Davidsson & Mannen

-”We want information, information, information.”
-”Who are you?”
-”The new number two.”
-”Who is number one?”
-”You are number six.”
-”I am not a number, I'm a free man.”
-”Ha ha ha ha”.

Nej, detta är inte en förvirrad dialog mellan Diaby och Koscielny, inte heller en allmän diskussion om vad som händer på tröjfronten nu när Almunias kontrakt till sommaren går ut och inte heller ett galenskapens uttryck för hur den moderna toppfotbollen ser ut i dessa post Bosman tider. Orden är de vilka det brittiska hårdrocksbandet Iron Maiden 1982 valde att introducera låten ”The Prisoner” med och de är hämtade från den brittiska TV-serien med samma namn. Man kan tycka vad man vill om hårdrocksestetik, och om engelska sci-fi TV-serier från sent 60-tal med för den delen, men man kan inte annat än undra och slutligen väcka frågan: Who is the new number two?

Efter drygt 45 år i klubben tackar, Pat Rice för sig nu i maj. Han ägnade fjorton år som spelare i klubben och bröt endast av med fyra år i Watford, innan han 1984 klev in i Arsenals tränarstab. Först tränade han olika ungdomslag för att sedan klättra i klubbens hierarki och, från och med 1996 fungera som caretaker och/eller assisterande tränare till Wenger. Nu skall den 63-årige före detta högerbacken äntligen få njuta av livets frukter i form av vardagar utan yrkesverksamhet. Utan bollbärande, konutsättande och utan täta samarbeten med sovsäcksinslutna professorer. Vi unnar honom detta och hoppas på goda golfrundor, lättutvecklade drinkparaplyer samt på en överseende fru Rice.

I första startgrupp finner vi tre gentlemän vilka samtliga ingick i olika varianter av The Famous Four, eller The Famous Five som de lite mer generöst, kan kallas. Herrarna spann över lite olika epoker i klubbens historia men har också oerhört många likheter.

Tony Adams: En kille som är så arsenalsk så att få en kan med att försöka matcha. Kom till klubben som trettonåring och spelade över 600 matcher för klubbens representationslag innan han, sommaren -02, drog sig tillbaka. Hans historia är välkänd där hans alkoholsvårigheter, men även George Grahamskt drillade offsidefällor är, är väl omvittnade. Adams fick, under Wengers beskyddande vingar, till slut ordning på sitt förhållande till spriten och förlängde inte bara spelarkarriär och äktenskap, utan troligtvis även sitt liv avsevärt, mycket tack vare Wenger.

Ett lag, en ledare.

Under sin spelarkarriär var han inte bara extremt klubblojal utan även en stark ledare för gruppen. Hans relation till Wenger gick från att inledningsvis vara lite småknölig till extremt tight och i högsta grad lojal. Efter hans spelarkarriär studerade han sportvetenskap vid Brunel University innan han tog över som manager för Wycombe Wanderers. Detta gick, då de genast åkte ur League One, väll lite sådär, varefter Adams sade upp sig och flyttade till Rotterdam för att jobba som ungdomstränare i Feyenoord. En kortare sejour som assisterande tränare i Utrecht följdes upp av ett telefonsamtal från ’Appy ’Arry som, i juni –06, behövde en assisterande till det Portsmouth vars ekonomi han just då hade börjat köra skiten ur.

Hos Pompey fick Adams ansvar för försvarsspelet och detta gick alldeles utmärkt. Laget nådde, säsongen 06-07, en niondeplats och allt var guld och gröna skogar fram till Spurs rekryterade både Harry Redknapp, och sedan en mängd av klubbens bästa spelare så gott som gratis. Adams fick huvudansvaret för klubben vilket resulterade i bara tio poäng på sexton matcher och kicken för Adams. Han gjorde säsongen 10-11, en sväng i azerbaijanska Gabala FC, men står nu arbetslös. Enligt rykten skall han ha sök jobbet som boss i allsvenska Elfsborg, vilket dock gavs till den frejdigt fryntlige Jörgen Lennartsson.

Gemensamt för de olika delarna i Big Tonys managerkarriär är att han är tämligen medioker med huvudansvar, men framgångsrik som assisterande. Det du kanske inte alltid får av kreativa offensiva lösningar får du åter i ett gediget och välintegrerat försvarstänk a la Graham.

Steve Bould: Ännu en del i The Famous Four, ännu en försvarsrese och ännu en man som med åren blivit allt mer synonym med Arsenal. Född och uppvuxen i Stoke-On-Trent kom han till Arsenal som 25-åring från Stoke City och blev Arsenal trogen mellan åren -88 och -99, varefter han avslutade sin spelarkarriär med en säsong i Sunderland innan han, i september -00, tackade för sig. Under sin tid i Arsenal bildade han ofta mittbackspar med nämnde Adams och drillades således i samma självklara anda av one-nil to the Arsenal. Hans spelstil var ofta tämligen kompromisslös för att inte säga tuff och han hade ett rykte om att aldrig vika ned sig eller tillåta sig spela under absolut maximum av sin förmåga.

Efter avslutad spelarkarriär tog han nästan omedelbart tränarlicens och har sedan juni -01 tränat olika Arsenallag på ungdomsnivå. Hans bristande rutin av att jobba med seniorfotboll kan ligga honom i fatet, men detta anses av många kompenseras genom att han haft stora framgångar med bland annat klubbens u 18-lag med vilka han vunnit Premier Academy League två gånger och FA Youth Cup en.

Bould anses som tränare vara tämligen tuff, direkt och krävande. Detta dock inte utan en förmåga att fungera i en klubb vars hela nutid genomsyras av den wengerska tanken om den goda fotbollen. Han uppges också vara väldigt omtyckt av de spelare i a-truppen som haft honom som tränare under sin tid i akademin.

Martin Keown: Anlände som fjortonåring till Arsenal och gick genom den dåvarande akademin upp i a-laget för att, efter en lånsejour i Brighton and Hove, göra debut för representationslaget i november 1985. Efter att han inte ansetts vara bra nog för klubben såldes han, i juni -87 till Villa och spenderade två säsonger i Astonlaget innan flyttlasset gick till staden Liverpool och dess blå del. Efter tre och ett halvt år i Toffies skrev han på för klubben i hans hjärta och blev åter Arsenal i januarifönstret –93.

Keown, här i blått, rensar upp bland skräpet.

Keown gjorde över 300 matcher för klubben och tog, tillsammans med Andy Linighan, upp kampen med Adams och Bould om de två ordinarie mittbacksplatserna. Keown spelade både mittback och defensiv mittfältare och fick liksom Adams och Bould vara med om den metamorfos som klubben genomgick under Wengers anländande till klubben. Han lämnade, som 37-åring, klubben efter unbeatensäsongen och avslutade med ett halvår var i Leicester och Reading.

Som spelare var Keown en aldrig sinande källa kraft och kamp. Ett bultande hjärta större än livet självt och en spelare som höll sig på ett precis lagom avstånd till galenskapen och till vad som egentligen kan anses vara gränsen för rätt uppförande för en fotbollsspelare. Han var en vital del i en generation Arsenal som vann, i princip, allt de ställde upp i.

Keown tog sin trängarlicens redan –05 och anslöt i samband med sin utbildning sig till coachstaben runt Wessex Leaguelaget AFC Newbury. Wessex League motsvarar division 9 och 10 i det engelska ligasystemet och ger, tillsammans med hans tid som deltidsarbetande coach för Oxford Universitys AFC, Keown inte allt för stora tränarmeriter. Däremot är Keown en ofta förekommande gäst i BBC’s expertsoffa, men har även jobbat för både irländska televisionen och för ESPN. Han bjuder ofta, inte bara på insiktsfulla kommentarer fyllda av självironi och ödmjukhet, utan även om en stor dos kunskap om konsten att försvara på en fotbollsplan. Så där du i fallet Keown förlorar i tränarerfarenhet det vinner du i vältalighet, försvarskunskap och den nästan sjukliga oviljan att förlora.

I nästa inlägg skall jag gå igenom startfältets andra del och därefter redogöra för hur jag hoppas, respektive tror, att klubben tänker agera när Pat Rices efterträdare utses. Jag tackar för din tid, hoppas du funnit läsningen intressant och på att du kommer åter till del 2 av The New Number Two.

Up You Gunners!

Bilder från Flickr.com: Adams i aktion ”blog-idman-yurdu”,

Bould statuerar exempel ”blue_rat”

och Keown välsignar i blått av ”Jim Malone”

Idag skall jag inte skriva så mycket om Arsenal utan i stället om några matcher, som självklart, direkt eller indirekt berör Arsenal. Konstigt vore väl om något så viktigt som fotbollsmatcher inte på något sätt skulle beröra det mest viktiga av alla fotbollsrelaterade ting; Arsenal. Jag skall skriva lite om morgondagens matcher där två andra, mindre vackra och mer fula, Londonlag skall göra sig påminda. Men först något kort om lördagens match mot Stoke.

Stoke-Arsenal: Eftersom hela lördagen, hemma hos Familjen D&M, kretsade kring det faktum att svägerskan fyllde jämt, var det ren och skär logistikgenialitet som gjorde att jag över huvud taget kunde se matchen, men en Headmaster Ritual var rakt igenom omöjlig. Med det ber jag er ha överseende och hoppas på ett skonsamt sidovinklat huvud som möjligt respons.  Matchen i sig var en verbal version av våra tidigare möten. För spelet på planen var inte alls så elakt som det tidigare brukat vara, medan den på läktaren, var desto grövre. Högst osnygga påhopp kring, framför allt, Ramseys benbrott, men även Wengers personlighetsstruktur, lade ribban på en tämligen låg nivå.

Men va f-n... Visst var det osnyggt, visst var det pöbeln som gick till auditiv bärsärk, men är det, egentligen, ett så himla stort problem? Det var väl inte på grund av de rödvitrandiga på läktaren som vi inte lyckade sätta dit ett andra mål? Och om det nu var det, så vad är vi i så fall för fotbollskrigare, som inte står pall förolämpningar och verbala påhopp på säkerställd avskildhet och med rader av stewards som skydd?

Nej, vi var allmänt trubbiga och lite smårädda, Wenger spelade den iskalle Chamakh istället för speedkulan AOC, som hade kunnat skina sin barndoms stad i rätt i nyllet, och Diaby byttes in och fick Ramsey att framstå som ett under av kreativitet. Men tack vare Firma RvP-Rosicky, med viss assistans av Benayoun, fick vi ändå med oss en nödvändig poäng från en match mot ett lag som blivit de senaste årens stora boogieteam. Visst hade det varit bättre med tre poäng, men efter toonsens monstertapp mot Wigan, så har vi fortfarande allt i våra händer. Och en poäng borta mot Stoke är mångt mycket bättre än noll hemma mot Wigan eller nada borta mot QPR. Så nu är det bara att sänka huvudet, ge sig in i de två resterande striderna och gå därifrån med sex poäng.

che£sky-Newcastle: Vinner che£sky är de två poäng bakom oss, vinner toonsen så är de ett efter. Rent boys sprattlade, efter några magra omgångar, rejält till mot QPR och verkar ha fått liv i den tidigare dödförklarade Torres, medan Newcastle liksom smugit med hela säsongen, utan att någon tagit dem på något egentligt allvar. Toonsen har, märkligt nog, ansetts som i längden ofarliga och inte konstanta nog, vilket är just motsatsen till vad de faktiskt har bevisat. Detta samtidigt som årets säsong, för det blå Fulhamlaget, varit katastrof rakt igenom, men ändå kan visa sig vara den säsongen som uppfyller ägare Abracadabrovichs själva chelseadröm, segern i Champions League.

Ur ett Arsenalperspektiv är denna match någon form av pest vs kolera. Inte för att toonsen skulle vara kolera, tvärtom, men utifrån att de, vid vinst, halkar tillbaka i sin enormt goda trend och då är farligt nära oss poängmässigt. De möter förvisso shitty på söndag och rundar av med att åka till Goodison Park, men större under har hänt än att de krigar till sig sex poäng på de sista två matcherna.

Da Original Oilers åker, efter morgondagens match, till Anfield Road och skådar småkryp, för att sedan avsluta EPL-säsongen med att hemma möta ett Blackburn som vi hoppas fortfarande har kvar chansen till spel i högstadivisionen även efter sommaren. Tyvärr är väll risken för poängtapp i dessa matcher inte överhängande, stor för det blå skitlaget från Londons allra burgenaste delar.

Jag hoppas che£sky-Newcastle slutar oavgjort, med avstängningar på Drogba, Terry och Mata, men tror tyvärr att hemmapublikan får lämna Den Ryska Borgen med ett brett leende på sina hamburgarfett-flötiga läppar.

Bolton-Tott*ham: Det ena laget kämpar för sin överlevnad, både gällande ligatillhörighet och ekonomiskt, samtidigt som det andra laget varit hela säsongens själva gullegrisar men på senare tid drabbats av rena skälvan, rykten om inre stridigheter och av en tränare som inte bara ticsat sig igenom matcherna, utan också har gjort ett närmast sederat intryck.

Bolton ligger med morgondagens match tillgodo på samma poäng som, men fem mål under, QPR i tabellen. De ligger näst sist i hemmatabellen och efter att ha besökt Reebok Stadium, så förstår jag varför. Men detta till trots så kan en ljummen vårkväll med en EPL-framtid i vågskålen vara just vad Owen Coyle behöver för att få sina adepter att kriga till sista millisekunden.

Våra osnytna grannar i vitt har som ni vet, varit hela ligans stora gossefavvosar till att lämna sin högst charmiga tillvaro i Looserton, men ser ännu en gång ut att misslyckas med denna toppfotbollens klassresa. Ända sedan vi lät dem få ett tvåmålsförsprång i handikapp och detta till trots ändå fuxxa upp matchen, har de sjunkit som en sten och, fram till sömnpillret senast mot Blackburn, bara tagit 6 av 18 möjliga.

Jag tror och hoppas att Bolton faktiskt kan ge spursen en rejäl fight i morgon. Spursen var ärkesega senast och räddade bara av att Blackburn var än sämre, medan Bolton på senare tid kryssat mot Swansea och Sunderland och vunnit borta mot Villa. Jag tror Bolton vinnner med uddamålet och jag skall själv, självklart, ladda upp med lasagne och lämplig lillelördagsvätska.

Jag hoppas att dessa matcher som indirekt gör omgång 36 komplett, också sätter vår poäng borta mot Stoke i ett lystert sken av ett utökat avstånd. För om det kryssas på Stamford Bridge och hemmalaget kan värma Reebok med tre sköna poäng, så ser omgång 37 och 38 allt mer ljusare ut. Och avståndet till sp*rs, allt mer självklart och vant ut.

Up You Gunners!

Bild: Från Flickr.com: Bo3li.net

I hemmet, på jobbet eller någon stans däremellan. Stoke slår ofta till helt oväntat och att få vård snabbt är livsviktigt. Allt som krävs för att rädda liv är att du känner till symptomen och ringer 112, i England även 999, i tid. Vi skall idag ta en titt på den tidiga Stokediagnostiseringen som utgår ifrån den så kallade AKUT-modellen, och därefter se över rekommenderade riktlinjer för eventuell Stokebehandling under helgen.

A: Ansikte: Är personens ansikte förvridet i smärta kan han/hon ha drabbats av en eller flera Stoke-spelare. Troligtvis har personen drabbats tämligen hastigt och, inte sällan utan förvarning, stött på något rödvitrandigt som i hög fart och med onda avsikter sammanslagit med en eller flera aktuella kroppsdelar. Denna, i det förvridna ansiktet uppvisade, smärtan skall ej sammanblandas med den just nu nästan epidemiska utbredningen av smärtsimulering och Münchhausens syndrom.

Aktuell smärta kan också gå att härleda till de ofta förekommande nacksvårigheter som forskare kommit fram till vara en direkt följd av multipla långbollar, så kallade möschare, vilka är signifikant just för Stoke. Avfyrare av dessa luftpastejer kan i princip vara vem som helst, vilket ofta försvårar diagnossättningsprocessen, medan nedslagsplats i regel är i snar närhet till avsedd mottagare som går under namnet Peter Crouch. Crouch lär i sig vara tämligen ofarligt, men företeelsen kan bringa såväl förslitnings- som utmatnings- och uttråkningssymptom. Bär mottagaren istället betäckningen Kenwyne Jones, riskeras även en markant ökning av målvaktsutsatthet, att läggas till tidigare kända Stoke-symptom.

K: Kroppsdel arm/ben: Vårt egna, en gång i tiden ansedda storlöfte, Aaron Ramsey drabbades i februari 2010 av en arketypisk Ryan Shawcross, vilken genererade i dubbla frakturer på höger underben. Ramsey är bara ett av många exempel där olika kroppsdelar, oftast olika delar av underben, partiellt eller totalt avskiljs från resterande kropp, just i mötet med en Shawcross eller annan Stoke.

Då tydliga symptom ofta går att skönja upp till tre till fyra år efter datumet för förolyckandet, bör konsekvenserna för den drabbades framtida spelarkarriär, inte underskattas. Även om själva avskiljandet är operativt åtgärdat bär den drabbade inte sällan på djupt liggande ärrvävnad av själslig art, vilken lätt kan visa sig i en högre grad av bakåt- och sidledspassningar, allmän rädsla för närkampsspel och ett avsevärt lägre bolltempo.

Andra förekommande kroppsliga symptom kan vara ovanlig och svår huvudvärk, dimsyn eller synförlust på ett eller båda ögonen, samt oförklarlig yrsel, ostadighet eller fall.

U: Uttal: Att bärande av huvudbonader förstärker de positiva dragen hos åldrande män, är i många kretsar en allmänt vedertagen sanning. Således luras vi lätt att tro att den person som ser småtrevlig ut i aktuell huvudbonad, per automatik också är det. Detta är helt fel och denna misstolkning medför ofta en markant ökad risk för visuell bortkollring av utstött auditiv stimuli.

För det är av absolut vikt att behålla fokus på upplevd auditiv respons och koncentrerat lyssna till aktuellt uttal. Är uttalet markant avvikande, osammanhängande grötigt och/eller kryddat med svordomar, personangrepp och högfrekventa uttryck för en vi-mot-världen-känsla, bör du omedelbart slå larm. Det kan nämligen vara så att du redan har, eller är på väg att drabbas av en så kallad Tony Pulis.

Denna elakartade åkomma anses härstamma från den walesiska hamnstaden Newport och ses av mången kompetens vara ett av de mest aggressiva och harmfulla symptomen på Stoke. Bland annat på grund av sin förmåga att det, i det visuellt tungt vägande Läge Mute, lätt misstolkas som just motsatsen.

T: Tid: Varje sekund räknas, så tveka aldrig, utan ring och kontakta vårdgivare skyndsamt. I den reaktiva fasen anses förloppets tidsutsträckning vara av avgörande betydelse. Forskningsrapporter har visat att Rory Delap i genomsnitt slår 16 lyckade passningar per match men kastar 27 inkast under samma tid, samt att han spenderar 59.3 % av sin tid i bollkontakts utanför spelplanen, istället för på densamma.

Medicinsk kompetens har länge känt till det frekventa missbrukandet av tillgängliga hjälpmedel, inte bara av funktionsundertröjor och snustorra handdukar utan även av, i maskopi stående, bollkallar. Dessa bollkallar får enligt ovan nämnda forskningsresultat kontinuerliga instruktioner om att förhala och dra ut på den process av bolleverans de är satta att påskynda. Detta inte bara för att torkan mellan bollens yta och Delapens kasthänder skall kunna maximeras, utan också för att Stokes personella förflyttningar till aktuella mottagningszoner, skall kunna genomföras i så stor utsträckning som möjligt. Dessa företeelser kostar avgörande tid och tidsaspekten är därför på många sätt en av de mest avgörande faktorerna.

Behandling och medicinering: Botemedel är inte bara det handlingskraftiga och snabba agerandet under den reaktiva fasen, utan framför allt det preventiva arbetet, där enorma vinster går att göra. Långtgående studier har visat att ständig och omfattande rörelse är en absolut förutsättning, med boll såväl som utan. Detta då de flesta Stoke är att anse som tämligen stationära och endimensionella, varför deras kognitiva resurser snabbt isoleras för att stå tillbaka för den starkare och mer påtagliga aggressionsdriften. Den ständiga rörelsen, med och utan boll, blir således inte bara ett profylaktiskt redskap utan har även en bromsningsmedicinsk effekt.

Till detta höga tempo skall också en diger mängd dynamiska inslag läggas. Du skall absolut inte invaggas att följa det av Stoke dikterade tempot, utan till varje pris väna om ditt egna och därmed behålla kontrollen över skeendenas förfarande. Ytterligare preventivt remedie fins i det interpersonella, såväl som intrapsykiska, intalandet att vi är kapabla att hålla Stoke stången och således inte tillhör någon egentlig målgrupp för Stokeangrepp. Att vi inte bara har den mentala styrka som Dr Wenger brukar tala om, utan även innehar evidensbaserad förmåga att med egna resurser stå emot angrepp och med mindfulness behålla ett adekvat beteende. 

Socialstyrelsen avråder från att besöka kända och väl dokumenterade smittkällor.

Preparat som bör ordineras är följande: Långtidsverkande depåmediciner såsom Szczesny, Sagna, Koscielny, Vermaelen och Gibbs. Centralstimulerande medel i form av Song, Rosicky, Benayoun, samt mer instanta lösningar som exempelvis AOC, RvP och valfri mängd Gervinho. Vid akuta smärtor eller objektivt upplevda behov kan en väl nedkyld Park ge viss lindring, men även snabbverkande Santos erbjudas patienten. Det senare bör ske under säkerställt överseende av legitimerad vårdgivare och vid fastslaget behov av så kallat uppåttjack. Till detta måste alltid det mekatroniska förhållningssättet erbjudas patienten, men även den ortodoxa så kallade Tipsextrafyllan har visat ge goda resultat, främst för patients sociala nätverk och medlevare.

Konklusion: Så fort någon i din närhet, både i den av andra legitimerade och i din upplevda, visar symtom på att ha drabbats av Stoke, ring 112/999. Du kan göra skillnad. Du kan rädda liv.

Up You Gunners!

Artwork: D&M.

Sveriges Televisions Barnkanal repriserar just nu en programserie med namnet Mekatronik. Programmet går ut på att den numera rikskände polismannen, tillika trumslagaren och gamle Knessetmedlemmen Jonas Leksell, tillsammans med sin kamrat mekatronikern Bruno Tardat, löser en massa snåriga gåtor med, för det otränade ögat, ickeortodoxa metoder.

Bland annat har Jonas och Bruno byggt svävare, de har tillverkat en robot och en cykel med jetmotor, och under ett annat avsnitt simulerade de ett äventyrligt TV-spel. I någon form av IRL-spel sprang Jonas genom bollregn förbi från sidorna kommande hinder och hoppade över på marken fastsatta. Han duckade för hög-hastighets-flörtkulor som hotade hela hans existens och han parerade framhoppande alienlika monster av papier-maché genom att hejdlöst kasta sig än upp än ner och än åt någon av sidorna. Jonas fick kämpa på som bara den för att klara sig och det i verkligheten simulerade TV-spelet bjöd honom på en mängd utmaningar, som de knåpat ihop i sin mekatronikverkstad.

Rätt spons, men fel lag.

Grundprincipen i denna tekniska genre är att lösa svårigheter genom att kombinera mekanik och elektronik. I den moderna mekatroniken kan man även ta med signalbehandling, reglerteknik och datorteknik för att ge större möjlighet till problemlösning eller nya landvinningar. Den stora vinsten är den synergieffekt man får när man kombinerar dessa olika discipliner för en samtida samverkan, i stället för att använda dem var för sig, separerade från varandra. Vinsten finns i styrkan, som finns i kombinerandet.

När Arsenal i lördags spelade mot 0-0 mot en av ligans mest kostsamma buss, tillika The Original Rent Boyz, så ställdes vi även inför ett antal svåra utmaningar och i stunden svårlösta gåtor. För dig som soffcoach eller bardiskprofet kanske de inte framstod som några särskilda svårigheter, men för våra vänner ute på Emirates matta eller vid sidan av densamma, krävde det uppenbarligen stordåd och stora mänskliga landvinningar för att rå på dem.

Det våra vitärmade superhjältar inte riktigt hade kläm på var den ovan nämnda synergieffekt som driver världens alla mekatroniker till nya lösningar. Att våra hjältars respektive kompetenser, var för sig, förvisso kan ha varit alldeles prima, men att det är i samspelet mellan dem som den största av vinster görs. Inte nödvändigtvis, det förvisso nödvändiga, samspelet spelarna emellan, utan i effekten av samspelet mellan de olika spetskompetenserna.

En kille, en lösning.

I lördags rullade vi liksom på i vanliga hjulspår och vågade inte släppa vår internaliserade gameplan för att addera nya kombinationer eller spelsätt. Vi fastnade i vinkelvolten av förutsägbarhet och lät ständigt ett otäckt utsträckt blått ben, en högst oskön mittbackspanna eller en väl utformad, om än relativt förutsägbar, motståndartaktik komma i vägen.

Om koden att kläcka är att ha förmåga att leta efter nya lösningar, att våga tänka nya tankar och att försöka finna nya kombinationer av kompetenser. Som olikfärgade trådar vilka gemensamt sammanflätade skapar nya och tidigare oanade nyanser. Som oljiga fingertoppar knappandes på en dators tangentbord eller tvinnandes spretande ändar på en elledning. Som fotbollsspelare som låter bli att rulla runt ännu en gång kring ännu ett uppställt handbollsförsvar. Som i stället vågar slå den oväntade långbollen, avlossa det där egentligen utsiktslösa vristskottet, ta den extra löpningen eller söka upp en extra motståndare för att bjuda på en extra tackling. Som fotbollspelare vågandes bryta gamla invanda mönster, finna nya kombinationer av kompetenssammanflätning och som förmår se inte bara behovet av en annan väg utan även kan förmå sig att vandra på densamma.

Precis som våra vänner Jonas och Bruno brukar göra i sin lilla verkstad. På Barnkanalen…

Bilder från Flickr.com: mekaniker i blått av ”chanchan222”

och en kille med en lösning från The U.S. National Archives.

Ja, ni vet hur det är. Vi laddar upp, vi bokar av sociala event och vi skärmar bort allt annat än det absolut mest nödvändiga. Vi planerar dagen, lägger ut emotionella spikmattor och blir mästare i lördagslogistik. För vi är produkter av en enda stor drift; att få se vårat Arsenal spela. Hemmamatcher, bortamatcher, viktiga såväl som oviktiga matcher. Allt vi gör, under dessa helgens frizoner, är med Arsenals matcher i fokus.

Idag fick vi börja helgfirandet tidigt och vi fick göra det genom att ta emot The Original Rent Boys FC från Fulham i Londons västra del. Ni kan alla läget; laget som tämligen övergötts med domarmisstag vilka hållit dem kvar i racet om tredje och fjärde plats i ligan, trots att de spelat shit största delen av säsongen. Och då fick vi ju allas vårt lilla gossetroll Mike Dean att hålla i pipan. Som om läget inte kunde bli mer pikant.

Ni såg själva matchen. che£sky skickade en uppblandad version av laget, gick in för en poäng och fick även en poäng. Visst hade vi lägen, vi hade Koscielnys nick i ribban och vi hade ett par, för några veckor sedan, klassiska RvP-lägen. Men idag var inte en sådan dag. Idag var en dag då vi fick se Englands dyraste buss parkera på Emirates och tja... är man som klubb skit rakt igenom, vilket jag anser che£sky vara så, så är det väl gott för dem.

För oss var resultatet väl lite både och. Vi tappade två viktiga poäng och har nu givit spursarna och Toonsen vars en fribiljett tillbaka i racet om tredjeplatsen. Vi har dem på målskillnad varför vi fortfarande har allting i egna händer. Spurs har QPR i kväll, vilket gör att vi får hålla alla möjliga tummar för West London Discoclubb och hoppas att Bolton följer upp sitt förstamajtågande med en poängstöld på Reebok. Toonsen möter bland andra dagens blåa buss, vilket är ett möte som jag känner såväl ambivalens som smått osköna känslor inför.

D&M tvår sina händer i General Portion, utlokaliserande av fru och barn samt Bishops Finger och ger följande utlåtande:

Szczesny: 4/5. Hade en lätt oskön utrusning i 26:e minuten men var bortsett från den rakt igenom felfri. Stor i luften, på rätt ställe och sådär lättsamt nonchalant i sitt avsnoppande när de små blåa otygen kom farande.

Sagna: 3/5. Oerhört mycket bättre än mot Wigan senast, men ändå lite trög i starten. Tog några smått märkliga beslut i första men spelade upp sig rejält i andra halvlek. Jag hade gärna sett honom mer aktiv och mer utmanande i det offensiva spelet, särskilt med tanke på att han var så positionssäker som han var.

Koscielny: 3,5/5. Om vi bortser från nicken i ribban, så började han matchen lite, med hans mått, modest. Passade lite galet och var inte helt konform efter den fatala tvåmatchersvilan han tvingats till. Fortsatte i andra halvleks inledning med att sprida bollarna lite väl ymnigt, men samlade plötsligt ihop sig och gjorde tämligen lysande sista 30 minuter, där han bland annat körde förnedrings-TV/Karate Kid 2.2 med Sturridge.

Vermaelen: 4/5. Ät skit rent boys-fjantar, sade Thomas och klev in på planen. Var ständigt nötande nära de blåa och hade inga problem med att dunka fram glidtacklingar oavsett hur utsatt läget var. Stort plus för knuffen, i första halvlek, som höll på att förstöra ärkenöten John Terrys spelarkarriär (OBS: ironi). TV5 tog inga fångar, så bara är det ibland.

Gibbs: 3,5/5. Var åter i backlinjen efter två matchers vila och spelade ett oerhört lovande vänsterbacksspel. Ljuvligt följsam i det offensiva och faktiskt ganska välavvägd i det defensiva. Kan dock bli lite mer elak, lite mer nasty och lite mer ”kill your darling”, för han hade en viss tendens att köra finstilt när han borde köttat på.

Song: 3/5. Blev otäckt ensam när Diaby fick komma in och avlösa Rosicky. Tog i första halvlek helt bort Hollywood-seeking Kalou från matchen och stod ständigt på rätt ställe i sitt defensiva positionsspel. Försökte sig, främst i andra halvlek, på ett par patenterade Song-passningar, vilka vissa kanske borde rönt större framgång i form av bättre förvaltande av, främst, RvP. Mattades dock oerhört mot slutet och fick då inte så mycket uträttat.

Ramsey: 2/5. Den före detta forumvildhjärnan, Mattias #16, som efter att ha blivit pappa numera bjussar på en god ström av smakfulla insikter, konstaterade efter matchen att han ”förstår varför Ramsey inte platsade i Nottingham Forest”. Och ja, vad skall man säga? Jag tycker Ramsey gjorde en riktigt bra andra halvleks första del, där han höjde passningstempot och fick fram ett par djupledspassningar. Men hans sjabblande med bollen och tapp av densamma, framför allt i första, tar ned betyget rejält. Men, ett fall framåt för den gode Aaron. 

Rosicky: 3,5/5. Vi måste utgå ifrån att Wenger tog ut honom för att spara honom eller för att han, hemska tanke, åkt på en skada. För annars är det bytet rakt igenom galenskap. För dagens Arsenal, såväl som senaste tidens Arsenal, vilar enormt på Rosickys kreativitet. Han snurrade friskt med de blåe och bjöd oss på glidtacklingsgodis i Vermaelenklass. Hoppas han kan spela mot Stoke nästa helg, annars är vi...

TW14: 2,5/5. Hamstring -  bara lite törstig – hamstring, där har du läget. Mötte Ryan Bertrand som med sina fyra ligastarter borde varit mums-mums för Theo. Nu blev det inte riktigt så, Bertrand blev MoTM och Walcott gick av skadad i 60:e minuten. Walcott hade ett par goda initiativ i första och var nära att slå frisparken som varmfuktigt hade kunnat lösa RvP's spelmålstorka. Nu blev det inte så. TW14 gjorde väl ingen höjdarmatch men var ändå avsevärt bättre än mot Wigan senast.

RvP: 2/5. Asså... Jag älskar den mannen. Men just nu har han en högst begriplig formdipp. Han saknade mycket av den ljuvliga timingen vi i år vant oss vid. Vid frisparkar, vid löpningar som slutade i offsideavblåsningar och vid de där mottagningarna som tidigare slutat i fotbollspoesi. RvP har det tungt just nu och vi kan bara hoppas att nästa lördag bjuder på islossning. För det behöver vi.

AOC: 2,5/5. Kungen av Kungsan rakt igenom hela första halvlek. Kroknade dock rejält redan i början av andra halvlek och fick släppa TV´n i 69:e då  han, helt riktigt byttes ut. Var under första halvlek en brandfackla som lyste upp såväl vänsterkant som banans mitt. För han pushade på, han höjde tempot och han vågade göra en extra dragning och vågade utmana de blåa bussätena som ihopträngt frekventerade deras halva. 

Mike Dean: 1,5/5. Vi får väl nöja oss med att han inte blåste oss på samtliga poäng, vilket han, som ni vet, har en förkärlek till att göra. Var dock slöslapp som en medelålders hängbuk gentemot che£skys rakt igenom skitlöjliga filmande och straffsökande. Borde även skickat Cahill av banan, kastat bajs på Terry och lärt sig gå som en människa. Men vad f-n, man kan ju inte få allt här i världen.

EPL: 4/5. Otäckt för oss som följer och lider med ett lag, men underbart för alla de som konsumerar en produkt, vilken som helst. I kväll möts två lag som sponsras och ohämmat dopas av den spanska staten samtidigt som du betalar landets finansiella underskott med dina skattepengar vilka borde gå till skola, sjukvård och äldreomsorg, eller vad f-n som helst förutom real och barcas avskrivna skatteskulder. Boom. EPL: -ligan som håller för alla väder såväl som för oömma kläder.

D&M: 5/5. Som vanligt löses grabbens träning, handling och förberedande av middagen utan problem, men denna gång även adderat med ett högst hångelpotentiellt höjjande skjortinköp. Stilig som bara den (okej, efter rådande förutsättningar), hann jag till och med skura toalett och badrum före avspark. Gör om det ni om ni kan!

Nu sitter Arsenal i den bekanta röv-, förlåt rävsaxen. Vi hade kunnat knyta till säcken om tredjeplatsen, men lät den, främst mot Wigan, förbli vidöppen. Toonsen ångar på som om inget skulle kunna stoppa dem och spursen har ju dansbana in i ligamål. che£sky skall ta nästa års CL-plats genom att mosa ovan nämnda spanska lag, vilket i sig skulle kunna anses behjärtansvärt, men för oss är rena döden.

Nu hoppas vi att Rosicky är frisk, RvP finner formen och Wenger tar sig en funderare över läget. För idag var vi nära, men snavade på en gäspning från stillasittande Blåhakar, proppmätta på  talgbollar och domargåvor. 

Up You Gunnners!

Idag är det torsdag och till helgen tar vi emot che£sky i den tidiga lördagsmatchen. Av någon anledning älskar jag tidiga lördagsmatcher, till viss del kanske av samma orsak som forumabsolutisten och den lingvistiske estradören Zimzon en gång var inne på: Att tidiga lördagsmatchen rättfärdigar en tidigare så kallad uppstart av helgfirandet. Och att man sedan får glida runt, förhoppningsvis välsnidad med nyvunnen trepoängsform, lite lagom sallongig fram till middagen, då de relationella broarna åter skall stabiliseras och smyckas med amorösa ornament och taktila krusiduller.

Men inte idag, inte nu och inte efter denna vecka. Inte efter en vecka som inleddes med att vi tog emot Wigan hemma, hade chansen att ta ett stadigt tag om ligans tredjeplats, och den plats som garanterar spel i Champions League till hösten, men så taffligt, beklämmande och bortkollrat lät den gå oss ur händerna. Inte en sådan vecka, inte en därpå följande lördag.

För i måndags fick jag nog, i måndags tog det stopp och måndagens match blev droppen som fick min bägare att rinna över. Eller snarare; vissa spelares insatser i måndagens match blev droppen som fick min bägare att rinna över.

På samma sätt som många i vardagslivet behöver personer eller funktioner att skylla alla livets mödor på, så har vi genom åren sett olika Arsenalspelare bli till syndabockar när Arsenal gått dåligt. Personligen känner jag ofta mig lite kluven till dessa vågor av avsky som får kraft, växer sig stora och till slut väller in över Arsenalland. Jag har i de flesta lägen försökt hålla mig lite mer reserverad till frågan, lite mer förlåtande och lite mindre dömande. Men nu vet jag inte längre. Jag vet inte längre om jag orkar mer.

För mitt Arsenal är ett vinnande Arsenal. Mitt Arsenal är knökfullt av spelare andra lag avundas oss, av spelare man vill identifiera sig med och av spelare som gör gott för klubben vi älskar. Men i måndags tvingades jag, som den förslavade Arsenaladdict jag en gång lät mig bli, att ännu en gång stå ut med Theo Walcott och Aaron Ramsey. Och jag är så dj-la trött på det.

Jag vet att Ramsey varit utsatt för en av tidernas mest osköna fotbollsspelares övervåld och jag utgår ifrån att skadan och den långvariga frånvaron har satt spår i Ramsey, som är långt mer svårläkta än de fysiska. Jag vet att jag borde förlåta honom för dess konsekvenser, men nu orkar jag inte längre. För mot Wigan gjorde han ännu en sådan där rakt igenom meningslös insats. Killen vars huvuduppgift är att vara kreativ, att leverera goda passningar och att skapa chanser, skapade bara en känsla av vämjelighet inom mig. 

Han fick Denilson att framstå som defensivt ansvarstagande, Eboué som en passningsmästare och han fick Diaby att se effektiv ut med bollen. Och med sådana referenser så förstår ni kanske läget. För mig har det nu gått så långt att mitt ena ögonbryn höjs av förvåning om Ramsey inte passar bakåt eller i sidled. Det har gått så långt att acceptabel lägstanivå nu har blivit till rådande norm. Och vi blir inte av med det, han är fortfarande där vecka efter vecka och får fortfarande spela match efter match.

På liknande sätt är det en lättare snedträff till höger upp i banan, för där huserar numera inte killar som Parlour eller Pires, inte ens Ljungberg eller Hleb. På högerkanten får vi ständigt dras med denne Theo Walcott. Det lilla kvicksilversnabba underbarnet som Wenger inte bara investerade en massa pengar i, utan även oändligt mycket av sin prestige i. Killen som ibland är fullkomligt lysande med sina rappa steg och snitsiga avslut. Men ibland är numera i bästa fall sällan. Just nu känns det som det har gått och blivit aldrig.

Walcott har sina styrkor och jag vet att han i år producerat en hel del poäng, men framstår med tiden som allt mer begränsad och endimensionell. Och med åren har han också fastnat i myten om sig själv. För han är inte längre rapp i steget, han river inte längre upp hål i motståndarnas försvarslinje och han petar inte längre in de kliniska målen eller slår den vackert hårda passningen längs med marken förbi rasande försvarare. Killen står bara still. På planen såväl som i utveckling. Han får bollen och ingenting händer. Hela hans fotbollsvarande verkar upptaget av att andra spelare skall skapa luckor och göra sig tillgängliga, något som inte alls  verkar gälla honom själv.

Och dessutom har han mage att allt mer ofta stanna upp och, likt ärkesvinet Gerrard, söka upp motståndarben för att få sina frisparkar i gyllene lägen, istället för att kuta på, kämpa och skapa chanser han är anställd för. Walcott får mig inte bara att sucka över tingens bedrövlighet, utan även att generat vända bort blicken från TV’n för att slippa se honom sitta där på rumpan och, likt ett bortskämt barn med tömd lördagsgodispåse, gestikulera mot domaren.

Mina angrepp gentemot Ramsey och Walcott skall inte ses som angrepp på dem som personer. Och jag erkänner gladeligen att jag absolut skulle tacka ja till att få kuta runt på Emirates och spela boll, dessutom göra det för en sjuherrans massa pengar. Om någon tog ut mig till laget, vill säga. Och det är kanske där svallvågen hamnar. Varför måste spelare som Ramsey och Walcott få så mycket speltid? Varför har de så enormt stor tillgång till platser i startelvan? För att de skapar magi? För att de för klubben framåt och vinner oss stora segrar? Nej, för att de är uttagna och utvalda av någon. Och ibland också för att de är de spelare som vi för stunden har tillgång till. Och vem eller vilka bär ansvaret för detta? Vem eller vilka är det som bestämmer att truppen skall vara fylld av spelare som Ramsey och Walcott? Denne eller dessa ansvariga måste ta det ansvar som åligger dem och se till att vi inte även i fortsättningen bromsas upp av att två elftedelar inte på något sätt bidrar.

Jag skräms så smått av orden jag skrivit, av domarna jag tillåtit mig att fälla och av vreden jag känner och som jag tillåter mig släppa ut. Jag önskar att jag inte skrev som jag gjorde och att jag inte behandlade Walcott och Ramsey som jag verbalt gör. Men jag orkar inte längre. Jag orkar inte vara förstående, förlåtande och ha överseende längre. Förlåt Theo, förlåt Aaron och förlåt alla andra som kanske blir illa berörda, men det är så här jag känner.

Jag skriver fylld av vemod och ledsamhet, för jag önskar att jag inte kände som jag gör och jag önskar att de inte väckte vad de i mig väcker. Men jag vill bara att dessa två spelare försvinner ur den ständigt återkommande startelvan. De får gärna hoppa in då och då och avlasta, fungera som supersub eller som tungan på vågen. Men att vecka ut och vecka in vänta in startelvan och varje gång få samma knytnävsslag i magen, det vill jag bara behöva slippa.

Ingen skulle bli gladare än jag om herrar Ramsey och Walcott gör sina respektive livs matcher nu mot che£sky, eller att de chockerar oss med lysande fotbollskonst säsongen ut. Jag ställer mig gärna i skamvrån med dumstruten på huvudet om de bevisar mig vara fel ute. För jag önskar så mycket en seger på lördag, jag önskar så enormt mycket att avståndet ned till spurs, che£sky och Toons ökar och att vi lyckas hålla tredjeplatsen ända till den sena söndagskvällen den 13:e maj. Och jag önskar mig tillbaka till en tid då två elftedelar inte var skit.

Up You Gunners!

Igår spelade vi mot ett Wigan som de senaste månaderna inte bara stridit för sin blotta existens som EPL-lag, utan även gjort det på ett föredömligt sätt. De har slagit foolsen borta, manu hemma och blev bestulna på tre poäng mot che£sky genom två fatalt bedrövliga domaringripande vilka godkände två solklara offsidemål.

Och detta borde väl, på något j-la sätt, ha kommit till arsenalspelarnas kännedom. Att de motståndare de, igår kväll, stod emot inte bara var laget som låg fjärde sist i tabellen utan även laget som dräpt drake efter drake den senare tiden. Eller? Har Professorn och hans medhjälpare lagt av med scouting av motståndare? Har spelarna i klubben så höga tankar om sig själva att de inte längre behöver se nedåt i tabellen, eller över axeln? Man kan faktiskt undra. För maken till bedrövligt usel inställning var länge sedan vi såg. Maken till nonchalans, maken till omständighet och maken till navelkluddande var länge sedan vi tvingades bevittna.

En sak är att släppa in taffliga mål, men en annan är att ha över 80 minuter på sig att reparera sina misstag utan att få något som helst nyttigt gjort. Att under så lång tid lyckas rulla boll i så fantastiskt lågt tempo. Att slå så många passningar bakåt eller i sidled och att låta, på pappret klart sämre motståndare, stressa oss till så mycket oro. Att inneha en tredjeplats i ligan och att låta den glida en ur händerna på ett så kastrerat, ja rent ut sagt, impotent sätt. Och den som tyckte att 3-0-vinsten borta mot Wolves senast var dålig, tja… den fick i och med gårdagsmatchen i varje fall intressanta referenser.

Här kommer ett försök till betygsättning:

Szczesny: 2/5. Tvekade något och kom lite på mellis vid första målet, för att sedan rent ut sagt schabbla vid andra. Spelade upp sig ju mer matchen led och redde sedan upp det han tilldelades. Och det är svårt att anklaga en målvakt för en uddlös offensiv.

Sagna: 1,5/5. En av de sämsta matcher jag sett honom göra i Arsenal. Gick bort sig rejält på första målet och var även i komprometterande närhet till 2-0-målet. Lät sig vid ett flertal tillfällen rundas där han vanligtvis bara står rätt och äger situationen. Hade goda perioder under matchen, men kan ändå inte få godkänt.

Djourou: 1,5/5. Bedrövligt vid 2-0-målet och ute och cyklade vid ett flertal tillfällen. Hade, precis som Sagna, goda stunder och ett par småfräcka rusningar upp i banan, men på det stora hela var han igår inte i närheten av den form han visade under vissa perioder under fjolåret.

Vermaelen: 3/5. Hade en vänsterkant att täcka upp och det fick han göra nästan helt ensam. Verkade ett tag spela på samtliga positioner och verkade hårt driven att göra gott för laget. Där vissa andra sloknade där sköt Vermaelen ut sin belgiska bröstkorg och tryckte till.

Santos: 1,5/5. Bra med boll… inte lika bra utan. Oerhört central utgångspunkt, både offensivt och defensivt, varför laget försköts på ett lite märkligt sätt. Jag har ingen aning vilka instruktioner Wenger givit honom, men jag saknade igår en vänsterback när Wigan hade bollen. Lämnade otroliga luckor på Wigans offensiva högerkant och satte sina medspelare på spännande utmaningar. Inte kass, men inte godkänd.

Song: 2/5. Fick inte ut så mycket av sitt spel, men såg ut att faktiskt försöka. Utan Arteta på planen, hamnade han lite i mellanläget mellan sina defensiva plikter och sina offensiva initiativ. Hade detta till trots ett par fina genomskärare vilka dock inte gav önskat resultat.

Ramsey: -/5. Ja, då är vi där igen. Jag vill inte sparka på någon som ligger ned, men jag skall ändå försöka bedöma spelares respektive insatser. Och nu börjar jag tröttna. Ramsey bidrog under gårdagens match med precis noll av värde. Jo, han hade i 23:e minuten en kortpassning som öppnade en yta för RvP att skjuta på, men var bortsett från det rakt igenom värdelös. Hans spel med bollen var långsamt, överarbetat och ledde inte på något sätt framåt.

Han påstås löpa mycket för laget, men när Wigan tog bollen och slog om, var han otäckt lik Denilson mot manu för några år sedan, när han slött och resignerat alibijoggade hemåt i lagom ansträngande takt. Bedrövlig insats, från början till slut och jag bävar för att läsa om Artetas skada, för då kommer jag bara att påminnas om det faktum att vi möter che£sky på lördag, och att vi kommer att göra det med Ramsey på centrala mittfältet.

Rosicky: 3/5. Slet som ett djur utan boll och var med den vid sina fötter ständigt i rörelse. Framåt eller temporärt i sidled för att kunna finna yta att slå den framåt. En av få som kan vakna idag utan att må dåligt av sin spegelbild. Ljuvligt inlägg till reduceringsmålet. Såg ni för resten hur galen han var på medspelare som han ansåg backa hem och passivt vänta, istället för att gå upp och, tillsammans med honom och RvP, stressa Wigans backar när de hade boll? Ett föredömligt agerande i en svår stund av genomklappning.

TW14: -/5. Jag vill inte, men måste ändå göra det. Jag måste säga som jag upplever att det faktiskt var: Bedrövligt. Rakt igenom uselt. Om vi jämför med Santos som utan boll verkar loj och småslö, men som med den plötsligt får all världens fart, så var TW14 precis tvärtom. Utan boll verkade han vara i rörelse, men så fort han fick den så stannade han upp, började leta och vänta på att andra skall skapa öppningar och så var ännu en chans helt bortkastad. Gång på gång, ständigt och jämt. Valde även, vid ett flertal tillfällen, att stanna upp och söka frispark istället för att göra det han är satt att göra, nämligen med fart gå framåt och utmana.

Jag har ofta undrat över storheten i en sådan, relativt endimensionell, spelare som TW14 och gårdagen gjorde inte på något sätt mig mer övertygad om hans berättigande i Arsenal. Kanske som inhoppare, kanske som kontringsvapen mot lag med stort bollinnehav, men inte mot Wigan. Heller. Som att spela med 10 man, eller 9 om man räknar med/bort Ramsey.

RvP: 2,5/5. Skrek som en galning efter boll hela andra halvlek igenom. Och eftersom ingen, bortsett från Rosicky och stundtals Song, gav honom något att jobba med, fick han gå ned och hämta bollar för att leverera till det område där han själv borde ha varit. Jag kom på mig själv med att tycka lite synd om honom under gårdagsmatchen. För mestadels helt isolerad och när han fick/tog bollen fortfarande ensam och utan andra alternativ än att göra allt själv. Och då hade han minst 2-3 Wiganförsvarare på sig omedelbart.

Benayoun: 2/5. Hade inte bara två oerhört farliga nickar i matchens inledning, utan var, med gårdagens mått mätt, relativt spelbar. Visst är han lite för långsam för att spela ytter och visst gjorde Santos enorma centralisering Benayoun än mer förvisad till långlinjen, men med boll var han lite småtrixig och tog ett antal spännande initiativ. Blev mycket märkligt utbytt redan i 60:e minuten, just i ett läge där han höll på att få övertag på trötta Wiganförsvarare.

Wenger: 1/5. Startelvan såg väl ut ungefär som man kunde förvänta sig, om man bortser från att Walcott verkar ha en säker plats där, vilket han absolut inte borde ha. Men bytena: Om du nu bytt in en rakt igenom iskall Ramsey, får du väl inte göra om samma misstag i inverterad form och ta ut en Benayoun som är med i matchen och låta en på gränsen till självdöende Walcott vara kvar. Otroligt dåligt gjort. Och varför fick AOC, återigen, komma in så dj-la sent. Och fortfarande med Walcott kvar på planen?! Vad är det Wenger ser som jag uppenbarligen helt har missat?!

Artetas åtta minuter är svåra att bedöma. Gervinhos halvtimme på planen visade väl inte så där jättemycket att hoppas på, medan AOC’s alldeles för ringa speltid i varje fall bjöd på fina löpningar och ett par oerhört behjärtansvärda centrala insticksförsök.

Jag hade inför matchen slagit på stort och dukat upp med dipp till tilltugget. Det var tacodipp och det var någonting som hette Fresh Island och för den mer hälsosamma halvan av vuxenkoallisionen hade jag rivit morötter och skurit upp dem och en herrans massa gurka till små nätta stavar att dippa med. Nu blev stämningen i soffan, redan efter knappa tio minuters spel, så dålig att endast den mer slaviske av oss satt kvar.

Så idag sitter man här på jobbet med en tredjeplats som är på väg att glida ur händerna, med trötthetspåsar under ögonen och med en gårdagskväll som slutade med att man fick i sig nästan en halv liter gräddfil. Till helgen möter vi che£sea troligtvis med Arteta skadad och Ramsey på planen. Benayoun får inte spela och Walcott abonnerar på en ytterplats. Och jag kommer, efter gårdagens chips- och gräddfilsorgie se ut som en prickigkorv i nyllet. Ibland är livet upp, ibland är det ned. Grattis.

Ni vet ju alla vem David Dein är. Ni känner till hans vänskap med Arsène Wenger, att det var just Dein som tog Wenger till klubben och ni kommer också ihåg vad Dein, som vice ordförande, gjorde för klubben under glansdagarna under nittio- och tidiga 2000-talet. Ni känner även till hans roll i Red And White Holdings där han kamperar med den inte helt okände Aleister Crowley, förlåt Alisher Usmanov.

Någon stans vet ni även att David har en son som även han är involverad i den moderna toppfotbollen. Sonen heter Darren och har bakom sig det behjärtansvärda yrkesvalet spelaragent. Men han är inte vilken spelaragent som helst, utan han är den som håller i vår lagkapten Robin van Persies ekonomiska trådar. Och inte nog med det. Han är även agent för vår förra lagkapten, Cesc Fabregas. Och inte nog med det. Han representerar även vår förr-förr-förra lagkapten, och tillika mesta målskytt genom tiderna, Thierry Henry. Enligt vissa uppgifter var Darren även best man, när Henry och Nicole Merry gifte sig för ett antal år sedan. Och hur det äktenskapet gick vet vi ju alla.

Här brukade en stor man sitta.

Detta skulle väl kunna vara gott, eller för den delen illa, nog för oss som Arsenalister. Men om vi tittar över axeln och ser historiens spöklika skugga kika fram, så får vi se vilka karriärsval nämnda Fabregas och Henry gjort, just efter att de anlitat Darren Dein som agent. De båda förhandlade först till sig enorma kontrakt med klubben, för att sedan säsongen därpå lämna den för det inte helt okända katalanska DNA-laboratoriet fc randiga Spanien.

Och vi kan dessutom roa oss med att ta oss en liten kik kring hur några andra av Darrens Deins klienter agerat. Låt se här. Adebayor, ja just det. Nytt, stort kontrakt följt av snar flytt till rik arbetsgivare. Clichy, ja just det, han hamnade också där borta i det ljusblå luftslottet. Nasri… hmm, det var ju till den bänken han tog sin tillflykt.

Så här sitter vi då i vår gungande båt och håller i en livlina som heter Darren Dein. Samma Darren Dein som har skickat våra tidigare ankarkättingar och centerbord över halva Atlanten för att landa i någon spanskt intorkad ökenenklav. Samma Darren Dean som har fyllt halva Tre Floder-stjärnlaget med barlast från Arsenal. Och det känns ju lite sådär, måste jag erkänna. Robin van Persie sitter på utgående kontrakt, öser in mål i parti och minut, varför denna Darren sitter på ett smörjningens triumfkort.

Där går de, som om ingenting har hänt...

Jag vill inte måla något oskynne på väggen, men f-n vad det känns. Vi kan bara hoppas och vi kan bara förlita oss till någon form av den där antika grejen, som en gång hette klubbkänsla. Vi kan bara tro att Robin känner för klubben, tror på den och vill vara en del av dess framtid. Visst kan han få bli löneledande, men han vet att han ändå skulle kunna tjäna det dubbla någon annan stans, om han bara ville. Och även detta känner hans agent till.

Så om vi kanske inte blidkar Dein dy, så kanske vi kan blidka den aktuelle klienten, Robin van Persie. För till skillnad från tidigare nämnda klienter till Darren Dein, och här väljer jag att bortse från den store TH14, så har ingen av dem sådana band till klubben som Robin van Persie. Gael Clichy hade förvisso varit i klubben lika länge som RvP nu varit, men marken under Clichys fötter var sedan länge bränd. Wenger hade tydligt markerat att nytt kontrakt inte låg på priolistan, varför Clichy inte hade mycket till val än att gå till någon som sade sig vilja ha honom, och dessutom ville betala rejält.

Vi får sätta våra förhoppningar till att Wenger lyckas knyta till sig de namn som RvP tror sig behöva ha bredvid sig för att kunna vinna det han önskar vinna. För kanske är det inte pengarna, utan möjligheten till framgång som driver honom. Möjligheten till framgång just i det lag han burit replicatröjor av sedan barnsben.

Fabregas hade hemlängtan, TH14 ville avsluta med några år i solen medan gready bastard, na$ri och Clichy samtliga har lämnat Arsenal för att tjäna pengar och därmed någon form av bekräftelse eller prestige. Förvisso för att de trodde att de skulle få sola sig i glansen av nyputsad framgångsideologi, men fortfarande för att tjäna mer pengar. Precis som deras juridiska ombud, Darren Dein.

Och där dagens Arsenal vandrar, där vandrar van Persie. Och där van Persie vandrar, där går även Darren Dein. Så då knallar vi snart in i sommarvärmen, hand i hand med Darren Dein. Happy Holliday, Arsenals!

Bilder från Flickr.com: Pappa Deins stol på Highbury av "qhghlm"

och Dein dy och Den Frånfallne av "Eamonn and James Clarke".

Igår spelade ditt Arsenal mot Wolves borta på Molineux Stadium. En kvällsmatch mitt i veckan, och du fick erfara det du ständigt försöker förtränga. Du är en i mångas ögon udda figur. Du sticker ut och du är inte som de andra. Inte på ett utstuderat eller kanske ens medvetet plan, men så är fallet. Du försöker följa med. Nicka och humma på rätt ställe, inleda och föra konversationer som i andras ögon är både spännande och meningsfulla. De talar till dig och ser dig sitta på din stol vid din dator eller stå vid ditt arbetsbås med ett arbetsredskap i din hand. Men det är inte du, för du är inte där. Det de tycker sig se är bara skalet, chimären eller rent av skuggbilden.

De tror att du är en vanlig person, på samma sätt som de känner sig som sådana. Men för att våga sig på och använda ord från en av Sveriges största ordbehandlare genom alla tider: Du spelar vanligt. Du låtsas att gårdagen var en vanlig onsdag, en veckodag vilken som helst. En dag då man går till jobbet, gör det man skall, åker hem till middagen och kanske tar grabben till fotbollsträningen, innan man rundar av tillsammans med frugan framför en lämpligt lättsmält romcom eller väl förpackat relationellt dravel.

Men igår var inte en vanlig dag vilken som helst. Igår var en dag vars hela egentliga syfte endast var att leda dig fram och ta dig till den stund då klockan visade 20.45 och då Neil Swarbrick blåste igång matchen mellan Wolves och The Gunners. Då din tillvaro fick sitt elixir, då du äntligen blev fullskalig och då dina konturer plötsligt blev tydliga.

Jag säger som jag brukar säga; du såg matchen, du såg de inledande tio minuterarna där inte bara Wolves och Bassong blev dubbelbestraffad, utan då vi också grep den fördel som därmed gavs oss. Walcotts genombrott som stressade fram Bassongs knuff, RvP’s iskyla till straff och det fantastiska väggspelet mellan TW14 och RvP som ledde fram till 2-0. Du såg redan då att matchen var så gott som avgjord, men då såg även ett Arsenal som faktiskt kunde hålla i en ledning utan att drabbas av allt för mycket skälvan.

Wolves kom tillbaka och hade en period i andra halvlek där de faktiskt tog tag i en del av spelet. De hade ett par chanser, men vi hade Szczesny som med ett par fantastiska räddningar, varav en kan ha varit direkt avgörande, stagade upp eventuellt kommande rankheter. Ni såg sedan Arsenal återta initiativet och rulla boll nästan ända upp på The Stan Cullis Stand och ni såg Benayoun få sätta spiken i Wolves EPL-kista för den här gången.

Som matchen är utformade sig är det näst intill omöjligt att få någon sorts helhetlig bild av spelarnas respektive prestationer, men jag gör ändå ett försök. Här har du Headmaster D&M’s betyg:

Szczesny: 4/5. Så gott som arbetslös i första halvlek, men när vi väl behövde en målvakt av klass, så kunde vi lita på Szczesny. TV-räddningen i 59:e minuten kan ha varit helt matchavgörande, för hade Wolves gjort mål där hade de fått vittring och vi riskerat att falla åter i gamla synder. Nu fanns den unge polacken där när vi mest behövde honom och det

Sagna: 4/5. Var precis lika bra som han brukar vara och jag räknade till ett felslaget inlägg. Nu skall kanske vi skall erkänna att han inte sattes på sådär enorma prov, men när han så gjorde var han oerhört följsam i sitt spel och sålde sig aldrig till yviga gester och chansbrytningar. En enorm pondus i sina små och finstilta gester.

Djourou: 3/5. Sattes inte heller han på några större prov, men tog det han skulle ta och höll sina armar in till kroppen när han så skulle. Var återigen en habil back-up och gjorde inte på något sätt bort sig.

Vermaelen: 3,5/5. Klarade denna match, mot det klart sämre laget, på ett enormt mycket bättre sätt än han gjorde mot exempelvis QPR. För i de matcher där han är under ständigt tryck är jag sällan orolig för TV5, men mot sämre motståndare har han tidigare tenderat att överarbeta sitt spel. Det gjorde han inte igår, utan höll sig lugn och fin på rätt ställe vid rätt tidpunkt. Var stenhård i sina brytningar och höll på att knäcka de resignerade Wolvesspelarna som blev helt överkörda utan att ens få en frispark med sig.

Santos: 2/5. Puh… Lika eruptisk som han var framåt, lika isande förstelnande verkade han bakåt. Bjöd på rejäla luckor för Wolvesspelare att glida igenom och måste ta sig i kragen rejält. Jag gillar Santos, jag tycker han är skön att se i sin smått dadaistiska framtoning, men när vi tappar boll och motståndarna slår om ger han mig bara än fler gråa hår. Så även igår.

Song: 3,5/5. Hade ett gott samarbete med Arteta och RvP matchen igenom och fortsatte lufsa omkring som om han var snäll, lite smådum och helt ofarlig. Och som det lurar våra motståndare, igår som under andra matcher. Song var igår lugn, kylig och gav intryck av att ha ständig koll på läget.

Arteta: 4/5. Verkade vara kvar i shitty-matchmode, för han var igår någon form av box-to-box de luxe. Klädsamt stilig i sitt löpsteg och, som vanligt, oerhört hårt tagen av motståndarna. Hade igår, som vanligt, en nästan magnetisk förmåga att dra till sig frisparkar och gula kort till motståndarna. Detta utan att filma eller fjanta sig, utan bara på grund av att han var så svår att ta bollen ifrån.

Aaron ”First Touch” Ramsey: 2/5. Om killen skulle lägga ned lika mycket energi på att skapa progressivt fotbollsspel, som han gör på att imitera Nick Bendtners coola tuggummihantering, så skulle RvP ha gjort hattrick i går. Ramsey var igår oerhört omständlig i sin bollhantering och loj i sitt hemjobb. Gjorde dock sitt jobb som avlösare för en Rosicky som behövde vila, och lär väl vara tillbaka på bänken på måndag.

TW14: 2,5/5. Fullständigt lysande de första 10 minuterarna, då han var ett gudomligt komplement till RvP och avslutade med isande kyla. Därefter hade han nog inte en bollkontakt som gick rätt och verkade mest vara i vägen. Sänkte då speltempot, slog bort bollar och tog löpningar helt utan mening. Betyget räddas av insatsen han gjorde de första 10.

Rvp: 4/5. Ren fotbollspoesi när han chippade fram till TW14 i straffens upprinnelse. Fortsatte i samma spår med själva straffen och med ett delikat väggpass till Walcott som gjorde 2-0. Jobbade något kopiöst matchen igenom och var både Arsenals nr 9 och 10. Borde såklart ha blivit utbytt i början av andra halvlek,  detta då han fick duktigt med stryk av tröttflåsande Wolvesspelare.

Benayoun: 3,5/5. Jag säger som forumfärsking ”Son Of A Gunner”; -köp loss karln. För Benayoun kanske inte är världens bäste eller mest spektakuläre fotbollsspelare. Men han är en habil EPL-spelare med tonvis av nyttig erfarenhet. Igår tog tag i många bollar, gick framåt och skapade chanser. Löpte mycket utan boll och räddade, tillsammans med Song och Arteta, Santos från pinsamheter. Också helt rättvist att även han fick göra mål igår.

Piggt, om än sent, inhopp av AOC som borde vara väldigt nära startplats på måndag och även kul att se Jenkinson göra comeback. Minus till Wenger som inte tog ut RvP i rent preventivt syfte men stort plus till Pat Rice som försökte överrösta hemmafansen i deras ”boring, boring, boring. Tre oerhört sköna poäng och oerhört skönt att se Arsenal spela av en match utan att släppa in motståndarna i matchen. Nu hoppas vi på stiltje i skadebåset och på fräscha ben på måndag

Men innan du nu går och tar din förmiddagskopp i ert förmidagsfikarum, skall du ta dig en funderare över vem du är i förhållande till hur du skall framställa dig. Skall du försöka, skall du delta i den charad du alltid deltar i? Eller skall du drapera dig med rött och vit från topp till tå och sprida den goda läran genom att ställa dig i dörren och med versaler förmedla We’re by far the greatest team, the world has ever seen, till alla som ännu inte insett vikten av att veta? Skall du göra så, eller skall du fortsätta spela… spela vanlig?

Up You Gunners!

Nu har vi legat i storhelgens fosterställning, chippandes efter andan efter söndagens gastkramning. Somliga av oss har återvänt till vardagens arbetsplatstrygghet, andra har påsklov medan andra gör lite mittemellan. Oavsett så har vi alla den saken gemensamt att vi kommer hänga framför TV'n, datorn eller mot en bardisk onsdag kväll.

För i morgon onsdag möter vi staden Wolverhamptons stolthet Wanderers. Vanligtvis, på Mick McCarthys tid, innebar det inte bara konstant skaderisk, utan även tämligen överhängande risk för så kallade plumpar i protokollet. De var liksom aldrig bra, men hade någon form av Stoke light i sig, där kampen, lukten av blod och den potentiella eventualiteten att nedlägga en jätte förde de orangegula styrkorna framåt.

Idag vet vi egentligen inte hur läget är i Wolverhampton Wanderers. McCarthy fick sparken och ersattes av caretakern Terry Connor. Den effekt klubben önskade blev snarare motsatsen och Wolves fortsatte att sjunka djupare ned i tabellträsket. Detta adderat till de ganska digra ombyggnadsplanerna av Molineux Stadium, vilka vissa delar redan är igång och andra just framför oss, vilka rimligtvis måste sätta enorm press på klubben, dess ledning och deras spelare.

Av dessa anledningar är det nästan omöjligt att sia om hur Wolves kommer ställa upp och bete sig under morgondagens kväll. Antingen pumpar de på som de brukar/brukade göra, mobiliserar för en sista strid på desperationens brant eller visar de upp den höggradiga resignation som de gjort senaste omgångarna, då de nästan bara ställt ut dojjorna och väntat in krocken med NPower Football League.

Den vackra Billy Wright Stand. Bild: Manutd-Mats.

Arsenal, klubben i våra hjärtan, studsade å sin sida tillbaka till vinnarspåret och följde upp den bittra bortaförlusten mot QPR med att avvisa det lilla ljusblåa laget från Manchester i och med en, på gränsen till exemplarisk, insats senast. Det är nästan svårt att finna ord för den näst intill poetiska rättvisa 1-0-resultatet senast innebar. Förvisso spelade vi ligasegern till manu, men vi tog tre livsnödvändiga poäng i kampen om CL-spel nästa år och vi gjorde det på ett föredömligt sätt där vi aldrig slutade kämpa, aldrig slutade spela vårt egna spel och aldrig föll till föga för, eller blev bortkollrade av, ondskans fulstinkande tryne. 

Som ni minns så byttes Gibbs av och efter matchen fick vi besked om att han fått någon form av sträckning i bakre låret. Wenger talade om en eller två matchers frånvaro, vilket på Arsenalspråk lika väl kan betyda säsongen ut. Eller så står han likväl där på vänsterflanken i morgon kväll. Jag hoppas problemen är ringa, för Gibbs har verkligen givit oss en dimension som Clichy de senaste åren misslyckats med. Santos kom in och, tja... man måste gilla hans aldrig sinande lust att anfalla och skapa oreda, det måste man.

Ni såg även domare Atkinson sila mygg och släppa elefanter när han nöjde sig med gult kort så länge som bara var möjligt när det gällde det tragiska levnadsödet Balotelli, men högg fram detsamma blixtbums när det gällde vår hyvens mittback Koscielny och därmed förvisade honom från spel både mot Wolves och mot Wigan nästa måndag.

Nere till vänster, på Steve Bull Stand, kommer Arsenalfansen stå. Foto: Bild-Mats.

Ni såg även Wenger prioritera Ramsey före AOC och ni såg också hur det gick med den saken. Ni såg däremot inte Gervinho och jag har ingen som helst aning varför han inte ens var med på bänken senast. Han står inte uppsatt som skadad på någon lista och har, i mitt tycke, inte varit så under isen att han skulle tänkas petas av rent kvalitativa skäl.

Jag hoppas på följande startelva:

Szczesny
Sagna – Djourou – Vermaelen – Santos/Gibbs
Song – Arteta – Rosicky
AOC – Kungen – Benayoun

Jag är dock lite rädd för att AOC återigen hamnar på bänken, men även att Ramsey, som tack för inhoppet senast, får en plats i startelvan. Squillacis plats på bänken kommer skapa oreda inombords hos alla och en var, varför jag hoppas att Miquel får den i stället. Parks mål i reservlaget verkar inte ha någon som helst betydelse, varför jag tror att en av filtarna kommer att ges till den smått iskalle Chamakh. Dyker Gervinho upp från ingenstans blir ingen gladare än jag och får TW14 agera supersub så tänker Professor Wenger på samma sätt som Lekman D&M.

Missa inte att unna dig en klassiker som den här. Bild: Kostekonom D&M.

Allt annat än seger vore skandal och en katastrof för oss. Inte för att Wolves med självklarhet är ett kasst lag, utan för att de är toksist i tabellen och inte tagit en poäng på de sex senaste matcherna. Visst kan, och borde, de sprattla till i morgon kväll, men att vi skulle tappa poäng vore, med tanke på tabellens täthet runt oss, en ren och sann bedrövelse.

Så jag tippar 2-0 till Arsenal. Kanske inte jättesnyggt, kanske inte bergsäkert, men tre poäng i rätt lags ficka. Allt för att skapa avstånd till fel lag på fel ställe i tabellen, men rätt lag i förhållande till oss.

Up you Gunners.