Davidsson & Mannen

Först och främst skall jag erkänna att jag inte är något vidare till optimist. I det så kallade verkliga livet, ja, kanske. Men efter att ha följt Arsenal från Grahams resande ur den brittiska lervällingen, genom Wengers oövervinnerliga era fram till idag, är jag rejält luttrad och har enormt mycket lättare att se mörkrets oväder komma farande än det ljusnande uppsprickandet. Jag är vad de neonfärgade 80-talsjuppiesarna hade kallat för ”en logisk negativist”.

Så när Arsenal nu radat upp ett band av pärlande vinster, samtidigt som både chea£sky, foolsen och spursen svajat betänkligt, hade man lätt kunnat tänka sig att Arsenal hade tredjeplatsen inom räckhåll, var på väg att knyta åt säcken och att de där Newcastle United, de skulle inte bli några som helst problem inte. Men inte jag inte, nej jag väntade bara på det där numera så klassiska, moderna, Arsenaltickset. Att så fort vi går bra och vinner de svåra matcherna, ja så faller vi pladask i de lätta.

Så av den anledningen satte jag mig till rätta i TV-soffan i det goda sällskapet Sofiero Original och en bamsing Lauder's. Matchen började med rödvitt mot svartvitt-randigt och så höll det liksom på i en herrans massa minuter. Efter en stund började man så smått fyllna till och då brukar ju, som ni vet, det mesta se roligare ut. Ni vet själva hur det gick. Ni såg matchen och ni såg även RvP's underbara mål följt av kamp, hjärta och Vermaelens upprättelse. Här kommer dammansamlingen Farbror D&M´s egenhändigt i hopsnickrade träslöjdsmagister. Skala är som vanligt, 1 till 5:

Szczesny: 2/5. En första halvlek utan mycket att göra. Fuskade lite på Ben Arfas mål där han släppte första stolpen. Var sedan mestadels upptagen med att finta passningar och chippa andan ur våra halsgropar.

Sagna: 4/5. Utgjorde den osynlige men ack så bärande fjärde länken i Arteta, Rosicky och TW14's one-touch triad. Var ständigt med i anfallen och gav oss, en nästan 4-4-2 lik uppställning i det offensiva spelet. Sagna var som Sagna brukar var, rakt igenom klass.

Koscielny: 3/5. Höll på att halka ur matchen totalt i inledningsskedet och jag trodde att detta skulle bli en sådan där match, men han repade sig enormt ju mer matchen led. Battlade rejält med Ba matchen igenom, vilket säkerligen gjorde ont för dem båda. Men ni vet ju hur det är med smärtan när den följs av en seger...

Vermaelen: 3/5. Gick bort sig rejält på Newcastles ledningsmål, då han lämnade både Gibbs och resterande lag med brallorna nere. Men Vermaelen är liksom ofta Vermaelen och man vet vad man får. I de flesta lägen ren försvarspoesi och när man behöver det där sista lilla offensiva rycket, så har vi Vermaelen. Underbar slutforcering, underbart mål och underbart intag av nästan hela spurs försprång.

Gibbs: 3/5. Blev övergiven av Vermaelen och sålde sig oerhört billigt vid Ben Arfas mål. Var tämligen osynlig i matchens inledning, men pushade upp sig till lite Lateral light efter ett tag. En mycket bättre andra halvlek, där han faktiskt såg ut vad Wenger lovat, med ständig oro för virriga toons-försvarare.

Song: 2,5/5. Glidtacklade som en gud och täckte ytor som en Song. Var millimeter från att ge RvP smörpassens Royce Rolls, då RvP var lite för snabb ur startgroparna och var jämnare än han varit de senaste matcherna. Ändock bara en dag på jobbet.

Arteta: 2,5/5. Uppoffrande defensivt arbete med många brytningar och kom stundtals igång rejält, främst i samarbete med Rosicky och TW14. Som vanligt var han för blyg med sitt skott, vilket tar bort lite av hans magi. Dock stor med bollen och stor med sin ständiga överblick.

Rosicky: 3,5/5. Jag tänkte; ”ge killen ett nytt tvåårskontrakt” och Wenger hade redan hört vad jag skulle tänka. Rosicky var ”Mr Vända På En 5-öringsmannen” och gick framåt, passade framåt och offrade sig något enormt bakåt. Efter att ha missat ett par chanser och fått några Webb-feldömda frisparkar emot sig, såg han nästan ut som Jim Carrey i Pet Detective. Ut i 76:e mot Ramsey.

Walcott: 3/5. Nu känner jag att jag nästan upprepar mig själv, för nu har jag skrivit det i ett par rapporter redan. Men ibland ser killen nästan fotbollssmart ut. När han håller bollen på marken eller söker sig in i banan och blir andreforward. Då tror man nästan på honom. Lysande assist till RvP's kvittering och med i förspelet även till 2-1-målet. Tummen upp, säger D&M.

Grande van Persie: 3/5. Ibland känns det som att ”it had to be him”. För efter att ha varit lite trubbig och missat två chanser i matchens inledning så gör han plötsligt det som bara han gör. Får en pass och bara verkställer. Så klinisk denne kille kan vara. Och samtidigt, så onödigt käftande han var och så onödigt gult kort han tog. Vi tänker väl oss att det är baksidan av att vara en vinnare?

AOC: 2,5/5. Rent av osynlig i första halvlek och hållen gisslan i en vänsterkant helt utan bollar. Bättre när han sökte sig inåt och fick Gibbs sällskap på kanten. Avsevärt mer aktiv andra halvlek där han fann rytm och flöde han saknat i förta halvlek. Ut i 67:e mot Gervinho.

Varken Gervinho eller Ramsey gjorde några större avtryck. Men vad f-sen gör det? Vi vann och vi vann på det mest underbara av sätt. Genom ett sent mål, genom slit, kämpande och en aldrig sinande självklarhet av att just den här matchen var just vår. Underbart. Stort, lust och positivt. Och gott. Men vinsten och med whisky en måndagskväll.

Skål Arsenal och tack för allt du ger mig. Till helg, såsom till vardags.

När jag växte upp så gjorde jag det inte bara i skuggan av två storasyskon. Jag hade även ett antal kusiner, av vilken den äldste av dem, vi kan kalla honom A, under en period hade en enormt imponerande permanent på huvudet. Hans redan från början lockiga hår hade fått sig en sådan papiljotternas duvning, så att det då aldrig verkade bli sig likt igen.

Nu blev det förvisso sig likt och A är idag en oerhört stilig tvåbarnsfader i sina bästa år. Han var även oerhört stilig under sin Bob Marley-period, men också under sin något nyromantiska dito, då hans föräldrar hade ömma hjärtan nog att låta hans studentfest inhysa ett danskt skrammelband i det annars så lugnt välartade villaområdet. Vilket kalas det var, vilket partytält och vilka små ”partyn” som högst informellt anordnades både i och utanför detta tält. Där hade vi kunnat snacka Pyjamasparty 2.2. Utan att några som helst behov av en ung småkusins fantasi, rådde.

Men om vi lämnar kusiners libidinösa utagerande och låter oss återvända till permanentade hår, så skall vi lämna estetiska värderingar därhän och i stället sikta in oss på roten till det förlockande steget. Vad kan det har varit som gjorde honom så säker på att det var just afrokrullig man skulle vara? Vad var det som drev honom till att verkligen genomdriva detta projekt mitt i den högborgerliga likriktningen? Eller snarare vem fick honom att göra det? Vem var det som kunde locka fram sådana krafter ur en tonårssömnig blond kalufs? Vad blev vem, som blev gåtans lösning?

Som så många gånger förr, så finner vi svaret i en engelsk man i den övre medelålderns absoluta sluttamp. En man utan egentliga färdigheter, förutom en, eller egentligen kanske två. För i virrvarret av orsaksnystan finner vi den lösa tampen i form av en viss Mr Kevin Keegan. Inte den stofilkorkade varianten vi idag vana att se, utan den som just haft den goda smaken att lämna Englands baksida, Liverpool, för att söka sig till det mellanmänskliga nytänkandes själva sköte, Hamburg.

För där och då, någon stans sent -77, gick nämnde Kevin in på frisörsalongen och cementerade ett statement. Någon stans där och då, satte han ned en fot för den ungdomliga estetiken och lade sina små fladdrande lockar i en tysk frisörskas permanentvätskeindränkta händer. Och killen gjorde avtryck. Genom HSV vita och det engelska landslagets nästan lika vita, rakt in i tusentals hjärtan nedsövda i tusentals villaförorter Europa runt.

King Kev above all. Bild från Flickr.com: ”Oliver CABARET”

Tonårsflickor föll ned i kärleken medan killarna valde identifikationen. Samma behov fick så många olika ansikten, med det gemensamt att de virades in i nypermanentade hårsvallsburr. Kusin A var, i det hänseendet, bara en av många tusen, men hans uttryck satte avtryck i en ung och, efter identifikationsobjekt, lika suktande D&M-förlaga.

När denna sagas själva subjekt, kände sig färdig med den hamburgska synden och längtade åter till hemmaön, valde han bort Liverpool för en stund i den southamptonska solen. Detta följde han upp med att flytta så långt från den västengelska solkusten som bara var möjligt, genom att göra sig till hjälte i det nordöstra hörnet. Kevin hade blivit några år äldre och hans hårsvall något glesare, men han var fortfarande kapabel till att ta laget åter till förstadivisionen. Han avslutade sin spelarkarriär genom att lämna arenan i helikopter för att flyga till sitt då nya hem i Spanien och likt en helikopter, eller för den delen även flygplan, svävar hela han fortfarande över klubben Newcastle United FC.

Samma Newcastle United FC skall nu, under måndagskvällen, besöka ditt Arsenal och mot oss försöka stjäla någon av, eller till och med samtliga de tre poäng som vi självklart äger rätten till. Vi skall försvara en fjärdeplats eller till och med jaga tredjeplats, men vad Alan Pardrews mannar nu jagar, är delvis dolt bakom en svartvit slöja. För där The Magpies de senaste åren mest har jagat benpipor och varit synonymt med hårdföra genombrittiska karlar såsom Barton och Nolan, där vilar dagens skatfamilj på helt andra värderingar.

Pardrew släppte i somras iväg några så kallade karaktärsspelare och fyllde på med fransk, sydamerikansk och afrikans briljans. Han gjorde affären som Wenger borde ha gjort när han hämtade Yohan Cabaye från Lille. Han har teknik, fart och briljans i form av Hatem Ben Arfa och delvis även Jonás Gutiérrez, samt han har en ytterst habil målleverantör i form av Demba Ba.

Och där Toonsen brukar sjunga: ”Feed the sheep and Ba will score”, där knyter vi ihop den krulliga ullsäcken genom att sända den numera något tunnhårige, men fortfarande oerhört tjusige, Kusin A en en önskan om fortsatt lycka och välgång. Förvisso för min kusin, men egentligen mer för mitt lag, Arsenal. För efter att vi studsad till mot Milan men ändå fick lämna CL, är det av yttersta vikt att vi möjliggör spel i nästa års Champions League. Och för att det skall möjliggöras så måste måndagens match mot Newcastle sluta med tre nya, fräscha och rödvita poäng. Bäää på er Toons.

Up You Gunners.

Den gode D&M ställde frågan, kan inte du göra en "view from the enemy"? Hur ser en Man Utd-supporter på dagens Arsenal? Här kommer några rader från en soffcoach med hjärtat i nordvästra England.

Det skall erkännas att jag alltid har irriterat mig en del på det moderna Arsenal. I början (slutet 90-tal - första delen 00-tal) var det helt enkelt för att Ni hade ett otroligt bra lag och gott om profiler att störa sig på. Detta var en tid med skönt heta möten mellan våra klubbar, vem minns inte "The Tunnel Incident" på Highbury mellan Roy Keane och Patrick Vieira eller "The Pizzagate", då vi äntligen fick stopp på Er smått otroliga 49 matcher utan förlust i ligan.

På senare tid har irritationen handlat om annat. Den allmänna bilden av ett helylle-Arsenal, som spelar så fin fotboll, merparten av motståndarna i ligan spelar en sådan primitiv fotboll så dem borde få rött kort allihopa, Wenger låter alltid unga lovande spelare ta plats, media fullständigt älskar Englands Barcelona och man har ordning på finanserna. Se där ja, ännu en titellös säsong för detta präktiga Arsenal, sweet!

Om man nu skall på något så där vuxet sätt analysera detta så är det givetvis en stor portion avundsjuka inblandat här, för Ni har ju i mångt och mycket gjort rätt. I dag känner jag inte samma irritation, kanske för att Ni i skrivande stund inte är det där hotet ni en gång var eller är det för att andra direkt mer otrevliga saker händer i form av vår dopade blåa lillebror? 

Innan den där finalen mot Birmingham City i Carling Cup förra året gick Wenger ut och sa att Arsenal kan vinna alla fyra titlarna, efter förlusten där känns det som att Eran nedförsbacke startade. Ännu en titellös säsong var så småningom till ända och en transfersommar kom som det, enligt Wenger, skulle kunna skrivas en hel bok om. Även om jag inte är Arsenal så skulle det vara väldigt intressant att få reda på vad som egentligen hände förra sommaren. Faktum är att den kvalitet som lämnade förra sommaren ersattes aldrig fullt ut i läge där man snarare behövde förstärka ytterligare.

Manutd-Mats multitaskar. Bild: Manutd-Mats.

Tycker att dagens trupp innehåller många bra spelare som Szczesny, Vermaelen, Sagna, Song, Wilshere och inte minst Van Persie. I Van Persies fall skulle Ni behöva klona honom, det är lite av samma problematik som vi har med Rooney. I avsaknad av en riktigt kreativ mittfältare så får Rooney spela allt längre ner i banan där han i och för sig gör ett bra jobb men han skulle samtidigt behövas i straffområdet. I mina ögon skulle laget må bra av att ha Van Persie längre ner i banan men likt Rooneys fall behövs han även i boxen. Trots att Ni har många bra spelare så har Ni alldeles för många medelmåttor, bra spelare men inte av den kvaliteten som gör att man nästan kan ställa upp med två jämnstarka startelvor, för det är ett måste när man skall ta sig igenom en säsong fylld av serie, cupmatcher, skador och förhoppningsvis vinna något.

Man läser och hör lite varstans att folk vill, eller i varje fall har velat, sparka Wenger, men det tycker jag absolut inte Ni skall göra! Det där är en farlig väg att ta med risk att Ni hamnar i en tränarkarusell likt Era blåa grannar i västra London. Titta istället på staben under Wenger. I brittisk press beskrivs Pat Rice som en dinosaurie, en man av den gamla skolan som inte har mycket till övers för moderna hjälpmedel. Om jag har läst rätt så har Pat Rice varit Wengers assisterande tränare under hela Wengers tid i klubben, jämför detta med Sir Alex som under sin tid hos oss haft 8 olika assisterande. Nu har i och för sig Sir Alex 10 fler år på sin position men omsättningen på assisterande tränare är enligt mig en stark bidragande orsak till att vi har hållit oss i toppen år efter år. Med ny assisterande får du in nya tankar, idéer och träningsupplägg. Som tränare blir du tvingad att ta åt dig det nya och revidera ditt egna sätt att leda laget med följd att laget utvecklas och kan bryta ny mark.

En annan mycket viktig roll i en klubb är kulturbäraren. En som vet vad som krävs för att vinna och agerar som brygga mellan gammalt och nytt, det behöver nödvändigtvis inte vara en för dagen aktiv spelare bara det är någon med hjärta för klubben. Detta kan jag inte se att det finns i dagens Arsenal, det finns kommande kulturbärare i form av Wilshere och Frimpong men dessa är fortfarande för unga och det kommer dröja innan dom kan ta den rollen. Så vad göra? D&M skrev ett inlägg för några månader sedan, eller om det var under någon av våra dimmiga soffcoach-kvällar som han sa att Ni borde ta in Martin Keown i ledarstaben, och det vore en alldeles utmärkt lösning enligt mig. Ni får inte bara en kulturbärare utan även en kille som kan det där med försvarsspel och kan sträcka upp Eran något darriga backlinje.

Så vad tycker jag att Ni skall göra? Först och främst en ordentlig utrensning av alla medelmåttor detta tillsammans med tillskott av kapital ger utrymme att värva kvalitetsspelare, och med kvaltietsspelare menar jag inte the usual suspects i form av unga talanger i Ligue 1 eller annan liga. De nya spelarna bör såklart hålla hög kvalitet men även vara av olika karaktärer, inte bara små, snabba och tekniska utan även spelare av mer fysisk karaktär och gärna med "jag släpper f-n ingen över bron-mentalitet".

Detta för att möjliggöra mer variation i laguttagning/förändring av matchbild beroende av motstånd. Ni skall utgå från Wengers filosofi av fotboll men han måste acceptera/inse att man måste ibland lämna sina ideal och spela en annan typ av fotboll. Rensa i ledarstaben under Wenger, in med nya idéer och en kulturbärare i form av Martin Keown eller Tony Adams. Ge Jack Wilshere kaptensbindeln, låt han redan nu bli den stora mittfältsgeneralen. Sen är det bara ut och köra!

Jag tror och hoppas att ni kommer tillbaka som ett bättre och starkare lag nästa säsong, för jag slåss hellre mot Er om framgångar än mot blåa shejk och oligark-dopade lag eller öppet rasistiska merseyside lag!

Lycka till!

/Man Utd-Mats

Vem kan säga att måndagsmornar är veckans höjdpunkt? Vem kan förmedla ljus och härlighet i en morgon på tok för arla för sitt eget bästa? Och vem kan bringa ordning i ett töcken av kaos? När veckan känns som allra längst och när tiden för väsentligheter är som mest knapp?

Men om jag skall vara ärlig, så skiter jag i vilket. För jag är fortfarande glad. Jag är fortfarande uppfylld, fortfarande upprymd och fortfarande guppande i den där lilla stillsamma känslan av hammock en ljummen sensommarkväll. Som Radioheads ”No Suprises”, som riktigt bryggkaffe istället för automatens och som återfunnen närhet till någon du vant dig vid att alltid ha nära. Som stillad abstinens, som det magiska ögonblicket då medlidsamhet övergår till delad glädje eller som den korta stund du vaknar upp och upptäcker att du somnat i ett sällskap du så länge drömt om.

Jag vet inte om förra helgen, och den därpå följande måndagen, var större eller mindre än idag. Eftersom jag då, vid ställningen 0-2 helt hade givit upp, var jag under den därpå följande måndagen nästan i ett tillstånd av chock. Jag var hög på den förmodade engångsföreteelsen och förförd av den plötsliga trisslottskänslan. 

Denna måndag är det annorlunda. Denna måndag är på något konstigt sätt nästan större. Inte för att vi var bättre, snarare tvärtom, utan för att en gång och en företeelse alltid kan förklaras bort, men två gånger är så enormt mycket svårare att bortse ifrån. Eller för att de motståndare vi lördags nedlade återigen var ett av de där hyllade, de där som är på rätt väg och som i gemene mans ögon, till skillnad från oss, är förknippat med framåtanda, äkthetens betryggande trovärdighet och med rätt beslut såväl ekonomiskt som sportsligt. Och ändå vann vi över dem. Fast de är så bra och folkkära och fast vi var och är så rakt igenom urkassa. Och trots att vi är så i en sådan enorm utförsbacke och aldrig kommer få grepp om tillvaron. Vad konstigt livet kan vara, eller hur?

Arsenal -sounds crispy.

Och så skönt det kan får vara ibland. Så ljuvligt lättsockrat livet ibland kan föreställa sig och så uppsökande och kontakttagande tillvaron stundtals vill visa sig vara. Som om livet som bittert nagelbitande Arsenalfantast hela tiden, stilla för sig själv, bar på den här typen av upprättelse. Och dessutom två helger i rad? Och det är fortfarande skönt, det är fortfarande så ljuvt och det är fortfarande som att promeneras omkring med i en välfjädrad BRIO-vagn för medelålders orakade män.

När helgen skall summeras finner du förlust för spurs, förlust för che£sky och kryss för Toons att lägga till den redan kända förlusten för foolsen. Idel goda resultat och endast det faktum att Abracadabrovich låtit AVB få sparken, kan anses negativt för oss. Jag hade gärna sett Villas-Boas förlora omklädningsrummet än mer till herrar Terry, Drogba och Lampards närmast tvångsmässiga agitatorism och nu får tyvärr klubben alla möjligheter att resa sig under gamle Albionsmanagern Di Matteos välkänt varliga fingrar. Men man kan inte få allt. Man får ibland liksom nöja sig med det lilla. Det där lilla som exempelvis tre högst orättvisa poäng på Anfield Road kan föra med sig. Och det är inte alltid fy skam.

Innan jag släpper dig lös till måndagens alla måsten vill jag bara passa på att flika in morgondagens startelva, vilken enligt Caretaker D&M skall se ut på följande sätt:

Fabianski
Ebecilio– Djourou – Miquel – Jenkinson
Eisfeld – Özyakup – Yennaris
Afobe – Chamakh – Park

Nu är vi bara fyra-fem poäng från St Totteringhams Day, bara fyra-fem poäng från säker mark och vi har Toons hemma, Toffies borta och Villa hemma som väntar på oss. Nu skall vi låta sår få läkas, blessyrer få lida över och trötta huvuden återfå sin vilas frid. Nu skall allt som bara är möjligt, möjliggöras och vi skall fortsätta vår tillsynes omöjliga vandring uppåt i ligatabellen.

Frågor på det?

Bild från Flickr.com: ”jonbran”

Idag åkte vi till den engelska toppfotbollens verkliga rövarkula, Anfield Road, där dörrkarmar justeras för att hemmaspelare skall se större ut, där skyltar sätts upp för att bortalagets spelare skall uppleva sig vandra på historisk mark men där historiens vingslag är det enda av rörelse som går att skönja.

När en av ArsSweden-forumets verkliga inläggsvirtuoser, zimzon, upptäckte att det var tidig avspark som gällde, fällde han följande kommentar: ”Sen märker jag precis att den här matchen spelas tidigt lördag?! Vafan? Då står man där halv fem och fylle-lagar-mat igen. Det som är positivt med tidig match/tidig fylla är att man somnar vid åtta på kvällen. Då är man fräsch på söndagen.” På den vägen var det och vi tar det följaktligen från där.

Ni vet ju själva hur det gick, ni såg ju själva hur the barca of the EPL fuskade till sig en straff, att Szczesny gjorde vad han är satt att göra men även att Koscielny blandade rakryggade rensningar med självmål. Ni såg RvP vända på steken och ni såg RvP …vända på steken. Ni såg rättvisa skipas i en snuskburk av fusk, tvåstaviga svordomar och encellsorganistriska hemmafantaster. Det blir inte mer EPL än så här och det blir inte mer Arsenalbeauty 2012 än så här. Fy f-n vad skönt.

Szczesny: 5/5. Först räddade han Koscielny efter att denne gått bort sig, sedan tog han straff och retur efter att äckelkrypet fuskat till sig straff. Och på den vägen var det. Killen tog f-n i mig allt. Underbart auktoritär i luften och med en nästan sjukligt stor pondus i sitt helhetsspel. Tack, WS, idag var du stor.

Sagna: 4/5. Bra defensivt och med ett fantastiskt inlägg till RvP´s kvitteringsmål. Höll foolsens vänsterkant totalstängd och fick Enrique att framstå som Wengers bästa ickevärvning. Hög klass, matchen igenom.

Koscielny: 3/5. Bedrövlig i första halvlek, där han tappade markering och inte alls hängde med i firma Suarez-Kuyts irrfärder planhalvan runt. Till detta gav han oss i andra halvlek kontrasten med en mittback som plötsligt var all in i allt han företog sig. Kass första men lysande andra halvlek. 

Vermaelen: 3,5/5. Försökte hålla ihop det darriga försvaret i första och ovan nämnda Suarez-Kuyts i schakt. Och växte sig enormt stor ju mer matchen led mot det obönhörliga slutet för dessa spring-och-släng-dig-killar. Smärta verkar endast vara ett problem om det tar dig av planen, för denne belgiska slitvarg.

Gibbs: 3/5. Hade en bråd tid mot Henderson med bihang i första, men löste det med excellenta glidtacklingar och ljuvligt långlinjehetsande. Fick sig en smäll och gav igen med samma medel. Det är bara att han, mot alla odds, håller sig hel ett par matcher till, så kan detta bli hur trevligt som helst.

Song: 3/5. Nu verkar både D&M och Song upprepa sig själva här, men denne killa hade, liksom så många andra och precis som han, denna säsong, tenderar att ha, en blek första halvlek och en skimrande andra. För på samma sätt som han, tillsammans med Arteta, tappade foolsens centrala mittfält i första halvlek, på samma sätt åt han helt upp dem i andra. Och vilken ljuvlig delikatess till assisterande pass till RvP´s 2-1-mål. Hans sko var absolut värd att kyssas.

Arteta: 2/5. Oerhört blek. Hade ett bra långpass till TW14 i matchens inledning och kämpade febrilt för att hålla jämna steg med foolsens mittfält, men hade inte stor lycka i de minuter han hade innan Henderson avslutade hans match. Bara att hoppas på att skadan inte var allvarlig och att han snabbt kommer åter. För vad än ovan nämnde forumvirtuos än säger, så är Arteta viktig för oss.

Rosicky: 2/5. Inte alls lika innovativ som mot spursen, men ändå ständigt kämpande. Tog för sig, kämpade och slet, vilket gör det så oerhört svårt att underkänna honom, trots det ganska ringa resultat hans arbeta genererade. Nu är det bara för Ros att slicka sina sår och komma tillbaka ”with a vengeance” mot Toonsen.

TW14:1,5/5. Mer boll än brukligt och mer rakt på mål än vi är vana vid, men fortsatt uddlös och med riktigt uselt sikte på skotten. TW14 gav, i denna match, begreppet ”ensam på topp” om RvP en helt uppenbar innebörd.

RvP: 5/5. Slog WS med en hårsmån när Firma D&M (Ut och sonen H, 5,5 år) skulle dela ut utmärkelsen MoTM. Man bara undrar: Hur f-n gör killen? Vad håller han på med? Han är ju sjukt bra. Han ger en den där underbara TH14-känslan, när den var som mest vacker, övertygande och betryggande. Give me Robin i fyra-fem Arsenalår till.

Benayoun: 1,5/5. Precis som Walcott var han tämligen osynlig, fast på ett annat sätt. Där TW14 fick boll och missbrukade innehavet, där stod Benayoun långa perioder helt arbetslös. Inte alls samma klass som han visade senast.

Wenger: 4/5. Skönt att se ett sådant rakt igenom osentimentalt byte när han låter Diaby gå ut för AOC. Diaby hade under sina ca 28 minuter en pigg start, men föll sedan tillbaka i gamla synder. Gervinho gjorde väl varken till eller från, men är förhoppningsvis på väg tillbaka till den form han hade när han kom tillbaka från sin avstängning i säsongens initiala fas. AOC är, för mig, liksom aldrig fel, även om han kanske inte var någon Fabregas direkt.

Fusk-foolsen-triaden: 5/5: Underbart skönt att se den lille rasisten kasta sig handlöst i varenda närkontaktsembryo han lyckades söka upp. Underbart att höra Mr Mastermind på tränarbänken skrika ut tvåstaviga okvädningsord matchen igenom och underbart att höra hemmapubliken bua när motståndarspelare låg nere, uppenbarligen skadade. Engelsk fotboll när den är som bäst. Grattis skit-foolsen. Ni är vad ni är, bara en samling högst osköna dumskallar.

Anfield Road: 3/5. Först var det en katt, veckan efter var det en streakare och denna vecka en skalbagge, som i 84:e minuten började ta sig en promenad på kamerans lins. Underbart att denna arena inte bara inhyser människor med parafila böjelser, utan även de småkryp dessa innerst inne är.

Stort tack säger D&M, för idag. Jag är så oerhört glad, så uppfylld av rättvisans gilla gång och så j-la glad för att jag blev Arsenal. Och så tacksam för allt jag får vara med om som fantast till detta underbara lag och jag är så in i märgen stolt.

You make me so f-cking proud, Arsenal.

Under min uppväxt hade jag en två och ett halvt år äldre storasyster. Ja hon lever fortfarande, så jag har fortfarande en två och ett halvt år äldre storasyster, men livet är ett annat nu. Var och en har bildat egna familjer och två och ett halvt år är inte längre någon åldersskillnad. Men under tiden för två barns uppväxt var två och ett halvt år inte bara en ocean av tid, utan även en möjlighet till en rikedomens skatt av erfarenheter som en storasyster kan välja, eller inte välja, att dela med sig av till en läraktig och formbar lillebror.

Tack vare min storasyster så var jag den förste i klassen att inte lukta svett under de prepubertala skoldanserna. Tack vare sin storasysters erfarenheter och omsorg, luktade jag i stället Jane Hellen. Den där ljusgröna deodoranten på vilken en ung kvinna med krulligt hår blir pussad på ena kinden av en man och, om man kombinerar deon med någon annan produkt, av en annan man på andra kinden. Just den kanske inte rakt igenom maskulina lukten räddade, tillsammans med av systern utlärda dansförmågor och vett och etikett i förhållande till det motsatta könet, min position i en mellanstadieklass hierarki. Jag var med dåtidens mått mätt, rakt igenom stekhet.

En två och ett halvt år äldre syster hade också andra fördelar. Hon hade jämnåriga kompisar. Dessa, hennes jämnåriga kompisar blev i en ung pojkes ögon näst intill vuxna kvinnor. Fullt utvecklade med de emotionella och fysiska attribut som vuxna kvinnor, i en liten pojkes värld, är utrustade med. De intresserade sig för fräcka saker, lyssnade på fräck musik och hade det självklara modet att vara så där självklart fräcka i förhållande till kompisens, runt flickrummet ständigt kretsande, lillebror.

Anna Nilsson-material?

Den två och ett halvt år äldre storasystern gick, tillsammans med dessa fräcka kompisar, genom en period av att lämna barndomen, för att ta steget in i den väntade ungdomen. Till sin hjälp använde de arealer och tillvägagångssätt som den numera vuxne D&M inte ens vågar tänka på. Dock minns jag ett av systerns och hennes kompisars första, och högst infantila, steg mot den då nalkande ungdomen. Jag minns deras pyjamaspartyn.

Vad den uttalade tanken med ett pyjamasparty egentligen var, vet nog ingen. Hur hade man kunnat sätta ord på en sådan rakt igenom högexplosiv pinsamhetsrisk? Vilken förälder skulle kunna ha modet, eller galenskapen, att utmana barnsystemet genom att ställa frågan? Ingen. I varje fall inte mina, och således inte heller min två och ett halvt år äldre systers. De valde taktiskt nog, endast att låta pyjamaspartyt glida in i den ljusrosa dimman av förväntad normalitet och åldersadekvat företagande.

Så pyjamasparty fick det tydligen bli. Och pyjamasparty, där majoriteten av deltagarna var två till tre år äldre och dessutom av motsatt kön, var som en gåva från ovan. Så jag iklädde mig den fräckaste av alla fräcka, vilket troligtvis var någon Fantomen- eller Stålmannen-outfit, pyjamasen för att delta i partayandet.

Skall sanningen fram så deltog den lille pojken (läs: jag/D&M mini) inte speciellt mycket i firandet, för jag hade fullt upp med att bara iaktta. Se på allt det ouppnåeligt undersköna, känna lukterna av pyrande emotioner och lyssna till fingertoppars berörande av knottrig hud, endast skyld av ett tunt, tunt lager bomull. Att försöka förstå lekarna, förstå de olika sociala agerandena och lägga puzzlet där den färdiga bilden skulle vis sig vara näst intill oskönjbar.

Den två och ett halvt år äldre systerns bästis hette Anna Nilsson. Anna Nilsson hade mörkt hår, bruna ögon och var nästan alltid brunbränd. Om detta berodde på att hon var född i Turkiet, förvisso av svenska föräldrar, eller åkte till Mallis ett par gånger per år, var omöjligt att säga. Men helt säkerställt är att Anna Nilsson var det vackraste som dåtidens D&M över huvud taget visste. Och säkert är också att Anna Nilsson var med på den två och ett halvt år äldre storasysterns pyjamasparty.

Av mina minnesbilder att döma hade Anna Nilson någon form av helkroppsdräkt i vitt och lila långrandigt. Luftig, lätt porös och i tyg som var just så tätt så att man inte såg igenom det. Så där satt jag uppflugen på en saccosäck med en glassbåt i ena handen och en Fanta Black Orange i den andra, och med bilden av en ljusnande framtid för ögonen.

Som du läst dig till, så hade Anna Nilsson en rakt igenom, för ovan nämnda ändamål, lämplig utstyrsel. Det kan man inte säga om ditt favoritlag Arsenal, när de lämnar Emirates för att ikläda sig sitt blå-blåa bortaställ. Det är allt annat än stilfullt, allt annat än spännande och allt annat än ändamålsenligt. Det ser ut som en pyjamas som aldrig skulle bli insläppt på ett party. Det är mer löjeväckande än en dåligt timad raggningsreplik, det är mer skrumpnande än en isvak i januariblåst och det är mindre estetiskt än en syslöjdsfrökens egenproducerade sommaravslutningsklänning.

Anna Nilsson skulle aldrig ha haft på sig Arsenals blå-blåa bortaställ. Anna Nilsson hade aldrig tvingat sig själv att åka till rövarkulan Anfield Road i klätt något sådant intetsägande, aldrig förnedrat sig till denna enorma grad av missmatchande kulörer, atypisk mönstrering och löjeväckande totalintrycksgivande. Anna Nilsson skulle aldrig låta sitt mörkt bruna hår falla ned över axlar så påvert inklädda i så blekblå färglöshet.

Men nu är livet som det är. Anna Nilsson är vuxen, så även jag och kanske även du. Tider då Pyjamasparty var grej of the day är long gone. I dag jobbar man, hämtar på dagis och hänger på parmiddagar. Man går upp på morgonen, lägger sig i rimlig tid och räknar mestadels ned till nästa Arsenalmatch. Och på lördag är det foolsen away som gäller för våra superhjältar. Iklädda den blå-blåa pyjamasen. Man dricker IPA, snusar portionssnus och försöker hålla sig sober nog att handha sin femårige fotbollsnarkoman till son. Låt kraften från Anna Nilssons tunna, vitlilarandiga och näst intill genomskinliga, bomullspyjamas, vara med oss. För den kommer vi att behöva.

Bild från Flickr.com: ”ART DODA”

Tänk dig ett fikarum någon stans i landets västra delar. Kanske i en gamma fiskarby som, likt en kommunalpolitikers buk, växt sig alldeles för stor på alldeles för kort tid. Försök framkalla luktminnet av nybryggt kaffe som sprider sig i fikarummet och försök förnimma lukten av en arbetsgrupps återsamlande efter en hel helg av ledighet. Lyssna till ljudet av ett sorl, till knastret av ett raster och av återknytande av små social nätverk. Låt dina fingertoppar snappa upp känslan av återseende, av trygghet och av delande av redan kända referenser. Föreställ dig en samling män och kvinnor som startar upp ungefär fem dagars upprepande av gamla välinsuttna rutiner.

Tänk dig sedan att en man kommer in i rummet. En man som, eftersom han denna dag tvingats bryta ett mönster och lämna dottern på skola, är lite sen, och därför kommer in till redan uppstartat arla samkväm. Människor tittar upp och hälsar mannen välkommen in i gemenskapens stugvärme och någon frågar hur läget är.

Föreställ dig sedan mannens lätta och nästan osynliga ryckning i ena mungipan, hans självklart fasta blick och hans närmast brutalt totala säkerhet. Räkna in mannens förmåga att finna en konstpaus absolut rätt längd, hans bara en aning sänkta tonläge och hans uppfiskande av den, endast en marginell decibels, sänkta volymen rummet bär på. Öppna hela din rödvita själ och låt dig ta emot det du redan vet skall komma, men som rummets samlade mängd kognition är för berusad på koffein, melodifestivalspreferenser och positiva väderleksrapporter, för att ha förmåga att förutse.

”Tja… läget..?” ”5-2 hemma mot spurs, det är läget det”. För idag kan inget ta mannen och idag kan inget heller komma åt dig. Inte en ofrivillig väckning av random familjemedlem redan 03.45 och ingen malande känsla av måndag, som höll dig vaken ända fram till att väckarklockan gav sig till känna. Ingen bilkö kan vara för lång och inga ständigt överslående rödljus kan hindra dig. Inte ens det faktum att jobbets IT-avdelning har spärrat alla sidor som kräver inloggning, vilket gör att du inte kan landa på Ars Swedens forum, kan hindra dig från att känna dig som den du idag faktiskt är.

Alla vägar bär till Arsenal.

För idag är du kung. Idag är jag kung och idag är alla vi Arsenalister jordklotet runt kungar. För igår fick vi, efter tio sorger och elva bedrövelser, ett visst mått av upprättelse. Och efter att i månader ha burit på känslan av att tåget inte längre stannar på vår perrong, var vi själva knutpunkten i alla linjers möte med varandra. Vi låg under med två mål men vände till en vinst med tre mål. Och inte ens kvällstidningarnas uppenbara brist på insikt om sin egen dumhet, när de beskrev matchen såsom att ”Tottenham tappade tvåmålsledning”, istället för det uppenbart logiska ”Arsenal tog igen tvåmålsunderläge och sänkte förortslaget” eller ”Arsenal är fortsatt bäst i London”, kan ta ned dig idag. När omvärlden utan koll gjorde spurs till objekt och inte bara det predikat som de i relation till oss är dömda till att vara, inte ens det kan sänka dig idag. För idag är vi bäst, för igår var vi bäst.

En utskälld spelare som Theo Walcott, vilken undertecknad, med all möjlig rätt sågat längs med fotknölarna, lyckades vara så bra och så målgörande som han endast varit i Wengers värld. Och en inlånad Benayoun, som liksom aldrig verkat ha något egentligt syfte i truppen spelade igår från start och gjorde det som om han aldrig gjort annat än startat i The North London Derby. Och Rosicky… denna tickande skadebomb exploderade rakt upp i nyllet på våra svettfuktiga grannar från N17. Och van Persie, mannen som burit oss på sina axlar vände, på den minsta av femöringar, bort inte bara ligans bäste engelsman, utan även hans småfuskande bihang.

Den på senare tid ofta lätt alibijoggande Arteta sprang med rätare rygg än någonsin och bredvid sig hade han igår The Passmaster himself, Alexander Song. Vi hade Szczesny som hade den goda smaken att skälla ut greadybastard inför hans verkställande av fusk-Bales filmningsresultat. Och vi hade en backlinje som kunde lära sig av sina misstag och täppa till truten på spurs små försök till anfall.

Så idag är läget bra och idag har denna vecka fått sig en underbar start. Idag är vi bäst och idag är du kung. Passa på och njut, känn den ljuvliga lukten av tre intagna poäng på spursen och av den perfekta repliken på che£skys minsta-möjliga-kompetens-vinst mot juniormisstags-Bolton. Låt dig uppfyllas av det faktum att Arsenal idag är vad Arsenal skall vara. Ljuvligt vinnande och underbart avvisande när den lille vita snorvalpen gläfsade på vår dörr igår eftermiddag. När vi bara lät honom känna lukten av framgång och därefter kastade iväg pinnen för den dumme att springa efter.

Tack Arsenal, wherever you are.

Bild från Flickr.com: “The Ridg”.

Hey, vem vill egentligen gå vidare till kvartsfinal? Vem vill fortsätta sin vandring längs den krokiga vägen till Wembley respektive till Alianz Arena? F-n, kan det vara något, det där med finaler? Jag tycker det känns rätt överskattat, faktiskt. Kanske skall man egentligen sikta, inte på att bli bäst, utan kanske näst bäst? En grann bronsmedalj på tredje plats, kanske går att fresta med? Eller fjärde bästa av alla tävlande? Kanske skall man ha som målsättning att ta sig till, men helst då förlora, finalen i Carling Cup och kanske sedan sikta på en kvarts- eller absolut inte mer än en semifinal i FA Cup, på sin höjd. Något annat känns liksom inte passande för ett lag som Arsenal. Och ligavinst, tja.. kan vi inte låta några andra lag göra upp, bråka, stöka och slåss om den? Skall vi inte säga så, då?

Tänk dig Adams eller Keown stå där, längst bak i banan, och skrika åt folk att de får ta det lite lugnare nu. Att deras medspelare skall sänka passningstempot och slå av på takten. Att Vieira och Parlour skall skita i de där glidtacklingarna och att Bergkamp skall slå lite lösare passningar, gärna bakom de lätt joggande Bobby och Freddie. Eller att Sea- eller för den delen Lehmann, i halvtidsvilan skälla ut Henry för att han skjutit för hårt och för exakt i bortre gaveln. När han egentligen borde ha siktat på stolpen och hoppats att någon medspelare kunde snappa upp och skjutigt returen lite lagom halvdant, kanske till en hörna. Troligt scenario? Känns det Arsenal? Är det detta som är Arsenal, as we know it?

Men om vi skall vara ärliga så är det faktiskt just detta vi just nu säger oss göra. Wenger gick, efter uttåget ur FA kuppen senast, ut och hävdade att ligans fjärdeplats är som att vinna en trofé. Och visst, jag förstår vad han menar och håller i sak med honom. Jag är inte dum och har vid flertalet tillfällen, både här på bloggen och i det verkliga livet, talat om den absoluta vikten av att hålla kvar Robin van Persie och kunna värva hit klasspelare, för vilket fortsatt spel i Champions League är en absolut förutsättning.

Kommer vi någonsin få se något sådant igen?

Men att, samma vecka som vi rykt ur både FA kuppen och CL, gå ut och hävda att de troféer vi fans uppger oss sakna inte har något värde, utan att fjärdeplatsen (med all självklart tänkbar och redan nämnda nödvändighet) skulle vara som en trofé, är inte bara syniskt och respektlöst gentemot klubbens följe. Det är även ett nästan övertydligt tecken på att vi som klubb nu totalt har tappat greppet.

Jag förstår att fjärdeplatsen i ligan just nu, i den sits som klubben satt sig, kan visa sig vara själva livlinan för vår framtida existens som storklubb. Och jag förstår att vi kan bli så enormt mycket sämre och mindre välfungerande klubb om vi misslyckats med att ha CL-spel som lockbete. Men du får inte gå ut och likställa fjärdeplatsen vid en trofé, eller till och med antyda att troféer är oviktiga i förhållande till den. Det är så osmakligt och så kränkande, så patetiskt och så förminskande. För då är vi, uppenbarligen, inte längre en klubb som skall vinna, då är vi inte längre det Arsenal som många lärde känna som sitt Arsenal. Vi är någonting annat. Vi är Everton, Aston Villa, foolsen eller kanske Newcastle. Eller kanske inte ens det, kanske istället något ännu sämre eller enormt mycket värre?

För vi är då inte längre det Arsenal som jag en gång i tiden lärde känna, utan istället bara en ekonomisk förening eller ett företag vilket som helst. Vår kärnverksamhet är inte längre att spela så bra fotboll som möjligt eller vinna så mycket som, i alla lägen, bara är möjligt, utan att hålla oss på ett harmlöst avstånd till avgrunden och dra in en j-la massa pengar. Vår existens orsaksgrund är inte längre vinsten, segrandet och besegrandet, utan rätt antal nollor på rätt personers konton. Som om debet och kredit hade en egen ligatabell på samma sätt som Karius och Baktrius hade en egen filmsnutt i din egna uppväxt.

Innevarande säsongs självklara målsättning, den hägrande fjärdeplatsen, skall till varje pris uppnås. Men den i sig kan inte vara målsättning nog för ett lag som Arsenal. Den kan inte i sig anses vara en trofé och det kan absolut inte vara okej att vara nöjd med en fjärdeplats. Vi skall vara nöjda med ligasegrar och kuppvinster, inget annat. Och allt annat än just ligasegrar och kuppvinster är, och måste vara, ett misslyckande. Är det inte ett misslyckande är vi inte längre Arsenal.

Bild från Flickr.com: ”Pig_Pen”.

Det är måndag morgon och helgen skall förseglas in i en ny startsträcka för en kommande helg. Vi stod under föregående vecka och såg på hur Arsenal gjorde det som det moderna Arsenal de senaste åren tenderat att göra: Vi följde upp ett uråkande med ett annat. Ur en kupp följt upp med ett gränslande i en annan. Och förlorar vi mot spurs i helgen så fullbordar vi den triss som vi de senare åren verkar ha fallenhet för att just fullborda.

Vi är bara i mitten av februari och har redan åkt ur samtliga kupper och kan redan nu endast gå för fjärdeplatsen i ligan. Och då undrar man ju lite hur tongångarna hos de styrande i klubben egentligen går. För visst kan man hävda att ”väljer man att ha Fabianski, Djourou och Squillaci på planen samtidigt, så kan man inte räkna med någonting annat”, vilket förvisso är helt sant, så väljer man ändå att säga precis ingenting och ta noll % ansvar. För det är ju inte sådana som du och jag som köpt in spelarna och placerat dem på planen, eller hur?

Vi är ju vana att få belastas med Wengers närmast tvångsmässigt plattityder om mental styrka och ungdomars utveckling som i nederlaget, som en buktalares tomma docka, ständigt blandas upp med beskyllande av domarkåren i synnerhet och den moderna toppfotbollen i allmänhet, för att vara emot oss. Men vad skall Wenger nu skylla på? Vad skall vi nu behöva stå ut med? Efter Sunderland i lördags, hade han sjunkit så lågt som att skylla på otur. Otur? F-n, det är ju sånt som P05/06’s föräldrar skyller på! Otur. Otur?

Plopp, plopp, plopp.

För oavsett om Wenger är den ensamt styrande despoten vars intellekt har snurrat några varv för långt i rigiditetens envisa sällskap och således övergått till den klassiska galenskapen. Eller om han är en bakbunden marionett, som bara vill göra allt han någonsin tror sig kunna för klubben i sitt hjärta, och som ett fartygs kapten skall vara sist att lämna när det sjunker. Oavsett vem som bestämmer vad i klubben och oavsett till vem alla intjänade pengar går, så vill jag veta.

Jag kräver ingenting, för jag vet min plats i fotbollens näringskedja. Jag vet att jag som missbrukande konsument står längst ned i hierarkin och inte innehar någon som helst rätt till röst, så jag kräver inget. Jag bara önskar. Jag bara ber. Snälla. Låt mig får veta.

Låt mig får veta hur läget egentligen är och hur illa vi egentligen mår. Låt mig, för en gångs skull, få tillhandahålla ett uttalande som inte bara är Wengers tomma ord av spelarskydd, .com’s propagandaapparat eller mejl från klubben vars egentliga innehåll bara är att webbshoppen också är ett bra sätt att överföra pengar från konsument till klubbkassa. Låt mig får reda på hur min klubb egentligen mår, låt mig få en diagnos. Låt mig för höra ett ord av innehåll, av betydelse och av substans.

Låt mig få höra en röst av ansvar, en röst av mening och en röst möjlig att lita på. Jag är så trött på alla vackra ord om utveckling och ljusnande framtid som aldrig kommer. Så trött på att, ett år tvingas höra att arenabygget är orsaken till att vi nu måste spara för att bli starka sedan, vilket sedan svängt över till att arenan fortfarande är orsaken till att vi inte kan vara bäst. Något som skulle bli redskapet till ökad framgång har nu blivit bromsklossen för densamma. Och jag är trött på ickeretoriken i det sprakande spektaklet.

Så vad skall du nu, du före detta storklubb, hävda är orsaken till ditt förfall? Vad skall du nu skylla på och vad skall nu få klä skott för dina egna tillkortakommanden? Visst finns det alltid de onda i ljus- respektive mörkblått och visst finns alltid de två, under armarna hållna, spanska lagen vars respektive städer och regioner pumpar dem fulla med färska blodkroppar. Och visst finns italienska ligan, UEFA och F-n och hans moster. Men vad skall du, klubben i mitt hjärta, säga mig när jag frågar. När jag stilla undrar vad är det som håller på att hända med min klubb, med mitt resesällskap längs med livets snårskog och med mitt sista remedie, som för länge sedan slutat verka.

Vad skall du nu säga?

 
Bild från Flickr.com: ”ZZZaaammm”

Japp, då kan vi lägga även denna kupp till handlingarna och vi gör det som Arsenal de senare åren brukat göra: Faller en så faller alla. Ryker vi ur en kupp, så ryker vi ur alla. Och som ni alla vet, så gjorde vi det på sämsta möjliga sätt. Inte bara för att ännu en spelare blev skadad, utan främst genom att vi, återigen, var så otroligt själlösa, så otroligt veka och så fantastiskt intetsägande. Vi säger all in på ligan och ur det kanske något gott kan komma. För något gott fick vi oss inte till livs idag. Betygen är som följer:

Fabianski: 1,5/5. Lite av den gamle Fabianski. Den där killen som går ut och skär av en boll långt ute i straffområden för att i nästa läge tappa en enkel luftpastej. Passiv och allmänt oskärpt. Trött, vilsen och på hälarna.

Sagna: 2,5/5. Kvällens bäste Arsenalspelare. Torde vara högvilt på marknaden om skeppet sjunker än mer. Kom runt på ett helt okej sätt, men hämmades av den allmänna villervallan av avgnagda naglar och svettfuktiga handflator.

Djourou: 1,5/5. Slarvar och släpper till bollar som inte en fjärdeback borde göra. Borde se och lära av Jonny Evans i manure, som oavsett speltid går in och gör sitt jobb när chanserna ges. JD gjorde inte sitt idag, inte han heller. Slapp med bollen och spred sina uppspel helt åt h-vette.

Coquelin: Omöjlig att betygsätta. Dock bittert att han som alternativ nu är förlorad för några veckor framåt.

Song: 1,5/5. 0,5 som central mittfältare och 2 som mittback. Var inte alls i fas i dag och lät sig, återigen, bli ett offer och vek även han ned sig på det mittfältet som bara bara föll. Var till och med småtafflig med bollen, vilket inte brukar vara hans signum.

Arteta: 1/5. Men vad f-n har hänt med Arteta? Likblek, tröttkörd och helt under isen denna afton. Frisparkarna, tja... Uppspelen med boll, tja... Jobbet utan boll, i det tysta, tja...

Ramsey: -/5. Nu börjar det f-n kännas läskigt, det här. Är han helt slut? Oavsett om han är en nr 10 eller inte, så brukar han ju springa som attan, men gjorde han det idag också? Jag såg honom mest felvänd och stillastående, vad såg du?

AOC: 2/5. Återigen ingen höjdarmatch, men att han försökte göra någonting av ingenting måste ändå premieras. Oturligt självmål, men vad f-n, kan man kräva av någon som faktiskt försöker? Som springer och som gör det jobb som andra skiter i att göra?

RvP: 2/5. Återigen arbetslös och återigen berövad på en straff som han absolut skulle ha haft. Sprang och var, främst i andra halvlek, ständigt i spelbar rörelse, men vad hjälpte det? One man army, har fått sitt krut fuktat och då står du där du står.

Gervinho: 1,5/5. Försökte stundtals utmana, men som del i ett formsvagt lag, så valde han de safa alternativen i stället för att utmana till farlighet. Ljummen och trubbig i sista och avgörande delen.

Squillaci: Skall han betygsättas? Behövs det?

TW14: Skall han betygsättas? Behövs det?

Rosicky: 2/5. För sent och för långsamt. För lite av ut av så mycket. Som mot Milan i veckan så försökte han, men mot den randiga bussen kom han inte långt. Han heller.

Nu skiter vi i det här. Detta är vad vi är. Så här bra är vi. Och bättre än så här är vi inte idag. Vi får glädjas åt che£skys omspel. För jag är hemskt ledsen, men just nu är vi shit.