, så även idag.

Mertesacker: 2/5. Hade väl typ ingenting att göra men stod där han skulle stå. Borde vara tämligen ringrostig och kan väntas vara mycket mer på när läget är skarpt. För det kommer att behövas.

Vermaelen: 2,5/5. Gjorde första målet och var precis så där vermaelensk som vi vant oss vid. Dvs. offensivt livsfarlig och, om sanningen skall fram, inte jättesäker i sitt defensiva positionsspel. Stötte vid ett par tillfällen upp i banan, missade och skapade därmed onödiga ytor för de andra att täcka upp.

Gibbs: 3/5. Som en virvelvind längs med banans vänstra kant. Bästa kompis med bollen, vacker målpassning och samspel med Podolski och fullt acceptabel i sina defensiva insatser. Kan han bara hålla sig frisk så...

Coquelin: 2/5. Tämligen osynlig i den första halvlek då Arsenal höll bollen och Coquelin täckte bort ett Köln som inte riktigt hade bettet nog att utmana. Vän med bollen och i övrigt tämligen hoppfull i sitt framförande.

AOC: 3/5. Ovan i sin box-to-box-position gjorde han en riktigt bra första halvlek. Sökte ytor både centralt och till höger och höll ett högt bolltempo vilket skapade både lägen och luckor för hans medspelare. Begåvad kille den där Alex.

Cazorla: 4/5. Välkommen till Arsenal, Santi! Dig och dina passningsfötter kommer vi ha stor nytta av. Killen bjöd oss på passningar som herrar Diaby och Ramsey endast om nätterna kan drömma om om och var oerhört stilig i sina rörelser. Ser fram emot att se honom tillsammans med Arteta. Kan han vara pusselbiten vi, sedan Fabregas skadehelvette och sedan flytt till helvettet, så evinnerligt saknat?

Podolski: 3,5/5. F-n, Lukas. Jag säger Jeffers, Eduardo, Park och att du borde veta bättre. Nu förstår väl även jag att killen går och väntar på van Persies nr 10, men du kan liksom inte kuta omkring i ett modernt Arsenal med nummer 9 på ryggen utan att göra samtliga fantaster nervösa över din framtid i klubben.

Gjorde två mål i första halvlek och var väldigt rörlig och dynamisk i sitt spel. Jag tycker att han, med sin fina vänster skottfot, skall utgå ifrån högerkanten, men klarade sig, med sina flinka fötter, fint i sitt pendlande mellan den vänstra kanten och banans mer centrala delar. Central anfallare i andra halvlek och gjorde inte på något sätt bort sig där heller.

Giroud: 3/5. Gjorde en oerhört lovande debut för klubben. Höll bollen på marken och visade, till skillnad från andra anfallare från den franska ligan, god teknik och sinne för spelet. Kanske inte lika mångsidig som RvP var förra året (ja, men för h-vette, vem kan förväntas vara det), men oerhört lovande i sin debut.

Walcott: 3,5/5. Sökte sig in centralt, över till vänsterkanten och tillbaka till höger igen och gjorde nog den bästa första halvlek jag sett honom göra på rejält länge. Spelade bollen längs marken och gjorde det väldigt bra. Bra samspel med AOC och visade spelintellegens han, om man skall vara ärlig, inte alltid skämmer bort oss med. 

Szczesny: 2/5. Hade inte heller han speciellt mycket att göra, men gjorde väl en helt okej första insats sedan utvisningen i det något abrupt avslutade hemma-EM:et. Borde enligt mig ha fått stå hela matchen och fått de inskolningsminuter jag tror han vara i stort behov av. Men vi får väl se på lördag och hoppas tygeln håller.

Jenkinson: 2/5. Inte illa alls av den till synes ständigt svårmodige englandsfinnen. Slår sina inlägg där han skall och jobbar rejält hemåt när så sig bör. Där Yennaris vinner i fotbollskompetens där kämpar sig Jenkinson ikapp och de är, i mina ögon, i princip jämsides i kampen om platsen bakom Sagna.

Djourou: 2/5. I en andra halvlek där Köln var än mattare än i den första fick Mr Mango en synnerligen stillsam tillställning i sina händer. Dock var JD fullt i fas med motståndet och gjorde inte på något sätt bort sig.

Koscielny: 3,5/5. Ja, vad skall man säga. I nuläget vet man vad man får av denne kille och det är faktiskt riktigt bra, riktigt betryggande och riktigt inspirerande. En god mittback värdig att bära Arsenals tröja vecka efter vecka.

Santos: 2/5. På samma sätt som med Koscielny, fast kanske tvärtom. Som ett yrväder framåt och som en lättsam player i det defensiva. Inte speciellt övertygande med en tämligen svag 2:a.

Song: 2,5/5. Passningssäker framåt, men ganska slarvig bakåt. Med Song på banan försakade vi mycket i försvarsarbetet, men fick även en del framåt. Viktig för laget och mer av den mittfältsdynamo som alla lag behöver, än den blockerande DM ett lag som Arsenal är i behov av.

Diaby: 2,5/5. Oerhört imponerande att han höll hela sin 44-minuters halvlek. Kladdar en del med bollen, men slog också en del riktigt fina passningar. Vilken roll Wenger tänker för honom känns just nu en aning osäker, men oavsett så borde Diaby ligga efter herrar Song, Arteta och Cazorla på det centrala mittfältet.

Arsjavin: 2/5. Fick chansen på den position där så många, inklusive jag själv, önskat se honom och gjorde väl en sisådär insats. Grym i 88:e när han tog sig fram och serverade Gervinho ett drömläge, men var paradoxalt nog nästan bäst när han sökte sig ut på vänsterkanten för att därifrån vandra inåt i banans offensiva del. Jag har gärna kvar honom i klubben, men frågan är vilken framtid han har hos oss.

Gervinho: 3,5/5. Bara praktmissen på Arsjavins läckra framspelning i matchens slutskede från att få en 4:a. Var idag sådär pigg och dribblande utmanande som han var under förra säsongens första hälft. För mig given i startelvan på lördag.

Wengers matchning: 1/5. Om nu Szczesny är nummer ett i klubben, så varför i hela friden får han inte spela mer än en ynka halvlek på hela försäsongen innan han anses vara färdig för ligaspel? Och Song,  den där van Persie och Arteta som inte fick en endaste spelminut idag?  Mycket märkligt upplägg måste sägas...

Klubbens försäsongsupplägg: 1/5. Jag vet att den där Kenyaprylen gick i stöpet och att vi därför torskade ett par matcher, men ändå. 45 låtsasminuter mot Southampton respektive Anderlecht, följt av mestadels juniorfylda matcher mot något malaysiskt röra och ett synnerligen blekt Kitchee, med endast shittymatchen som realitet inknödd i mitten, är på tok för lite, för menlöst och för intetsägande. För spelarna fysiska status och för oss fantaster och vår mentala häls. Man har liksom kommit på sig själv med att sakna matchen mot Barnet och desperat famla efter den annars så urvattnade Emirates Cup.

Chamakhs, van Persies och Gnarbys insatser är väl inte mycket att skriva hem om, bortsett från den dubbla känslan i att RvP fick bindeln, att jag trodde vi skulle spela någon form av Hawaii-4-4-2 när Chamakh kom in, men som i stället visade att Chamakh nu uppnått den status i klubben då man förvisas till den så kallade Bendtnerpositionen. Grattis killen!

Så denna sista match mot FC Köln, är väl egentligen att anse som en av två träningsmatcher vi haft denna försäsong. Och med den given på hand kan man ju bara hoppas att guds gåva till fotbollsjantelagen, Martin O´Neil, och hans adepter, har formats av digra ösregn, sjövilda inkilningsfester och en djupt molande saknad efter den danske smyckekonstnären som förgyllde dem och deras föregående säsong.

Hoppas läget är bra för alla er, keep it country och up you Gunners.

Nu har jag bloggat här på Arsenal Sweden i nästan ett år. Vi har alla gått igenom en säsong som började i konstant bäckmörker och slutade i en stilla lättnadens suck. Vi förblev förvisso återigen titellösa, men slutade trots föregående sommars transferhaveri på en bättre tabellplacering än vi gjorde säsongen 2010-2011. Nu står ännu ett transferfönster på vid gavel och som ni alla vet så började det i hoppfullt ljus med två tidiga affärer, men har allt mer övergått i en brungeggig sörja med RvP-gate, en Walcott som vill har grande lön och alldeles för långsam och ringa avskeppning av alla de överbetalda spelare som fått, men inte tagit, chansen i klubben.

När jag började skriva här på Arsenal Sweden, hävdade jag i min första text att jag såg mig själv som en Arsenal Swedenbloggarnas Sven Nylander. Och med Kungar Kicken och peripetie tillsammans med en pånyttfödd Ordförande Asplund, så känner jag, att det med mina 158 inlägg under denna säsong, blivit just precis så. Och som om bloggande vore förankrat i verkligheten och som om det vore någon form av parallell process med det riktiga livet, så tackar jag för denna säsong, med just den referensen som startblock.

För nu skall jag lämna klassrummet bakom mig, rusa ut över gården, förbi gungorna, klätterställningen och den inofficiella Tjejerna-jagar-Killarna-trappan för att äntligen ha sommarlov. Jag tar i morgon bitti med mig familjen till stadens stora flygplats där vi äntrar ett plan till Malaga, för att sedan transportera dem och mig själv till en liten by, precis mitt emellan Malaga och Gibraltar. Där skall vi bara hänga, softa och till det försöka göra så lite som absolut är möjligt.

Jag skall försöka hänga med i vad som händer runt om i Arsenalvärlden. Kanske får jag igång någon lätt blurrig stream att se matcherna från Asien-lägret på, kanske inte. Kanske hasar jag mig in på forumet för att avnjuta era åsikter och tankar kring det som händer och förhoppningsvis kan jag ta in och digestera allt det som vi alla Arsenalfantaster går igenom i tider som dessa. Eller så nöjer jag mig med att lyfta min högra arm och föra en kall San Miguel till munnen, klappa någon av ungarna på huvudet eller frugan på annan för stunden lämplig kroppsdel, för att sedan låta magen växa till bekvämligt semesteromfång.

Jag hoppas vara tillbaka med en betygsanningsspetsad Headmaster Ritual att följa upp träningsmatchen mot Köln med. Jag hoppas då vara påfylld av nya idéer, kontrasterande liknelser och helt omöjliga referenser att sprida för vinden. Vi får se.

Men framför allt vill jag tacka alla er som läst mina texter genom säsongen som varit. Tack för allt, hoppas ni har det bra och på återseende till hösten.

Keep It Country, Up You Gunners and We Will Never Surrender.

En sommar i början av 90-talet spenderade jag ett par veckor i den sydengelska staden Brighton. Mina föräldrar hade som ett sista desperat försök att ge mig grundläggande språklig bildning, sänt mig på en tre veckor lång så kallad språkresa. Jag deltog varje dag i några timmars engelskaundervisning, men skulle framför allt tämligen duschas i det engelska språket. Detta skulle då rädda den sista lilla chans till framtida engelskatalande som mina ovetandes föräldrar då fortfarande hoppades på.

Jag måste så här ett antal år senare, erkänna att det gick lite sådär med språkinlärningen. På tre veckor lärde jag mig två nya engelska ord, host och stomach, och på de två identiska språkproven hade jag ett bättre resultat på det som inledde kursen än på det som avslutade den. Mina föräldrars investering gav föga språkliga resultat, men så mycket av annat.

För vi lyckades tokfesta oss igenom de tre veckorna, utan några som helst kontakter med den engelska lagens långa arm, men desto fler med motkönade medresenärer. Det knöts högst temporära kontaktytor med djärvt utmanande Francesca från Milano, med småblygt trevande Anabel från Málaga, med den som konstart dansande Katja från Malmö. Katja kunde dansa precis som Madonna gjorde i Voguevideon och hon fick hela The Enterprise att plötsligt gå från pinsamt tonårstrevande till pulserande sommarnattssvettande. Tror ni jag kunde låta mig missa den chansen?

Vi killar hade just upptäckt boxerkalsongersnas förföriska fördelar, vi använde första generationens luvtröjor och körde med groteskt vida jeans. Folk läste Steven King, lyssnade på Midnight Oil och använde resecheckar från Thomas Cook. Vi drack Foster’s Lager ur enlitersburkar och röktes helvetiskt starka John Player Special. Det tändes lägereldar nere på den milsvida småstensstranden, eldar i små tonårshjärtan och världen låg orört tillgänglig framför våra fötter.

De värdföräldrar som var satta att inte bara säkerställa vår överlevnad, utan även delta i nämnda språkdusch, såg väl egentligen inte så mycket av oss. Förutom förmiddagen då min värdfamiljs fader hällde en hink iskallt vatten över mig, när jag i högst bakfullt skick, sov ruset av mig i deras minimala trädgård, var nog min enda kontakt med dem när modern i huset försökte förmå mig att traggla igenom en engelsk dagstidning.

Jag minns en söndagsförmiddag då hon hade köpt hem några tidningar i grälla färger och satte sig ned med mig i det lilla köket. Vilken av alla News of the World, Sunday Stars eller The Sunday Mirror, vi bläddrade i, det kommer jag inte ihåg. Men jag minns hur hon hastigt bläddrade förbi sidan tre och hoppades att sportvärldens alla rykten skulle fängsla mig tillräckligt för förkovring.

Och trots att dessa tre veckor mest var att betrakta som en ”Friday I’m In Love” eller en ”She Knows What To Do (With A Saturday Night)” så är det just denna söndagsförmiddag som skriver historien. För precis som det var under en förmiddag i början av 90-talet, så är det mesta som skrivs i dessa söndagspublikationer i dag, ren och skär smörja. Det spekuleras frisinnat och grundlösa påståenden blir till rykten som blir till förhoppningar som blir till halvsanningar.

Så mitt råd till dig, som stapplar fram genom den Silly Season vi just nu avnjuter, är att se på varje dag som om den vore en söndag. Som om allt som är skrivet och allt som du läser, endast är en engelsk söndagsbilagas röda rubriker för att väcka potentiella lösnummerköpares uppmärksamhet. Att allt med 99.99 % säkerhet är 100 % osäkert och att allt mer troligt är rakt igenom osant.

Att varje omtalat förhandlingssammanbrott är en otrohet inom kungahuset, att varje nyrik klubbägares vida visioner om odödlighet är en politiker med handen i fel kakburk och att varje superstjärnas namn som ryktas på väg någon annan stans är en sensuellt lättsamt bortslängd bikinitopp på sidan tre. En del vill din värdinna att du snabbt bläddrar förbi, somligt vill du skänka ett längre ögonblicks tankar och annat är bara en lättsamt solig bakfylla på en minimal gräsmatta i södra England.

Som ni alla vet så har Arsenal de senaste åren fått stå ut med det synnerligen smutskastande smeknamnet ”Englands barcelona”. Vi har fått höra att Arsenal förvisso inte längre vinner någonting, men ändå alltid spelar underhållande och vacker fotboll. Som om det skulle vara något ändamål i sig? Men liknelsen med barcelona har ju inte varit helt ologiskt, särskilt inte efter att Wenger för några år sedan, bytte spelsystem och lät oss spela ett 4-3-3 inte helt olikt barcelonas.

Orsaken till att Wenger valde att låta Arsenal byta spelsystem var att få ut så mycket som möjligt ur den i vissa ögon barcelonafostrade Cesc Fabregas. Nu är Fabregas borta från klubben och trots att många rykte hävdar att Wenger kämpade som bara den för att fylla hans plats med en likvärdig spelare och trots att Rosicky under föregående säsong gjorde ett antal goda insatser, så har Fabregas före detta position stått obesatt sedan förra sommaren. 

Så nu när Fabregas är borta, skall vi verkligen fortsätta med ett system som var designat efter och för honom? Är vi synonymt med 4-3-3 eller kan vi fortsätta spela den vackra fotbollen Wenger förespråkar, fast med ett system som passar nuvarande trupps utformning bättre? Visst bör Va-Va-Vroom, med stentight defensiv och blixtrande omställningar, vara en lika självklar som logisk målsättning oavsett spelsystem. Men jag kan ändå inte sluta fundera på om det handbollsliknande possessionsspelet och det menlösa bollduttandets oönskade ytterlighet, faktiskt kan gå att få bukt med genom att överge det 4-3-3? Ett 4-3-3 som allt som oftast var ett 4-2-3-1 som i många fall blev till 4-5-1 och i vissa mardrömsscenarier till och med mest liknade 4-6-0.

Nu skall ju även Robin van Persie söka lyckan annorstädes, Lukas Podolski och Olivier Giroud är inhandlade och det ryktas fortfarande en del om den defensivt kompetente M’Vila. Är inte dessa komponenter incitament nog att våga ta steget? Att faktiskt låta kvasten sopa bort inte bara van Persie från klubben utan låta ett spelsystem designat för före detta spelare, göra honom och alla andra som lämnar, sällskap?

Roten till det onda? Bild från Bildbyrån.

4-3-3 vinner över 4-4-2: Ett numerärt överläge på det central mittfältet eller en så kallad Reverserad Appy Arry. För när vi vände matchen mot spurs hemma i våras, så började deras tapp när våra tre centrala mittfältare åt upp deras två. När laget formerar sig 4-3-3 i anfallsspelet och 4-5-1 när motståndarna har bollen, kan systemet långsamt bända ned ett egentligt bättre spelande lag.

Arsenal är sedan Wenger kom till klubben ett bollspelande lag. Klubbens modell vilar på tekniskt kunnande och passningsskicklighet, mer än det gamla one-nil to the Arsenal. Samtliga klubbens lag spelar enligt nuvarande siffermodell och possessionsspelet är genomgående för klubbens fotbollsfilosofi, där eget bollinnehav skall tvinga motståndarna till uttröttande jagande utan boll.

4-3-3 kan, med rätt spelare på rätt positioner, fungera som själva sinnebilden för den totala, och i och med det också den vackra, fotbollen. Den historielöse talar om fc barcelona, men du och jag vet bättre och att det handlar om det holländska förhållningssättet till fotbollen. Ett förhållningssätt som Johann Cruijff och hans vänner spred över världen, men även det som aldrig gav det holländska landslaget några som helst titlar…

4-3-3 förlorar mot 4-4-2: Saknar du de spelare som krävs för att få ett 4-3-3 att fungera, så skall du heller inte använda det systemet. Utan en DB10, eller för den delen en Fabregas, så får du det vi har sett hos Arsenal ungefär en miljard gånger: Ett runtrullande och sidledsspelande helt utan mening och resultat. En ineffektivitet och omständighet vilket blir kontrainducerande då det inte alls tröttar ut motståndarna utan i stället mobiliserar dem och fyller dem med känslan av att de är i färd med att reda ut en storm som är under bedarrande.

Totalfotbollens själva paradox blir också att laget blir enormt beroende av vissa spelare och att dessa kan leverera just det aktuell roll kräver. Ovan nämnda katalan är alltjämt inte adekvat ersatt och så länge han så förblir, kommer vi inte kunna lösa ekvationen som ett 4-3-3 system bär med sig.

Spelar du däremot ett 4-4-2 så skulle du kunna förlora i defensiv täthet på det centrala mittfältet. Men väljer du, när motståndarna har bollen, att låta antingen en forward droppa ned eller att låta en eller båda yttermittfältarna gå in i banan för att täcka centrala ytor, så återtar du det eventuella numerära makten över den yta där motståndarna ofta har sin/sina mest kreativa spelare.

Det offensiva spelet blir med ett rätt använt 4-4-2 mindre lättläst och bär med sig fler alternativa vägar. Spelares respektive roller bli inte så statiska och truppen blir i och med det mindre sårbar för skador eller flykt av specifik spelare/spelartyp. Instick utmed marken kan växlas med inlägg som inte bara är riktade mot en ensam striker utan mot två potentiella målskyttar inklusive understöd. Det djupleda växeldragandet är även det en ytterligare dimension att lägga i verktygslådan om du använder 4-4-2.

Summering: Jag anser att tiden är mogen för en återgång till det gamla Arsenal, eller snarare det nygamla Arsenal som var så vinstrikt under Wengers första halva i klubben. Självklart ser fotbollsvärlden helt annorlunda ut idag, än vad den gjorde då, men jag tror att bland annat, en återgång till ett 4-4-2 skulle kunna hjälpa oss hantera dessa enorma skillnader på ett bättre sätt än ett 4-3-3 kan göra.

Något som smärtar mig en hel del är att RvP skulle fungera perfekt i det 4-4-2 som jag önskar oss spela. Ett 4-4-2 som mycket väl kan bli 4-4-1-1 a la Bergkamp/Henry, men även ett 4-2-2-2 där dagens smått kantslickande ytteranfallare övergår till ett mer centralt sökande ytterspel, vilket i sin tur ger rum för Sagna och Santos/Gibbs så kallade moderna ytterbacksspel. Även utan RvP är dessa spelmodellers numerologiska statements, enligt mig, självklara att göra till våra. Behöver vi, vid enstaka tillfällen då vi möter på pappret bättre lag, så kan vi spela det 4-5-1/4-1-4-1 som vi bland annat gjorde under Champions Leaguekampanjen 05-06.

Ett försvarsvärn värt namnet, det vill man ha. Bild från Bildbyrån.

Det vi däremot kan ta efter fc barcelona är inte deras spel med boll, utan deras otroligt uppoffrande spel utan boll. Det snabba bollåtertagandet å ena sidan eller en solid back-five a la Graham å andra. Possessionsfotbollen har, trots det spanska landslagets framgångar, redan slagit knut på sig själv och i mitten som dess gisslan, sitter klubben Arsenal och tror sig vara delaktig.

Det är därför dags att rätta matsäck efter mun och välja ett spel vi faktiskt skulle kunna behärska och göra någonting bra av. Jag hoppas Steve Bould, med eller utan Neil Banfield, kan bygga en solid grund i form av ett försvarsspel värt namnet. Och att detta täta försvarsspel i sin tur borgar för ett omställningsspel, där inte det stora antalet passning är något självändamål, utan där det höga antalet avlagda meter per tillslag får bli redskapet som får oss att uppnå målet.

Vi behöver inte bara bli mindre statiska med vårt bollduttande mellan hög backlinje, mittfält och mötande anfallsspelare. Vi behöver också bli mindre komprimerade i vårt anfallsspel och i stället göra laget längre med lägre backlinje och högre anfallsspel, vilket är en av förutsättningarna för ett snabbt omställningsspel. Förvisso skulle detta kunna uppfyllas med ett 4-3-3, men inte med ett 4-3-3 fyllt med spelare ur dagens Arsenal.

Somliga skulle hävda att vi skulle ha för många centrala mittfältare i truppen, jag hävdar att så absolut inte är fallet. I varje fall inte för många centrala mittfältare av klass och vid god vigör. Vi skulle däremot, om vi faktiskt väljer att återgå till det 4-4-2 jag önskar, kunna behöva en yttermittfältare av klass.

Och om en ytter och kanske en defensiv mittfältare är vad som behövs för att med 4-4-2 få oss konkurrensdugliga igen, så är det ställt mot den centrala kreatör av världsklass som krävs för att få oss fungerande i ett 4-3-3. Och då blir det ju inte så svårt att välja vad som är mest tillgängligt och borde vara mest logiskt för oss att göra. Eller hur?